Det är en del av hans bakstory så inget vi spelade, men det handlar grovt om att hans föräldrar blev förrådda av staten (de forskade också om bla nektropi och om det gamla landet Danarth) och att hans son (också en karaktär jag har) blev tvingad att tränas till dödsdansare i syfte om att lönnmörda en himla massa människor under en bal, men han flydde innan dådet.Vad gjorde han för att bli utslängd? (Innan han började pola med sabriska drakar, då... :wink
Nekromanti Berätta om din rollperson.
- Thread starter wilper
- Start date
Paal
Imaginär fantast
- Joined
- 10 Nov 2011
- Messages
- 1,451
Min karaktär från samma kampanj.Henkedge;n204649 said:
https://drive.google.com/open?id=0B8S4BBUOWX2MeWxaczJNWEM3RWc
LordTengel
Swordsman
Awesome!Celledor;n204658 said:
Ja har spelar rätt mycket med honom, har även haft med honom som SLP några gånger när jag varit SL. Det var dock ett tag sedan, men om jag inte minns fel så gör staven att alla slag mot nekrotropi är 2 nivåer enklare. Bland sina besvärjelser så har han en "dödande hand" som ger offren massa trauma (Eon III) med dödslag, en som ökar krosskada på staven med 2T6 samt att han kan framkalla en mindre jordbävning... Har är dock långt ifrån super då han nästan har dött flera gånger. Väntar på EON IVs magiregler för att uppdatera honom.Awesome!
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,876
Jag spelar Gonstanza (magiker, rang 1) som försöker finna rikedomar i Naram Akaris ruiner (kommande äventyr till Svärd och Svartkonst signerat Gustaf Gadd). Hon har ett förflutet som underhållare på diverse tavernor men har slagit sig in på äventyrandet med sin kusin Lazaro i släptåg.
Jag spelar Morgant i en Monsterhearts-kampanj. En tonårshäxa vars familiar är en katt som i människohamn låtsas vara städare på skolan hon går. Morgant snubblade in i den magiska världen till stor del via obskyra webbforum, och det tog ett bra tag för henne att lära sig skilja det tomma snacket från det som faktiskt hade substans bakom. Hennes riktiga magiska kraft kommer från en demon hon fått kontakt med.
Det mesta av hennes magiska förehavanden har tagit plats på vinden hemma, så det såg ju lite speciellt ut. När hennes mamma hittade det blev hon såklart orolig, men lät sig med nöd och näppe övertygas om att det är iordningställt som ett lugnt ställe att plugga på. Hjälpsamma mamma piffade då istället till stället med några extra doftljus och en liten kryddhylla för de där små burkarna och det...
Morgant kan vara både hemlighetsfull och väldigt rakt fram, och ibland ganska snäsig. Hon har lugg, långa koftor och en pösig stickad mössa. Använder Pinterest ganska mycket men har inte Snapchat. Gillar sushi och vegetariskt. Hon dejtar för tillfället sin klasskamrat Fafner. Som namnet kanske avslöjar så är han egentligen en drake …
Jag spelar Morgant i en Monsterhearts-kampanj. En tonårshäxa vars familiar är en katt som i människohamn låtsas vara städare på skolan hon går. Morgant snubblade in i den magiska världen till stor del via obskyra webbforum, och det tog ett bra tag för henne att lära sig skilja det tomma snacket från det som faktiskt hade substans bakom. Hennes riktiga magiska kraft kommer från en demon hon fått kontakt med.
Det mesta av hennes magiska förehavanden har tagit plats på vinden hemma, så det såg ju lite speciellt ut. När hennes mamma hittade det blev hon såklart orolig, men lät sig med nöd och näppe övertygas om att det är iordningställt som ett lugnt ställe att plugga på. Hjälpsamma mamma piffade då istället till stället med några extra doftljus och en liten kryddhylla för de där små burkarna och det...
