Nekromanti Beskriv din hembygd!

[Simon]

Det koncept som föddes i och med tråden Superheroes: Scandinavia , och som fortsattes i tråden Du nya sköna Sverige har nu fått arbetsnamnet Stormvarning och därtill en alldeles egen wiki på adressen http://www.foxtail.nu/stormvarning

Förutom en allmän inbjudan till att ge sig dit och delta med vad man känner för så skulle jag vilja ha hjälp med en sak: geografi!

Eftersom Stormvarning utspelar sig i Sverige så tänkte jag att det ju faktiskt finns en hel massa miljökunskap bland alla forumiter, och om några av eller ville skriva nåt stycke om era hemorter eller -bygder så skulle det berika spelmiljön enormt.

Så det vore toppen med några rader om intressanta platser, speciella personer och viktiga händelser som har påverkat platsen eller området. Till exempel kan man ju passa på att förvandla nån gammal gymnasielärare till lokal spionchef eller en kompis till revolutionär gerillakämpe med övermänskliga krafter. Eller varför inte ha den gamla skolan ombyggd till NATO-häkte?

Projektet saknar än så länge logga och sånt, så förslag eller skisser skulle också vara välkomna, om ni känner inspirationen väckas...

/Simon

 

[Rising]

Welcome to Strängnäs:

Jag tänker inte beskriva Stockholm, för där är jag fortfarande en främling, men Strängnäs är en toppen"stad" för rollspel.

Strängnäs är rena urtypen för en medelklassbonnig ort. Ungdomar har inte mycket annat att leva för än att supa sig fulla på hembrännt på helgerna och drömma sig bort till Stockholm (eller utlandet) när de planerar sin framtid. De som inte lämnar sta'n efter gymnasiet, de stannar och skaffar barn och, typ, ruttnar bort. Det finns ett köpcentrum i sta'n (med både en rulltrappa(!) och svängdörrar(!)) som heter "Präntaren" och typ två uteställen där artonåringar släpps in: Bistro och... tja, det andra stället byter både ägare och namn stup i kvarten. Det som förenar Strängnäs med alla andra liknande bogusorter är just denna avsaknad på alternativ: Man går ut där man får gå ut. That's that. När stället stänger så hoppas man att någon man känner känner någon som kommer ha efterfest. Annars får man liksom gå hem.

I Strängnäs (samt i alla andra liknande bondorter) så finns det en ständig rivalitet med grannorterna. Strängnäsbor tycker att Åkersbor är ett gäng troglodyter, att Mariefredsbor är ett gäng mödisar medan alla från Eskilstuna är fula och dumma i huvudet. Detta stämmer givetvis. Strängnäs rules.

Intressanta industrier som håller till i Strängnäs är... typ ASEA. Ibland luktar det unket i luften när det blåser in märkliga kemikalier från ASEA över stan. Historiskt sett är väl stan mest känd för domkyrkan där Gustav Vasa 1523 kröntes till svensk konung. Men det bryr sig ju ingen om.

En typiskt bra sak man kan bygga äventyr på är att det i Strängnäs även finns Europas största sammankomsthall för Jehovas vittnen. Det ligger en stor djävla mässhall, typ, en bit utanför sta'n som helt enkelt köptes upp av Jehovas vittnen en gång i tiden. Samma hall som det en gång i tiden hölls en ungdomsmässa på (typ, '87-'88, skulle jag tro, jag var för ung för att besöka den då, men det var tydligen värsta draget där), och nu kommer det alltså en massa religösa fjantar dit om somrarna för en massa lökmöten. Typiskt bra plats för hemliga ockulta sessioner där det skall frammanas demoner och liknande, med andra ord.

Nu för tiden kan man åka tåg till Strängnäs, vilket förmodligen har ändrat beteendet hos människorna en aning. Lite enklare att ta sig in till sta'n, typ. Men viktigast är ändå att man fångar den där typiska småstadskänslan: Att man önskar sig bort så mycket att det nästan gör ont.

Det är den allt hänger på.

 

[Johan K]

Min gammla stad, Åmål..

Tänkte beskriva den stad jag växte upp i...
Åmål är en stad som ligger precis vid värnern. Den har en liten hamn som blomstarar upp under somamrtiden, då det kommer allsköns folk & fä(speciellt tyskar, av någon anledning). Åmål är uppbyggt runt den lilla å som rinner igenom staden. Unders somamren så bruakr det avra en hel massa olika slags blomster & aller som väcer & frodas. Fast under vintern så blir det lite väl trist.
Åmål ligger i Dalsland som är ett sverige i miniatyr..

