entomophobiac
Low Prep High Play
Har konstaterat att det är lika bra att smida medans järnet är varmt, så dammade nu av ett gammalt projekt om att göra ett rollspel om monsterjakt. Men inte riktigt på det sätt som det *brukar* vara, med varulvar och vampyrer och andra etablerade fän.
Idén är att försöka skapa mer av ett mysterium. Vad är det för något som ruvar i skuggorna?
Här en hopkokad introtext:
Det finns en pakt, eller en sorts försiktig allians. Osäkert om den finns på pränt eller bara i form av ett förkunnande. Men den finns. Vi vet att den finns.
Mänsklighetens spirituella och intellektuella representanter ingick den här pakten med avgrunden—Helvetet, eller Himlen, eller Limbo—ingen vet längre exakt.
Avtalet gick ut på att vidundren från andra sidan inte skulle lägga sig i de dödligas förehavanden någonsin mer. De skulle aldrig mer äta vårt kött, dricka vårt blod, röva bort våra förstfödda, eller utkräva några andra av de många makabra tribut de krävt genom årtusenden.
I gengäld mot denna historiska uppoffring skulle vidundren lämnas ifred. Mörka skogar, djupa hålor, och avlägsna bergstoppar—varhelst de önskade gömma sig skulle de fredas från svärdsklingor och facklor.
Riddare, trollpackor, och jägare skulle alla slå om sina svärd till plogbillar och återgå till ett vanligt liv.
Pakten gav oss en praktisk överenskommelse där det tidigare bara funnits fruktan och hat.
Men det finns två problem med den här pakten.
Det första problemet är att kunskaperna om vidundren begravts i tiden en generation i taget. Vi har glömt bort vidundren. Vi förstår inte längre att sagor och sägner bär på motbjudande sanningar. Istället skrockar vi om vidskepelser och villfarelser.
Det andra problemet är att vidundren ljög.
Idén är att försöka skapa mer av ett mysterium. Vad är det för något som ruvar i skuggorna?
Här en hopkokad introtext:
Det finns en pakt, eller en sorts försiktig allians. Osäkert om den finns på pränt eller bara i form av ett förkunnande. Men den finns. Vi vet att den finns.
Mänsklighetens spirituella och intellektuella representanter ingick den här pakten med avgrunden—Helvetet, eller Himlen, eller Limbo—ingen vet längre exakt.
Avtalet gick ut på att vidundren från andra sidan inte skulle lägga sig i de dödligas förehavanden någonsin mer. De skulle aldrig mer äta vårt kött, dricka vårt blod, röva bort våra förstfödda, eller utkräva några andra av de många makabra tribut de krävt genom årtusenden.
I gengäld mot denna historiska uppoffring skulle vidundren lämnas ifred. Mörka skogar, djupa hålor, och avlägsna bergstoppar—varhelst de önskade gömma sig skulle de fredas från svärdsklingor och facklor.
Riddare, trollpackor, och jägare skulle alla slå om sina svärd till plogbillar och återgå till ett vanligt liv.
Pakten gav oss en praktisk överenskommelse där det tidigare bara funnits fruktan och hat.
Men det finns två problem med den här pakten.
Det första problemet är att kunskaperna om vidundren begravts i tiden en generation i taget. Vi har glömt bort vidundren. Vi förstår inte längre att sagor och sägner bär på motbjudande sanningar. Istället skrockar vi om vidskepelser och villfarelser.
Det andra problemet är att vidundren ljög.