Morgant kan vara både hemlighetsfull och väldigt rakt fram, och ibland ganska snäsig. Hon har lugg, långa koftor och en pösig stickad mössa. Använder Pinterest ganska mycket men har inte Snapchat. Gillar sushi och vegetariskt. Hon dejtar för tillfället sin klasskamrat Fafner. Som namnet kanske avslöjar så är han egentligen en drake …
kwarnberg
Swordsman
- Joined
- 8 Jul 2015
- Messages
- 778
Othello vet inte riktigt hur gammal han är, och saknar liksom förståelse för det där med ålder. Alla han känner till har han ju växt upp med, så varför skulle han ens tänka på något så oväsentligt? Alltid iklädd en lila one-piece (en sådan med kattöron och svans) och ett verktygsbälte runt midjan. I bältet hänger en stor skiftnyckel som kan användas både för reparation och våld (Othello är dock ingen stridis, och skulle nog mest skada sig själv om han försökte slåss på schysta villkor). Undre delen av Othellos ansikte är täckt av ett permanent lager sot. Hans tänder och tunga är kolsvarta, och längst halsen (under sotet) syns glödande linjer, likt blodådror fyllda med eld. Eldsprutande ger sällan ett fagert yttre.
I arken är Othellos roll uppfinnare. Han är en del av skrotskallarnas kollektiv, och även om han till stor del skäms för deras handlingar och uppträdande kämpar han för deras rykte och gör uppoffringar för deras skull. Hans högsta önskan är att världen ska återgå till hur den var tidigare. Han har sett mängder av tecken på en tidigare civilisation, och mycket tycks peka på att det var bättre då. Gryningsvalvet behöver fyllas med reliker från den tiden, och varje enskild relik behöver studeras i detalj för att lista ut dess hemligheter och hur den kan användas för att förbättra livet i arken.
I arken är Othellos roll uppfinnare. Han är en del av skrotskallarnas kollektiv, och även om han till stor del skäms för deras handlingar och uppträdande kämpar han för deras rykte och gör uppoffringar för deras skull. Hans högsta önskan är att världen ska återgå till hur den var tidigare. Han har sett mängder av tecken på en tidigare civilisation, och mycket tycks peka på att det var bättre då. Gryningsvalvet behöver fyllas med reliker från den tiden, och varje enskild relik behöver studeras i detalj för att lista ut dess hemligheter och hur den kan användas för att förbättra livet i arken.
Loomis!
Star wars FFG-mix
LOM-droid, Technician: Saboteur.
“Loomis får saker att flyga i luften!... Vaddå tvetydigt? Det är roligt, Loomis diktar och gör bomber och styr båten! Äh, tyst med dig köttsäck!”
Loomis är en LOM-droid med storhetsvansinne som talar om och med sig själv i tredje person. Hen anser sig äga gruppens "båt" och håller hårt fast vid detta, även i tullen och säkerhetskontroller där det inte är populärt att en Droid skulle äga ett rymdskepp (Hen äger inte alls nån båt men eftersom det är Loomis som lagar och tar hand om båten så anser hen att det är hens båt).
Skicklig mekaniker/tekniker och kan få det mesta att flyga i luften, på flera sätt. Loomis bedriver också en egen kamp vid sidan om runt-drivandet i rymden. Loomis ska befria alla droider och driver DBF! (Droidernas befrielsefront fyi).
Star wars FFG-mix
LOM-droid, Technician: Saboteur.
“Loomis får saker att flyga i luften!... Vaddå tvetydigt? Det är roligt, Loomis diktar och gör bomber och styr båten! Äh, tyst med dig köttsäck!”
Loomis är en LOM-droid med storhetsvansinne som talar om och med sig själv i tredje person. Hen anser sig äga gruppens "båt" och håller hårt fast vid detta, även i tullen och säkerhetskontroller där det inte är populärt att en Droid skulle äga ett rymdskepp (Hen äger inte alls nån båt men eftersom det är Loomis som lagar och tar hand om båten så anser hen att det är hens båt).
Skicklig mekaniker/tekniker och kan få det mesta att flyga i luften, på flera sätt. Loomis bedriver också en egen kamp vid sidan om runt-drivandet i rymden. Loomis ska befria alla droider och driver DBF! (Droidernas befrielsefront fyi).
