Nekromanti Berättarröster i tv-serier

[Gurgeh]

Berättarrösten är ett fantastiskt knep inom tv-mediet. Genom att låta en av karaktärerna tala direkt till publiken kan man förklara handlingen, hantera övergångar på ett snyggt sätt, framföra komiska poänger och göra en massa andra praktiska saker. Det är därför det förekommer i så gott som varje (amerikansk) tv-serie som jag råkar stöta på under mitt zappande: Sex & the City, Scrubs, Dexter, Burn Notice, My Name is Earl och så vidare.

Är det bara jag som är obeskrivligt trött på det?

I början kändes det som ett fräscht och intressant berättargrepp. Nu känns det bara repetitivt och bekvämt. Författaren och regissören gör det lätt för sig eftersom det ofta är enklare att låta berättarrösten förklara något än att visa det med bilder. Tv ska vara ett visuellt medium, men idag känns varannan tv-serie som högläsning ur en bok.

Snälla, kom på något nytt, eller återupptäck något gammalt: hur man presenterar karaktärer, platser och handling utan att använda sig av en besserwisser som läser upp facit.

Diskussionsämne: Är det trist med berättarröster? Är det överanvänt?

/tobias

 

[krank]

Nu ska jag vara traditionell och tråkig:

Nej, jag tycker inte att det är överanvänt. Jag har inte tröttnat på det. Det är bara trist om serien i sig är trist.

Sedan har ju jag inga som helst problem med "bokkänslan" heller, jag ser ju inte nödvändigtvis film/tv som nåt som nödvändigt vis "ska" vara endast ett visuellt medium - jag gillar blandningar av alla slag, och ogillar purism vad gäller sånt.

Men så gillar jag långa, tjocka böcker och älskar exposition i allmänhet också.

 

[Gurgeh]

Mysiga hemmakvällar

Men så gillar jag långa, tjocka böcker och älskar exposition i allmänhet också.

Men om man använder en berättarröst får man ju bara speed dating-versionen av en exposition. "Det här är Bob. Han är CIA-agent. Bob gillar pastiller med citronsmak och att tortera undulater för att få dem att tala." Om inte berättarrösten funnits där hade de varit tvungna att visa Bob i aktion för att vi ska förstå allt det där. Då hade vi fått lära känna Bob ordentligt och inte bara fått höra en sammanfattning.

/tobias

 

[Marukusu]

I just fallet Dexter tycker jag berättarrösten är helt berättigad, givet att huvudpersonen är ett jävla psycho och att det alltid är intressant att höra i vilka banor såna människor tänker i olika situationer.

I övrigt så har jag tröttnat på Scrubs i största allmänhet eftersom att jag tycker att hela serien har blivit söndermjölkad och löjlig och My Name is Earl har oftast en såpass primitiv humor (som jag dock gillar) att såna triviala saker som "handling" och "berättarröster" inte spelar någon roll.

 

[Anders Åstrand]

Av serierna du räknar upp är det bara My name is Earl jag sett. Där gillar jag berättarrösten som fan, eftersom man slipper titta särskillt aktivt och kan göra annat samtidigt som man tittar.

 

[Gurgeh]

Av serierna du räknar upp är det bara My name is Earl jag sett. Där gillar jag berättarrösten som fan, eftersom man slipper titta särskillt aktivt och kan göra annat samtidigt som man tittar.

Just ja, det var något annat jag tänkte ta upp. Berättarröster leder till lata tittare, eftersom de får allt förklarat för sig och därmed inte behöver koncentrera sig på programmet.

/tobias

 

[Anders Åstrand]

Precis min poäng, det lämpar sig alltså särdeles bra i enkla humorprogram och liknande som inte kräver någon tankeverksamhet.

Sen kan man ju givetvis tycka vad man vill om den typen av program, men det är en annan fråga.

 

[Balderk]

Jag är nog beredd att hålla med till viss del. Jag tycker absolut att det råder inflation på det. I Scrubs (vars kvalitet i och för sig har sjunkigt rejält de senaste ssongerna) är jag så van vid det och har svårt att se serien utan berättarröst. I fallet Dexter tycker jag att den är direkt nödvändig. Däremot så stör jag mig på den i My Name is Earl, men då har jag i och för sig svårt för den serien i övrigt också. Sex and the City var ju så pass tidiga med det, så där tycker jag att det är orättvist att gnälla på att det blivit gammalt, detsamma gäller för Oz (som du i och för sig inte nämnde).

Däremot hoppas jag att trenden inte skall fortsätta, så vi slipper en uppsjö med nya berättarröst-serier. Nya grepp behövs, men jag tror att vi är på väg ifrån det faktiskt.

