Nekromanti Belöningssystem

[walium]

Vad tycker ni om olika former av belöningssystem i rollspel? Ska spelledaren belöna eller straffa sina spelare med erfarenhetspoäng, hjältepoäng eller förbättringsslag när han tycker att de rollspelar bra eller dåligt? Hur gör ni i er spelgrupp?

Personligen är jag tveksam till att spelledaren får ytterligare en befogenhet genom att han får någon slags rätt att bestämma vad som är bra och dåligt rollspel. Dessutom leder det lätt till osämja i gruppen om man ska belöna några mer än andra. Om någon uppför sig illa så säger jag hellre det till dem än ger poängavdrag. Men kanske hade det kunnat fungera om det var spelarna själva som bestämde vilka av dem som hade rollspelat bäst och kommit på klurigast lösningar, eller vad tror ni?

 

[Feuflux]

Personligen är jag tveksam till att spelledaren får ytterligare en befogenhet genom att han får någon slags rätt att bestämma vad som är bra och dåligt rollspel. Dessutom leder det lätt till osämja i gruppen om man ska belöna några mer än andra

Tja, i Feng Shui ska SL dela upp erfarenhetspoäng (0-6 beroende på hur kul man hade / väl man presterade / vad det nu står i reglerna). Jag har SL:at introäventyret 3 gånger och samtliga gånger glömt bort / skjutit på den biten. Så egentligen är jag totalt oförmögen att svara här.

När jag väl delar ut poäng (lär väl hända förr eller senare) så är jag enormt skeptiskt till att det skulle bli olika till olika spelare. Troligtvis får hela gruppen samma poäng. Det potentiella gruff/missnöje som skulle kunna uppträda är inte värt det. (Eller så är det bara jag som är konflikträdd).

Om någon uppför sig illa så säger jag hellre det till dem än ger poängavdrag.

Me 2.

Men kanske hade det kunnat fungera om det var spelarna själva som bestämde vilka av dem som hade rollspelat bäst och kommit på klurigast lösningar, eller vad tror ni?

I likhet med en massa andra grejer som jag dock inte kan komma på några och därmed ej heller hänvisa till så beror det här på spelgruppen. Med rätt spelgrupp skulle det säkert funka, med mina spelgruppen skulle det krävas våld eller mutor för att få dem att betygsätta varandra så för egen del sågar jag idén totalt.

I vanlig ordning så bidrog mitt svar troligtvis inte till ett endaste jota.

 

[Rising]

K-märkt ämne, din mossodlare.

"Ska spelledaren belöna eller straffa sina spelare med erfarenhetspoäng, hjältepoäng eller förbättringsslag när han tycker att de rollspelar bra eller dåligt?"

Det viktiga med rollspel är att det ska vara ett spel. Ingen berättelse blir ju riktigt rolig eller engagerande om man inte på något vis kan "få något" för att man ansträngt sig. Det är som arkadspel. De kan ju aldrig vara roliga, eftersom man bara kan stoppa i pengar i dem, men aldrig vinna några slantar tillbaka. Riktiga rollspel ska vara som enarmade banditer där man kan vinna något.

Man kan se belöningssystemen i rollspelen (när de är som bäst) som en blandning av ett schackmästerskap och en dressyrtävling. Dels försöker man vara spelmästaren som gör bra drag och vinner över spelledaren, och dels är man den dresserade som försöker göra trix som behagar domaren (=spelledaren); efter äventyret så delar han nämligen ut mer XP till den som han tycker har gestaltat sin rollperson väldigt bra.

Av XP-poängen är det väldigt roligt om man kan göra sin rollperson bättre så att man kan få bli märkbart dugligare än de spelare som inte spelat lika bra som en själv. Den som varit bäst får mest att göra i äventyren, och den som antingen spelat dåligt eller inte gestaltat sin rollperson på ett sätt som SL tycker är trovärdigt, han får skylla sig själv, och förhoppningsvis ångrar han sig när hans rollperson blir mycket sämre än alla andras. På så vis har man en morot och en piska som gör att alla anstränger sig mer och spelar bättre!

Det är svårt att bry sig om sin rollperson (eller spelets handling) om man inte på något sätt kan få en guldstjärna när man gjort något som hjälper en att "vinna spelet" eller agerat på ett sätt som spelledaren uppskattar. Därför är det väldigt viktigt att man har XP så att man överhuvudtaget kan känna att det är någon mening med att fortsätta spela med sin rollperson.

/Rising
Takovda Sneluväjd

 

[Krille]

Re: K-märkt ämne, din mossodlare.

...hade det inte varit för att jag vet att du inte tycker så så hade jag hållit med dig. Synd att jag känner dig så bra, bara.