Leon
Leo carcion
- Joined
- 8 Mar 2004
- Messages
- 7,191
Doctor Brown
Savage Worlds pulpsuperhjältekampanj, 30 tal, mot nazister.
Banbrytare inom post-euklidisk chromato-gravitationsstudier. Ett snävt sepiarbunt färgspektra kan påverka och skapa gravitationsfält och bubblor.
Hans första uppfinning, The Brown Ray, är en strålkastare som kan både pusha och dra åt sig genom att dränka offret i rätt nyans.
Han fick aldrig slutföra sitt tilltänkta mästerverk - Brunfältet! Ett världsomspännande chromatogravitationellt kraftfält till skydd mot kometer och eventuella utomjordingar - med den enda lilla bieffekten att alla färger på jorden skulle skifta till olika nyanser av brunt.
Savage Worlds pulpsuperhjältekampanj, 30 tal, mot nazister.
Banbrytare inom post-euklidisk chromato-gravitationsstudier. Ett snävt sepiarbunt färgspektra kan påverka och skapa gravitationsfält och bubblor.
Hans första uppfinning, The Brown Ray, är en strålkastare som kan både pusha och dra åt sig genom att dränka offret i rätt nyans.
Han fick aldrig slutföra sitt tilltänkta mästerverk - Brunfältet! Ett världsomspännande chromatogravitationellt kraftfält till skydd mot kometer och eventuella utomjordingar - med den enda lilla bieffekten att alla färger på jorden skulle skifta till olika nyanser av brunt.
terje
xenomorf mystiker
Min rollperson i Numenera hette först Jandar, han var en cyborgkrigare (glaive who fuses flesh and steel) med synthlugg och mantel. En gång gjorde han en undanledande manöver när gruppen skulle fly från en stam av människoätande getmän, med en manick skapades en exakt kopia av honom själv som kom i vägen för getmännen. När gruppen senare återvände till ruinstaden hade klonen blivit getmännens hövding. Kopian dödades dock i tumultet som uppstod. Senare petade Jandar på ett leviterande svart klot innuti en flygande svart pyramid. Klotet åkte in i honom och hans medvetande ersattes med något som under lång tid varit fängslat i klotet. Detta nya medvetande heter Ikoru och är av allt att döma inte mänskligt till sitt ursprung. Hans oklara bakgrund verkar ha något att göra med komplotter inom ett utomdimensionellt imperium som kanske håller på att resa sig ur askan. Ikoru försöker som bäst lista ut vilken roll han har haft och vilken han vill ta.
Svenska Kulter Sju Porträtt av Elvira Wallin har vi inte börjat med ännu, men jag har gjort en rollperson. Alexander är doktorand i konsthistoria. Skriver avhandling om esoteriska influenser bland svenska konstnärer under 1900-talets början. Har tidigare varit involverad i konststölder och häleri och har flera kontakter i sådana kretsar.
Svenska Kulter Sju Porträtt av Elvira Wallin har vi inte börjat med ännu, men jag har gjort en rollperson. Alexander är doktorand i konsthistoria. Skriver avhandling om esoteriska influenser bland svenska konstnärer under 1900-talets början. Har tidigare varit involverad i konststölder och häleri och har flera kontakter i sådana kretsar.
Rangertheman
Myrmidon
- Joined
- 15 Dec 2015
- Messages
- 3,633
Vill också spela Svenska kulter!terje;n204723 said:
Lightshy
Hero
- Joined
- 3 May 2014
- Messages
- 1,074
Corvus - Bortbyting med rötterna i Barbarklanen Baiaga och som livnär sig som Stigfinnare.
Hennes "mor" slängde sig mot en säker död från kanten på Karvosti då hon insåg att Alverna stulit hennes riktiga barn. Corvus "far", Ursus lämnade då sin tjänst som Vredesgardist på grund av vanära och skam och flyttade till Svartheden utanför Tistla fäste.