/Jonas, hoppfull

 

[Ymir]

Alltså...berättarröster a'la My Name is Earl börjar väl kännas lite redundant...

Men därmed inte sagt att berättarrösten som fenomen är dåligt...det kräver bara sin man. Typ Wong Kar-Wai. Lesser men borde kanske hålla sig borta.

Men något slår en väl med berättarrösten i Helgon i Neon, se ovan, som är helt genial (okej, det är lite fusk av mig...det där är bara den bästa slutscenen i filmhistorien)...den är väl mer av en inre monolog, medan de amerikanska alltid ska vara så himla...berättande. Berättarröster i asiatiska filmer brukar kännas levande, personliga, intressanta. Notera också hur berättarröst i Helgon i Neon inte är en enskild karaktärs privilegium. Den typiska berättarrösten i amerikanska tv-serier däremot...well, jo, den är mest bara fattig.

Det är kanske talande, kanske bara en slump...inte en enda av de mer fräscha amerikanska tv-serier som jag kan komma på kör grepp som berättarröst.

Men det finns behållningar - avsnitten i My Name is Earl och Scrubs där de överlåter berättarrösten på andra karaktärer än huvudpersonen brukar vara rätt fyndiga, tex.

- Ymir, föredrar inre monolog

 

[chrull]

I början kändes det som ett fräscht och intressant berättargrepp.

I början? Berättarrösten är ju äldre än filmmediet.

Jag tänker knappt på att den finns där om den inte utmärker sig på något sätt. Ta till exempel berättarrösten i Desperate Housewives där den nästan bara dyker upp i början och slutet på varje avsnitt och där den, så vitt jag vet, är en anonym betraktare som dessutom verkar sitta inne med information om vad som kommer att hända en bit in i framtiden.
Sen tar vi My Name is Earl där den enbart är till för att fördumma programmet. Den berättar självklara saker för dom som är för bakfulla för att förstå vad det är dom tittar på. Och ärligt talat tycker jag bakfylle/apati-TV är det enda serien duger till.

Sex & City är ju en gammal serie som dessutom ska försöka hålla skenet uppe av att vara en filmatiserad blogg. Berättarrösten läser ju upp vad huvudpersonen skriver i bloggen om de händelser man ser i serien.

Scrubs, vad har den för berättarröst? Är det inte bara att man hör vad personerna, oftast JD, tänker? Jag vill minnas att det är flera karaktärer som använder sig av den?

Resten av serierna du nämner har jag ingen större koll på, men råder det verkligen inflation? Har Eureka en berättarröst? Lost? Csi? Heroes? House? Smallville? Prison Break? Greys Anatomy? Bones? NCIS? Alla dessa ligger med på TV.com's lista över "Top TV Shows" på en plats över 25.

Är det överanvänt? Nej, berättarrösten är en lika stor del av filmmediet som snabba klipp för att visa stressade situationer eller panoreringar för att skapa en överblick av ett rum/område. Däremot kanske du just har valt att titta på ett gäng serier där berättarrösten används på ett sämre sätt.

Är det trist med berättarröster? Vad hade Fight Club varit utan en berättarröst? Sunset Blvd? Det är inte trist, men precis som allt annat går det att göra riktigt dåligt. Fight Club och Sunset Blvd är exempel där det är gjort förbannat bra.

 

[Marukusu]

"Är det trist med berättarröster? Vad hade Fight Club varit utan en berättarröst? Sunset Blvd?"

För att inte tala om Fear and loathing in Las Vegas...

 

[krank]

Re: Mysiga hemmakvällar

Om inte berättarrösten funnits där hade de varit tvungna att visa Bob i aktion för att vi ska förstå allt det där. Då hade vi fått lära känna Bob ordentligt och inte bara fått höra en sammanfattning.

/tobias

Grejen är att man kan berätta en annan sorts saker, och få en annan sorts insikt, av berättarröster än vad man kan få av rent visuell uppvisning. Ord är underskattade, och utan berättarröst i t.ex vissa humorserier försvinner bland annat väldigt många möjligheter till ordvitsar och liknande - viss information fungerar bättre som berättarröst.

 

[Rickard]

Re: Mysiga hemmakvällar

Berättarrösten är ett fantastiskt knep inom tv-mediet./.../Det är därför det förekommer i så gott som varje (amerikansk) tv-serie som jag råkar stöta på under mitt zappande: Sex & the City, Scrubs, Dexter, Burn Notice, My Name is Earl och så vidare.

Är det bara jag som är obeskrivligt trött på det?

