Nekromanti Barbarer och magi

[Stormflare]

Min grupp ska snart dra igång med en Eon-kampanj och jag tänkte spela en raunlänning. Han är på villovägar söderut, så gruppen kommer i övrigt utgöras av folk från mer eller mindre civiliserade länder.

Med största sannolikhet kommer vi ha minst en magiker i gruppen, och jag sitter och klurar på hur min rollperson ska hantera att se magi utföras. Jag föreställer mig att den schamanistiska magi rollpersonen kan ha stött på i sina hemtrakter är långt mindre visuell än vad mina medspelare i gruppen kommer att syssla med (”Abysmal Ball of Flame™”).

Den klassiska reaktionen med överraskning, misstro, skräck och kanske hat mot utövaren känns lite… blasé.

Jag har liksom ingen lust att rollspela ut hela det registret så fort någon utövar magi. Det känns som en typisk klyscha i rollspelsammanhang på något vis. Om magikern (eller spelaren) själv är väldigt oempatisk kring sina krafter (”jag kan ju fylla hans lungor med vatten”) blir ju situationen värre, men det kan jag ju inte påverka.

På rak arm kan jag tänka mig några andra reaktioner som kan vara roliga, total rationalisering kan ju vara kul, men känns ju inte så logiskt för en barbar uppfostrad i shamanistisk tradition.

Någon som kan ge mig lite inspiration eller råd kring det här?

/Storm

 

[Tony.Meijer]

Tja, jag skulle nog låta rollen reagera med löje, typ skratta ut magikern. Jag menar, vad kan denna vara för sörmlänning och halvperson som måste ta till magi för att få något gjort?

Riktiga karlakarar tar ju såklart och får jobbet gjort med handkraft och mannamod (och i värsta fall en häst).

 

[Stormflare]

Tack för snabbt svar!

Utmärkt idé, förlöjligande. Förutsätter att min rollperson känner till magi, men det är ju upp till bakgrundshistorien.

Fler tips?

/Storm

 

[Hrimfar]

Jag tolkar Raunafolket lite som vår världs mongoler, de är vana vid att leva ett hårt liv där man tar vara på de fördelar eller övertag man kan tänkas få. Alltså, om din rollperson blir imponerad av vad magikern kan åstakomma kanske han snarare blir intresserad över hur han kan nyttja det till sin egen fördel, kanske rentav försöker lära sig magi?

Alternativt försöker han knyta magiutövaren till sig själv med så starka band han kan tänkas, vänskap, rädda livet på etc, för att kunna dra nytta av magikerns krafter utan att själv behöva lära sig.

 

[Ymir]

Jag tror du tänker på raunerna som alldeles för mycket klichébarbarer. De har rimligen en magitradition inte alltför långt från andra mundanska kulturers, om än kanske framförallt oralt traderad eftersom någon strök mitt försök att ge raunerna ett skriftspråk i Barbarer & Människofolk-manuset. Detta var så idiotiskt att jag nästan storknar, givet att raunerna är en tiotusen år gammal kultur som upprättat multipla världsriken.

SÅ jag skulle spontant föreslå att ni kör på att raunerna har ett skriftspråk. Detta hade sannolikt flyttat deras magitradition från "primitiva magiker"-facket, och verkar rimligt i ljuset av vad som officiellt framkommit om Jadén khan Khanaga, den raunländske ärkemagiker som beskrivs i M&M och som jag skrivit en del om annorstädes på forumet.

Jag skulle väl spontant tro att västraunernas magitradition är ett hopkok av den coloniska samt egna schamanistiska föreställningar. Östraunernas magiker kanske traderar kunskap från mytomspunna östliga riken långt fjärran.

Schamanism är vidare inte magi i Eon, även om det finns effekter som gör snarlika saker. De extremt högt civiliserade zhanernas magiker pysslar mycket med dylik pseudoschamanism, och om de kan göra det utan att reagera med misstro eller skräck på en eldboll borde raunerna också kunna det.

Nu har jag dessvärre ingen Mystik & Magi längre, men som sagt, exemplet Jadén khan Khanaga om inte annat antyder att det funnits en ganska avancerad magitradition bland raunerna, åtminstone i forna dagar.

 

[Stormflare]

Ja, jag kanske har en för enkel syn på raunerna.

Men samtidigt är det ju så de beskrivs i B&M, jag fick inte direkt känslan av att andra "skolor" än schamanism förekommer på slätterna.

Dessutom tycker jag att Raunernas schamantradition är beskriven så att det är en tolkningsfråga om alla pajoner verkligen "kan magi". Jämför orchernas benmän i Svartfolk-boken från Äventyrsspel; där var majoriteten av dem inte ens magikunniga, utan klarade sig på list och vidskeplighet.