 

[Rickard]

Ålberga
Detta lilla samhälle har fått sitt namn utav att man fiskade ål i de insjöar som finns i området. Just "berga" är gammelsvenskans pluralform för berg. Inte för att Ålbergaborna vet om det. De har lever sina små liv i sina egna små villor med sina egna små intriger. Inte för att det finns så många utav intrigerna, då ryktet sprider sig fort i samhället. Alla känner alla och inaveln härskar i detta område. Det är svårt att inte hitta någon som är minst kusin eller syssling till en annan i samhället. Detta har resulterat i seden att alla hälsar på varandra, vilket gör att alla gör detta även om de inte känner varandra. Något som säkert kan överraska nytillkomna.

Ålberga är för ungdomarna något man för alltid stannar vid eller så är det bara ett idylliskt samhälle man växer upp i för att sedan flytta in till Staden (i detta fall "det stora" Nyköping - för det är "Sta'n" Nyköping kallas i folkmun). Samhället har annars allt. En friidrottsförening med utdöd längdskidåkning och fotboll, en kyrka där de aktivaste är gamlingar, prästen, gravskötaren och ibland även de begravda, flera badställen i form av insjöar varav den populäraste är Bålsjön, lågstadieskola, ett lekis, dagmammor, frisörska, ickesnöig skidbacke, en lanthandel. Ja, samhället har i regel allt för att invånarna ska klara sig. Förutom arbete då. När E4:an drogs om så dog de största firmorna, även om Kila Möbler och svarveriet i viss mån finns kvar.

Området består av mycket skog, då Ålberga nästan ligger i norra delen av Kolmården men det finns även mycket åkermark som brukar ta gröna och gula färger under sommaren. Dialekten i trakten är lite bonnig, då befolkningen brukar tappa bort e:na i slutet av orden och då de har rätt breda ä- och ö:n i uttalet. Rör man sig bara en mil söderut utanför Södermanlands gräns till samhället Stavsjö så blir det genast en markant ändring i dialekt till den mer östergötska målet. Rör man sig däremot inåt Sta'n så försvinner den bondska Ålbergadialekten något.

Rykten och händelser i samhället är inte många. Det är mest lokala, triviala saker som händer i samhället och i området en mil runtom det och det är det som koms ihåg om i år efter det, som hängningssjälvmordet för åtta år sedan. Det Ålbergaborna brukar ta upp som känd sak är att samhället Jönåker en mil därifrån var omnämnd i filmen "Strul" samt att Jönåkerspannan har levererat takpannor till operahuset i Sidney. Så mycket mer om kända saker i Ålberga finns det inte. Ja, det skulle väl i så fall vara yxmannen som dödade en person för några månader sedan.


Nyköping
Det man får lära sig om Sta'n ända från lågstadiet i skolan tills man blir myndig är Nyköpings gästabud. Något staden själv är väldigt mån om att hela tiden föra fram i sin marknadsföring. Den som inte kan räkna upp de tre bröderna Birger, Erik och Valdemar och inte kan berätta om gästabudet får en smäll på fingrarna. Till och med busslinjerna är döpta efter de tre bröderna. Något annat vi gärna ville föra fram var den framlidne utrikesministern Anna Lind som bodde i Nyköping. Staden har även ett hockeylag NH90 som Nyköpings kommun gärna satsar mycket pengar på. Inte för att de någonsin får valuta för de pengarna.

För ungdomarna finns det i regel tre huvudsaker som de kan inrikta sig på att göra. Antingen bli sportnördar, för sportföreningar finns det så att det blir kvar och över. Många kanotister i OS är från Nyköping. De två andra grenarna man kan bli är antingen raggare eller nazist. Båda typerna är nyköpingsborna rätt vana vid, även om det är raggarna man alltid kan se vid Sibyllagrillen medan nazisterna är mer nertonade och ibland samlas till fester ute i skogarna runtom Nyköping.

