Nekromanti Bestämma och Påverka

[Rising]

Det datorrollspel jag är mest sugen på just nu är Spore. Det är en sorts uppgraderad "Sim Life/Sim Earth" där man först följer en organism från att vara ett litet toffeldjur, typ, till att bli någon sorts fisk, landlevande grej, osv, tills det att man kan bygga ett primitivt samhälle, varpå spelet övergår till att bli något sorts enkelt Civ, och slutligen tills man får ett UFO och mer eller mindre blir Gud med ett helt universum som leklåda.

Nog om det (fast sök gärna på googlevideo på Spore så får ni veta mer). En sak med Spore som slog mig, var en av de egenskaper som spelet sägs ha; som jag också har funnit i andra av mina favvospel såsom Populus och Sims; nämligen att man påverkar snarare än bestämmer vad som ska ske.

I Civ bestämmer man helt själv var alla enheter skall gå och vad de skall göra, men i Populus kunde man bara bygga en fin slätt och hoppas att ens små gubbar skulle vilja bo där. Detta tänk tas till det extrema i Spores, där man exempelvis verkar kunna dumpa hitechgrejer på primitiva planeter för att sedan vänta och se hur de kan påverka livet där nere med tiden, eller bara slänga ner några shoggothar på en avskild del av världen och se om de kommer kunna röja skiten ur planetens egna ekosystem eller inte.

Är det här en mekanism som är unikt anpassad för just datorspelen? Krävs det en tanklös räknemaskin för att det ska bli roligt att ta ett steg tillbaka och bara "se vad som händer?" Jag kan ju säga att det inte är lika kul att bara låta SL bestämma utgången av sådana här saker.

Då kommer vi till några kluriga frågor:

1. Finns det några "se vad som händer"-situationer som skulle vara roliga i rollspel (är det roligt att vara allsmäktig i ett sällskapsspel, till exempel?), och som skulle kunna administreras med vanliga brädspelsmekanismer? (Finns det ens något vanligt brädspel, tycker ni, där man Påverkar och inte Bestämmer?)

och

2. Skulle det här kunna vara en sådan där situation där en dator faktiskt skulle kunna öppna en helt ny dimension för rollspelen?

 

[Blippe]

infliktning

Jag vill minnas att det existerar ett rejält gammalt "robin hood"-dator"roll"spel där man mest påverkade vad som hände runt den lilla pixelfiguren, som glatt traskade runt och gjorde nästan som han helst ville, med små modifikationer.

Jag var väl inte särdeles imponerad då, och skulle nog inte uppskatta dylikt experimenterande vid spelbordet. Fast jag ser ju bara svårigheter med idén, snarare än nya uppslag...

 

[Rising]

Re: infliktning

Fast jag ser ju bara svårigheter med idén, snarare än nya uppslag...

Jag är nog lite sådan själv... Rollspel handlar ju mer om att vara på andra sidan av den där sortens experiment. Alltså, inte att vara spelaren i Sims som låter en ny tjej flytta in i ett kollektiv för att det ska bli svartsjukedramer, utan snarare att vara en av "simmarna" som reagerar på sånt som händer med en.

Lite synd, kanske.

Liksom, jag håller på med ett väldigt spelmässigt stridssystem för tillfället, och jag har skitroligt - för varje gång jag hittar på ett nytt monster så låter jag den få slåss mot mina gamla monster och varelser. När man ser vilka monster som är lämpliga för att slå ut vilka andra monster - och på vilket sätt de tjänar att slåss på - så uppstår en sorts ekologiskt system. "Aha, det passar för vildmännen att skaffa Bärsärk som ger dem högre tålighet men som i gengäld gör att de tar mer skada av alla angrepp, för de behöver ju mest slåss mot vilda bestar, och de slåss ju med klor och bett som blir bättre och bättre ju mindre och kraftlösare byten de försöker jaga" osv.

Och då tänkte jag; "det jag håller på med nu, det är ju i själva verket det som är grejen. Att spela kommer förstås också bli kul, men just det här; att hitta på kämpar, monster och stridstekniker, det är ju det som är roligast av allt." Så då tänkte jag att det kanske skulle gå att som spelare vara lite mer av gudar istället; och liksom få skapa en ras med krokodilsvansade björnar och sedan se om de kommer röja eller inte.

Eller bara skapa en superdrake och sedan "hoppa in" i rollerna som några vanliga bybor som tillsammans får försöka enas, mobilisera en armé och sätta stopp för draken.