 

[walium]

Nå, Rising

Innan jag startar en diskussion med dig så vill jag gärna veta vilken av dessa ståndpunkter som du faktiskt stödjer i dagsläget.

 

[Legioth]

Att dela ut poäng skillt åt varje spelare tycker jag inte är någon god idé. Efter några spelmöten med samma spelare märker man att det alltid är samma personer som får de högre poängen. Detta i sin tur leder till att den morot som skall få alla att försöka prestera så bra som möjligt gör motsatsen. Spelarna blir bara avtrubbade; ingen vits att försöka då Pelle ändå alltid får mera poäng. En annan nackdel är risken att man börjar tävla sinsemellan om vem som gör mest "häftiga" saker eller att man börjar trycka ner varandra för att själv ha möjlighet att få mera poöng.

Då personliga poäng delas ut utgående från ens egna prestationer hamnar fokus på de egna prestationerna.


Dock tror jag inte på motsatsen, att man inte alls delar ut poäng. Istället vill jag språka för att man delar ut poäng, men att man delar ut lika mycket åt hela gruppen, istället för att ge olika mängd åt olika personer. Dessutom borde inte poängen delas ut efter prestationer (varken spelarnas eller rollpersonernas). Det viktiga är ju att alla trivs på spelmötet, så varför inte dela ut poäng för det då? Är det inte så att det blir trevlig om man presterar bra? Men, det är inte bara goda prestationer som leder till goda poäng, även sådana saker som stämningen runt bordet och hur äventyret fortskrider påverkar ju poängen.
Det blir naturligt att man hjälper varandra, istället för att man försöker överrösta varandra. Plötsligt skall man inte bara samarbeta i spelvärlden, man skall också samarbeta runt bordet, och samarbetet går smidigare om det sker på flera plan.

Då alla får lika mycket poäng, baserat på hur trevligt man har det, hamnar fokus på att tillsammans göra något gott!

 

[Eksem]

Re: K-märkt ämne, din mossodlare.

Hahaha, det var ett fördömt roligt inlägg! Asbra!

För att återgå till ämnet är det förstås så att jag personligen känner olust inför den typen av rolltolkningsfascism*, men den objektiva sanningen är att det beror på spelgrupp. Jag kan tänka mig att det finns en poäng med att ha den typen av belöningar i en spelgrupp bestående av hyperaktiva elvaåringar, eller kanske en spelgrupp som ser helt olika ut från kvartal till kvartal och spelar Temple of Elemental Evil med första utgåvan av AD&D.
Däremot är det rätt poänglöst och nästan obehagligt hos en spelgrupp som friformar KULT och är samspelade efter åtta års rollspelande.


* Svenska är ett bra språk, man kan sätta ihop en massa ord och få ett nytt ord som både vid första och andra anblick ser ut att ha en vettig betydelse


EDIT: Bytte ut en bokstav som ändrade en hel mening

 

[Rising]

Djävulens advokat

"Innan jag startar en diskussion med dig så vill jag gärna veta vilken av dessa ståndpunkter som du faktiskt stödjer i dagsläget."

Jag lämnade en liten ledtråd i mitt förra inlägg om att jag bara lekte djävulens advokat. Självklart är hela idén med XP fullkomligt förnuftsvidrig och alltigenom osympatisk i mina ögon.

Ska man ha spelledarbedömningar av spelarnas gestaltningsförmåga som om de vore någon slags utställningspudlar så kan vi lika gärna införa tredje riket med en gång, och hela äckel-päckel-idén med att vissa människor skulle vara sämre än andra, och att lättjan är djävulens redskap, det är så ynkligt misogynt och lömskt i sin illusoriska skentrovärdighet att det omöjligtvis kan vara en tankekonstruktion från något annat än en av den mänskliga moralens allra mest illvilligt sadistinsmickrande och empatilösa skuggsidor.

Några menar att man kan göra de systemen bättre på diverse olika sätt (genom att tona ner mängden XP-poäng som spelarna får, exempelvis), men vem försöker de lura egentligen? Det är ju som att hänga upp julgransglitter på Auschwitz.

XP är enbart kul i rollspel som inte låtsas vara något särskilt annorlunda än ett spel, (för i ett spel så värderar man "spelpjäserna" utefter hur lämpade de är att anta spelets utmaningar), men i en fri värld där rollpersonerna skall kunna värdera sig själva, då blir det rent äckligt om man inför ett spelsystem som säger att vissa är mindre värda än andra. XP är därför en form av rälsning och spelledarstyrning; spelledaren styr nämligen vilka kvaliteter hos rollpersonerna som skall vara viktiga för dem. Varför ska inte rollpersonerna få kunna göra det själva?

Spelledaren kan lika gärna skapa ett brädspel om han inte tänker ge mig denna grundläggande frihet som rollspelare.