Hhmm... jag spårade ur lite där, Ymirs synpunkt är väldigt intressant. Jag får kolla upp M&M vid tillfälle.

Kan man tänka sig fler reaktioner?

 

[Gemstone]

Jag tror du tänker på raunerna som alldeles för mycket klichébarbarer. De har rimligen en magitradition inte alltför långt från andra mundanska kulturers, om än kanske framförallt oralt traderad eftersom någon strök mitt försök att ge raunerna ett skriftspråk i Barbarer & Människofolk-manuset. Detta var så idiotiskt att jag nästan storknar, givet att raunerna är en tiotusen år gammal kultur som upprättat multipla världsriken.

Jag har faktiskt alltid tänkt mig att raunerna har ett skriftspråk men att ytterst få av folket faktiskt behärskar det. Schamanerna, khanerna och andra rika borde rimligtvis lära sig skriftspråket, men det är inte lika vida utbrett som t.ex. i Cirefaldiska samväldet där vilken tölp och krigare som helst kan fnutta små streck på ett papper! KA!

Jag skulle väl spontant tro att västraunernas magitradition är ett hopkok av den coloniska samt egna schamanistiska föreställningar. Östraunernas magiker kanske traderar kunskap från mytomspunna östliga riken långt fjärran.

Vore enligt mig roligare om de inte påverkats så mycket av den coloniska tradition... låt dem ha något eget och unikt där schamanismen spelar en stor roll (kanske ses magi som något där man istället för att be andarna om hjälp tvingar dem att utföra något? därför måste en magiker offra mer än andra för att andarna inte ska öppna en can of whopass på honom, vilket givetvis är falskt...)

Nu har jag dessvärre ingen Mystik & Magi längre, men som sagt, exemplet Jadén khan Khanaga om inte annat antyder att det funnits en ganska avancerad magitradition bland raunerna, åtminstone i forna dagar.

Vad har hänt med din Mystik och Magi?

 

[Gemstone]

Ja, jag kanske har en för enkel syn på raunerna.

Men samtidigt är det ju så de beskrivs i B&M, jag fick inte direkt känslan av att andra "skolor" än schamanism förekommer på slätterna

Problemet är lite att texten i B&M beskriver dem som ganska klicheaktiga standardmongolbarbarer så du har nog inte tolkat dem helt fel... men om man sätter sin egen lilla stämpel på dem så är de faktiskt bland de häftigaste raserna i mundana (de, cirefaldierna och Thism + Sanari for the win).

Dessutom tycker jag att Raunernas schamantradition är beskriven så att det är en tolkningsfråga om alla pajoner verkligen "kan magi". Jämför orchernas benmän i Svartfolk-boken från Äventyrsspel; där var majoriteten av dem inte ens magikunniga, utan klarade sig på list och vidskeplighet

Jag skulle säga att magi är något som få pajoner behärskar... det är svårt nog att lära sig schamanism och således borde det få stå lite åt sidan om man också ska lära sig magi... jag spelade en raun en gång som var improvisatör. Alla i hans hord trodde han var förbannad av gudarna pga. en massa saker som hänt honom.

Kan man tänka sig fler reaktioner?

Respekt, ilska (fegis!), neutralitet (jaha, och?) eller min personliga favorit: Höhö... magi? Awesome, again! större, mer eld! Vadå vatten i lugnorna? bränn!

 

[Gemstone]

Jag tolkar Raunafolket lite som vår världs mongoler, de är vana vid att leva ett hårt liv där man tar vara på de fördelar eller övertag man kan tänkas få. Alltså, om din rollperson blir imponerad av vad magikern kan åstakomma kanske han snarare blir intresserad över hur han kan nyttja det till sin egen fördel, kanske rentav försöker lära sig magi?

Alternativt försöker han knyta magiutövaren till sig själv med så starka band han kan tänkas, vänskap, rädda livet på etc, för att kunna dra nytta av magikerns krafter utan att själv behöva lära sig.

Faktiskt det bästa inlägget i den här tråden so far
Jag gillar alternativ nummer två starkt.

 

[Thedax]

När jag tänker mig en raun tänker jag mig en väderbiten hårding. Spontant skulle jag säga att dessa inte reagerar så starkt på nya händelser. jag tror snarare att de bara ser det som ännu en oförklarlig sak man bör se upp för att dödas av.

Alternativt håller jag med alternativ nummer två att de direkt tänker "vad kan jag tjäna på detta och hur?" och försöker utnyttja denna. Det kan även vara kul att rollspela och bidra till gruppdynamiken.

Om raunen stött på kragg under sina vandringar kanske de har adapterat deras inställning till magi.