Men det är möjligt att det är mofo-tänk. Göra monster kan man ju göra ändå som spelledare, och liksom... Äh, jag vet inte.

 

[Dimfrost]

Re: infliktning

Och då tänkte jag; "det jag håller på med nu, det är ju i själva verket det som är grejen. Att spela kommer förstås också bli kul, men just det här; att hitta på kämpar, monster och stridstekniker, det är ju det som är roligast av allt."

Erkänn att du bara säger så för att du aldrig blir klar.


/Dimfrost

 

[Ymir]

Re: Dockskåp, once more

Alltså, även om det inte är alls vad du är ute efter, så har jag också tidigare nämnt det här "se vad som händer"-elementet som en orsak till min förkärlek för dockskåpsvärldar. Liksom vår egen värld, bör bra dockskåpsvärldar vara såpass intrikat sammanvävda att signifikanta händelser på en plats/ett område mer eller mindre naturligt får efterverkningar annorstädes. Vi tar ett exempel: när det kinesiska Hánimperiet runt kristi födelse invaderade nuvarande Östturkestan tvingades tocharierna som bodde där fly västerut, och många historiker tror att detta startade en kedjereaktion av folkvandringar där tochariernas folkomflyttning pressade undan andra folk som i sin tur tvingade andra folk västerut. Slutligen kom en ström av nya folk in i Europa, och bidrog starkt till romarrikets fall och framväxandet av den medeltida världen. Hunnerna, till exempel, tros ha varit samma nomadfolk som Xiongnu, som i sekler hade härjat Kinas gränsland innan de drevs undan.

Således, det kan ha varit så att Kinas invasion inledde hela folkvandringstiden. Man kan se det som en slump, men också som en naturlig konsekvens av deras erövring av Östturkestan och de folkomflyttningar den medförde. Dockskåpsvärldar fungerar likadant - knuffar man till den ena bollen, blir det rimligt att förmoda att de andra sätts i gungning. Exakt hur är förstås upp till spelledaren/spelmakaren, men idealiskt är världen så välbeskriven att den får sitt eget liv, och utgången av en händelse tycks lika mycket vara en naturlig följd av händelsen ifråga som något man själv bestämmer över som spelledare.

Det här har faktiskt varit lite av ett problem i till exempel Mundana; det känns väldigt svårt att starta ett krig mellan två länder i Mundana utan att sätta hela världen i brand. Lite som det politiska läget innan WW1 eller så...

Så, i mina Eonkampanjer kommer jag givetvis att sätta fyr på hela skiten omsider; det finns ingen annan hållbar lösning. Men det gör ju ingenting, det är ändå roligast så

- Ymir, dockskåp for the win

 

[Gurgeh]

Inte riktigt meningsfullt svar

Finns det några "se vad som händer"-situationer som skulle vara roliga i rollspel (är det roligt att vara allsmäktig i ett sällskapsspel, till exempel?), och som skulle kunna administreras med vanliga brädspelsmekanismer? (Finns det ens något vanligt brädspel, tycker ni, där man Påverkar och inte Bestämmer?)

Det är ju inte riktigt vad du är ute efter, och det besvarar inte riktigt din fråga, men jag tycker ändå att man kan uppnå den effekt du beskriver i ett världsskaparspel som Lexicon. Min mening är att det intressantaste man kan göra i det spelet är att hitta på skumma saker och låta någon annan förklara vad det betyder. Vad man gör är alltså att skapa förutsättningar och låter någon annan bestämma vad resultatet av dem ska bli. Ett spel som Populus går ju ut på att bygga en värld, precis som Lexicon. I Populus får man oförutsägbarhet genom datorns beräkningar, och i Lexicon genom att man inte kan gissa vad de andra spelarna kommer att skriva.

Annars tror jag att det är svårt att återskapa den typen av situationer utan datorkraft. Om man använder brädspelsregler (eller rollspelsregler) kommer antalet möjliga parametrar av nödvändighet att bli så få att man inte kan återskapa den oförutsägbarhet man kan se i ett dataspel. Man får kanske nöja sig med den oförutsägbarhet man får av de andra spelarna och deras kreativitet?

Men det var nog inte rikigt vad du tänkte på.

