Problemet med förväntningarna på Forge
Jag gjorde egentligen en fuling; en sorts "men titta här, det suger ju!"
Ja, det var det jag menade med "Kolla här, vad är häftigt med det här?", fast jag formulerade kanske det lite snällare...
Jag ska förklara mitt svar "Space Marines!!!" lite.
Det finns en förväntan att spel från Forgefåran
skall utge sig för att vara revolutionerande och emotionellt djupa, och det finns en hel debatt baserat på det här antagandet: Forgeförfattarna tror att de är all that, och ifall de inte leverar något speciellt så har de misslyckade pretentioner, och då är det upp till forgefanboys att försvara dem.
Men jag spelar inte Forgespel för att de är filosofiska och emotionellt berörande, utan för att jag inte orkar med traditionella regelsystem.
Förvisso så uppnår jag lättare en
Wow-känsla med Forgespel, men det är ju fullt naturligt eftersom de är spel som passar mig och inte kommer ivägen för mig, och sedan går jag kanske in på krönikeforumet och skriver om hur känslosamt och awesome vår senaste Dogs-session var...
Därför
kan ett spel vara asballt just bara för att det har med Space Marines, och att jag slipper regler och världsbeskrivning som jag inte har lust att använda som den är skriven.
För det är så stora delar av rollspelshobbyn ser ut: Jag skulle säg att mycket av lättnaden och glädjen som Forfefans uttrycker kommer inte av att de är förförda av Forgespelens nyhetens behag, utan av att äntligen få rollspel
som man vill ha dem!
Eller som Gregor Hutton säger:
But... there's a lot of reading in them, and rules, and skills, and, and, and .... and, dammit, I want to play a Space Marine already!