Beskrivningar i äventyr kontra impro

[afUttermark]

Jag har svårt att få till en bra överskrift till tråden. Så vi får se vart det här barkar. Jag pratade med en kompis över telefon och han sa att han ville skriva ett bokäventyr.
Vad är det? undrade jag.
Det är långa mustiga platsbeskrivningar och personporträtt som man läser upp för spelarna.

Jag spelleder sällan på det viset. Senast jag spelledde var det tjurmannen. Jag hoppade över jättemånga beskrivningar på platser och på personer.
Och när jag improviserar helt som senast när jag spelledde western var mina platsbeskrivningar kanske i grundaste lagret.
Jag gillar dock att använda mig av bilder jag gör ofta kortlekar med slps. Så att spelarna får ett ansikte på alla de träffar.
Och när jag spelledde ett gäng i Ett fantasyhack visade jag en hel del bilder.

Det jag egentligen undrar är vill man som spelare ha långa platsbeskrivningar?

Jag tänker att när man skriver sitt äventyr kan det ju fylla en funktion att ha långa platsbeskrivningar för att fånga andan. Men används de i spel sen.

Hur gör ni?
Innan du skrivit ner ditt äventyr och kanske bara improviserar fram saker. Har du mustiga beskrivningar av alla de platser spelarna kommer till.
Eller är du mer sparsmakad?

 

[Rickard]

Jag vill inte ha långa platsbeskrivningar. Jag vill inte ha högläsning, utan jag vill få till en dynamik mellan deltagarna där de spinner vidare på varandras påhitt, precis som ett vanligt samtal.

Istället försöker jag hitta på några analogier "basarerna vecklar ut sig under dagen, som blommorna på morgonen" eller beskriva utifrån ett tema, som "höst", "nyfikenhet" eller ha 5-8 ord som jag ständigt upprepar under hela spelmötet. Det är intressant (men svårt) att ha "skelett" med och sedan använda ordet ordet för att beskriva landskap, personer eller lukter.

Jag vill aktivera de andras fantasi, inte göra dem till passiva lyssnare.

 

[EvilSpook]

Jag ser ju ofta beskrivningar som nåt som hör hemma i grottröj. Svaret nedan gäller i första hand det. I t.ex Kult är det en helt annan sak då man på ett annat och ofta tematiskt sätt behöver förmedla ganska extrema platser, händelser och ”personer”.

Som spelare vill jag ha lagom mycket beskrivningar. Definitivt inga uppsatser. Men åtminstone några ord som får mig att skapa en inre bild. oftast är detaljer helt meningslösa tills de aktualiseras i spel, hur många lådor står på hyllan? Hur många fönster finns på bortre väggen.

Vad jag däremot helst vill ha är en grund för att göra en bedömning. Finns det nåt i rummet som gör att jag kan dra slutsatsen att det är ett ointressant förråd eller spår som gör att någon nyligen varit här. Är det nåt annat som fångar mitt intresse t.ex.?

I stora komplexa miljöer gillar jag ofta genomtänkta och lite längre beskrivningar dock.

När jag själv spelleder försöker jag med stödord formulera vad som är intressant med en plats. I spel improviserar jag sen detaljerna. I färdigskrivna äventyr med långa beskrivningar läser jag dem helst tyst först och försöker sen formulera om dem till mina egna ord och kapa sånt som känns ovidkommande.

Ofta försöker jag presentera informationen utifrån rollpersonerna och deras situation. Det är stor skillnad i vad man uppmärksammar om man rusar in i ett rum med ett monster efter sig eller om man kollar genom nyckelhålet.

//EvilSpook

 

[Zire]

Det jag egentligen undrar är vill man som spelare ha långa platsbeskrivningar?

Mitt snabba svar är nej.

Det längre svaret är att jag kan acceptera det från nya spelledare och precis i början av spelmötet. Men det är aldrig fel att utesluta högläsningen. Gör man det inte bra så gör det inte alls, börja spela som vanligt istället.

Mustiga, fantastiska beskrivningar är överskattade. Flyt, dynamik och spelledarens "egna röst" är bättre att fokusera på.

