Barf forth Sword & Sorcery

[JohanL]

Ingenting är beständigt i S&S - det är bättre att spendera ditt guld NU för vem vet om du lever i morgon!

I ett S&S-spel borde man inte få XP för att hitta guld, utan för att slösa bort det.

 

[CapnZapp]

I ett S&S-spel borde man inte få XP för att hitta guld, utan för att slösa bort det.

Ah, yes, den gamla hederliga XP för guld tanken.

I grunden en sund idé.

Problemet, om man nu kan kalla det det, är att hela idén med att dela ut XP är förlegad. Jag har genomskådat xp som koncept för länge sedan. Hjältarna levlar upp at the speed of plot, oavsett hur kvasi-vetenskapliga regler för xp utdelning du skapar. Du är den level äventyret och spelledaren behöver att du är, vare sig mer eller mindre.

Men grundidén, att ge spelarna en rationell anledning till att vilja carousa (eller bygga kyrkor, tjuvgillen, och trollkarlstorn om vi lämnar S&S för en sekund) är och förblir sund.

Det är bara det att belöningen kan vara mycket mera modern, även i den mest reaktionära S&S kampanj: olika bennies som ger diverse fördelar. Olika system har olika namn på dessa: action points, inspiration points, drama points.

I det spelet jag spelade min S&S kampanj med, DCC, finns Luck som ett av sex grundegenskaper, och istället för att bara dela ut Luck poäng som belöning för att ha klarat av äventyret, vad sägs om att lägga till dem som slumpmässiga belöningar till carousingen?

En uppdaterad version av xp för guld så att säga, som passar perfekt för Sword & Sorcery!

Så tänkte iallafall jag. Resultatet har ni ovan, i min "Paramours" tabell, där ett av syftena var just att dela ut Luck och andra grundegenskapspoäng.

 

[CapnZapp]

Just det ja, glöm inte främlingshatet. Sword & Sorcery filar inte bort mänsklighetens skavanker lika mycket som high fantasy, och social tillhörighet är en enormt viktig del av folks identitet. Så man hatar alla som inte tillhör samma kultur, talar fel språk, dyrkar fel gudar, kommer från fel kvarter eller grannbyn, eller som hejar på fel kappkörningslag. Jag vill minnas att till exempel Brak the Barbarian ofta drabbas av detta när han, en lång, blond barbar med ett lejonskinn runt höfterna, anländer på en ny plats. Av dussinet noveller så är det väl i alla fall tre-fyra som börjar med att han blir eller har blivit fängslad eller förslavad eftersom han inte passar in.

Den här blir jag sjukt tveksam till. Medan Howard var rasistiskt i mycket av världsbygget till Conan känns det inte särskilt passande för genren att folk in-fiction är det. Nästan alla Sword & Sorcery grejer handlar om att huvudpersonen dyker upp på ett nytt ställe och gör grejer, vilket folk brukar vara fine med.

Jag tror Tarsus pratar om världen. Om spelledarpersoner. Inte spelarkaraktärer.

Det är helt okej att reservera provinsialism och rasism för tröga NPCs, sådant som står för låglevelutmaningar men knappast något mer. S&S skurkar värda namnet har betydligt vassare saker för sig. De drivs sällan av simpel misogyni eller rasism; de frammanar demoner, förgör världar eller erövrar kungariken. Då har man knappast tid bli upprörd över bagateller... Men att den breda populasen är inskränkt och vidskeplig tycker jag är den givna bakgrundsfärgen för nästan all fantasy, inklusive S&S.

 

[Gerkub]

... Men att den breda populasen är inskränkt och vidskeplig tycker jag är den givna bakgrundsfärgen för nästan all fantasy, inklusive S&S.

Det håller jag inte med om. Kanske framförallt för att allt är möjligt i fantasy, men det kanske inte borde behövas sägas. Visst, det kanske är en vanlig trop, men absolut inte något måste. Tvärtom är motsatsen minst lika vanlig både i fiktion och i verkliga förlagor. Historiskt har det varit och är det fortfarande i många kulturer ganska illa ansett att inte behandla främlingar med största respekt.

Dels riskerar det också bli en tråkig trop om det bara är slentrian i bakgrunden, om det inte betyder något för storyn. Då blir det varken sexigt, blodigt eller konstigt, utan mer grislort. @God45 har helt rätt, skär bort fettet, gör det intressant! Gör det till en del av en större konflikt, gör att det spelar roll för hjälten/hjältarna.