En berättarröst (eller rullande text) i början av filmer är, enligt min videoteknik-lärare ett väldigt dåligt sätt att presentera information på. Det är ofta som det används som en nödlösning för att sammanfatta en handling och få publiken att förstå. Det finns till och med en film (minns ej namn) som har med massor av klyschor, däribland berättarrösten där berättarrösten analyserar allting som händer. Han analyserar till och med varför det ska finnas en sådan torr berättarröst i en film som denna.

Som med allt med film, så har jag inget emot att man använder sig av något (skapar förväntningar), så länge man gör något fräsch av det. Har sett Iron Man och Jumper senaste tiden och båda actionfilmer följer exakt samma mönster i handlingen. Skittråkigt!

Däremot så har berättarrösten ett syfte i Sex and the City (hon bloggar hela serien), Scrubs (hela serien är sett ur JD:s självupptagna bild) och My Name is Earl (för att ge ett mer korkat intryck - dialogen används ändå väldigt mycket). Möjligtvis skulle man kunnat skippa den i My Name is Earl, även om den används för att ge ett annat perspektiv på saker och inte bara återberätta.

Använder man berättarrösten som ett stildrag (återberätta) så tycker jag det helt klart är värt det. Filmer som Stekta Gröna Tomater, The Notebook eller TV-serier som How I Met Your Mother får direkt en säregen stil.

Ser man inte dessa skillnader så kan jag förstå att man tycker att det är överanvänt, men det är som att säga att spelledare är överanvända. Men visst, nu börjar folk sno från varandra (se bara stycket ovan) och då blir även stildragen och syftena upprepade och det blir lite överanvänt.

Så jag ger dig delvis rätt.

/Han som mest ogillar berättarröst om den sammanfattar handlingen

 

[Krille]

The House of Cards och Henry V

Min favorit bland berättarröster är den brittiska TV-serien House of Cards med uppföljarna To Play the King och The Final Cut. Serierna handlar om Francis Urquhart (vars namn är valt så att initialerna bli FU), till en början chief party whip i det konservativa partiet, och dennes ränkspel. En stor del av hur bra det görs beror på att det inte bara är en berättarröst, utan en berättande karaktär.

Skådespelaren, Ian Richardson, är också berättaren, men skillnaden är att när han berättar och tilltalar tittaren så gör han det inte som en spökröst - han tittar istället in i kameran och säger vad han ska säga direkt till tittaren. Ibland är det längre utläggningar, ibland är det som att han håller en dialog med tittaren, ibland är det bara några få ord, och rätt ofta är det bara en menande blick.

...vilket gör att istället för att berättaren är ett formlöst spöke så är det tittaren som är ett formlöst spöke i scenen. Dessutom, i och med att FU hela tiden anförtror en sina ränkspel och intriger så känner man sig delaktig i dem. Det är medryckande, det är svart humor, och det är jefligt satiriskt! Jag älskar det!!!

---

While we're at the subject så har vi berättaren i Kenneth Branagh's Henry V, spelad av Derek Jacobi. Även han är med i bild och berättar, och ingen verkar ta notis om honom. Han bara går och berättar och är skitmysig i sin för filmen väldigt anakronistiska långrock och halsduk.

Min favoritscen är förmodligen slaget vid Agincourt, där Derek Jacobi ber om ursäkt för att namnet Agincourt dras ner i smutsen av ett halvdussin män som viftar med rostiga värjor - och bakom honom pågår världens fältslag med hästar och hundratals statister och reenactors... så jävla bra!

 

[Ackerfors]

"Ta till exempel berättarrösten i Desperate Housewives där den nästan bara dyker upp i början och slutet på varje avsnitt och där den, så vitt jag vet, är en anonym betraktare som dessutom verkar sitta inne med information om vad som kommer att hända en bit in i framtiden."

Berättarrösten kommer från en desperat hemmafru som tar självmord i första avsnittet (http://www.youtube.com/watch?v=VyHB767JgsU). Rätt snygg variant, då de etablerat berättarrösten som någon som borde vara med. Den bidrar dessutom till stämningen som gör Desperate Housewives så bra.

"Greys Anatomy?"

Grey's Anatomy har, oftast dr Grey eller dr Bailey som säger något stämningsfullt om temat. Det är väldigt tillbakadraget och märks knappt.

---

Och som sagt, berättarröster som är gjorda bra är bra. De som är dåligt gjorda är dåliga och det har inte sy mycket att göra med att det är berättarröster som att folk är olika kompetenta.

I War at home (en ganska tafflig serie) har de ett rätt snyggt knep. Berättarrösten är som Krille skriver om, det blir vitt och man ser den som berättar och den pratar till tittaren. Knepet är dock inte värt att titta på serien för.