Utelivet i Nyköping är på nedgång, även om man på sätt och vis kan underhålla sig med allt. Ingen vill längre besöka Nyköpings slott, annat än Nyköpings Gästabud som firas en gång om året. Fast dit går mest familjer. Ungdomarna har vett att hålla sig borta därifrån. Men ändå inte såå långt. Fjortisstället i Nyköping är vid Vallarna, som en stor gräsplätt där man kan sola, spela spel, supa och göra det mesta man medbringt. En annan sevärdhet är alla orginal som finns i Nyköping. Förutom de redan nämnda raggarna så har du inte sett allting i Nyköping förrän du stött på a-lagaren Mitellamannen, den ständigt pratandes (med sig själv) Jan Banan, den något efterblivne, pratglade Lansen och den än mer pratglade och efterblivne Oskar. Nyköping har en väldigt hög frekvens av konstiga typer.

Fast det är kanske inte såå konstigt att man stöter på dem, då det egentligen bara finns en gata man behöver röra sig på. För på Storgatan finns allt (till och med erotisk butik och rollspelsaffär - dock ej samma butik). Det är även lätt att veta när man börjar gå vilse i Nyköping, för om du gått i en dryg kvart så kommer du in i grönare områden och då vet du att du är i utkanten av staden. Vallarna ligger exempelvis i utkanten av Sta'n. Men går du vilse så behöver du knappast gå hungrig. Nyköping är nog en av de pizzeriatätaste städerna i hela Sverige. Det finns säkert en pizzeria i var och varannat gathörn.


Jag hoppas detta gav något.. Jag försökte ge två olika typer av platser..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som annars tipsar om reklambroschyrer om städer, även om han själv tror man får en mer personlig touch om någon inneboende berättar om staden

 

[Bunny]

Bagis i mitt hjärta!

Bagarmossen

Bagis

Några konstiga typer på www.rollspel.com påstår att i Bagarmossen vimlar det av orcher (!?!)... det är självklart helt fel.

Som många förorter till Stockholm lever Bagis under miljonprogrammets bittra besvärjelse. Man skulle bo och arbeta i förorten, och endast åka in till Stockholms centrum i undantagsfall. Lokaler byggdes där lokalt näringsliv kunde verka, skolor, dagis och fritidshem ploppade upp - men inte fasen stannade jobben i Bagis. Efter en 15 minuter lång tunnelbaneresa står man på plattans svartvita rutnät, eller vid en av centralstationens perronger. Jobben la sig till rätta någon annan stans, varvid de ordningsställda lokalerna i många hyreskasernernas bottenplan oftast är spöklikt tomma. Alternativt byter de ägare och användning innan man hunnit lära sig vad som låg där tidigare.

Pizzerior finns, tobaksaffärer och låssmeder likaså. De anrättningar som går under den politiskt inkorrekta termen "turklivs" finns det flera stycken av. Det mesta finns samlat runt den smältdegel som kallas Lagaplan; dikter har skrivits om denna motsägelsefulla plats. Å den ena sidan är det där allting sker: torgförsäljning, slitna utomhusserveringar, en kinakrog, en "Jalla Livs" som säljer importerade livsmedel, en hälsovårdsbutik, ett apotek, självklart varsitt ICA och Konsum. Ett ställe man går till för lokala bestyr och inköp på dagen, och skyndsamt promenerar rakt över på natten. Det är när butikerna stänger som Lagaplans andra sida visar sig. Det är på fredagar och lördagar som de lokala ungdomarna samlas och gör... ja, vad gör de egentligen?

Det är socialrealism när den är som tydligast: det är det tuffa gänget som står med cigg i mungipan och folkbärsa i höger hand, det är tjejgänget som med översminkade ansikten och med hög röst står och tjafsar om mode och killar. Tjafsar om vad som helst och inget som helst. Det motsägelsefulla ligger i att lika mycket som Lagaplan är en plats där man gör någonting, lika mycket är det en plats där man gör ingenting. Lagaplan fyller en icke-existerande glugg i ungdomarnas liv med ingenting. Lagaplan är bara ett annat sätt att stava till sysslolöshet, cynism och desillusionism. Låt oss pröva en konversation med en av Lagaplans mer frekventa besökare, femtonåriga Marco:

"Tjena kompis, hur är läget?"
"Aeh, de e lungt..."
"Vad gör du då?"
"Öeeh, jag hänger... ... ..."
...
... (slurp)
...
"Durå?"
"Ja, jag hänger väl jag också..."

På vardagarna är det skolan som gäller. Bagarmossens Skola ger ett slitet intryck, det är bara lokalerna nära expeditionen och rektorns kontor som restaurerats någorlunda sedan 70-talet. De har däremot restaurerats gång på gång på gång... lite lustigt sammanträffande det där.

