Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,296
Hej allahopa!
Efter några års bortovaro från forumet ämnar jag nu att åter strössla den digitala rymden med större mängder ettor och nollor, vars bidrag till mänskligheten verkligen kan ifrågasättas. Mitt försvar för att åter pröva dataservrar och oskyldiga forumiters tålamod tar sig uttryck genom att vilja bidra med lite tankar* kring hur vi kan bli bättre i att skriva traditionella äventyr – vilket för mig ter sig som det mest tillfredsställande en nörd kan ägna sig åt. Och för att ni inte ska bli helt överrumplade av att plötsligt möta en sådan textsvada producerad av en okänd tok bör jag väl presentera mig en aning.
Min omfattande levnadshistorik skulle kunna uttryckas i form av ett födsloår, men jag vill hellre beskriva det som att jag år 1982 var elva år gammal. Ett synnerligen viktigt årtal, då det sammanföll med mitt första möte med rollspel. Min vän Figges bekant (något äldre än vi andra mellanstadieglin) presenterade spelet Top Secret (tror jag, minnet sviker, men det var ett rollspel som utspelade sig i samtiden, och var James Bond:igt utan att vara James Bond-rollspelet). Jag minns desto bättre att bekantingen förklarade valet av rollpersonens kön med att det var en fördel att välja ”kvinna” eftersom sådana lätt kan smyga sig in i det mest välbevakade komplex i skydd av den påhittade identiteten ”städerska”. Vi spelade lite och det var ruskigt kul, även om jag hade svårt att förstå vad det hela gick ut på. Mer än att det var smart att ens rollperson var kvinna.
Åren gick och 1984 inleddes det min vän Jens pappa ville kalla ”HÅRDstadiet”, och nog kunde tillvaron där beskrivas som hård emellanåt. Vissa ljusglimtar framträder dock: inte minst Hr Kleins oanmälda, men ack så välkomna entré i vår klass. Hr Klein var särdeles speciell. Dels var han från USA (!) och dels hade han ojämförlig kunskap om rollspel. Han ägde själv flera böcker från produktlinjen Advanced Dungeons and Dragons. Om nu upplevelsen av Top Secret kan liknas vid att slicka på ett batteri, blev mötet med AD&D som att sätta sig i elektriska stolen. Jag var fast och kunde inte ta mig loss.
Parallellt med att jag (till Hr Kleins stigande irritation) lång-lånade Dungeon Master Guide, Player’s Handbook, Monster Manual, Fiend Folio och Deities and Demigods lärde jag känna viktiga impulser från Fighting Fantasy. ”The Warlock of Firetop Mountain” var min första egna spelbok och jag älskade den och dess illustrationer av framförallt Russ Nicholson. Det var heller inte svårt att lära sig gilla det svenska rollspelet ”Drakar och Demoner”, som med Expertboxens tillkomst blev vårt spel no. 1. (Jag kom också att äga Call of Cthulhu och Traveller, men de var nog för svåra att förstå för mig för att verkligen spelas). Den starkaste spelupplevelsen från den tiden var kampanjen ”Den Femte Konfluxen” av snillet och författaren Erik Granström. Speciellt ”Svavelvinter” hade vi mycket roligt med. ”Femte konfluxen” har också i hög grad format min syn på hur och vad som gör rollspel(säventyr) roligt.
Runt 2005 hittade jag d20 Modern och det har blivit ett favoritspel utan like. Denna kärlek till ett hopplöst regelsystem hos någon som egentligen är ointresserad av regler tarvar en längre förklaring, men kan kortfattat beskrivas som kärleken till speliga regler med stora möjligheter att spela äventyr i nutiden där fokus riktas mot egenskaper snarare än yrken. Kanske är det en sen reaktion på det roliga med Top Secret?
Nuförtiden spelar jag spel med två grupper och spelen byts ut i rask takt. Jag har de senaste tre åren spelat ”Through the Breach”, ”Conan”, ”D&D 5”, ”Mutant År Noll”, ”Svärdets sång”, ”Kutulu”, ”Järn”, ”Alien”, ”Blades in the Dark”, ”Warhammer (den senaste utgåvan)” och ”d20 Modern”. Det råder inga tvivel om vad jag föredrar att spela. Allra roligast är att skriva och spela egengjorda äventyr med fokus på mysterier, ledtrådsletande, lite strid och gärna något övernaturligt inslag.
Mina jordiska behov täcks genom att arbeta på en lärarutbildning där jag (med blandat resultat) försöker få lärarstudenter att lära sig om och hantera läraryrkets utmaningar. Min fru och mina (nu stora) barn står ut med mig i varierande grad. Eftersom jag för min ålder är överraskande vig har tyngdlyftning (med lätta vikter, borde kallas ”lättlyftning”) blivit ett nytt intresse som då och då konkurrerar med spelandet.
Kul att vara tillbaka!
/Basenanji
* Om jag verkligen överkommer lättja, tidsbrist och andra distraktioner som ”Starcraft 2”och skriver något återstår dock att se.
PS. Basenanji är en efrit i äventyret ”Oraklets Fyra ögon” ur kampanjen ”Den Femte Konfluxen”. Efriten (som rollpersonerna gärna vill befalla) gillar honung och lystrar till orden ”Jag är khan-de-rahd!”. Genom att smörja in sig i kletig honung och ropa ut orden kan en rollperson få hjälp av efriten, som efter att ha bönhört rollpersonen tackar för sig genom att slicka av honungen. En ordlek som jag fortfarande barnsligt fnittrar åt.