 

[JohanL]

Det är helt okej att reservera provinsialism och rasism för tröga NPCs, sådant som står för låglevelutmaningar men knappast något mer.

Conan själv sysslar inte med sådant heller - han kommer att kämpa sida vid sida med en god krigare eller lägra en vacker kvinna oberoende av petitesser som hudfärg. Att sedan vissa folk tenderar mot det civiliserade och förklemade är en litet annan sak - personliga kvaliteter är fortfarande vad som avgör.

 

[Tarsus]

Historiskt har det varit och är det fortfarande i många kulturer ganska illa ansett att inte behandla främlingar med största respekt.

CapnZapp slog huvudet på spiken med vad jag hade i tankarna när jag skrev mitt inlägg, men du har också en bra poäng som fick mig att tänka på en novell av Scott Oden som illustrerar det här med gästfrihet och innanförskap kontra utanförskap i historiska sammanhang. Xenia in the Court of the Winds kostar en liten slant, men om man gillar historisk fiktion (med en gnutta fantasy) så är den absolut värd det.

 

[entomophobiac]

Helt ärligt tror jag "misstänksamma småortsbor" bottnar till 99% i att berättelser skrevs av storstadsbor! Jag har ingen data alls på detta, men det skulle förklara lika mycket som att så många "det var bättre förr"-idéer skrivs av medelålders män.

 

[Gerkub]

Helt ärligt tror jag "misstänksamma småortsbor" bottnar till 99% i att berättelser skrevs av storstadsbor! Jag har ingen data alls på detta, men det skulle förklara lika mycket som att så många "det var bättre förr"-idéer skrivs av medelålders män.

Ja, jag tänker att de åtminstone skrev under en period av stark urbanisering, för en urban publik, kanske hyfsat nyinflyttade till stan, som fortfarande mindes och ville särskilja sig från landsbygdens fattigdom och obildning. Samtidigt som de saknade och romantiserade en viss frihet och självständighet (som Conan har) när de hamnade i ett monotont ekorrhjul i fabriken eller på kontoret, att behöva jobba för att göda kapitalisternas dekadenta excesser (Melniboneerna eller dylikt).

 

[Leon]

Traditionella rollspel handlar ju generellt inte så mycket om att efterskapa en genre, utan att spela rollspel "som vanligt" i samma värld som originalet. Så ett S&S-rollspel förväntas generellt inte ge S&S-liknande berättelser, utan tillåta folk att spela ett äventyrargäng i en S&S-aktig värld, precis som CoC inte handlar om att spela Lovecraft-lika berättelser (då ska man ju spela Lovecraftesque), utan om att spela ett äventyrargäng i Lovecrafts universum. Så individualismen är ju generellt inget hinder, precis som att Lovecrafts benägenhet till ensamma huvudpersoner inte är ett hinder för CoC, för man kan bara strunta i det.

Du menar traditionella äventyr? Annars är det väl upp till spelgruppen hur nära de lägger sig en genreförebild. Svårt att tänka sig att SL och spelare är opåverkade om de är inlästa på REH eller Lovecraft

 

[Genesis]

Du menar traditionella äventyr? Annars är det väl upp till spelgruppen hur nära de lägger sig en genreförebild. Svårt att tänka sig att SL och spelare är opåverkade om de är inlästa på REH eller Lovecraft

Folk kan ju såklart spela spel precis hur de vill, men jag sade detta i kontexten om "individualism". Väldigt många fiktiva verk har ju en ensam huvudperson, och i Lovecrafts berättelser till exempel är det ju en stor del av poängen, i och med att den ensamma människan inte har någon att anförtro sig till, ingen som kommer att tro honom om han berättar. Som sagt, man kan ju spela CoC hur man vill, men jag tror att det är en minoritet av grupper som spelar det med en ensam huvudperson.

 

[Leon]

Folk kan ju såklart spela spel precis hur de vill, men jag sade detta i kontexten om "individualism". Väldigt många fiktiva verk har ju en ensam huvudperson, och i Lovecrafts berättelser till exempel är det ju en stor del av poängen, i och med att den ensamma människan inte har någon att anförtro sig till, ingen som kommer att tro honom om han berättar. Som sagt, man kan ju spela CoC hur man vill, men jag tror att det är en minoritet av grupper som spelar det med en ensam huvudperson.

