Jag testade samberättar-improv-spelet Berättelser från Staden (<-Inte layoutad eller illustrerad version med lite ouppsnyggad språk) i fredags. På allmän begäran (nåja) kommer en spelrapport. Så här gick det:
Jag tog med mig det till Sara, en bekant som hade varit på historieberättarfestival, och var intresserad av ämnet. Hon blev riktigt intresserad, så förklaringen blev en demonstration.
I Berättelser från Staden så bestämmer man först två saker var som kommer finnas med i historien. Dessa kallas roller, men behöver inte vara personer, utan kan vara platser, föremål, grupper av personer eller rent av olika tillstånd och stämningar som ångest eller mystik. Dessa skriver man ner som ordbubblor på ett papper, tänk Mindmap.
Jag skrev ner "Butiksbiträdet Sara" som en roll (Pedagogiskt nog uppkallad efter min medspelare, som jag nu kallar SG för tydlighet) och ett ställe som hon kunde få vara biträde på, "Vaxrullebutik", ni vet sådana där vaxrullar med musik inspelade på sig.
Settingen för Berättelser från Staden är nämligen en pseudo-artonhundratalsstad som aldrig tar slut, (Kanske låter bekant för er vid det här laget) men när nu SG skrev ner "London" så fick det utspela sig i London istället. (Däremot kan ju London mycket väl vara en del av Staden...) Slutligen skrevs "Mystik" ner.
Jag var författare i Kapitel 1, och slog fast att det skulle heta "I vilket Sara stöter på ett problem". SG spelade Biträdet Sara.
Vi drar relationsstreck mellan Sara och Butiken, och mellan Butiken och Mystik.
Helt enkelt kommer en Mystisk Man (Skrivs in som ny roll på pappret av mig) in och ber om en speciell vaxrulle. Sara söker frenetiskt genom butiken och lagret, in i det dammigaste hörnet. Hon hittar ingenting, vilket gör henne lite förbryllad, eftersom den här butiken har det mest kompletta lagret i London. Mannen går sin väg.
Det är nu jag inser att detta har tänt något i min medspelare, och vi kommer spela igenom en hel historia, så jag retconnar den Mystiska Mannen till att vara så mystisk och grå att det inte går att beskriva honom, snarare än att jag slängde ut ett oerhört lamt exempel på roll för demonstrations skull. Lite inspirerat av Momo eller Kampen om Tiden, och de gråa herrarna som finns med där. Och historien börjar på allvar, som ni kan se på fetstilen:
Kapitel 2: I vilket Sara får aningar. Författare: SG.
Jag spelade Sara. SG spelade, i egenskap av författare, allt annat.
Sara befinner sig på en basar och letar vaxrullar, hon har blivit smått besatt av att hitta den här mystiska rullen som saknas ur hennes förråd. Plötsligt konfronteras hon av Mystisk Man 2 - En ny roll som SG skriver in, och som inte skiljer sig från Mystisk Man annat än genom siffran "2". Det är tydligt hur anonyma och ogripbara de här männen är! Mannen är hotfull och manar på Sara att hitta rullen. Sara håller sig bakom sin shoppingpåse som en sköld, men tar mod till sig och blir agressiv, hon försöker få veta vilka de här typerna är egentligen. Mystisk Man 2 blir överraskad och lite osäker, så han ger sig iväg, men tappar en plånbok.
Kapitel 3: I vilket Sara försöker spåra de mystiska männen. Författare: Jag. SG spelade Sara.
Sara sitter inne i det där dammiga hörnet i sin butik nästa dag och undersöker plånboken, med namnlistor, foton, anteckningar spridda omkring sig.
Dörren plingar, och en av de mystiska männen kommer in. (Inte ens jag vet vem det var längre!) Vi kör en konflikt: Mitt mål är att Sara ska spåra upp de mystiska männen, SGs mål är att hon ska få tills imorgon på sig att hitta rullen, annars kommer hon "gå under" (Ner i underjorden, men härligt dubbeltydigt). SG vinner. Väldigt speciell rulle det här tydligen, förmodligen är det inte bara musik utan även tal på den. Lite spoken word, sådär spekulerar vi.
Kapitel 4: I vilket Sara försöker hitta den mystiska vaxrullen. (Det var en mystisk historia, det här!) Författare: SG. Jag spelade Sara.