Corvus själv togs om hand av den Blodvadande hamnskiftaren Canis som varit en nära vän till Ursus.
Häxan fostrade henne och lärde henne om Davokars stigar, faror och dess invånare. Han lät henne även ta del av de mystiska förmågorna. Tillräckligt för att Corvus skulle kunna skapa en Bjära av sin tama korp Nattvinge som besatt förmågan att se vad andra inte ser och minnas allt.
Trots att Corvus gärna vandrar sin egen stig i livet och gärna undviker andra, är hon besatt av bevisa sig för sin far, sin klan och världen. Som alla behandlatt henne illa på ett eller annat sätt och stött bort henne på grund av hennes ofrivilliga arv.
För att göra detta har Corvus bestämt sig för att söka upp Alverna, finna sin Alvtagna motpart och föra denne tillbaka till Ursus och klanen.
På vägen har hon gång på gång visat sin godhet, vägrat acceptera orättvisor och klivit in för att försvara de som inte kan själva. Detta med sina barbariska stridsknivar Näbb och Klo i hand som hon använder för att slåss.
I dagsläget har Corvus återvänt till Tistla fäste efter ett par års frånvaro för att finna sig själv och bygga ettt eget liv. Där har hon plötsligt blivit indragen i flertalet händelser som tex jakten på Flåmördaren, där hon i hemlighet kom över en äkta Järnpaktsring som hon hoppas ska kunna leda henne till Alverna. Corvus har även gjort sig ett namn både hos Ordo Magica och hos Prios prästerskap då hon hjälpt dem med olika uppdrag. Men det som fått hennes namn att höras på allas läppar är nog då hon i första ledet stred för att försvara Tistla fäste mot Rovklanens underjordiska attack...
Hennes "mor" slängde sig mot en säker död från kanten på Karvosti då hon insåg att Alverna stulit hennes riktiga barn. Corvus "far", Ursus lämnade då sin tjänst som Vredesgardist på grund av vanära och skam och flyttade till Svartheden utanför Tistla fäste.
Corvus själv togs om hand av den Blodvadande hamnskiftaren Canis som varit en nära vän till Ursus.
Häxan fostrade henne och lärde henne om Davokars stigar, faror och dess invånare. Han lät henne även ta del av de mystiska förmågorna. Tillräckligt för att Corvus skulle kunna skapa en Bjära av sin tama korp Nattvinge som besatt förmågan att se vad andra inte ser och minnas allt.
Trots att Corvus gärna vandrar sin egen stig i livet och gärna undviker andra, är hon besatt av bevisa sig för sin far, sin klan och världen. Som alla behandlatt henne illa på ett eller annat sätt och stött bort henne på grund av hennes ofrivilliga arv.
För att göra detta har Corvus bestämt sig för att söka upp Alverna, finna sin Alvtagna motpart och föra denne tillbaka till Ursus och klanen.
På vägen har hon gång på gång visat sin godhet, vägrat acceptera orättvisor och klivit in för att försvara de som inte kan själva. Detta med sina barbariska stridsknivar Näbb och Klo i hand som hon använder för att slåss.
I dagsläget har Corvus återvänt till Tistla fäste efter ett par års frånvaro för att finna sig själv och bygga ettt eget liv. Där har hon plötsligt blivit indragen i flertalet händelser som tex jakten på Flåmördaren, där hon i hemlighet kom över en äkta Järnpaktsring som hon hoppas ska kunna leda henne till Alverna. Corvus har även gjort sig ett namn både hos Ordo Magica och hos Prios prästerskap då hon hjälpt dem med olika uppdrag. Men det som fått hennes namn att höras på allas läppar är nog då hon i första ledet stred för att försvara Tistla fäste mot Rovklanens underjordiska attack...
Ymir
Blivande Stockholmshipster
Alice
Alice är min rollperson i vår SaKVal-kampanj The Stars are Right, på Harvard 1959, samt även i den uppföljare vi nu påbörjat, som utspelar sig 53 år senare i New York. Jag var den enda i spelgruppen som valde att spela samma rollperson som förra gången, istället för att göra henne till en bifigur, för Alice är lite av en legend i spelgruppen, mycket på grund av den spektakulära och psykopatiska massaker hon unleashade redan första spelmötet när gruppen var ny, och hon förtjänar ett fett character arc.