Man kan skriva upp intressanta ord om det är något specifikt man tycker är svårt att beskriva. Men det kan vara svårt att få in orden på ett bra sätt om man inte är van att använda dem.

 

[Sinisa_]

Nu har jag inte spelat som spelare på hundra år, men som SL tänker jag att spelarna behöver:

• Ett par ord som förklarar vad en plats är, prakiskt och stämningsmässigt, så att de förstår hur de ska förhålla sig till platsen: "Ett kontor med möbler i mörk ek och många böcker och papper"; "En glänta där solljuset silas genom träden"; "Ännu ett grottrum, den här gången någon sorts förråd."
• Därefter tror jag det är bättre om spelarna får ställa frågor, om de vill stanna kvar och interagera med platsen: "Vad finns det för sorts böcker? Verkar det finnas några lådor som är låsta, eller ett kassaskåp?"; "Verkar gläntan vara säker? Går det att plocka helande örter medan vi vilar här? Finns det vatten i närheten?" osv. Om spelarna missar något uppenbart kan SL slänga in det här; "Eftersom det är ett kontor finns det förstås ett skrivbord, med lådor - kanske vill ni kolla dem?"
• Ljud, lukter och annat kan återkomma när rp:na stannar på platsen: "Regnets sus mot kontorsfönstren ökar i intensitet medan ni söker igenom lådorna; det lär blir svårt att komma hem torra. Å andra sidan är väl herr Säfve inte heller ute i det här vädret. Slå för Finna Dolda Dokument"; "Fåglarna kvittrar då och då medan ni talar, och en vind får ett fång maskrosfrön att virvla i ljuset. Ni har återfått hälften av era förlorade KP. Vill ni stanna ett tag till?"

 

[afUttermark]

Om jag skriver ett äventyr förväntar sig läsaren långa beskrivningar eller kan jag skriva på samma sätt som jag tror att spelledaren vill ha.

 

[Zire]

Jag tänker att man förväntar sig få en bild av platser och personer att förmedla, men att det inte behöver vara just med hjälp av långa beskrivningar.

 

[Franz]

Generellt sett gillar jag att sköta beskrivandet själv. Sen finns det undantag. Stämningstexter kan vara effektiva ibland, men då kör jag gärna dem i introt men helst inte mitt i spelet. Rumsbeskrivningar kan funka med ”läsa högt”-texter. Tycker det är bra där det finns en rubrik för en allmän beskrivning, en för monster, en för dolda hemligheter o.s.v. Då slipper man typ såna här fadäser: ”Ni kommer in i ett rum. I rummet finns en kista, men den är lustigt gömd under…öh…glöm det där med kistan förresten”.

 

[God45]

Nej, det vill man inte ha. Värdelöst när man läser, tråkigt vid bordet och stelt strukturmässigt. Det är aldrig bra, det har aldrig varit bra och gillar någon det är det en röd flagga om att aldrig någonsin låta dem spelleda.

 

[Rymdhamster]

Mustiga beskrivningar? Gärna!
Långa beskrivningar? Aldrig!

Jag spelar inte rollspel för att lyssna på spelledare som försöker kanalisera sin inre Tolkien. Klipp ner den där skiten!

 

[krank]

Jag brukar fundera mycket på vilka aktiviteter vi faktiskt gör kring spelbordet, och då i termer av vad är det som tar tid. Eller mer, vad är det som fyller ut tiden. Strid är en sån grej som jag generellt försöker undvika men som i många system och äventyr upptar en ganska betydande del av spelmötet – och innebär en ganska hyfsad tidsinvestering för SL. I idealfallet behöver ju hen bara välja ett par monster ur monsterboken och rita en karta – och det för en strid som i vissa system kan ta uppemot en timme att spela.

Det mina egna äventyr mestadels består av, mysterielösande och undersökande, är i jämförelse ganska dåliga investeringar. Det tar mig en hel del tid att förbereda ett dugligt utredningsäventyr, betydligt mer tid än det tar att faktiskt spela igenom det. Själva ledtrådsletandet och klurandet tar nästan alltid kortare tid än det tagit för mig att hitta på ledtrådarna. Men jag brukar tycka att det är tillräckligt roligt för att det ska vara värt det.

