Nekromanti Basenanji skaffar sig koll på: Realism

[Rising]

Diskussionen handlade bl a om att det var konstigt att ett magiskt vapen (som i spelet skulle vara kraftfullt) kunde ha begränsningar! Jag kan tycka att det är rimligt att en sak/vapen/besvärjelse har "ologiska" begränsningar därför att det motsvarar en sorts balans i spelet.

Det låter lite som en skum utgångspunkt. Det låter lite som om ett stenåldersfolk skulle försöka spela ett rollspel som utspelade sig i vår verklighet och resonerade "hur kan du kalla en kulspruta för ett avancerat vapen? Våra klubbor kan man ju svinga hur mycket som helst, men den där är ju värdelös när ammunitionen tar slut!"

Verkligheten är faktiskt ofta precis lika välbalanserad som våra käraste spel, så man kan nog inte påstå att spelbalans i sig per automatik skulle medföra otrovärdighet.

---

Vad jag tycker är konstigare i just D&D är när spelets regler uppmuntrar en annan sorts trovärdighet än den som världsbeskrivningen talar om. Kolla exempelvis på Barbarer jämfört med Krigare: Barbarer har (förenklat) lägre AC men högre HP. Det betyder att Barbarer är utformade för att möta fiender som ger fixerade skador, eller som har så hög träffchans att de enkelt åsamkar skada på även den mest välrustade krigare. Krigarna å sin tur är utformade för att slåss mot fiender med låg träffchans. Om de inte träffar så spelar det inte så stor roll hur mycket skada de åsamkar.

Här kommer kruxet: Vilka fiender sägs barbarer vara vana att möta? Jo, bestar och naturliga monster. Dessa har i spelet ofta förmågor såsom Rend som gör att de kan åsamka galet mycket skada om de väl träffar med flera av sina attacker - vilket slår extra hårt mot just barbarerna. Och vad är barbarerna bra på att möta? Jo, magic missiles och sånt. - Vilket drabbar krigare och clerics mycket hårdare (även om spelvärlden tycks säga att de borde vara betydligt vanare att möta magikunniga fiender). Den vurpan får jag bara inte att gå ihop.

Gurgeh brukar ondgöra sig över att knivar sades vara farliga vapen i Mutant Chronicles, fastän spelreglerna visade att man inte behövde vara ett dugg rädd för dem. Det är samma sak.

---

Så, kontentan är; när världens kausalitet stämmer överrens med spelets, då är jag nöjd. Det dummaste jag vet är regler som uppmuntrar ett beteende som inte sägs vara normen i världen. Var det inte i Oblivion: Elder scrolls (datorspelet) där man tränade upp sig i akrobatik genom att hoppa omkring var man än skulle någonstans. Tja; är det bättre att hoppa omkring än att bara gå - då är det ju klart att man gör det! Det är inte dåligt spelande - utan det ofrånkomliga resultatet av ett undermåligt spelmakande.

Och jag är stenhård på den här punkten. Jag använder aldrig, aldrig ALDRIG regler som bara fungerar så länge som man inte använder dem på det sätt som de faktiskt uppmuntrar till.

 

[Basenanji]

Sammanfattning

Jag har fått många bra svar och jag skulle vilja sammanfatta tråden för att visa på olika kloka insikter!

"Krille har ett fantastiskt tålamod!", tänker jag när jag mörkröd om kinderna inser att jag brukar skriva en sån här realismtråd ungefär en gång om året. Usch, vad jag upprepar mig! Men han använder sig av två relevanta begrepp:
spelbalansmässig eller spelvärldsmässig
I min grupp så tror jag man gärna blandar bort korten, för att ge ett tyngre intryck. Man säger sig söka en spelbalanslogik när man borde prata om spelvärldslogik.

---

Han och Thark har lite samma poäng. Han skriver så här:
"Handlar det verkligen om realism och inte mer att man bryter mot illusionen?"
Thark så här:
"Det är inte OK att göra så mycket våld mot realismen att någons illusionshängslen inte pallar trycket."
Huvudet på spiken! Alltså, mina kompisar skulle gärna få säga något i stil med: "Basenanji, du har vääääldigt långa hängslen. Tyvärr lite för långa, kan du tänka lite på det i fortsättningen?" Men istället börjar vi diskutera något egentligen rätt irrelevant, nämligen realism, trovärdighet och "suspension of disbelief". Mycket bra poäng.

Sedan tror jag att Avslagen_cola har en bra poäng i detta:
"Vissa spelar rollspel med betoning på spel och vissa med betoning på roll. De främst vill spela, dvs kasta tärningar osv, de behöver mer spelbalans än realism. De som däremot främst vill rolla, dvs göra teater av det hela, de behöver mer realism än spelbalans, även om båda behövs i båda fallen." Gissa vad jag mest uppskattar...?
Men det här kanske alla redan visste och höll med om?

Arvidos säger många kloka och bra saker, det här fångar lite av känslan jag har efter att ha grundstött med mina polare:
"Hela den här grejen med realism vs trovärdighet är faktiskt en grej som kan sabba stämningen (=inlevelsen) för mig. Alltså: Om någon börjar argumentera för att bevisa att deras uppfattning är bäst, istället för att konstatera att detta är vad de gillar bäst, och sedan medla."
Precis så känner jag!
Tyvärr, bland de jag spelar med är det ofta ett tecken på svaghet/att man inte vet vad man vill, när man försöker medla.
Dvs den som starkast och ihärdigast argumenterar för sin sak vinner. Nu låter det som att de jag spelar med är ignoranta idioter, så är de inte förstås. De är bestämda. Men hårda. Och inte så lyhörda kanske?

Rising, får sista skopan med tack&cred:
"Verkligheten är faktiskt ofta precis lika välbalanserad som våra käraste spel, så man kan nog inte påstå att spelbalans i sig per automatik skulle medföra otrovärdighet."
Jag håller med. Men just det där är ett kärt sorgebarn att diskutera (i min spelgrupp); huruvida spelbalansen är tillräckligt fint skulpturerad så att den blir verklighetstrogen nog att inte kännas otrovärdig...

"Gurgeh brukar ondgöra sig över att knivar sades vara farliga vapen i Mutant Chronicles, fastän spelreglerna visade att man inte behövde vara ett dugg rädd för dem. Det är samma sak."

Nu håller jag inte med- jag är nog innerst inne en powergejmer, men ibland tycker jag att man kan nå en ännu högre spelupplevelse om man kan blunda lite för de där rena regelmissarna. Alltså, om min rollperson hamnade i handgemäng med en buse i Mutant Chronicles, och slp:n plötsligt drar kniv- då skulle jag kunna tänka mig att överse med reglernas bristfällighet och rollspela att min rollperson drar sig ur striden. Ok, jag förlorar striden, men jag tänker mig att SL nog ville ge mig en signal med kniven-"hey, killen, nu ligger du i underläge, vill du verkligen ta risken?" Men det är jag det.

Tack alla- bra tråd, tack vare er!

/Basenanji