Bland Harvards studenter var Alice en legend, en vit fru som hemsökte universitetets katakomber och dunkla vrår. Bland vampyrerna var hon en outsider, föraktad och bespottad och avfärdad som galen. Hon framstod som en förvriden docka i sin vita mask, sitt blodbestänkta nattlinne och sina nötbruna lockar, och för de yngre vampyrerna var hon bara ett hotfullt mysterium, för de äldre en besvärande hemlighet som hade gjort sig bäst glömd. Men Alice lät sig inte glömmas.
Vampyrer i vår SaKVaL-setting är varelser som livnär sig på intelligenta och begåvade människors själar, och nya vampyrer kan bara skapas när stjärnorna står rätt. Ofta groomar man tilltänkta vampyrer länge inför en sådan influx, eller studerar dem från skuggorna, väntande på sitt tillfälle att inviga dem i de odödas led. I flashbacks en bra bit in i kampanjen visade det sig att Alice själv varit en sådan protegé, som ung kvinna i Bostons societet år 1759. Hon och hennes väninna, Caroline, var båda tänkta att bli vampyrer när influxen kom, men när de ställdes inför vampyrfursten Ebenezer misslyckades Alice med testet. Han frågade henne vad hon skulle göra med sina krafter som odöd, med sitt eviga liv, och hon svarade att hon skulle finna styrka och bekämpa männens orättfärdiga makt över kvinnorna, och över jorden. Det svaret gillade inte Ebenezer, och lät sina underhuggare kasta henne i en grop där någon sorts förvridna, hungriga ghouler krälade runt i avföring och blod. Caroline lärde sig av den läxan och när Ebenezer frågade henne samma sak gav hon ett betydligt mer tillfredställande svar. Hon blev vampyr samma natt.
Men det blev också Alice. I mörkret krälade hon sönderriven och snyftande upp ur gropen under stjärnljuset, och hjälptes upp, förlöstes närmast, av en tyst, dunkel varelse ackompanjerad av vargar. Men hennes namnlösa sire tycks ha lämnat henne samma natt, för vi fick sedan se Alice stappla hem till sin familj, och upptäcka att Ebenezers underhuggare hade slaktat dem allihop.
Hur Alice gick från detta till att bli en fantom på Harvard förtäljer inte historien, men hon lärde sig mycket under tiden; äldstarna Pageti och Octave d'Angoulême lärde henne mörk magi från glömda tider, och i sin ensamhet lärde hon sig lystra till duvor och kaniner och jordens alla ting. När allting på Harvard kollapsade under influxen fick hon se Caroline dö, Caroline som själv blivit en feministisk kämpe långt starkare och framgångsrikare än Alice, vars alla ideal dött i vånda och vansinne. Ett lika hårt slag var att människan Alice mer än någon annan satt sitt hopp till, Clare O'Malley, gjordes till vampyr av Octave d'Angoulême, och Alice var maktlös att stoppa det. Men hon och hennes tillfälliga allierade lyckades utplåna Octave, om än inte demonen, Ereshkigal, som han kallade till världen. Kanske gömmer den sig ännu i skuggorna kring Tatiana Hoffman, som Alice gjorde till vampyr, och växer i styrka och hotfullhet.
