Nekromanti Best Practices från svensk rollspelsdesign

[Arfert]

Nu är jag kanske snobb på det här området, men jag vill gå ett steg längre: skriv inte stämningstexter alls om du inte kan skriva. Dåliga noveller eller stämningstexter är som dåliga bilder.

Håller med. Tycker nästan att taskig stämningstext är värre än dåliga bilder.

 

[Rickard]

Fisktankar, relationstrianglar och bananbeskrivningar.

Mutiné/Svart av kval har de två första och This is Pulp/Drakar och bananer den sista.

Sedan har vi Vi åker Jeeps scenarion. Deras sanningar är värda att fundera kring.

 

[krank]

Så jag vill lägga till följande till best practice:

• Ha inte med noveller, om de inte är skrivna av Anders Fager (eller någon som faktiskt kan skriva på riktigt)

Inte en dålig grej. Faller tyvärr på dunning-kruger alldeles för ofta...

 

[krank]

Vissa spel gör detta lite implicit genom pacingmekanismer och liknande som har påverkan på hur spelet ter sig men jag vill se mer, ha mer!

Plötsligt blir jag sugen på att skriva lite på v2 av Evolutionens Barn (där första versionen har en halvtafflig mekanism som ger "plotpoäng" för olika saker beroende på i vilken del i berättelsen man befinner sig, och när man samlat nog med poäng så startar nästa fas. Kan definitivt göras bättre.)

 

[RasmusL]

Plötsligt blir jag sugen på att skriva lite på v2 av Evolutionens Barn (där första versionen har en halvtafflig mekanism som ger "plotpoäng" för olika saker beroende på i vilken del i berättelsen man befinner sig, och när man samlat nog med poäng så startar nästa fas. Kan definitivt göras bättre.)

Cool, ser fram mot att se!

 

[Zappelina]

Jag skulle vilja lägga till en funktion som finns i det halvnorska (njae, inte riktigt svenskt, men alltså inte så långt bort väl?) rollspelet archipelago: detta är ett spelledarlöst spel med den smarta funktionen att alla spelare har ansvar för en aspekt av berättelsen.

Ett exempel är en fantasy-värld där en spelare är ansvarig för t.ex. att ge världen en gammal känsla. När de andra spelarna beskriver att de kommer till en by kan spelaren med ansvar för den gamla känslan påpeka att stenläggningen kommer från det gamla imperiet och klocktornet från den galne kung Kroxidus styre för femtiotusen år sen. Den spelare som är mer intresserad av häxkonster gör sig ansvarig för denna aspekt i den gemensamma berättelsen (antagligen skulle de två få samarbeta i fallet med det gamla klocktornet).

I början av varje spelmöte definierar man gemensamt vilka aspekter av berättelsen som kan behöva extra fokus för att få den plats de borde ha runt spelbordet.

Detta är något jag gärna hade sett även i spel med en spelledare, för det är svårt att tänka på allt som spelledare, framförallt om man vill ha spelarinflytande.

 

[RasmusL]

Jag skulle vilja lägga till en funktion som finns i det halvnorska (njae, inte riktigt svenskt, men alltså inte så långt bort väl?) rollspelet archipelago: detta är ett spelledarlöst spel med den smarta funktionen att alla spelare har ansvar för en aspekt av berättelsen.

Ett exempel är en fantasy-värld där en spelare är ansvarig för t.ex. att ge världen en gammal känsla. När de andra spelarna beskriver att de kommer till en by kan spelaren med ansvar för den gamla känslan påpeka att stenläggningen kommer från det gamla imperiet och klocktornet från den galne kung Kroxidus styre för femtiotusen år sen. Den spelare som är mer intresserad av häxkonster gör sig ansvarig för denna aspekt i den gemensamma berättelsen (antagligen skulle de två få samarbeta i fallet med det gamla klocktornet).

I början av varje spelmöte definierar man gemensamt vilka aspekter av berättelsen som kan behöva extra fokus för att få den plats de borde ha runt spelbordet.

Detta är något jag gärna hade sett även i spel med en spelledare, för det är svårt att tänka på allt som spelledare, framförallt om man vill ha spelarinflytande.

Annalise har ju någon mekanik som liknar det här men vi fick den inte alls att klicka lika bra som i Archipelago, tyckte jag i alla fall. Jag är ett stort fan av sådant här uppdelat kreativt ansvar och det är mycket därför jag tokdiggar The Shadows of the Trees och The Coyotes of Chicago då de tar uppdelandet till sin extrem. Lustigt nog blir interaktionen mellan olika områden jävligt intressant just när de här begränsningarna för spelarna finns som stöd och alibi.