Faktum är att mina spelares rollpersoner inte brukar få belöningar. Detta för att de på ett korkat sätt saknar kompetens att lösa problem utan våld. Detta leder ofta till att de på något sätt skadar eller vanhedrar sin uppdragsgivare och kan få konsekvenser iform av utskällningar, stadsvakter eller hämnd.
Men, men, nu handlade om belöningar. Jag brukar låta mina spelare plocka på sig saker lite här och vad. Sedan när jag bestämmer mig för att kolla deras svårighetsökning på grund av överbelastning får jag mig allt för oftast ett gott skratt. Jag hade en Learam alv som sprang omkring med 100 kg järnstänger utöver all annan utrustning. Han fumlade visst.
Om rollpersonerna hjälpt en stackars bonde med dålig rygg att plöja åkern så kan de få husrum, några rejäla mål mat för att inte glömma personens tacksamhet. Inte för att någon av mina spelare någonsin skulle ha så generösa rollpersoner.
Har de varit med och dödat hyggelmonster så är det inte alltför konstigt att de kan få extra förbättringsslag i stridfärdigheter. När de sedan återvänder med det fruktanvsvärda monstrets, eh, huvud så blir folket i nejden riktigt hyggliga. De bjuder på dricka, presenterar sina döttrar eller söner, kanske de till och med skänker något föremål som symbolisk gest som tack för hjälpen. Detta ökar sedan rollpersonernas rykte.
"Där kommer Harald Hyggelbane! Han räddade min sonson från ett öde värre än grovt bröd på söndagar, tacka Aurias och Pelias för denne man!"
Silver, guld, föremål, kunskap, kontakter och annat som jag inte kan komma på eller har ork att skriva ner kan bli mycket användbart. Tänk bara om den trolovade riddaren får ett äktenskapserbjudande på halsen när han var och vidgade sina vyer i Mûhad som belöning för en tjänst han gjorde en förmögen köpman. Tackar han nej så kan det bli fruktansvärda reprisalier. Köpmannen kanske guppar på alla sju hakorna och blänger surt på honom. Och det vill man ju inte ska hända sin rollperson. På det sättet kan belöningar lyda till nya äventyr.