Efter några års bortovaro från forumet ämnar jag nu att åter strössla den digitala rymden med större mängder ettor och nollor, vars bidrag till mänskligheten verkligen kan ifrågasättas. Mitt försvar för att åter pröva dataservrar och oskyldiga forumiters tålamod tar sig uttryck genom att vilja bidra med lite tankar* kring hur vi kan bli bättre i att skriva traditionella äventyr – vilket för mig ter sig som det mest tillfredsställande en nörd kan ägna sig åt. Och för att ni inte ska bli helt överrumplade av att plötsligt möta en sådan textsvada producerad av en okänd tok bör jag väl presentera mig en aning.
Min omfattande levnadshistorik skulle kunna uttryckas i form av ett födsloår, men jag vill hellre beskriva det som att jag år 1982 var elva år gammal. Ett synnerligen viktigt årtal, då det sammanföll med mitt första möte med rollspel. Min vän Figges bekant (något äldre än vi andra mellanstadieglin) presenterade spelet Top Secret (tror jag, minnet sviker, men det var ett rollspel som utspelade sig i samtiden, och var James Bond:igt utan att vara James Bond-rollspelet). Jag minns desto bättre att bekantingen förklarade valet av rollpersonens kön med att det var en fördel att välja ”kvinna” eftersom sådana lätt kan smyga sig in i det mest välbevakade komplex i skydd av den påhittade identiteten ”städerska”. Vi spelade lite och det var ruskigt kul, även om jag hade svårt att förstå vad det hela gick ut på. Mer än att det var smart att ens rollperson var kvinna.
Åren gick och 1984 inleddes det min vän Jens pappa ville kalla ”HÅRDstadiet”, och nog kunde tillvaron där beskrivas som hård emellanåt. Vissa ljusglimtar framträder dock: inte minst Hr Kleins oanmälda, men ack så välkomna entré i vår klass. Hr Klein var särdeles speciell. Dels var han från USA (!) och dels hade han ojämförlig kunskap om rollspel. Han ägde själv flera böcker från produktlinjen Advanced Dungeons and Dragons. Om nu upplevelsen av Top Secret kan liknas vid att slicka på ett batteri, blev mötet med AD&D som att sätta sig i elektriska stolen. Jag var fast och kunde inte ta mig loss.
Parallellt med att jag (till Hr Kleins stigande irritation) lång-lånade Dungeon Master Guide, Player’s Handbook, Monster Manual, Fiend Folio och Deities and Demigods lärde jag känna viktiga impulser från Fighting Fantasy. ”The Warlock of Firetop Mountain” var min första egna spelbok och jag älskade den och dess illustrationer av framförallt Russ Nicholson. Det var heller inte svårt att lära sig gilla det svenska rollspelet ”Drakar och Demoner”, som med Expertboxens tillkomst blev vårt spel no. 1. (Jag kom också att äga Call of Cthulhu och Traveller, men de var nog för svåra att förstå för mig för att verkligen spelas). Den starkaste spelupplevelsen från den tiden var kampanjen ”Den Femte Konfluxen” av snillet och författaren Erik Granström. Speciellt ”Svavelvinter” hade vi mycket roligt med. ”Femte konfluxen” har också i hög grad format min syn på hur och vad som gör rollspel(säventyr) roligt.
Runt 2005 hittade jag d20 Modern och det har blivit ett favoritspel utan like. Denna kärlek till ett hopplöst regelsystem hos någon som egentligen är ointresserad av regler tarvar en längre förklaring, men kan kortfattat beskrivas som kärleken till speliga regler med stora möjligheter att spela äventyr i nutiden där fokus riktas mot egenskaper snarare än yrken. Kanske är det en sen reaktion på det roliga med Top Secret?
Nuförtiden spelar jag spel med två grupper och spelen byts ut i rask takt. Jag har de senaste tre åren spelat ”Through the Breach”, ”Conan”, ”D&D 5”, ”Mutant År Noll”, ”Svärdets sång”, ”Kutulu”, ”Järn”, ”Alien”, ”Blades in the Dark”, ”Warhammer (den senaste utgåvan)” och ”d20 Modern”. Det råder inga tvivel om vad jag föredrar att spela. Allra roligast är att skriva och spela egengjorda äventyr med fokus på mysterier, ledtrådsletande, lite strid och gärna något övernaturligt inslag.
Mina jordiska behov täcks genom att arbeta på en lärarutbildning där jag (med blandat resultat) försöker få lärarstudenter att lära sig om och hantera läraryrkets utmaningar. Min fru och mina (nu stora) barn står ut med mig i varierande grad. Eftersom jag för min ålder är överraskande vig har tyngdlyftning (med lätta vikter, borde kallas ”lättlyftning”) blivit ett nytt intresse som då och då konkurrerar med spelandet.
Kul att vara tillbaka!
/Basenanji
* Om jag verkligen överkommer lättja, tidsbrist och andra distraktioner som ”Starcraft 2”och skriver något återstår dock att se.
PS. Basenanji är en efrit i äventyret ”Oraklets Fyra ögon” ur kampanjen ”Den Femte Konfluxen”. Efriten (som rollpersonerna gärna vill befalla) gillar honung och lystrar till orden ”Jag är khan-de-rahd!”. Genom att smörja in sig i kletig honung och ropa ut orden kan en rollperson få hjälp av efriten, som efter att ha bönhört rollpersonen tackar för sig genom att slicka av honungen. En ordlek som jag fortfarande barnsligt fnittrar åt.