Sara är hemma och rotar igenom sina hyllor och skåp - Här hemma har hon fler vaxrullar vilket vi tyckte var ganska lustigt. Här hittar hon inte heller något, men hennes kompis Stina (Också uppkallad efter en riktig person) kommer på besök. Stina är mer inne på att sälja smink och sånt. SG drar ett relationsstreck mellan dom och använder Påverkan-reglerna för att bestämma en sak om Sara: "Glömde inte du din väska hos mig?" frågar Stina. "DÄR var den väl?!" tänker Sara och de rusar iväg till Stinas för att kolla. Den är nästan där, det är en rulle av samma artist. Nu inser jag att vi kanske behöver ett namn på rullen och artisten, så rullen heter "Guds Röst" och artisten är "Dr Horatius" (Även det en Momo-referens). SG skriver in bägge rollerna på pappret. Rullen de hittar här är bara Dr Horatius' Greatest Hits, tyvärr.
Men eftersom Sara är en så oerhört proffsig vaxrullesäljare så kollar hon upp serienummret (eller whatever) på sidan av rullen. De ger sig av till fabriken som den kommer ifrån, bort från de lyxiga kvarteren, till en nedgången sak. Sara har faktiskt nyckel till grinden då hon har god kontakt med leverantörerna, och beklagar sig över hur fabriken och hela vaxrullskulturen har gått ner sig. Jag reflekterar över att vi inte har sagt något om vilken tid det här utspelar sig egentligen, det skulle lika gärna kunna vara nutid. Inte konstigt att det bara är Sara som är intresserad av vaxrullar nuförtiden. Nu är det sent på kvällen, och om bara några timmar kommer De Mystiska Männen att kräva sin rulle.
Sara leder Stina till en bakdörr. Den är låst, men eftersom fabriken är så nedgången så lyfter Sara helt sonika bord en hel träpanel som sitter löst i väggen, och som de kliver in genom. Efter den brist på tecken om vilken tid i historien det här rör sig om egentligen så kompenserar vi med en riktigt Dickensk fabrik med massa hängmattor för barnarbetare överallt. Och ingen ström har dom, dom får sitt ljus från de söndriga takrutorna och stearinljus, men om de råkar smälta vaxrullarna så får de stryk. Det lyser i ett litet kontorsrum längst in i fabriken säger Stina, och de ger sig av dit.
Därinne sitter, bakom ett skrivbord, Dr Horatius. Mitt förslag, även om jag tänkte att de inte skulle känna igen honom, men Sara är alldeles för insatt för att inte göra det!
"Dr Horatius!" utbrister hon, men kan inte komma på så mycket mer att säga
"Det stämmer." svarar Dr Horatius. "Har du hört mina rullar?"
"Bara greatest hits..." svarar Sara lite bortkommet.
"Bara greatest hits?!" (Jag kommer inte ihåg om det här var en kommentar utanför spelet eller om han faktiskt sa så)
"Men du måste hjälpa mig! Finns 'Guds Röst' här?"
"Nej." "Men vi kan spela in ett nytt exemplar."
Dr Horatius leder damerna till en liten dammig studio i fabriken. Han drar bort en filt från något som bara ser ut som ett skräpigt arbetsbord. Det är en orgel, som han sätter Sara och några noter vid. Stina får en banjo. (Vi är bägge två våldsamma Woven Hand/16 Horsepower-fans, som kombinerar kristendom och banjo.) Sedan vevar han upp en inverterad grammofon, like (Man sjunger och spelar in i tratten!) och börjar sjunga som någon sorts flerstämmig valsång som pumpar upp från självaste jorden och fyller hela rummet. Sara försöker hänga med så gott det går på orgeln, och faller i en trans. Hon vaknar av att Horatius lägger en hand på hennes axel. Det är klart, och orgeln ser ut som ett skräpigt arbetsbord igen.
Kapitel 5: I vilket Sara konfronterar de mystiska männen. Författare: Jag. SG spelade Sara.
Sara skickar hem Stina, och SG tar talande bort nog bort Saras relation till Stina för att kunna få en till rullen med Guds Röst. (Stina var lite intetsägande ändå )
Och nu sitter Sara och väntar bakom disken i sin butik. En klocka, Big Ben naturligtvis, slår midnatt, och på dörren dunkar två gestalter i takt med slagen. De två mystiska männen stiger in. Sara har rullen, vilket får dem lite ur balans. Vi kör en konflikt. SGs mål är att Sara ska få veta vilka de är. Mitt mål är att Sara ska också bli en mystisk man/kvinna. Jag vinner, men Sara får ändå veta vilka de är:
En av de mystiska männen tar av sig hatten, och en gloria lyser under den, men det är som ett dimmigt inverterat ljus. Men det räcker, när det gudomliga ljuset lyser på Sara så förstår hon allting. De mystiska männen är änglar, och Gud är borta. När Gud blev blott ett flyktigt minne så har de själva fallit till gråa, flyktiga varelser, de har letat desperat efter den underbara Guds Röst. Nu har de rullen, men det är bara en inspelning. Så vackert men ändå bara en kopia, något falskt. Sara ger dom rullen och sig själv.
