Nekromanti Big Reveal i slutet av kampanjer?

[krank]

Jag har under en hög år spellett och förberett och byggt på kampanjer med lökskalningsstruktur och hemligheter. Tanken har varit att det ska finnas en Sanning, känd av SL, och den ska inte avslöjas förrän i slutet av kampanjen. På vägen mot Sanningen får spelarna en massa ledtrådar och uppmuntras att nå felaktiga slutsatser. De skalar lök, helt enkelt.

Nå; varje spelgrupp jag gjort det här med hittills har upplösts långt innan kampanjerna börjat närma sig sina slut - jag kör generellt ett ganska lågt tempo och planerar gärna för kampanjer som tar några år att spela igenom - så jag har aldrig riktigt övat eller ens funderat noga på det här med det Stora Avslöjandet.

Har ni några erfarenheter av lökskalning/big reveal? Hur funkade det? Helst vill jag ha fungerande exempel, men andra funkar också.

En grej jag börjat oroa mig för är hur spelarna ska förmås att gå med på att den sista Sanningen verkligen är Sann och inte bara ännu en dimridå...


(Och snälla, snälla, posta inte bara trista "meh, jag tycker lökskalning är trist och hemligheter är roligast om alla känner till dem från början". Premissen för tråden är hemligheter som faktiskt är hemligheter, illusionism för spelarna, rökridåer, att lura sina spelare.)

 

[rjonas]

Alla spelelement har försetts med en egen hemlighet. När det är dags för The Big Reveal slår man på stora trumman för den allra sista hemlisen.

Om du planerar innan att amerikas president är en doppelganger från Mars, måste du akta dig för att avslöja det. Det beskär spelarnas möjligheter och det kommer de ana i form av tristma.

Om du istället håller öppet för att presidenten kan avslöjas har du inte låst fast dig. Det må vara hänt att just den hemligheten inte stod sig fram till kampanjfinalen. Huvudsaken är att du har nån hemlis kvar, från något tidigare planterat, att hamra hem.

Säg att dina spelare fattar direkt att de befinner sig på jorden och inte på apornas planet. Men låt säga att de undgått att avslöja Dr Zaius som femte kolonnare. -Gör en grej av det.

 

[lasergreger]

Jag satsar på PRECIS samma saker krank. Jag har en fet big reveal till min Pathfinder-kampanj. Men. Jag har inte heller spelar klart någon sån här kampanj då jag med drar ut på det, eller drar ut och drar ut, jag vill inte bara hetsa fram till The BR utan att det ska ske mellanstadier, mellan varje löklager.

Jag tror dock fortfarande på att detta är bra, men har heller aldrig kommit ända dit.

 

[krank]

Jag satsar på PRECIS samma saker krank. Jag har en fet big reveal till min Pathfinder-kampanj. Men. Jag har inte heller spelar klart någon sån här kampanj då jag med drar ut på det, eller drar ut och drar ut, jag vill inte bara hetsa fram till The BR utan att det ska ske mellanstadier, mellan varje löklager.

Jag tror dock fortfarande på att detta är bra, men har heller aldrig kommit ända dit.

Kul att höra att det finns andra som jobbar på liknande sätt! Om du har några idéer om hur det ska se ut i praktiken får du gärna dela med dig.

Ett sätt är ju att som SL säga att "Jahaja hörni, det där var faktiskt den verkligen verkliga Sanningen med stort S; kampanjen är slut och allt är avslöjat". Men jag känner mig alltid lite B när jag skriver spelarna på näsan på det viset. Idealiskt vore ju att på något sätt göra extra tydligt för spelarna att det HÄR, det är det RIKTIGA.

Kanske kan man göra det lagom apokalyptiskt, för att förstärka känslan av Slutet? Bränna alla broar som skulle kunna leda till andra svar utom det Sista, Slutgiltiga?