Som elev grupperar man sig i sitt gäng: tuffa gänget har jag nämnt, sedan finns datanördarna och sportfjantarna. Plugghästarna föraktas. Det gäller att kunna plugga mycket utan att det märks att man pluggar mycket, det gäller att kunna svara på frågorna utan att det märks att man kan svara, det gäller att kunna lisma för läraren utan att andra märker det. Det är viktigt att veta sin plats - de som försöker sig på någon slags crossover mellan gängen ses på med oförstående ögon. Det man inte förstår föraktar man det med, så skolan fungerar i bästa fall som ett utlopp för förakt, och i sämsta fall en orsak till sådan. Föraktet påverkar alla och envar - till och med en annars så helylle person går runt och föraktar dem som befinner sig över och under honom i hierarkin. Sparka nedåt, trotsa uppåt. Oförstånd är förakt.

Bagarmossen är ständigt i rörelse. Det finns flera indicier för den konspirationslystne att "någonting håller på att ske". Rasism existerar - en misstro som slår åt alla håll. Något som blev uppenbart när en zigensk sextonåring "av misstag" stack ner en chilensk nittonåring härom året. Dagen efter hade hans tvillingbror fått tag på en pistola, och tömde magasinet in i en bil med släktingar till sextonåringen. En person till omkom. Sextonåringens familj försökte länge hävda att det var sextonåringens yngre bror, en viss mister trettonåring, som hålt i kniven nittonåringen "ramlat in i". Detta för att lillbrorsan inte var straffmyndig än. Det hela redde ut sig, tvillingbrodern åkte i kurran och sextonåringen fick ungdomsvård. Efter lite turbulens så kunde också de båda invandrargrupperna samexistera igen. Händelsen var överspelad. Men har hela sanningen uppdagats? Vad är det egentligen för plan som trettonåringen filar på när han kör Unreal Tournament på sin PC? Trettonåringan har dessutom börjat utvekla krafter. Mäktiga krafter. Omvärden ska allt få se.

Sen så har vi den underliga incidensen med daghemmets kanin. Låt oss kalla honom Bobo (OBS! Bobo hette egentligen någonting annat). Bobo levde sina dagar glatt mumsande på maskrosblad i en bur utanför ett daghem i Bagarmossen. Om helgerna kunde det dock lätt bli lite ensamt. En helg skulle dock Bobo få besök. Historien förtäljer inte detaljerna, men när daghemspersonalen återvände till arbetet på måndagsmorgonen så var inte Bobo i sin bur. Bobo satt uppspikad, med tarmarna utskurna, på en anslagstavla i närheten.

Vad orsakade detta? Tomhet, ensamhet, cynism, empatisvårigheter, psykiska störningar, krafter för starka för ett enkelt sinne att kontrollera? Var Bobo med om en ritual? Försvann någon av hans kroppsdelar för att förtäras? Skrattade Bobos förövare rått när han med sin morakniv... nåja, det ligger en guttural mystik över det hela i alla fall. Någon obduktion av kadavret utfördes aldrig.

Det finns andra, besynnerliga, förorter i Bagarmossens närhet. Som ung Bagarmossenbo har man lätt att finna släktskap med de från Skarpnäck. Man till och med ser upp till dem lite. Den som har "kontakter" i den berömda "skarpamaffian" åtröner automatiskt stor respekt. Björkhagen står för något helt absurt. Fantastiska berättelser förtäljer att elever på Björkhagens Skola inte ens har lås på sina skåp. De som bevittnat detta fenomen berättar om hur de inte kunnat låta bli att stjäla åt sig åtskilliga pennor och sudd "bara för att". Vad är det som gör dessa människor så säkra. Ingen förstår det. Och det man inte förstår föraktar man.

Nu kanske inte detta är någon berättelse om en idyll. Men se inte det som en orsak att snacka skit om Bagarmossen, jao. Jag måste representera min förort, aiit. Dizzar du Bagis så dizzar du mig. Dizzar du mig dizzar du mina homies - och det vill du nog inte, tjônnen...

 

[Eva Florén]

Smara, obygd och bygd

Jag skulle kunna beskriva Jakobsberg, som det var fram till 1984 men jag undviker det. Alldeles för många feta och obehagliga minnen. Figurer som Kimmen (värsta mobbaren) och andra detaljer... och sedan är det för länge sedan...