Japp, fair point helt med på detta.

 

[Tarsus]

Samtidigt som de saknade och romantiserade en viss frihet och självständighet (som Conan har) när de hamnade i ett monotont ekorrhjul i fabriken eller på kontoret, att behöva jobba för att göda kapitalisternas dekadenta excesser (Melniboneerna eller dylikt).

Många läsare trängtade säkert efter detta. Robert E. Howard själv växte upp och bodde hela sitt liv i småstäder mitt ute i ingenstans i Texas. Även om hans far var läkare hade de en liten gård med djur. En anledning till att han hittade på sina egna bortglömda historiska epoker att skriva i var att det var svårt att få tag på böcker ute på landet och han hade ingen möjlighet själv att studera och resa, vilket gjorde det svårt för honom att skriva historiska äventyrsnoveller. Det tog ett bra tag innan pengarna började rulla in från skrivandet, så han jobbade som både det ena och det andra ute på den texikanska vischan samtidigt som solen gick ner över Vilda Västerns med sina boskapståg och revolvermän, och grydde över det moderna industrisamhällets oljefält. En annan anekdot från hans ungdom är hur han red ut och högg kaktusar med en machete för att få en uppfattning om hur det var att slåss till häst.
Moorcock tror jag aldrig heller hamnade i ett ekorrhjul. Intrycket man får av hans tidiga karriär är sex, drugs & rock'n roll i London. Han har ju till och med gjort skivor med Hawkwind.

 

[Gerkub]

Många läsare trängtade säkert efter detta. Robert E. Howard själv växte upp och bodde hela sitt liv i småstäder mitt ute i ingenstans i Texas. Även om hans far var läkare hade de en liten gård med djur. En anledning till att han hittade på sina egna bortglömda historiska epoker att skriva i var att det var svårt att få tag på böcker ute på landet och han hade ingen möjlighet själv att studera och resa, vilket gjorde det svårt för honom att skriva historiska äventyrsnoveller. Det tog ett bra tag innan pengarna började rulla in från skrivandet, så han jobbade som både det ena och det andra ute på den texikanska vischan samtidigt som solen gick ner över Vilda Västerns med sina boskapståg och revolvermän, och grydde över det moderna industrisamhällets oljefält. En annan anekdot från hans ungdom är hur han red ut och högg kaktusar med en machete för att få en uppfattning om hur det var att slåss till häst.

Det passar lite med Conan att han varken var en korkad lantis eller snobbig stadsbo, utan mer rastlös och äventyrslysten, som man kan vara om man växer upp ute i ingenstans.

Det jag tänkte på var mer uppkomsten av tropen xenofobiska bonnlurkar, att det finns nåt dubbelt i det, att den urbaniserade läsaren både föraktar den gösselstinkande landsbygden och samtidigt saknar ett enklare, friare liv. Lite som att musikgenren Country uppkom från början i städer, när man började romantisera det man hade flyttat ifrån.

Moorcock tror jag aldrig heller hamnade i ett ekorrhjul. Intrycket man får av hans tidiga karriär är sex, drugs & rock'n roll i London. Han har ju till och med gjort skivor med Hawkwind.

Ja Moorcock är ju mycket senare än Howard så jag använde lite slarvigt Melniboneerna som exempel på dekadenta ”över-civiliserade” som diskuterades tidigare i tråden. Det är inte riktigt samma publik, men det finns lite samma känsla av avsmak inför deras förfall. På 30-talet var det kanske att de var förklenade, giriga och psykiskt sjuka, och på 70-talet att de är empatilösa kolonisatörer, eller nåt sånt. (Jag är inte litteraturvetare men det är lite så jag tänker mig att det hänger ihop med samhällsutvecklingen på ett ungefär.)

 

[Tarsus]

Det jag tänkte på var mer uppkomsten av tropen xenofobiska bonnlurkar, att det finns nåt dubbelt i det, att den urbaniserade läsaren både föraktar den gösselstinkande landsbygden och samtidigt saknar ett enklare, friare liv. Lite som att musikgenren Country uppkom från början i städer, när man började romantisera det man hade flyttat ifrån.