När vi senast såg Alice lämnade hon det brinnande Harvard ihop med Clare och Tatiana, och sin namnlösa sire och hennes vargar, som kommit för att hämta dem. Vilken roll hon ska spela i den nya kampanjen är inte etablerat än, för jag ville vänta med att introducera henne och spela en nybliven vampyr så länge. Clare och Tatiana är båda aktiva i New York, och verkar inte ha hört av henne på mycket länge. Men jag har idéer såklart. En är att någon, några ungdomar kanske, eller polisen, hittar en mumiefierad kvinnokropp nånstans i bayoun eller inmurad i en betongvägg i sydstaterna, och att obducenten råkar skära sig och droppa blod på dess läppar, och väcka det slumrande monstret. En annan är att Alice och hennes sire går genom féernas vägar för att undsätta Shaun, vampyrernas språkrör sedan vampyrerna kom ur garderoben, men belägrad på USAs ambassad i London sedan britterna hade ihjäl alla sina vampyrer. Förr drevs Alice skenbart helt av sin vilja att beskydda Clare och Tatiana. Nu...behöver hon ett större mål, något värdigt utlopp för sin episka vrede. Ebenezer är en lös tråd; kanske sitter han i det hemliga Rådet, som ligger bakom vampyrernas uträde ur garderoben och drar i trådarna på hela vampyrsamhället? Isåfall vore det rimligt att gå med Rådets nuvarande ärkefiender, Metatrons kult, men är Alice smart, och behärskad, nog att klara ett sådant intrigspel?
Alice är, rätt och slätt, ett psyko med ptsd och ett brett spektrum av personlighetsstörningar. I en perfekt värld hade hon fått långa år av terapi, medicinering och kramar. Men SakVaL är inte en perfekt värld, och medicinering biter inte på vampyrer, så istället har hon fått "leva" i natten och fortsätta plåga sig själv och världen. Men kanske kan något gott komma ur hennes destruktiva tendenser? Kanske vill hon ändå det bästa för vampyrsamhället? Och har hon måhända börjat förneka sin best mer under åren som gått sedan 1959, försökt få kontroll över sin ångest och sin blodtörst?
Varför Alice alltid bär mask är en öppen fråga. Kanske slet ghoulerna sönder hennes ansikte precis innan hon blev vampyr, kanske står hon bara inte ut med att blotta sig för världen. Tiden får utvisa vad som händer om någon berövar henne hennes mask.
Alice är min rollperson i vår SaKVal-kampanj The Stars are Right, på Harvard 1959, samt även i den uppföljare vi nu påbörjat, som utspelar sig 53 år senare i New York. Jag var den enda i spelgruppen som valde att spela samma rollperson som förra gången, istället för att göra henne till en bifigur, för Alice är lite av en legend i spelgruppen, mycket på grund av den spektakulära och psykopatiska massaker hon unleashade redan första spelmötet när gruppen var ny, och hon förtjänar ett fett character arc.
Bland Harvards studenter var Alice en legend, en vit fru som hemsökte universitetets katakomber och dunkla vrår. Bland vampyrerna var hon en outsider, föraktad och bespottad och avfärdad som galen. Hon framstod som en förvriden docka i sin vita mask, sitt blodbestänkta nattlinne och sina nötbruna lockar, och för de yngre vampyrerna var hon bara ett hotfullt mysterium, för de äldre en besvärande hemlighet som hade gjort sig bäst glömd. Men Alice lät sig inte glömmas.
Vampyrer i vår SaKVaL-setting är varelser som livnär sig på intelligenta och begåvade människors själar, och nya vampyrer kan bara skapas när stjärnorna står rätt. Ofta groomar man tilltänkta vampyrer länge inför en sådan influx, eller studerar dem från skuggorna, väntande på sitt tillfälle att inviga dem i de odödas led. I flashbacks en bra bit in i kampanjen visade det sig att Alice själv varit en sådan protegé, som ung kvinna i Bostons societet år 1759. Hon och hennes väninna, Caroline, var båda tänkta att bli vampyrer när influxen kom, men när de ställdes inför vampyrfursten Ebenezer misslyckades Alice med testet. Han frågade henne vad hon skulle göra med sina krafter som odöd, med sitt eviga liv, och hon svarade att hon skulle finna styrka och bekämpa männens orättfärdiga makt över kvinnorna, och över jorden. Det svaret gillade inte Ebenezer, och lät sina underhuggare kasta henne i en grop där någon sorts förvridna, hungriga ghouler krälade runt i avföring och blod. Caroline lärde sig av den läxan och när Ebenezer frågade henne samma sak gav hon ett betydligt mer tillfredställande svar. Hon blev vampyr samma natt.