Mustiga stämningstexter är, i mina ögon, en dålig investering. Att skriva dem, framför allt om man vill att de ska vara någorlunda bra, tar rätt mycket tid. Man ska klura på formuleringar, undvika konstiga syftningar och oönskad symbolik, man vill få till rytmen och så vidare. Och så går de ganska snabbt att läsa upp – och i mina ögon kan det absolut ge lite extra stämning, men jag tycker nog inte att den extra stämning de ger är värd den extra tiden. Jag kan ju uppnå i princip samma effekt med någon väl vald musikslinga eller bara ett par väl valda ord inslängda i en mestadels improviserad miljöbeskrivning; och de kostar mig betydligt mindre i förberedelsetid.

 

[afUttermark]

Då undrar jag om inte läsaren eller spelledaren vill ha långa beskrivningar är det förläggaren som vill ha dem? För i alla köpeäventyr jag har läst finns en hel del längre beskrivningar.

 

[Sinisa_]

Om jag skriver ett äventyr förväntar sig läsaren långa beskrivningar eller kan jag skriva på samma sätt som jag tror att spelledaren vill ha.

Mustiga stämningstexter är, i mina ögon, en dålig investering. Att skriva dem, framför allt om man vill att de ska vara någorlunda bra, tar rätt mycket tid. Man ska klura på formuleringar, undvika konstiga syftningar och oönskad symbolik, man vill få till rytmen och så vidare. Och så går de ganska snabbt att läsa upp – och i mina ögon kan det absolut ge lite extra stämning, men jag tycker nog inte att den extra stämning de ger är värd den extra tiden. Jag kan ju uppnå i princip samma effekt med någon väl vald musikslinga eller bara ett par väl valda ord inslängda i en mestadels improviserad miljöbeskrivning; och de kostar mig betydligt mindre i förberedelsetid.

Jag minns ett äventyr i gamla Chill, där spelarna anlände till en gammal stad i Oregon, med ett sågverk. Höstlöv blåste över gatan, och så vidare. Där funkade stämningstexten, men den låg som en inledning, nästan som en sorts "förtexter". En halv sida kanske.

Men annars är jag med @krank här. Och då jobbar jag ändå som författare. Eller kanske just därför. Den dagen det blir ett fint köpeäventyr av något jag spelar med familj och vänner tänker jag att beskrivningar delas in i:

• Ett snabbt första intryck. En mening.
• En lista på vad man hittar om man dröjer kvar och letar, ungefär i den ordning saker dyker upp, från det mest uppenbara, till det väl dolda.
• Ett eller två stämningsord eller stämningshändelser som går att kasta in då och då, gärna upprepade gånger, om man förblir i rummet länge.

----

• Vardagsrum med trägolv. Bokhyllor, soffa, andra möbler, etc.
• Saker av intresse:

- Två märkliga böcker i bokhyllorna: Unsprächliches Kulten och Were I to die.​

- Mattorna är persiska nomadmattor. Mycket dyra. Trehundra år gamla.​

- Porträtten på väggarna föreställer män med obehagligt stirrande blickar. Ockultism SG X: Det är gamla magiker från Londons Hermetiska sällskap.​

- En låst byrålåda innehåller en svart dolk.​

- En nyckel i ett lönnfack under en lös golvbräda.​

• En kväljande, märklig lukt av bränt hår, som efter ett tag sätter sig i kläderna.

----

Ungefär så skulle jag själv vilja ha beskrivningarna.

 

[Sinisa_]

Då undrar jag om inte läsaren eller spelledaren vill ha långa beskrivningar är det förläggaren som vill ha dem? För i alla köpeäventyr jag har läst finns en hel del längre beskrivningar.

Grejen är kanske att det kan vara rätt kul att skriva sånt.

 

[afUttermark]

Jag har försökt skriva ett äventyr till KH. Men jag är ingen författare äventyrskrokar och slp porträtt verkar jag ro iland men längre textpartier nä. Det är svårt. Rätt skönt att ändå veta att spelledarna inte vill ha långa stämningshöjare på varannan sida.

