Vi spelar (även om jag fn inte är med riktigt lika så mycket) kontinuerligt och är, tycker jag, för det mesta bra. Ibland jättebra. Ibland inte riktigt så bra. Så vad har varit jättebra? Tre grejer på rak arm:
Jag tycker att Fall of Magic-kampanjen med Björn den Gode och Genesis, som jag lite kortfattat och fattigt försökte beskriva i en egen spelrapportstråd, var det. Riktigt bra alltså.
Av mängder av Montsegur 1244 så sticker en med Pierre-Roger, Arsende, Faye och soldaten-vars-namn-jag-tappar ut. För att det var hemskt och det betydde något. Pierre-Roger var förjävlig, men slets mellan mänskliga sidor, Arsende var desperat och uppskattad på fel ställen och sätt, Faye var bara ett barn, men med farligt sinnelag, potentiellt övernaturliga funderingar och ingen att riktigt ty sig till, soldaten var vänlig men med ett nattsvart förflutet och en oförmåga att vara det de runt om honom ville. BdG har skrivit om ’et i ”Gårdagruppen provar indiespel” också.
Jag gillade förra höstens AW-kampanj. En tonårig Brainer på jakt efter sin döda syster, en Battlebabe vars låga brann snabbt och som blev ett vackert (nåja) lik, en Savvyhead som alla försökte forma till sin idé om henne, men som sökte kontakt med nämnda syster genom att koppla upp sin hjälpreda mot maelströmmen och en Hoarder, som ständigt råkade illa ut och lämnade sin nyfunna syster åt sina förföljare, innan han började predika mot våldet och maelströmmen. Och senare även en Hardholder som lugnt men med George W Bush-liknande retorik försökte navigera den igenvuxna världen och sitt snabbt krackelerande resandesällskap av teknikbesatta halv- och helgalningar (”Teknokraterna”). Ni vet hur det brukar gå. Brainern, då Hocus, hittade sin syster. I Maelströmmen. Hoardern, då Solace, vandrade bort genom grönskan med den stumma kvinnan Brainern förstört strax innan spelet inleddes. Savvyheaden och Hardholdern som nära nog de enda överlevande av teknokraterna på flykt. Vid det laget hade Battlebaben förstås redan sedan länge dött totalt övermannad av Brainerns bundsförvanter på golvet i katedralen som blivit marknadsplats
För mig personligen handlar det främst om spel där "tillräckligt mycket" av den klassiska spelledarrollen är fördelad kring bordet. Jag kan inte dra en knivskarp linje med kriterier men det skulle kunna vara spelstil som uppmuntras i spel i stil med...