Men det blev också Alice. I mörkret krälade hon sönderriven och snyftande upp ur gropen under stjärnljuset, och hjälptes upp, förlöstes närmast, av en tyst, dunkel varelse ackompanjerad av vargar. Men hennes namnlösa sire tycks ha lämnat henne samma natt, för vi fick sedan se Alice stappla hem till sin familj, och upptäcka att Ebenezers underhuggare hade slaktat dem allihop.
Hur Alice gick från detta till att bli en fantom på Harvard förtäljer inte historien, men hon lärde sig mycket under tiden; äldstarna Pageti och Octave d'Angoulême lärde henne mörk magi från glömda tider, och i sin ensamhet lärde hon sig lystra till duvor och kaniner och jordens alla ting. När allting på Harvard kollapsade under influxen fick hon se Caroline dö, Caroline som själv blivit en feministisk kämpe långt starkare och framgångsrikare än Alice, vars alla ideal dött i vånda och vansinne. Ett lika hårt slag var att människan Alice mer än någon annan satt sitt hopp till, Clare O'Malley, gjordes till vampyr av Octave d'Angoulême, och Alice var maktlös att stoppa det. Men hon och hennes tillfälliga allierade lyckades utplåna Octave, om än inte demonen, Ereshkigal, som han kallade till världen. Kanske gömmer den sig ännu i skuggorna kring Tatiana Hoffman, som Alice gjorde till vampyr, och växer i styrka och hotfullhet.
När vi senast såg Alice lämnade hon det brinnande Harvard ihop med Clare och Tatiana, och sin namnlösa sire och hennes vargar, som kommit för att hämta dem. Vilken roll hon ska spela i den nya kampanjen är inte etablerat än, för jag ville vänta med att introducera henne och spela en nybliven vampyr så länge. Clare och Tatiana är båda aktiva i New York, och verkar inte ha hört av henne på mycket länge. Men jag har idéer såklart. En är att någon, några ungdomar kanske, eller polisen, hittar en mumiefierad kvinnokropp nånstans i bayoun eller inmurad i en betongvägg i sydstaterna, och att obducenten råkar skära sig och droppa blod på dess läppar, och väcka det slumrande monstret. En annan är att Alice och hennes sire går genom féernas vägar för att undsätta Shaun, vampyrernas språkrör sedan vampyrerna kom ur garderoben, men belägrad på USAs ambassad i London sedan britterna hade ihjäl alla sina vampyrer. Förr drevs Alice skenbart helt av sin vilja att beskydda Clare och Tatiana. Nu...behöver hon ett större mål, något värdigt utlopp för sin episka vrede. Ebenezer är en lös tråd; kanske sitter han i det hemliga Rådet, som ligger bakom vampyrernas uträde ur garderoben och drar i trådarna på hela vampyrsamhället? Isåfall vore det rimligt att gå med Rådets nuvarande ärkefiender, Metatrons kult, men är Alice smart, och behärskad, nog att klara ett sådant intrigspel?
Alice är, rätt och slätt, ett psyko med ptsd och ett brett spektrum av personlighetsstörningar. I en perfekt värld hade hon fått långa år av terapi, medicinering och kramar. Men SakVaL är inte en perfekt värld, och medicinering biter inte på vampyrer, så istället har hon fått "leva" i natten och fortsätta plåga sig själv och världen. Men kanske kan något gott komma ur hennes destruktiva tendenser? Kanske vill hon ändå det bästa för vampyrsamhället? Och har hon måhända börjat förneka sin best mer under åren som gått sedan 1959, försökt få kontroll över sin ångest och sin blodtörst?
Varför Alice alltid bär mask är en öppen fråga. Kanske slet ghoulerna sönder hennes ansikte precis innan hon blev vampyr, kanske står hon bara inte ut med att blotta sig för världen. Tiden får utvisa vad som händer om någon berövar henne hennes mask.