Slut.
Eftersnack
Vi hade toppenkul, det var mycket entusiasm, metasnack och humor. Jag försökte hålla det mer historieberättande och småpratande än rollgestaltande, men SG kände sig ändå överraskande berörd av historien, hon kunde verkligen se Sara och Stina framför sig, de var så verkliga, och historien tog en något filosofisk riktning där i slutet.
Jag var intresserad av att Påverkan-reglerna, som hela konceptet hade börjat med, den speliga resten av inspirationen från Brickbat Mansion, inte var så viktig ändå. Från början hade jag tänkt mig spelet som betydligt mer speligt och taktiskt, men det räckte med de "modererande" reglerna för att inspirera, så att säga. Jag förenklade även reglerna för konflikt något utan att de förlorade på det, så jag skrev till den förenklingen som ett alternativ i reglerna efter spelomgången. Spelet stod bra på sina egna ben ändå, även fast det var mer en struktur för berättande och rollgestaltande, och mindre något speligt och kul.
När jag spelar med mer nördigt och speligt folk kan nog de här reglerna bli intressantare.
Jag var väldigt nöjd med idén att man måste formulera minst två möjliga utgångar innan man börjar en konflikt, det funkade väldigt väl för att driva på handlingen. Det, och spelkorten, var de två stora förändringarna i den här versionen, och kanske de bästa förändringarna överhuvudtaget om man såg hur mycket enklare det gjorde konflikt, som var ganska krångligt innan. (Länken i det här inlägget leder dock till nya versionen av spelet) Aldrig att jag hade velat spela med de där krångliga konfliktreglerna (Som använde markörer och tärningar) om jag hade spelat med någon som aldrig spelat rollspel/berättarspel tidigare.
Om en timma börjar nästa speltest av Berättelser från Staden, och nu är vi fyra nördiga killar istället. Stay tuned!
Jag tog med mig det till Sara, en bekant som hade varit på historieberättarfestival, och var intresserad av ämnet. Hon blev riktigt intresserad, så förklaringen blev en demonstration.
I Berättelser från Staden så bestämmer man först två saker var som kommer finnas med i historien. Dessa kallas roller, men behöver inte vara personer, utan kan vara platser, föremål, grupper av personer eller rent av olika tillstånd och stämningar som ångest eller mystik. Dessa skriver man ner som ordbubblor på ett papper, tänk Mindmap.
Jag skrev ner "Butiksbiträdet Sara" som en roll (Pedagogiskt nog uppkallad efter min medspelare, som jag nu kallar SG för tydlighet) och ett ställe som hon kunde få vara biträde på, "Vaxrullebutik", ni vet sådana där vaxrullar med musik inspelade på sig.
Settingen för Berättelser från Staden är nämligen en pseudo-artonhundratalsstad som aldrig tar slut, (Kanske låter bekant för er vid det här laget) men när nu SG skrev ner "London" så fick det utspela sig i London istället. (Däremot kan ju London mycket väl vara en del av Staden...) Slutligen skrevs "Mystik" ner.
Jag var författare i Kapitel 1, och slog fast att det skulle heta "I vilket Sara stöter på ett problem". SG spelade Biträdet Sara.
Vi drar relationsstreck mellan Sara och Butiken, och mellan Butiken och Mystik.
Helt enkelt kommer en Mystisk Man (Skrivs in som ny roll på pappret av mig) in och ber om en speciell vaxrulle. Sara söker frenetiskt genom butiken och lagret, in i det dammigaste hörnet. Hon hittar ingenting, vilket gör henne lite förbryllad, eftersom den här butiken har det mest kompletta lagret i London. Mannen går sin väg.
Det är nu jag inser att detta har tänt något i min medspelare, och vi kommer spela igenom en hel historia, så jag retconnar den Mystiska Mannen till att vara så mystisk och grå att det inte går att beskriva honom, snarare än att jag slängde ut ett oerhört lamt exempel på roll för demonstrations skull. Lite inspirerat av Momo eller Kampen om Tiden, och de gråa herrarna som finns med där. Och historien börjar på allvar, som ni kan se på fetstilen:
Kapitel 2: I vilket Sara får aningar. Författare: SG.
