Nekromanti Bekännelse

[Saxifrage]

Re: Running man

Det är den inte heller. Boken har en helt annan handling än filmen.

Nja, lite lika är de väl? I boken jagas huvudpersonen över hela USA, i filmen jagas han i ett mindre område. Sen är förstås bakgrunden och personerna lite tweakade. Men konceptet är någorlunda samma, tycker jag.

Dessutom avslutas både filmen och boken med "flygande föremål kraschar in i fast installation av viktig symbolisk betydelse..."

Ska nog kolla filmen ikväll, förresten... rätt hyfsad near-futurism med 80-talskänsla.

 

[Saxifrage]

Bachman (utvik)

"Running man" skrevs under pseudonymen Richard Bachman. Böckerna som skrevs under detta namn är inga skräckhistorier utan mer "allmänna" berättelser. En av de mest kända (och bästa) är "The Long Walk" som hette "Maratonmarschen" på svenska. Även "Rage" är en historia som inspirerade mig i tonåren. Den håller nog än idag.

Finns förresten "Stand by me" i bokform? Apropå King och icke-skräck.

 

[Mr White]

Re: Bachman (utvik)

Finns förresten "Stand by me" i bokform? Apropå King och icke-skräck.

Ja. En novell som heter The Body på engelska. Vill minnas att den ingick i en av två på svenska publicerade novellsamlingar som släpptes ca 1990. Namnet på den aktuella novellsamlingen kan ha varit Vinterverk och frågan är om inte novellen på svenska heter Höstgärning?

Vi säger så: Stand by me är från början en novell som heter Höstgärning och återfinns i boken Vinterverk.

Vidare, ang. Kings storhet: Jag har, efter att ha läst ett tiotal romaner, konstaterat att jag finner varannan bok sub par, varannan bok helt ok. Bra King böcker: Benrangel, Desperation.

 

[Ymir]

Stephen Kings stora 'brist' som författare är att hans filosofi är tvärtemot min, på sätt och vis - han säger alltid att han tycker berättelsen är viktigare än karaktärerna. Det är lite märkligt, faktiskt, för ofta är det just ståryn som brister i hans böcker; om inte annat brukar den omsider rinna ut i nån slags grådaskig antiklimax. Däremot är han paradoxalt nog en god personskildrare, och fasansfullt bra på att inlevelsefullt och trovärdigt skildra vardagen. Det är hans största styrka som författare, och jag tycker inte det är så pjåkigt. Merparten av hans romaner håller inte, men de har alltid minnesvärda, läskiga och/eller helt enkelt bra scener, och hans noveller brukar vara mer solida eftersom han inte har så mycket utrymme att...tja...klanta bort dem? Det är noveller han är bäst på, helt klart.

Min favoritbok av Stephen King är annars 'Flickan som älskade Tom Gordon'. Det är en rätt tunn roman om en tioårig flicka som går vilse i skogen, och får ta fantasin till hjälp för att hålla sig vid liv. Den handlar inte om mer än så, egentligen. Epitomet av bra berättande, brukar jag säga, är att göra en ståry som nästan inte handlar om nånting, och fortfarande få den fängslande. Det är det ytterligt få som klarar; författare som filmskapare som whatever. Stephen King sällar sig bevisligen till den skaran när han skriver en hel roman där huvudpersonen bara irrar runt utmattad och hungrig i vildmarken och angstar, typ. Att han som gubbe på 50+ dessutom kan skildra en tioåring så pass trovärdigt är imponerande, indeed.

- Ymir, gillar King, egentligen.

 

[Rising]

Jag tycker att han är bra på att skriva om en vardag som inte finns; alltså den där sortens dröm- eller idealbild man kan ha av amerika (och som funkar för småbygder här i sverige likväl); lite så som man minns sin egen barndom; eviga sommarlekar med de bästa vännerna, snälla farbröder och gummor, handelsbodar och familjer som är långt borta från all skilsmässostatistik. Men också; full av mardrömslika skolgårdsbusar, elaka lärare, och skrämmande auktoritära föräldrar.

Det gillar jag.

Å så gillar jag hans osentimentala förhållning till skräck. Ondskan kan bo i en bil eller en mangel, och inte bara i klyschiga ting såsom speglar och urålderliga statyetter. Det ska finnas någon Kingnovell om en kamera som tar konstiga bilder; där man ser en svart skugga på fotografierna som närmar sig och närmar sig för varje ny bild man framkallar, tills man ser att det liknar någon sorts hund som springer mot betraktaren. Jag har inte läst den, men sedan en klasskompis berättade om den i gymnasiet så har jag inte slutat tänka på den där (eller jo, det har jag förstås. Jag går inte omkring och tänker på den jämt och ständigt), och använt liknande premisser i ett par skräckäventyr. Jag gillar det som fan. Det är häftigare när skräcken kommer från en mp3-spelare än när det handlar om urålderliga artefakter.

(Någon som vet var den boken heter, förresten?)

Annars tycker jag som alla andra; han fattar inte riktigt hur man skriver om övernaturligheter, och hans berättelser ballar nästan alltid ur mot slutet.

Mina favoriter är dock filmer; Det, Misery och Cat's Eye.

 

[Organ]

Någon som vet var den boken heter, förresten?