Om vi till exempel ska ta min kampanj i >Human (spoilermärk gärna svar som berör eller nämner just den här hemligheten; jag vill att spelarna ska kunna läsa tråden):

Spoiler

I spelvärlden har alla superkrafter. Efter att ha bluffat om att superkrafterna är resultatet av genetiska experiment, mutationer/evolution, utomjordingar som ställt till det, varelser från en annan dimension, psykiska parasiter så visar det sig - TA-DAH - att superkrafter i själva verket är manifestationer av Jungs arketyper, som tagits sig genom gränsen mellan det kollektiva undermedvetandet och den verkliga världen, och alla de här "andra dimensionerna" man åkt till är i själva verket bara platser i sagda kollektiva undermedvetna.

Där har vi då mitt problem: Vad kan jag göra för att spelarna ska fatta att det faktiskt ÄR så, den här gången? Fixa en rejält flummig apokalyps där den fysiska världen löses upp, eller där alla människor plötsligt kan manifestera förmågor efter att man slagit upp portarna mellan det kollektiva undermedvetna och verkligheten helt?

 

[lasergreger]

jag tänker att ett sådant slut borde vara så pass episkt att det förmedlas ganska självklart till ens spelare som (S)anningen.

Jag tror också att om alla olika trådar man haft på vägen leder fram till detta slut, så stärker det tydligheten i att det är den definitiva sanningen.

Jag gillar verkligen detta sätt att spela kampanjer på. Min dröm är ju att i slutet ska spelarna säga: "Oh shit! Är det så det är!? Coolt!". Sen om det kommer lyckas återstår ju att se. Min rädsla är ju att de ska lista ut det redan innan, så att det inte blir någon Big Reveal utan bara en bekräftelse av det de trodde.

 

[krank]

jag tänker att ett sådant slut borde vara så pass episkt att det förmedlas ganska självklart till ens spelare som (S)anningen.

Då måste man alltså ha en episk sanning som är kvalitativt mer episk än alla tidigare förklaringar, för att det ska funka? För om de tidigare förklaringarna också är episka, om det finns en stadig progression snarare än en drastisk ökning av episkheten, så får man ju problemet jag pratar om...

Jag tror också att om alla olika trådar man haft på vägen leder fram till detta slut, så stärker det tydligheten i att det är den definitiva sanningen.

Fast en hel del trådar lär ju leda även till löklagren man skalar på vägen... Tanken med lökskalning, iaf för mig, är ju just progressionen - spelarna får info, bildar sig en teori (ett lager), får mer information, som gör att den gamla teorin inte funkar, bildar en ny teori...

Så det är inte så mycket trådar som leder till ett slutmål så mycket som trådar som förklaras olika bra av de teorier man bildar på vägen...

Jag gillar verkligen detta sätt att spela kampanjer på. Min dröm är ju att i slutet ska spelarna säga: "Oh shit! Är det så det är!? Coolt!". Sen om det kommer lyckas återstår ju att se. Min rädsla är ju att de ska lista ut det redan innan, så att det inte blir någon Big Reveal utan bara en bekräftelse av det de trodde.

Jäpp, det är ett ständigt problem med hemligheter, både för rollpersoner och för kampanjer. En hemlighet nån gissar sig till är inte alls lika cool som en "åfan"-grej.

Det är nog det jag format min lökskalning för; de ska ha anledning att gissa på allt möjligt. Förhoppningen är att genom att överladda med information som leder till olika slutsatser så gissar de kanske rätt nån gång, men blir inte så värst övertygade om saken... Eller, helst, så gissar de bara fel, för det blir så svårt att gissa rätt utifrån det informationshav och brist på egentliga riktlinjer som finns...

 

[lasergreger]

Ja förstår dig. Men min kampanjs Big Reveal är den mest episka. Eftersom jag vet vad det är så håller jag andra saker på vägen mindre episka och ökar på lite eftersom, en progression som du talar om.

