Nekromanti Belgarion

[skaraborgarn]

David Eddings böcker om Belgarion läste jag. De omnämndes i Sinkadus och faktiskt i Expert drakar och demoner där man hade med typiska slp personer. den listige tjuven och hetsporren Sile och Lenodrin.
köpte böckerna och de var väl så där. Andra boken tyckte jag var bäst. Sedan läste jag fortsättningen men jag tyckte det blev för smetigt. Typiskt amerikansk happy end. En vän till mig läste dem och han ogillade dem rakt av. Men han fortsatte läsa andra böcker av Eddings.

Vad tycker ni?

 

[Bifur]

Det är väl i ärlighetens namn inget vidare även om de inte heller är usla, åtminstone inte del 1-5. Typiskt lättläst ingångsfantasy för ungdomar. Ur den aspekten får man väl ge dem att de funkar. Jag gillade dem när de kom men å andra sidan fanns det inte så mycket svenskspråkigt att läsa efter Tolkien, Lewis och LeGuin så toleransnivån var högre.

 

[skaraborgarn]

Det är väl i ärlighetens namn inget vidare även om de inte heller är usla, åtminstone inte del 1-5. Typiskt lättläst ingångsfantasy för ungdomar. Ur den aspekten får man väl ge dem att de funkar. Jag gillade dem när de kom men å andra sidan fanns det inte så mycket svenskspråkigt att läsa efter Tolkien, Lewis och LeGuin så toleransnivån var högre.

Det var lite kul med klyschor. Det fanns folk som var en slags vikingar, några som var en slags kosacker. och några som var en slags antika egypter. Ön dit Garion flyttar är väl brittiska öarna.
Manodralen var väl en slags hjärnlös riddare. Tror dock Eddings hade någon slags hatkärlek till dessa riddare för de dyker upp igen i böckerna som fortsatte efter de fem första.
Fast de där som Silke tillhörde de som alltid spionerade på alla ja till och med varandra hade de någon jordisk motsvarighet?

 

[Staffan]

Jag tror det var i samband med Belgarion-böckerna jag läste uttrycket "popcorn-fantasy" första gången, på just detta forum (eller dess föregångare). Det tycker jag är en rätt bra beskrivning - det är lite som en halvbra actionrulle. Man har roligt medan man ser/läser den, men det är inget som lämnar några bestående intryck.

 

[skaraborgarn]

Jag tror det var i samband med Belgarion-böckerna jag läste uttrycket "popcorn-fantasy" första gången, på just detta forum (eller dess föregångare). Det tycker jag är en rätt bra beskrivning - det är lite som en halvbra actionrulle. Man har roligt medan man ser/läser den, men det är inget som lämnar några bestående intryck.

Jag fick nästan den uppfattningen att Eddings hoppades att hans böcker skulle bli film.
Allt slutar lyckligt och så där lagom amerikanskt.

 

[Conan]

Läste när jag var 13. Minns att jag gilla 1-5 men inte gilla 6-10 lika mycket.

Minns att jag redan på den tiden tyckte Lenodrin var en ganska stereotyp och platt karaktär.

 

[skaraborgarn]

Läste när jag var 13. Minns att jag gilla 1-5 men inte gilla 6-10 lika mycket.

Minns att jag redan på den tiden tyckte Lenodrin var en ganska stereotyp och platt karaktär.

Ja de stack väl inte ut? Silke var den listige tjuven. Du är en dålig människa sa Polgara. jag vet sa Silke och gottade sig.
En riktig kliché, the bad god guy. Trots allt en riktig juste snubbe med hjärta av guld. Fantasy svar på Han solo?

Hetar eller vad den där kosack liknande killen hette och Mandoralen tyckte jag stack ut lite. De andra kändes som något man sett förut.
Det var väl å andra sidan en ganska jämlik miljö för några damer spelar ju en viktig roll.

 

[Owlbearpig]

Jag läste del 1 1989. Sedan undvek jag att läsa fantasy i ca 15 år.

 

[skaraborgarn]

Jag läste del 1 1989. Sedan undvek jag att läsa fantasy i ca 15 år.

Hoppsan var det så dåligt!

När jag var yngre hade jag den vanan att alltid läsa färdigt en bok eller se färdigt en film även om jag inte gillade den. Sedan har jag slutat med det. Livet är kort och är det en bok man inte gillar så lägg bort den är filmen trams stäng av tv.
Jag säger inte att jag gör detta pga Eddings men han har nog varit med och påverkat.

 

[Bolongo]

Mitt starkaste minne av den första pentalogin är att jag, tonåring som jag var, ändå hade läst tillräckligt mycket för att lägga märke till:
a) De klyschiga kulturerna som nämndes ovan, i en lapptäckesvärld som kunde kommit ur ett rollspel.
b) Att alla huvudpersonerna hade 1900-talsvärderingar och en ironisk distans till nämnda klyschor.