Smara är en liten lustig plätt på vår gröna jord. Här finns en rad okända och kända företeelser. Den gamla oskiftade byn med anor tillbaka till järnåldern. Tre tunga gravfält runt byn vittnar tillsammans med en fornborg knappt tre km från byn. Rösen längs Sottern, sjön som sträcker sin milslånga skepnad längs "den stora vägen". Sjön är halvt om halvt ett dyhål med ett enormt fågelliv. Byn skulle kunna vara en pitoresk liten tillflyktsort för konstnärer, bönder och andra hippys, men någon gång på det glada 70-talets slut så grep företaget Östermalms Invest in och köpte upp stora bitar av landet omkring byn. Ett sommarområde bildades med omkring 350 fastigheter. Täta gettoliknande sommartäppor om ca 2000 kvadratmeter styck, längs ett spindelnät av grusvägar.

Lanskapet kring Smara består av smala slingrande ängar, åkrar och blandskog. Mot sjön vätter en rad höga klippor och ner mot själva byn finns en rad åkerlappar som gör byn relativt ljus. Längs vägen mot "den stora vägen" (282) passerar man en bro över Sottern, en smal cementbro med metallräcken som sommartid är överöst med fiskande, vintertid och kvällstid kan man om man har tur och går försiktigt se en eller annan försvinnande vessleliknande gestalt slinka ner i det draghål som hålls öppet av strömmen i sjön. Sjön som förövrigt fortfarande finns till bara för att Holmens bruk i Hallstavik har den som "sista vattenresurs".

Smara, byn håller de utsocknes från livet så gott den kan. Med de utsocknes menas sommargäster och sommargäster som blivit fastboende. Utöver bönder i området så livnär sig orten/byn på långväga pendlande och de närliggande orternas sociala nät. Med det inte menat socialen utan skola, vård och liknande arbetsplatser.

I Smara finns en rad utflyttade stadsbor (eller liknande) som antingen fått välja på att ha kvar det ena eller andra boendet, och en rad pensionärer som bosatt sig på landet efter sin pension. Det finns tillgång till buss, som går med ojämna mellanrum under vardagar till Uppsala respektive Norrtälje.

I Smaraområdet finns också två Smara Näs, två gamla ombyggda gårdar, den ena har härbärgerat ett hem för knarkare som avlöstes med ett hem för ungdomar som hamnat snett i livet och som i sin tur blivit privatbostad.

Jag kan inte låta tomtföreningen gå onämnd förbi. Det som började som ett företags investering blev utköpt mark (grönområden) sommarvatten och vägförening. Detta sköts idag av en styrelse som säger sig slita i sin möda. Inte helt osant, men det beror ju på hur man behandlar sina grannar.

Orginalen i byn syns sällan. Det har naturligtvis funnits och finns, men det är ju inte som om det finns ett a-lag som sitter på något torg så här ute i skogen.

Bland historien kan i alla fall nämnas
Astrid (names have been change to protect the inosent) som drev byns lilla ICA-handel till den lades ner. En rar oskyldig gammal tant som sålde små gotter över disk. Kanske inte alltid den bästa hygienen i butiken. Men hon hade nästan allt, från godis till spik.

Konrad. När ICA-butiken lades ner så startade Konrad en liten kiosk i Smaraföreningens magasin. Där så spontanuppstod en liten samling vackra sommardagar av ungdomar som var sugna på glass och äldre herrer som ville ha sin kvällstidning. Kiosken var bara öppen sommartid, vintertid fick man vackert fara till Edsbro (7,5 km) eller Knutby (20 km). Konrad var en tuff kille som alla gillade, men när hans hustru Rita dog så orkade han inte längre... Han var fram till dess oerhört aktiv i Smara föreningen.

Tor. Tog över efter Konrad i kiosken och drev den ett par år. Även han var aktiv i föreningens styrelse. Folk tyckte om honom trots hans bullriga yttre, men inte lika mycket som Konrad. Till sist lade även han ned Kioskverksamheten.

Linda. Ägde den enda lilla avvikande verksamheten i Smara. En liten handelsträdgård. Hon skötte den oerhört fint och det var dit man gick för att få fatt i gamla trotjänande växter. En del grävde hon upp direkt ur sin egen trädgård. När hon dog tog inte sonen vid.

Karin. Var den som samman med sin make Åke startade Smaras Ungdomshem. Hon tog emot ungdomar som hamnat på sniskan i livet och gav dem en trygg situation långt ifrån den hemmiljö eller miljö som fått dem att må dåligt. Hemmet bytte efter ett antal år inriktning till flickskola i ny regim och Karin och Åke skiljde sig. Till sist så lades stället ner och Karin försvann från Smara.