Robert Jonsson
Nothing is True. Everything is Permitted.
Emma Whitmore var en helt vanlig människa till nWoD. Eller vanlig och vanlig, hon växte upp med en ensamstående far som var seriemördare (och även demonbesatt) som började involvera henne i hans handlingar. Först lärde han henne att försvara sig, vilket sedan ledde till att hon fick hjälpa till att fånga offren och sedan även att tortera dem. Emma vantrivdes förstås, men vågade inte säga ifrån.
När VASCU lyckades att finna och arrestera hennes far flydde hon. Fri från sin far levde hon på tillfälliga jobb samtidigt hon reste genom USA. Emma hade svårt att skapa kontakter med andra eftersom hon inte fått lära sig sociala normer och kontexter. Hon var ensam och utanför, med en desperat vilja att känna samhörighet.
Emma slog sig ned i staden Nightshade i amerikanska södern där hon började arbeta som timanställd museumguide och visstidsanställd bartender. Hon försöker smälta in och glömma sitt förflutna, samtidigt hon har blivit djupt förälskad i en konstnär (som hon inte vågar prata med).
För mig personligen så är Emma en kul roll att spela för det har ingredienser jag gillar: en mörk hemlighet, någon typ av ångestfaktor och något hon är extremt bra på (slåss i det här fallet), samtidigt är hon socialt obekväm (brukar hamna med sociala roller så skönt med en paus där) och kan göra klavertramp på grund av att hon saknar grundläggande förståelse för sociala normer.
luddwig
Lawful evil
- Joined
- 30 Jan 2013
- Messages
- 5,871
Jag har för närvarande förmånen att spela flera olika spel men jag nöjer mig med att berätta lite kort om en av rollpersonerna - Broder Ignatius - som jag spelar i Exemplars & Eidolons där vi hexcrawlar på The Isle of Dread.
Broder Ignatius är på ett uppdrag från gud. Guden i fråga ger Ignatius användbara förmågor så som ett aldrig sinande förråd av eldsflammor att slunga mot allehanda motståndare. Vilket uppdrag Ignatius förväntas utföra är svårare att veta. Kommunikation är helt enkelt inte eldgudens starka sida. Ignatius tolkar därför det mesta som ett uppdrag från gud. Det gäller liksom att vara på den säkra sidan. Förvånansvärt många problem går också att lösa med just eld, dock sällan på ett diskret sätt.
Den som vill veta mer om Broder Ignatius äventyr kan läsa i hans biktbok som bifogas.
Broder Ignatius är på ett uppdrag från gud. Guden i fråga ger Ignatius användbara förmågor så som ett aldrig sinande förråd av eldsflammor att slunga mot allehanda motståndare. Vilket uppdrag Ignatius förväntas utföra är svårare att veta. Kommunikation är helt enkelt inte eldgudens starka sida. Ignatius tolkar därför det mesta som ett uppdrag från gud. Det gäller liksom att vara på den säkra sidan. Förvånansvärt många problem går också att lösa med just eld, dock sällan på ett diskret sätt.
Den som vill veta mer om Broder Ignatius äventyr kan läsa i hans biktbok som bifogas.
Jag trivs bäst med att spela bombastiska och självförhärligande personer, eller lömska och aggressiva. Friedrich Rheinhart var av den första typen. Jag spelade honom länge, hela vägen från soldat till kapten under the enemy within kampanjen till whfrpg3(eller två, minns inte). Det är den karaktär jag spelat längst som vuxen och han var oerhört tacksam som en ren kopia av Freddie Mercury på scen, fast i helplåt och zweihander istället för barbröstad med mic och stativ. (Och ja, han lät naturligtvis smälta ned sina första guldmynt till bröstvårtor på harnesket - evigt styva.) han gav mig också det stora nöjet att få researcha sångtexter och nynna bombastiska citat under strid. Another one bites the dust osv. Tyvärr upplevde han en del problem med antipatier från sina kamrater och upparbetade under tidens gång en försvarlig mängd san, tur att allsång har en så helande effekt på själen