/tobias

 

[w176]

Bli lajvarragör

Bli lajvarrangör. De är så nära och värre man kan komma. Man kan försöks styra, man försöka ge förutsättningar med lajvet är ändå en amöba som kommer utvecklas som de vill beroende på deltagna,
Man stoppar in deltagna och sedan ser man de para sig, ha ihjäl varandra, knyta och klippa band efter eget tycke.

Jag tror att få de här med att Påverka, snarare ä att styra i andra sammanhang än datorer är genom att ha en oberäknelig massa att arbeta med, och så många osäkerhets faktorer att räkna med som möjligt. Som att ha en stor klumpmed 100 lajavre att försöks påverka, eller kanske en större spelgrupp i samberättande skulle nog också kunna bli mer påverka, än att styra. För de handlar om att dels faktiskt kunna påverka utgången, men också om att inte veta exakt vad för effekter saker och ting kommer ha ändå, och alltså att man måste ha något som processar din påverkan och något som är en följd av detta, men inte en helt förväntad följd av detta kommer ut.

 

[Mask_UBBT]

Sluta få mina idéer, din lilla råtta!

Jag har funderat jättemycket på den här sortens saker, främst eftersom jag gärna skulle vilja ha regler för att styra nationer och regler för avel, men jag har även velat få in en aspekt av spontan evolution och skapelse i Hypokognia.

Såsom jag ser det är nog det JAG är ute efter ungefär;

X i/plus Y(där X och Y står för händelser, tingestar, förhållanden eller individer/personer) resulterar i en lista av möjliga resultat som man sedan kan slumpa ett resultat ifrån.

I ditt fall med barbarer och monster så skulle de olika händelserna kunna vara:
1. Monstren vinner. Folket utrotas eller flyttar.
2. Monstren förlorar. De utrotas eller flyttar
3. Ingen vinner. Bägge anpassar sig, ingen drivs bort.
osv. osv.

Om alla är lika sannolika kan man enkelt slumpa mellan dessa med en D3a, lixom... Om de har olika sannoligheter så kan ju det modifieras efter behag, osv.

Jag är trött nu, så jag utvecklar itne mer för ögonblicket.

 

[Rising]

Mer tankar

Jag tror att den stora grejen med de påverkansbara datorspelen är två saker: Dels att man kan fucka upp livet för de små datorfigurerna med rent samvete. Jag menar; i SimCity så var ju det roligaste att skicka ut en Godzilla i ens egen stad, inte att tjäna pengar och bli duktig. Och i The Sims är det härligt elakt att sälja trappan upp/ner till swimmingpoolen när någon ful djäkel har gått ner för att simma...

Den andra viktiga delen är nog att påverkan så tydligt går åt ett håll. Jag påverkar min Spore mer än vad den påverkar mig.

I rollspel (som så många påpekat i tråden) får man istället leka med ens meddeltagare, och där blir det inte riktigt samma sak: Visst, som spelledare kan jag påverka spelarna mer än vad de påverkar mig, men jag varken kan eller vill förstöra för dem. Jag vill bara utmana dem och få dem att uppleva glädje, skräck, spänning, drama, osv.

Så det blir inte riktigt samma sak. Att ömsesidigt påverka varandra är också jättekul, förstås, men det är ett helt annat ämne.

(Jag är inte helt övertygad om att man inte skall kunna använda stimulerande och snabba påverkan-mekanismer i brädspel, dock, men är villig att diskutera det i spelforumet istället, när jag väl kommer på något)

 

[Pom]

Re: Sluta få mina idéer, din lilla råtta!

Sådana tabeller och regler är kul. Att se hur en nation utvecklar sig över hundratals år bara med hjälp av tabeller är fascinerande. Även enkla tabeller kan i kombination ge en kuslig simulering av levande dynamik.

Så jag erkänner mig vara en råtta, jag också.

 

[Mask_UBBT]

Hmm... förresten...

Jo, jag tänkte en grej... har inte det här Samberättande skrivet över hela sig? Med en lätt modifikation av grundreglerna skulle man mycket väl kunna göra Universalis-Spore, osv, om man skulle tycka det var intressant. Man börjar med en encellig cell, sedan låter man den utvecklas(händelsepoäng), dela sig(händelsepoäng) osv.

Om man gjorde det hela abstrakt skulle man kunna göra det ganska abstrakt så att man avnände samma handling för Mitos som för delningar av stammar och så.

Tja, jag vet inte... jag tyckte det lät lite roligt som ett one-shot-spel, iaf.