Min Big reveal:

Spoiler

Min Big Reaveal är att mina RP är utvalda av den ende kvarlevande guden att bli dennes nya gelikar. De kommer med andra ord bli upphöjda till settingens nya gudar i slutet. Tanken är sedan att vi ska påbörja en ny kampanj där deras nya karaktärer kan dyrka deras gamla. dessutom så kommer ju tre nya gudar påverka settingen på alla nämnvärda vis, bla. kommer jag ha i åtanke hur de handlat och agerat på vägen dit.

Mina olika lager antar jag är mer snuddar på den verkliga sanningen än röda öringar, men jag har såklart sånna också. Sen så avleder jag uppmärksamhet genom att ha flera andra olika "plots" som inte är falska, bara frånkopplade huvudplotten.

 

[Unfair]

Det viktigaste med att avsluta något är att avsluta det när allt är på topp.

Jag skriver nog lite mer senare när jag har tid. Måste kila nu, hej hopp!

 

[Stjärnskott]

Har ni några erfarenheter av lökskalning/big reveal? Hur funkade det? Helst vill jag ha fungerande exempel, men andra funkar också.

Vi har spelat igenom ett par långa big reveal kampanjer och det som har fungerat för oss är kontinurligtet, cliffhangers och tempo.

Kontinurligtet: Vi möts en gång varannan vecka, på lördagar, och spelar. Det har vi gjort i närmare fyra år nu, med tre ggrs mellanrum som längst. Alla jobbar och bor i samma stad, så det är ett plus. Det är i princip nödvändigt om man ska kunna bli klar.

Cliffhangers: Alla möten avslutas av vår SL med en cliffhanger. Det kan vara något litet som att vi får en ledtråd då eller något lite större, men det är alltid en cliffhanger och det är något av det viktigaste, för resten av oss vill liksom komma tillbaka och få reda på den där grejen liksom.

Tempo: Med tempo så menar jag att det måste kännas som om saker rör sig framåt, som om vi gör någon form av framsteg, det kan vara en illusion men om det bara känns som om man står stilla så går det åt skogen.

Det bör nämnas att det är från en spelares synvinkel.

 

[Regmolar]

Jag har aldrig lyckats spela slut en kampanj alls, men den pågående är otroligt rolig efter tre år. Tyvärr är den inte alls uppbyggd med någon form av slut i åtanke och har överlevt sig själv i flera omgångar, så jag får nog aldrig se ett slut på den

Jag vill bara visa att det finns fler som gillar det spelsättet, trots de praktiska problemen!

Jag stötte också på det roliga fenomenet med spelaren som så fort han började inse vad mysterierna i hans bakgrund handlade om lade ned det spåret helt, eftersom hans rollperson (och kanske han själv?) inte var beredd att ta konsekvenserna av det (tror jag i alla fall).

I min kampanj går själva avslöjandet till genom en "pusselprincip" - villospåren består i regel av korrekt information som kan misstolkas utan sin kontext. Varje skal innehåller en del av hemligheten, som i sin tur ger upphov till ett nytt "varför?". Sen ger jag väl (mer eller mindre medvetet och explicit) spelarna lite antydningar om de har kommit till rätt resultat eller inte, en slags kompromiss mellan att bekräfta att de löst mysteriet och att förstöra stämningen genom att säga det rakt ut, antar jag.

Ett exempel är en rollperson som har frågor om sin bakgrund, eftersom hon inte är helt mänsklig och misstänker att det har med hennes okända far att göra (vi spelar Eon). Ett första steg var att få reda på vad hon var, nästa att få reda på vem hennes far var och vad hennes relation är till två andra personer. Varje svar leder till nya frågor om "vad", "vem" och "varför", både om henne själv och om hennes far, med trådar som på sikt når in i andra metaplottar och agendor, och det är där det just nu befinner sig.

Hoppas att jag ungefär är inne på det du frågade efter...