/Rising

 

[walium]

Djävulens hovnarr

"Jag lämnade en liten ledtråd i mitt förra inlägg om att jag bara lekte djävulens advokat. Självklart är hela idén med XP fullkomligt förnuftsvidrig och alltigenom osympatisk i mina ögon."

Det tog ett tag, men till sist förstod jag det. Usch vad jag skäms.

 

[Krille]

Re: Djävulens advokat

"XP är enbart kul i rollspel som inte låtsas vara något särskilt annorlunda än ett spel"

Tadaa!

 

[anth]

Re: Djävulens advokat

Jag använder mig av individuell xp i DnD, och tycker det fungerar utmärkt.
Först så delar jag ut xp så som det står i reglerna, sedan ger jag xp-bonus/avdrag beroende på hur jag tycker att spelarna skött sig.
Givetvis så blir det subjektivt, men sådan är även verkligheten.
Se på simhopp, gymnastik, konståkning, hästdressyr etc. För att inte tala om alla recencenter.

Sedan försöker jag vara så objektiv det går:
Närvaro - en spelare som talar i moblitelefon under spelsessionen får garanterat xp-avdrag.
"Idéer" - de som driver rollspelssessionen framåt ska belönas.
"In character" - de som inte spelar enligt sin rollbeskrivning får avdrag. (de som får avdrag brukar jag tala med efteråt och be dem ändra sin rollbeskrivning så att den passar deras spelstil)
Rollspel - spelare som gör sessionen minnesvärd får en bonus.

 

[Rising]

Re: Djävulens advokat

Du läste på vilket sätt jag menade att det fortfarande skulle vara likt ett spel, va? Inom parentesen? Att spelarna påtvingas ett sätt att värdera sig själva från spelets utmaning, och inte från rollpersonerna själva.

När jag gick i högstadiet så tänkte jag på mig själv som en lirare som bland annat var bra på att dra vitsar och på att göra AMOS-spel. Inget av detta skulle ha varit värt något om jag skulle vara tvungen att värdera mig själv enligt skolans betygsystem. Så... är skolans betygsystem ett bra sätt att värdera vad olika människor kan? Ja, så länge som betygen säger hur bra man är på de medel som går att använda för att nå ens livsmål.

Så funkar det inte i verkligheten. Folk har ju andra livsmål, och andra medel. Det som är viktigt för mig är inte det som är viktigt för skolan, och det som är viktigt för rollpersonen behöver inte vara det som spelledaren tycker är viktigt för sitt äventyr. Alltså kan man som spelledare välja att antingen påtvinga ens egen syn på rollpersonen (det är spelsättet) eller att låta rollspelssessioner vara fria och interaktiva i ordens sanna bemärkelse; där man själv får bestämma vad som ska vara viktigt för en. Det är inte spelledarens "manus" (och så fort han börjar bestämma vad som är värt guldstjärnor och vad som inte är det, så har han visat att han har tänkt ut ett "riktigt" sätt att spela på, oavsett vad de andra deltagarna kan tycka. De får ingen möjlighet att påverka detta osynliga eljusspår som spelledaren föreställt sig; om de inte spelar så som han tycker att man ska spela så får de inga bonusar!) utan rollpersonernas egna målsättningar och hennes egna medel för att nå dessa.

Då försvinner plötsligt poängen med guldstjärnor, diplom, morötter och piskor, man har nämligen frihet.

/Rising

 

[Krille]

Men öh!

Här svarar man med tungan på samma ställe i munnen som du själv har, och vad händer? Jo, grabben tar en på allvar!

Livsmål hit och dit, det hela kommer ändå ner till två enkla visdomsord. Det första är rakt och tydligt nog som det är:

potlhbe'chugh yay qatlh pe''eghlu'?

Ett gammalt hedervärt klingonskt ordspråk, som betyder ungefär "om seger är oviktig, varför hålla räkningen?" Vilket för oss över till nästa ordspråk:

Den med flest rollspel när han dör vinner!

Eller guldstjärnor, eller XP, eller rader AMOS-kod, eller vad man nu håller reda på.

Kort sagt: du har fel. Vi som väljer att hålla reda på antalet XP vi får gör det för att det är kul, och vi väljer att underkasta oss en gemensam mall för hur man får dem, och eftersom mallen är gemensam så är elljusspåret också gemensamt. Inte nog med det - det är gemensamt draget också. Det innebär ju förstås att vi redan har den frihet som du försöker befria oss till. Så just nu sitter vi i sitsen med revolutionären Rising i den öppna celldörren som står och viskar och ser sig nervöst över axeln, "men kom nu då! Ni kan ju bli fria!"