Just Sword & Sorcery rör sig sällan bland bönder, utan det blir allt som oftast kannibalistiska stammar ute i djungeln, städer fulla av tiggare eller de förfallna resterna av högcivilisationer som lever totalt isolerade från omvärlden i ruinerna av sin forna storhet (och gärna hänfallit åt antropofagi). Det där med lortiga och surmulna bönder kanske inte är specifikt för fantasy utan mer av en bredare kulturell trend där, som du säger, landsbygden blev allt mer främmande för den urbana befolkningen. Exempel från den kulturella mainstreamen som jag kommer att tänka på direkt är filmer/böcker som Psycho och Deliverance. Sedan har man också tidigare historiska uppfattningar om medeltiden som den mörka åldern där Europa slutade bada i tusen år fram till Renässansen.

 

[Gerkub]

Just Sword & Sorcery rör sig sällan bland bönder, utan det blir allt som oftast kannibalistiska stammar ute i djungeln, städer fulla av tiggare eller de förfallna resterna av högcivilisationer som lever totalt isolerade från omvärlden i ruinerna av sin forna storhet (och gärna hänfallit åt antropofagi). Det där med lortiga och surmulna bönder kanske inte är specifikt för fantasy utan mer av en bredare kulturell trend där, som du säger, landsbygden blev allt mer främmande för den urbana befolkningen. Exempel från den kulturella mainstreamen som jag kommer att tänka på direkt är filmer/böcker som Psycho och Deliverance. Sedan har man också tidigare historiska uppfattningar om medeltiden som den mörka åldern där Europa slutade bada i tusen år fram till Renässansen.

Ja just lantisarna var kanske ett sidospår lite längre bak i tråden. Jag bara tycker det är intressant att se historiskt påvad läsarna har gått igång på och varför. Även om de författarna hade egna anledningar till varför de skrev som de skrev så finns där också ett bruks-element i pulpen, det ska väcka känslor och helst sälja bra. Om man tar tillbaka det till ursprungsfrågan så kan det hjälpa en att ”barfa” att fråga sig vad går jag/vi igång på idag? En checklista över hur det var på 30-talet kan nog funka som en utgångspunkt men om man ska få till den där goa fruktköttiga känslan tänker jag att det blir mer organiskt om man plockar lite från sånt man själv tycker är konstigt/läskigt/sexigt.

 

[JohanL]

Som sagt, man kan ju spela CoC hur man vill, men jag tror att det är en minoritet av grupper som spelar det med en ensam huvudperson.

Samtidigt finns ett spel som uttryckligen har bara en spelare:

Cthulhu Confidential

Face Madness and Corruption... Alone! Langston Wright is an African-American war veteran and scholar in WW2-era Washington, D.C. Vivian Sinclair is The New York Herald's most determined scoop-hound in 1930s NYC. And Dex Raymond is a hard-boiled private detective with a nose for trouble in 1930s...

pelgranepress.com

 

[God45]

Folk kan ju såklart spela spel precis hur de vill, men jag sade detta i kontexten om "individualism". Väldigt många fiktiva verk har ju en ensam huvudperson, och i Lovecrafts berättelser till exempel är det ju en stor del av poängen, i och med att den ensamma människan inte har någon att anförtro sig till, ingen som kommer att tro honom om han berättar. Som sagt, man kan ju spela CoC hur man vill, men jag tror att det är en minoritet av grupper som spelar det med en ensam huvudperson.

Har Lovecraft inte straight up en äventyrar grupp i The Dunwich horror och i At the Mountains of Madness?

 

[JohanL]

Har Lovecraft inte straight up en äventyrar grupp i The Dunwich horror och i At the Mountains of Madness?

Tvåmannagrupp i The Hound och The Statement of Randolph Carter.