Det finns visserligen fler man kan berätta om. Men för att skydda de som är oskyldiga så låter jag bli. De bor ju kvar i Smara än idag...


_________
Karta på Smara
Korrigerad karta till Smara med viktiga detaljer som var jag bor utsatt.

 

[Ymir]

Nobelvägen överträffad...

Och jag som trodde Nobelvägen var ångest....

- Ymir, bor där, och rekommenderar den filmen hårt.

 

[Zaphod_UBBT]

Björkeryd, Skogen, Småland

Skogen där jag bor ligger strängt taget inte i Småland, utan Småland är ett stort landskap, placerat mitt i ett enda stort skogshärke. I Kronobergs län i Småland är Växjö residensstad, och drar man via väg 30 (rakt genom skogen) ungefär fyra mil söderut och svänger in vid Kvarnamåla mot Grimsvik, då är man verkligen inne i skogen.

Skogen är tjock, bitvis ganska mörk och full av granar. På sina ställen behagar ett och annat lövträd sticka upp, men allt som allt är de rätt sällsynta här. Ibland dyker det upp nya kalhyggen istället för skog, och det enda som händer då är att avståndet från vägen till skogen ökar en bit.
När man svänger av från väg 30 byts asfalten ut mot oljegrus, och snart försvinner även den beläggningen. Grusvägen blir smalare och smalare och det blir allt tätare mellan kurvorna. Åt både höger och vänster dyker det upp avtagsvägar in på andra små grusvägar. Skyltarna är små, gula med röd kant och bär namn som "Linnersmåla", "Sutareslätt", "Ryd", "Väckelsång", "Tingsryd", "Urshult" och ibland skojigare saker, som "Horkorneryd", "Kurrebo", "Tattarmåla" och "Vrångaböke".

Glesbygd. Vansinnigt mycket glesbygd, och de få människor som finns känner varandra (eller är släkt) och bor alla i röda stugor med vita knutar. Just där jag bor alltså. Här ute är de flesta många lant- och skogsbrukare, men ju närmare centralorterna man kommer, desto fler jobbar på annat håll (bland annat en hel del sjukhusanställda).

Själv kommer jag från en lite udda familj, i och med att mina föräldrar äger en KRAV-märkt gård och alltid har varit lite annorlunda. Dessutom är vi inte ursprungligen från trakten (bara bott här i fjorton år, typ) och har alltså inte släktband som de flesta andra. Hur som helst är folk ganska välkomnande (och de som inte bor på rena landsbygden är väl som folk i alla andra hålor).

Det finns några riktiga original här i krokarna. Sture är ett bra exempel. En snäl farbror, kanske i 70-årsåldern eller så.
Min granne har skaffat sig en thailändsk fru, och de lever gott tillsammans. För inte så länge sedan skulle min granne, den thailändska frun och Sture ut och fiska tillsammans. Grannen och hans fru talar ju engelska med varandra, och Sture börjar helt obehindrat tala engelska han också...
... även om det kanske inte riktigt var engelska. Han tog svenska ord och englifierade dem lite, la till några -ing-ändelser och engelskljudande diftonger här och var. Det skojiga är att gubben var helt övertygad om att han talade engelska, och var förvånad över att thailändskan inte förstod. Jag antar att han aldrig riktigt hade reflekterat över det där med olika språk.

Stället där jag bor heter Björkeryd. Det är så idylliskt så att man kan kräkas.
När man till slut hittar den lilla avtagsvägen där skylten säger "Björkeryd 1", kommer man uppför en backe och träden försvinner iväg. Där ligger ett rött hus på vänster sida och en ladugård på höger sida. Det finns gröna vallar, ett hemma-sågverk, en traktor och lite redskap. En gubbe går förbi med ett gevär på axeln. Man kör vidare på den lilla grusvägen, vidare upp för sluttningen. Fler röda hus med vita knutar, och längst uppe på kullen känner man att man är i byns centrum (lagom spektakulärt dock - det finns fyra gårdar i byn). Där bor vi, och lövträd och rosenbuskar trängs. Gröna vallar, ibland med tackor och små söta lamm som knatar omkring och är ekologiska.
Att byn är full av lövträd och öppna ytor känns skönt, för Björkeryd är verkligen inte mycket mer än en glänta i barrskogen.

Öh.. Tja..

Kolla här för dialekten
och här för allmänt om dialekter. Bra sida för teatrare och rollspelare.