Så här sitter jag och tittar ut på världen, och konstaterar "been there, done that. Den virtuella friheten utanför de fysiska väggarna är oviktig. Den riktiga friheten här inne (och nu är det osäkert om jag knackar i cellväggen eller mot huvudet) är mycket viktigare."

Men åkej, du väljer att inte underkasta dig de gemensamma reglerna. Synd om dig. Du förlorade just, i alla fall i vårt spel.

 

[Rising]

Re: Men öh!

"Så just nu sitter vi i sitsen med revolutionären Rising i den öppna celldörren som står och viskar och ser sig nervöst över axeln, "men kom nu då! Ni kan ju bli fria!"

Hi hi, bra liknelse... Men jag var inte så allvarlig egentligen. Eller jo, lite, för vad jag egentligen ville säga var ju förstås att det här är samma sak som när en cineastisk spelledare "styr spelet" via rälsning, så länge som alla deltagare har en och samma vision. Du brukar säga att spelledaren lika gärna kan skriva en berättelse i sådant fall, men i själva verket är det alltså inte mer begränsande än när spelledaren gör sessionen till ett spel med vissa fastslagna belöningar som spelarna förväntas eftersträva.

Det var mest den formen av "ahaaaah"-slutsats som jag var ute efter. Att man kan låta begränsa friheten i rollspelet utan att det för den sakens skull omedelbart blir något "sämre". Istället kan man se att det finns olika sorters rollspel, och att inget är mindre värd än något annat, men att de alla kan passa för helt olika grupper av spelare, eftersom det är olika visioner som alla deltagare bör ha gemensamt beroende på hur man vill spela.

Typ. Det kändes som en fin slutsats. Upprättelse åt det cineastiska rollspelet!

/Rising

 

[Krille]

Re: Men öh!

" Eller jo, lite, för vad jag egentligen ville säga var ju förstås att det här är samma sak som när en cineastisk spelledare "styr spelet" via rälsning, så länge som alla deltagare har en och samma vision."

Visst. Problemet är att jag inte har den visionen.

Jag trivs rätt bra i min cell. Jag kan tänka om precis vad jag vill och mina cellkamrater kan dela mina tankar. Så när folk sliter ut mig ur cellen och börjar köra runt mig i spårvagn för att visa hur fin världen utanför är, så brukar jag (fri som jag är i sinnet) alltid vilja kliva av spårvagnen och gå iväg på egna rundvandringar. Och det får jag ju inte.

Därför blir min reaktion på revolutionären Risings nervösa viskanden mest "stäng dörren, det drar!" Vad är meningen med att gå ut om man ändå bara får åka spårvagn? Då kan jag lika gärna stanna kvar i min cell och tänka vackra och fria tankar.

Så frågan är vem som är mest fri: jag i cellen som kan tänka fritt, eller du utanför som kan åka spårvagn fritt?

"Upprättelse åt det cineastiska rollspelet!"

Nejnejnej! Upprättelse åt det linjära rollspelet! Jag hävdar ju att jag spelar cineastiskt rollspel, dock inte linjärt!

 

[Man Mountainman]

Re: Djävulens advokat

Man kan ju faktiskt ha ett system där alla rollpersoner får lika många XP.

Just for the record, alltså.

 

[Rising]

Re: Men öh!

"Vad är meningen med att gå ut om man ändå bara får åka spårvagn?"

Om du har lika stor rörelsefrihet i spårvagnen som i cellen så finns det faktiskt ingen som helst skillnad. (Jo, utsikten förändras, vilket ju förstås kan vara både bra och dåligt.)

"Nejnejnej! Upprättelse åt det linjära rollspelet!"

Ja, förlåt. Fel av mig.

/Rising

 

[Troberg]

Hur jag använder erfarenhet

Jag använder mest erfarenhet för att balansera att karaktärer brukar försämras. De får skador som ger permanenta effekter, de får fiender, de får fobier, de får egenheter och så vidare. De brukar sällan klara att uppväga sådant själv, så jag brukar ge dem lite artificiell hjälp i form av erfarenhet.

 

[anth]

Re: Djävulens advokat

Man kan ju faktiskt ha ett system där alla rollpersoner får lika många XP.

ADnD/DnD harr ALLTID haft det i originalreglerna, men av någon anledning så verkar ingen någonsin använt det systemet.

 

[Gurgeh]

Jag börjar nästan hålla med Rising om att Erfarenhetspoäng som koncept är lite fånigt, men har inte riktigt bestämt mig ännu. Jag tycker fortfarande att det är kul att bli bättre.

Däremot är jag nu för tiden emot Erfarenhetspoäng för rollspelande. Om rollpersonerna ska bli bättre ska det vara för att de lärt sig något, inte för att spelaren har gjort något bra.

/tobias