Sedan läste jag av någon anledning den andra serien om 5 böcker också, och av den minns jag nästan ingenting. Jag tror det var fler fältslag i den, men annars - helt blankt.

 

[skaraborgarn]

Mitt starkaste minne av den första pentalogin är att jag, tonåring som jag var, ändå hade läst tillräckligt mycket för att lägga märke till:
a) De klyschiga kulturerna som nämndes ovan, i en lapptäckesvärld som kunde kommit ur ett rollspel.
b) Att alla huvudpersonerna hade 1900-talsvärderingar och en ironisk distans till nämnda klyschor.

Sedan läste jag av någon anledning den andra serien om 5 böcker också, och av den minns jag nästan ingenting. Jag tror det var fler fältslag i den, men annars - helt blankt.

De sista fem var nästan upprepning. Hela gänget skulle ut och rädda världen igen och de lyckades. men gammelgubbens fru som alla trott varit död i tusentals år kom tillbaka och alla levde lyckliga i alla sina dagar för det verkar så att de alla var odödliga.

 

[Staffan]

Om jag inte minns fel är det någon i Malloreon som lampshade:ar likheterna med Belgariad. Något i den här stilen:
"Påminner inte det här dig väldigt mycket om senaste gången vi var ute på äventyr?"
"Jo, men det är för att de duellerande profetiorna gillar att saker är som förr."

 

[Khan]

Vad jag minns från när jag läste om dem för tio år sedan, när jag var 23 och inte högstadieunge som när jag läste dem innan dess, var de väldigt lätta att lästa. Men inte att de var värda att läsa.

Karaktärerna är otroligt platta och endimensionella, möjligen med undantag för Polgara. Belgarath växer en del i sin egen spinoff senare. Resten växer aldrig ur sin nationella stereotyp av vikingabarbar, stoisk hästkarl, slug spion, dum riddare och så vidare. Storyn var platt och rätt förutsägbar. Gillade i och för sig den "alternativa" magin som folk uppe i norr höll på med, demonbesvärjning. Det var ett coolt magisystem jag gärna skulle sett mer av, eller kopiera till en egen värld någon gång.

Men värst var den genomsyrande rasismen mot asiater. Murgoer nämns lite för ofta i samma ordalag som amerikanarna använde om kineser och japaner under kriget, och om jag minns rätt dyker repliken "ingen med såna ögon går att lita på" upp. Ställ det i kontrast mot den stoiske huvudpersonen som blir kung av Island/Riva, och kommer från en millenielång kungaätt med renrasiga arier... Inte lika kul som mitt tidigtonåriga jag mindes.

Liten disclaimer på att det var länge sedan jag läste om dem, så jag kan blanda ihop Belgarion med de andra böckerna om gänget.

 

[skaraborgarn]

Vad jag minns från när jag läste om dem för tio år sedan, när jag var 23 och inte högstadieunge som när jag läste dem innan dess, var de väldigt lätta att lästa. Men inte att de var värda att läsa.

Karaktärerna är otroligt platta och endimensionella, möjligen med undantag för Polgara. Belgarath växer en del i sin egen spinoff senare. Resten växer aldrig ur sin nationella stereotyp av vikingabarbar, stoisk hästkarl, slug spion, dum riddare och så vidare. Storyn var platt och rätt förutsägbar. Gillade i och för sig den "alternativa" magin som folk uppe i norr höll på med, demonbesvärjning. Det var ett coolt magisystem jag gärna skulle sett mer av, eller kopiera till en egen värld någon gång.

Men värst var den genomsyrande rasismen mot asiater. Murgoer nämns lite för ofta i samma ordalag som amerikanarna använde om kineser och japaner under kriget, och om jag minns rätt dyker repliken "ingen med såna ögon går att lita på" upp. Ställ det i kontrast mot den stoiske huvudpersonen som blir kung av Island/Riva, och kommer från en millenielång kungaätt med renrasiga arier... Inte lika kul som mitt tidigtonåriga jag mindes.

Liten disclaimer på att det var länge sedan jag läste om dem, så jag kan blanda ihop Belgarion med de andra böckerna om gänget.

"Egypterna" då? Påminde lite om stygierna i Conan. En del av folken i öst de stred på var några onda några dumma ja rentav sinnesslöa.

 

[skaraborgarn]

Likheter mellan Tolkien och Eddings

Likheter

Ondskan bor i öster.
Ond trollkarl/gud måste besegras.
En av varje folkslag ska vara med och besegra den onde.
Gruppen delar sig. Några leder armé några smyger sig in i ondskans domän.
Ondskan besegras med magiskt föremål.
Huvudpersonen är en från början oansenlig person.
Mäktig trollkarl är förrädare.
Ädling som återfår tronen.

Skillnader

Blandat med både kvinnor och män.
Mer kärlek och romantik.
Allt slutar lyckligt.
I princip bara människor förutom dryader.
Inga tragiska karaktärer (Gollum)

Ja man kan nog hitta mer. Men jag har inte läst några av böckerna på typ 20 år.