Jag spelade Sara. SG spelade, i egenskap av författare, allt annat.
Sara befinner sig på en basar och letar vaxrullar, hon har blivit smått besatt av att hitta den här mystiska rullen som saknas ur hennes förråd. Plötsligt konfronteras hon av Mystisk Man 2 - En ny roll som SG skriver in, och som inte skiljer sig från Mystisk Man annat än genom siffran "2". Det är tydligt hur anonyma och ogripbara de här männen är! Mannen är hotfull och manar på Sara att hitta rullen. Sara håller sig bakom sin shoppingpåse som en sköld, men tar mod till sig och blir agressiv, hon försöker få veta vilka de här typerna är egentligen. Mystisk Man 2 blir överraskad och lite osäker, så han ger sig iväg, men tappar en plånbok.
Kapitel 3: I vilket Sara försöker spåra de mystiska männen. Författare: Jag. SG spelade Sara.
Sara sitter inne i det där dammiga hörnet i sin butik nästa dag och undersöker plånboken, med namnlistor, foton, anteckningar spridda omkring sig.
Dörren plingar, och en av de mystiska männen kommer in. (Inte ens jag vet vem det var längre!) Vi kör en konflikt: Mitt mål är att Sara ska spåra upp de mystiska männen, SGs mål är att hon ska få tills imorgon på sig att hitta rullen, annars kommer hon "gå under" (Ner i underjorden, men härligt dubbeltydigt). SG vinner. Väldigt speciell rulle det här tydligen, förmodligen är det inte bara musik utan även tal på den. Lite spoken word, sådär spekulerar vi.
Kapitel 4: I vilket Sara försöker hitta den mystiska vaxrullen. (Det var en mystisk historia, det här!) Författare: SG. Jag spelade Sara.
Sara är hemma och rotar igenom sina hyllor och skåp - Här hemma har hon fler vaxrullar vilket vi tyckte var ganska lustigt. Här hittar hon inte heller något, men hennes kompis Stina (Också uppkallad efter en riktig person) kommer på besök. Stina är mer inne på att sälja smink och sånt. SG drar ett relationsstreck mellan dom och använder Påverkan-reglerna för att bestämma en sak om Sara: "Glömde inte du din väska hos mig?" frågar Stina. "DÄR var den väl?!" tänker Sara och de rusar iväg till Stinas för att kolla. Den är nästan där, det är en rulle av samma artist. Nu inser jag att vi kanske behöver ett namn på rullen och artisten, så rullen heter "Guds Röst" och artisten är "Dr Horatius" (Även det en Momo-referens). SG skriver in bägge rollerna på pappret. Rullen de hittar här är bara Dr Horatius' Greatest Hits, tyvärr.
Men eftersom Sara är en så oerhört proffsig vaxrullesäljare så kollar hon upp serienummret (eller whatever) på sidan av rullen. De ger sig av till fabriken som den kommer ifrån, bort från de lyxiga kvarteren, till en nedgången sak. Sara har faktiskt nyckel till grinden då hon har god kontakt med leverantörerna, och beklagar sig över hur fabriken och hela vaxrullskulturen har gått ner sig. Jag reflekterar över att vi inte har sagt något om vilken tid det här utspelar sig egentligen, det skulle lika gärna kunna vara nutid. Inte konstigt att det bara är Sara som är intresserad av vaxrullar nuförtiden. Nu är det sent på kvällen, och om bara några timmar kommer De Mystiska Männen att kräva sin rulle.
Sara leder Stina till en bakdörr. Den är låst, men eftersom fabriken är så nedgången så lyfter Sara helt sonika bord en hel träpanel som sitter löst i väggen, och som de kliver in genom. Efter den brist på tecken om vilken tid i historien det här rör sig om egentligen så kompenserar vi med en riktigt Dickensk fabrik med massa hängmattor för barnarbetare överallt. Och ingen ström har dom, dom får sitt ljus från de söndriga takrutorna och stearinljus, men om de råkar smälta vaxrullarna så får de stryk. Det lyser i ett litet kontorsrum längst in i fabriken säger Stina, och de ger sig av dit.
Därinne sitter, bakom ett skrivbord, Dr Horatius. Mitt förslag, även om jag tänkte att de inte skulle känna igen honom, men Sara är alldeles för insatt för att inte göra det!