 

[Mogger]

Jag tänker såhär; om jag har plockat upp en spelbok och börjar läsa och den visar vara hyfsat generisk fantasy med grottor och magiska svärd, så blir jag lite trött. Det där kan jag ju komma på själv. Det jag vill ha är helt unika vinklar och grejer som sätter igång min fantasi. Ta ett spel som Wanderhome eller Electric Bastionland. Där händer det saker när jag börjar lösa. Samma sak sker när jag plockar upp Zoneras Zoologi eller Death in Space. Hjärnan går igång.

Ett äventyr som består av en karta och en bunt fiender går jag inte igång på. Men om det finns litterära kvaliteter där, som jag läser och gillar, då räcker det med att äventyret är ett utedass! Eller typ. Här kan alltså de där högläsningingstexterna ge mig som läsare en massa mustig fantasi. Sedan kanske jag aldrig läser upp dem (sannolikt inte) men jag har fått en bild och jag är taggad.

Så mitt svar är, bra "bokäventyr" är fantastiska.

 

[Basho]

Det jag vill ha är helt unika vinklar och grejer som sätter igång min fantasi. Ta ett spel som Wanderhome eller Electric Bastionland.

Jag är osäker på hur du menar. Menar du att Electric Bastionland har mustiga beskrivningar och är bra, att Electric Bastionland inte har mustiga beskrivningar och ändå är bra, eller något annat?

 

[Mogger]

Jag är osäker på hur du menar. Menar du att Electric Bastionland har mustiga beskrivningar och är bra, att Electric Bastionland inte har mustiga beskrivningar och ändå är bra, eller något annat?

Jag menar att det har unika vinklar som sätter igång min fantasi. Det ger mig samma krydda som en "högläsningstext".

 

[lupmet]

Jag tänker nästan omedelbart "visa, berätta inte"!
Det är nästan omöjligt att minnas detaljer i en lång berättelse och det krävs skicklighet hos både författaren och uppläsaren för att det inte skall bli en grå massa som täpper till öronen.
Om spelarna förväntas minnas att köpmannen använder körsbärsparfym behöver det nämnas 50-11 gånger.
Det kan bli bra men jag tror mer att låta de interagera med beskrivningen.

Efter att ha gått av fartyget och banat er väg mellan hamnsjåare och packlårar på kajen breder sig staden ut sig framför er. Så här sent på eftermiddagen är det ett myller av folk, ljud ifrån hantverkarnas verkstäder och köpmannens utrop om fantastiska erbjudanden. Lukten av skeppens intjärade virke och havets tång ersätts av kloaker, otvättade kroppsarbetare och parfymer och kryddor från de många trädgårdarna utanför staden. Vad gör ni?

Vi går i samlad tropp emot värdshuset som vi blev tipsade om i brevet och frågar oss fram försiktigt så ingen överhör oss om vägen hos personer vi bedömmer respektabla och vi är noga med att ge en rimlig slant till varje för att försäkra oss om att uppgifterna stämmer och att de inte blir för ivriga att berätta för någon annan om våra frågor.

Ganska snart har er lilla grupp brutits upp och ni får lägga en del tid på att hålla koll på de andra i myllret, tänk er NK den 23:e men utan den hyfs som stressade julshoppare uppvisar. Ni drar mantlarna tätt kring er för att ge trevande fingrar mindre möjligheter att lätta er packning men ni känner alla då och då trevande fingrar längs era kroppar, fingrar som letar efter börsar, smycken eller lösa föremål. Flera av er får ett par gånger använda er stora styrka för att pressa tillbaka emot folkhopen så att ni slipper trampa i en hög med allt ifrån avföring, någons spya och vid ett tillfälle en hund som mosats under ett vagnshjul.

Min poäng är att det behövs beskrivningar men långa passager går spelarna helt förbi i 1t100 % av fallen.
I ett färdigt äventyr anser jag att det behövs beskrivningar som spelledaren senare kan göra till sina egna. Beskriv SLP:er, beskriv staden men låt SL förmedla det till spelarna på sitt sätt. Ge gärna korta passager som SL kan läsa upp när RP:erna går ned för landgången, när de går på gatan mot värdshuset och så vidare. Men ge dem inte som en enda jättelång text.

 

[afUttermark]

Jo spelledandet har jag koll på. Det är när jag ska skriva ner äventyret. Ska jag då skriva långa beskrivningar eller inte