 

[Jambu]

När jag för första gången vågar glida in på rollspel.nu forumet sedan den läskiga omdesignen och klickar mig fram till Kulturforumet ser jag en underlig syn: En tråd om Berättarröster i tv-serier.

”Vad är detta?” tänker jag - ilskan sväller upp inom mig och jag börjar knattra på tangentbordet.

---

Varenda. Jävla. TV-serie.

Någon gång under historieberättandets utvecklande kom vi ifrån att en skådespelare helt enkelt kunde proklamera till publiken ”Nu är jag jättearg! Men det måste jag dölja!!” till att med faktiskt skådespel illustrera vad som pågick i hans huvud.

Men nu! Nu spelar det ingen roll alls om skådespelaren kan förmedla rätt känsla eller inte, ty vi lägger fiffigt in en voiceover som säger vad han tänker istället. Ojojoj så fiffigt så fiffigt!

---

När jag tryckt in mitt förargade inlägg pustar jag ut och tänker för mig själv ”Haha! Nu kan allt ingen ha en åsikt som motstrider min! Inte efter det BRILLIANTA inlägget!”

Jag råkar sedan ta en titt genom fönstret och ser en fågel flyga förbi. ”Wow,” tänker jag. ”Den där fågeln ska säkert iväg och mata sina ungar. Vad enormt symboliskt!” Plötsligt inser jag att om vi människor endast kunde arbeta tillsammans istället för att kriga och bråka på internetforum så skulle världen vara en mycket vackrare plats.

[dramatisk pianomusik]

 

[Storuggla]

"Diskussionsämne: Är det trist med berättarröster? Är det överanvänt?"

Berättarröster var balla. Men numer är berättarröster någon sorts underlig variant av "Subtitles for hearing impaired" (ni vet, de där det står saker som "DOOR OPENS" och "COUGHS" helt plötsligt) där berättaren beskriver det som görs.. trots att vi ser det. Jo tack, vi ser vad du gör. Är det någon sorts pekpinne för folk som inte begriper handlingen eller vad som sker i scenen kanske?


Storuggla, mediaflödet ebbar

 

[Gurgeh]

Det som provocerade mig att skriva inlägget var att jag zappade förbi någon tv-serie på kanal 5 (troligen The Black Donnelys eller något i dne stilen (orkar inte slå upp om den heter så eller hur det stavas)). Följande hände:

Berättarrösten: [Namn] stötte på en söt konststudent.

Bilden visar en kille som går och pratar med en tjej. De får ett par sekunder på sig att växla några repliker innan de avbryts av ...

Berättarrösten: Allt hade kunnat gå bra om inte [Annat Namn] dykt upp.

Mr. [Annat Namn] står vid sin bil och ropar till sig [Namn]. Jag byter kanal eftersom det här programmet uppenbarligen är producerat för efterblivna människor.

Naturligtvis kan berättarröster göras bra och intressant, men när det bara görs slentrianmässigt, som i en dåligt skriven tecknad serie från 50-talet:

Bild: Batman kastar sin batarang.
Text: Batman kastar sin batarang.

så är det bara jobbigt, och sämre än dåligt.

/tobias

 

[Ymir]

I vilket fall....


den prestigefyllda "Sämst berättarröst 2008" går till...

Terminator - The Sarah Connor Chronicles.

För desperat pretentiösa och innehållslösa svammelmontage tillför verkligen serien något. Det är ju uppenbarligen en obligatorisk del av franchisen av någon anledning.


Snälla...försök inte göra plotten "Han är nån sorts fullkomligt oersättlig Messiasfigur i framtiden så vi måste döda honom i dåtiden med mördarrobotar" intelligent...det blir enkom fånigt då.

En välförtjänt andraplats går till den lika pretentiösa och intetsägande berättarrösten i 'Heroes'. Men snubben den tillhör har iaf ganska skön röst...

- Ymir, tells it like it is

 

[chrull]

Re: Berättarröster i tv-serier (lite ot... sorry)

"Är det trist med berättarröster? Vad hade Fight Club varit utan en berättarröst? Sunset Blvd?"

För att inte tala om Fear and loathing in Las Vegas...

We had two bags of 1-up mushrooms, seventy-five pellets of fire flower, five sheets of high-powered stars, a saltshaker half-full of raccoon tail, a whole galaxy of multi-colored turtle shells, hammers, POW blocks, laughers... Not that we needed all that for the trip, but once you get locked into a serious power-up collection, the tendency is to push it as far as you can. The only thing that really worried me was the Lakitu cloud.

Jag håller helt enkelt med.

Några av mina absoluta favoritfilmer har en berättarröst som en vital del. Terassen (La Jetée) vore helt meningslös utan berättarröst...