Ja, den heter Solhunden och är en av fyra lite längre noveller i samlingen Mardrömmar. (En av de andra är förövrigt Langoljärerna som filmatiserats.)

/Anders

 

[magoo]

Jag gillar Stephen King men han var som bäst när han var alkis.

Jag tror att ingen kan producera så mycket som han har gjort utan att upprepa sig och det gör han tyvärr med senare alster.

Pestens Tid är bara jättebäst, jag läser gärna om hans novellsamlingar också.

 

[Rising]

Ja, den heter Solhunden och är en av fyra lite längre noveller i samlingen Mardrömmar. (En av de andra är förövrigt Langoljärerna som filmatiserats.)

Det här är vad jag älskar med internet.

Puss på dig. Du gjorde min dag.

 

[walium]

King är verkligen mästare på det mänskliga och på att fånga den där speciella småstadskänslan. Däremot skriver han alldeles för långt och omständigt. Särskilt när jag var yngre så föll jag ofta för frestelsen att hoppa över sidor och läsa i förväg för att slippa vänta så länge på att något skulle hända.

Är det förresten någon som har läst hans fantasysvit? Tydligen ska han återanvända en massa tidigare karaktärer vilket lät lite beigt när jag läste det.

 

[Saxifrage]

På engelska heter samlingen "Four Past Midnight", btw. Romanen ifråga är "The Sun Dog". Och ja, den är creeeeepy...

Just skräcken i "everyday things" är väl lite av Kings adelsmärke. Skolexempel: "Christine". Jag har förresten sett en hysteriskt rolig sketch där en Stephen King-kopia (spelad av samma skådis som Newman i Seinfeld) knackar som en besatt på sin skrivmaskin och hittar skräck i alla prylar han tar tag i:
"There is horror everywhere... in everyday things! For example... (tar upp en grillvante) ...oven mittens! They come from the kitchen... and they straaaaangle you! Gaaah! Aaaah! (låtsas strypa sig själv med grillvanten)

/Sax, som lite genomskinligt försöker kompensera att han blev pucktvåa...

 

[Organ]

Jag har förresten sett en hysteriskt rolig sketch där en Stephen King-kopia (spelad av samma skådis som Newman i Seinfeld) knackar som en besatt på sin skrivmaskin och hittar skräck i alla prylar han tar tag i:
"There is horror everywhere... in everyday things! For example... (tar upp en grillvante) ...oven mittens! They come from the kitchen... and they straaaaangle you! Gaaah! Aaaah! (låtsas strypa sig själv med grillvanten)

Den har jag sett, den var skitrolig! ("What is Stephen King doing riiiiiiiiiiiiiight nooooooow?") Jag kan ha fel men jag tror att den dök upp i TV-serien The Edge på det tidiga 90-talet.

/Anders

 

[Arfert]

besatta vardagsprylar OT

är det inte lite "japanskt" med vardagsprylar som är besatta? I en av mina HOW TO DRAW MANGA-böcker så finns det ett kapitel om hur man ritar just sånt... badtofflan från helvetet och så...

japsen verkar vara skraja för något slitna/trasiga saker.. kan förklara varför medeltida byggnader där ser helt nybyggda ut (för allt har blivit utbytt tusen gånger).

 

[thark]

Re: Three dead trolls in a baggie om ämnet

En Gång I Tiden (sisådär början på 90-talet) visade någon svensk kanal en kanadensisk (tror jag, men kan inte svära på det) sketchkomediserie som hette—något som jag inte kan komma ihåg, men eventuellt kan det ha varit "The Edge".

Denna brukade bland annat innehålla snabba klipp introducerade med "What (x) is doing, RIGHT THIS MINUTE!"; en av dessa var om Stephen King som i frenetisk bärsärkjakt på nya ideer började drömma ihop mördarskrivmaskiner och ... allt vad det nu var.

Det var skojigt.

Hej då.

(Okej, jag inser att anekdoten faller rätt platt på att 90% av det hela har fallit ur schweizerostminnet. Fan, den serien var ju rolig. Skulle vara skoj att hitta igen.)

 

[Ymir]

Re: Japanskräck [OT]

Japanerna dras mycket åt Stephen King-aktig vardagsskräck, men det brukar ofta finnas äldre mytologi, mer lik traditionella västerländska spökhistorier, bakom. Förklaringen är enkel, kan jag tänka mig: Japan har en ålderdomlig mytflora och en anrik tradition av spökhistorier, men ont om riktigt gamla byggnader och föremål; det mesta har blivit förstört av jordbävningar, tsunamis, jänkarna och/eller tidens tand (japaner byggde ju fordom nästan allting i trä). Tokyo speciellt, blev ju praktiskt taget reducerat till grus och bråte i Kanto-jordbävningen och WW2s brandbombningar. Så, det faller sig nog naturligt för japanerna att ofta låta sina spökhistorier kretsa kring mer moderna ting - äldre prylar och byggnader blir för exotiska för att vara läskiga för dem.

Eller ja, det är min teori, åtminstone.

- Ymir, öppne för förslag

 

[Saxifrage]

Pucktvåa!

Men vad fasen, det är kul att fler än jag minns "The Edge". Peace my brotha man!

/A