 

[Genesis]

Samtidigt finns ett spel som uttryckligen har bara en spelare:

Cthulhu Confidential

Face Madness and Corruption... Alone! Langston Wright is an African-American war veteran and scholar in WW2-era Washington, D.C. Vivian Sinclair is The New York Herald's most determined scoop-hound in 1930s NYC. And Dex Raymond is a hard-boiled private detective with a nose for trouble in 1930s...

pelgranepress.com

Lovecraftesque känns som ett bättre exempel. Det är uttryckligen menat att emulera Lovecrafts noveller och det har bara en rollperson (men upp till typ fem spelare). Det går såklart alldeles utmärkt att skriva spel som ligger väldigt nära inspirationen och det finns massor av sådana, men gör man traddiga spel så måste man ofta göra avsteg från det för att det ska passa in i mallen. Eller selektivt välja att inspireras av de bitar som ligger närmare tradspelets format. Pratar vi om S&S, till exempel, så har ju traddiga spel ofta någon sorts system där huvudpersonen riskerar att dö mitt i berättelsen. Jag har dålig koll på genren, men jag tror inte att Conan dör så ofta i berättelserna?

Min poäng är att när en genre har grejer som är svåra att få till i ett traditionellt rollspelsformat så kan man antingen göra ett avsteg från det traditionella rollspelsformatet eller ett avsteg från genren, och många rollspel tenderar att göra det senare. Ensam huvudperson är ett sådant exempel. Anledningen till att man är en hel grupp rollpersoner i CoC är inte för att författarna tänkte "Vi ska emulera The Dunwhich Horror och At the Mountains of Madness". Att man ska vara en grupp personer som löser problem tillsammans är jag övertygad om var en utgångspunkt, och sedan så försökte man plocka grejer från Lovecrafts verk som kunde anpassas till det formatet. Däremed inte sagt, såklart, att inget av det man plockade in förändrade speltilen. CoC spelas såklart väldigt annorlunda än D&D på grund av inspirationen från Lovecraft. Men det finns också tydligt delar man inte är beredd att göra avsteg från, som till exempel att man har en grupp av rollpersoner istället för en enda, som i Lovecraftesque.

Bygger man ett traddigt S&S-spel gör man rimligen likadant. Man utgår ifrån att man ska ha en grupp rollpersoner, att man ska ha en spelledare, ett stridssystem, att man ska använda ett slumpelement, antagligen tärningar, för att avgöra om rollpersonerna lyckas eller inte, och så vidare. Om genren kolliderar mot någon av dessa grundpelare så struntar man oftast i genren och behåller ramen. Inte nödvändigtvis, inte alltid, men oftast. Det är så traditionella spel funkar. Och det å såklart inget fel med det, för den ramen är vad folk som gillar traditionella spel gillar, så brytar man för mycket från den ramen så har man ett spel som folk inte vill köpa. Och att emulera en genre är inget självändamål. Att göra ett bra spel är såklart mycket viktigare.

 

[entomophobiac]

Anledningen till att man är en hel grupp rollpersoner i CoC är inte för att författarna tänkte "Vi ska emulera The Dunwhich Horror och At the Mountains of Madness".

Nu har du ju lyckats pricka två av de berättelser som faktiskt har mer än en huvudperson, dock. En trio akademiker och en duo akademiker. Lovecraft var inte i närheten av lika formulaisk som CoC-äventyr blivit, och använde sig sällan av samma "monster" flera gånger. Skulle säga att det oförutsägbara egentligen är en central grej i det.

Tvärtom skriver Petersen i Call of Cthulhu (åtminstone i den utgåva jag har) väldigt mycket om sin Lovecraftinspiration och vad den innebär. Det står rentav i kapitlet om The Cthulhu Mythos; "The Mythos becomes not just mysterious, but protean and contradictory: not only do we not know it, we never can know it." Det nämner också att det är ert spel och att det är Lovecrafts anda som är intressant. Ofta lämnas tolkningar och definitioner till spelledaren. Sen motsägs ju dock mycket av det där med långa listor besvärjelser och monster tagna direkt ur böckerna, men åtminstone när jag först satte tänderna i det så läste jag det alltid som "såhär ser bokmonstren ut, använd dem som exempel", eftersom spelet är väldigt tydligt med sin inspiration. Om du däremot inte läst något Lovecraft så tror jag något saknas när du läser Call of Cthulhu, och det blir nog väldigt lätt bara en monstermanual av rollspelet.

Det sista tror jag är vad som spär på hur spelet använts under lång tid. Istället för Lovecraft kanske det blivit tidigare kampanjer som inspirerat nya kampanjer, och rollspelet har fått ett eget liv.

Jag köper helt att det inte är ditt Lovecraftspel. Men Call of Cthulhu är likväl en skitbra verktygslåda för Lovecraftinspirerat skräckrollspelande.