"Dr Horatius!" utbrister hon, men kan inte komma på så mycket mer att säga
"Det stämmer." svarar Dr Horatius. "Har du hört mina rullar?"
"Bara greatest hits..." svarar Sara lite bortkommet.
"Bara greatest hits?!" (Jag kommer inte ihåg om det här var en kommentar utanför spelet eller om han faktiskt sa så)
"Men du måste hjälpa mig! Finns 'Guds Röst' här?"
"Nej." "Men vi kan spela in ett nytt exemplar."
Dr Horatius leder damerna till en liten dammig studio i fabriken. Han drar bort en filt från något som bara ser ut som ett skräpigt arbetsbord. Det är en orgel, som han sätter Sara och några noter vid. Stina får en banjo. (Vi är bägge två våldsamma Woven Hand/16 Horsepower-fans, som kombinerar kristendom och banjo.) Sedan vevar han upp en inverterad grammofon, like (Man sjunger och spelar in i tratten!) och börjar sjunga som någon sorts flerstämmig valsång som pumpar upp från självaste jorden och fyller hela rummet. Sara försöker hänga med så gott det går på orgeln, och faller i en trans. Hon vaknar av att Horatius lägger en hand på hennes axel. Det är klart, och orgeln ser ut som ett skräpigt arbetsbord igen.
Kapitel 5: I vilket Sara konfronterar de mystiska männen. Författare: Jag. SG spelade Sara.
Sara skickar hem Stina, och SG tar talande bort nog bort Saras relation till Stina för att kunna få en till rullen med Guds Röst. (Stina var lite intetsägande ändå )
Och nu sitter Sara och väntar bakom disken i sin butik. En klocka, Big Ben naturligtvis, slår midnatt, och på dörren dunkar två gestalter i takt med slagen. De två mystiska männen stiger in. Sara har rullen, vilket får dem lite ur balans. Vi kör en konflikt. SGs mål är att Sara ska få veta vilka de är. Mitt mål är att Sara ska också bli en mystisk man/kvinna. Jag vinner, men Sara får ändå veta vilka de är:
En av de mystiska männen tar av sig hatten, och en gloria lyser under den, men det är som ett dimmigt inverterat ljus. Men det räcker, när det gudomliga ljuset lyser på Sara så förstår hon allting. De mystiska männen är änglar, och Gud är borta. När Gud blev blott ett flyktigt minne så har de själva fallit till gråa, flyktiga varelser, de har letat desperat efter den underbara Guds Röst. Nu har de rullen, men det är bara en inspelning. Så vackert men ändå bara en kopia, något falskt. Sara ger dom rullen och sig själv.
Slut.
Eftersnack
Vi hade toppenkul, det var mycket entusiasm, metasnack och humor. Jag försökte hålla det mer historieberättande och småpratande än rollgestaltande, men SG kände sig ändå överraskande berörd av historien, hon kunde verkligen se Sara och Stina framför sig, de var så verkliga, och historien tog en något filosofisk riktning där i slutet.
Jag var intresserad av att Påverkan-reglerna, som hela konceptet hade börjat med, den speliga resten av inspirationen från Brickbat Mansion, inte var så viktig ändå. Från början hade jag tänkt mig spelet som betydligt mer speligt och taktiskt, men det räckte med de "modererande" reglerna för att inspirera, så att säga. Jag förenklade även reglerna för konflikt något utan att de förlorade på det, så jag skrev till den förenklingen som ett alternativ i reglerna efter spelomgången. Spelet stod bra på sina egna ben ändå, även fast det var mer en struktur för berättande och rollgestaltande, och mindre något speligt och kul.
När jag spelar med mer nördigt och speligt folk kan nog de här reglerna bli intressantare.
Jag var väldigt nöjd med idén att man måste formulera minst två möjliga utgångar innan man börjar en konflikt, det funkade väldigt väl för att driva på handlingen. Det, och spelkorten, var de två stora förändringarna i den här versionen, och kanske de bästa förändringarna överhuvudtaget om man såg hur mycket enklare det gjorde konflikt, som var ganska krångligt innan. (Länken i det här inlägget leder dock till nya versionen av spelet) Aldrig att jag hade velat spela med de där krångliga konfliktreglerna (Som använde markörer och tärningar) om jag hade spelat med någon som aldrig spelat rollspel/berättarspel tidigare.
Om en timma börjar nästa speltest av Berättelser från Staden, och nu är vi fyra nördiga killar istället. Stay tuned!