Vilken upplösning ska man se till att scanna i om man vill ha möjligheten att eventuellt utnyttja digitaltryck i framtiden?
Först: Det är stor skillnad på att scanna i svartvitt (alltså; bara två färger på pixlarna; svarta och vita sådana) och att scanna i färg eller gråskala.
En mjuk kurva kan man exempelvis få väldigt mjuk med gråskala genom att blanda olika mörka och ljusa pixlar, medan man med svartvitt får stora problem och kan få en "fnusig" bild om man inte väljer en tillräckligt stor upplösning.
(Jag tror att Gurgeh hade det problemet när han scannade bilder förr i tiden. Det verkade som att han var van vid att scanna i svartvitt eftersom han tänkte "jamen, jag har ju tuschat i svart på ett helt vitt papper, och jag har inga laverade gråtoner såsom man har när man ritar i blyerts, då skall jag ju scanna i svartvitt och inte i gråskala!" När han scannade för tryck så gissar jag att han använde en stor upplösning (säkert 600-1200) och blev jättenöjd med resultaten, medan han, när han skulle scanna för webben, valde en lägre upplösning och därför fick väldigt taggiga och fnusiga bilder.
Jag föredrar gråskala även när jag scannar en helt svartvit bild, just för att kanterna blir mjuka på så vis utan att man använder för tung upplösning (som är jobbig att arbeta med - även om bilden får lägre filstorlek). Jag kan variera hur feta jag vill ha de svarta konturerna genom att använda Nivåer i Photoshop - det går ju inte om man scannar i svartvitt. Svartvitt är förvånansvärt ofta the suxxor. När man verkligen behöver rent svart och rent vitt (i logotyper, tex.) så kan man lika gärna vektorisera skiten.
Nå, here goes:
Saken är den, att man inte tjänar ett piss på att ha mer pixlar än vad tryckeriet klarar att sätta ner på papperet. Dagstidningspress arbetar med typ 85 lpi (rasterpunkter per tum - inte detsamma som dpi!), en laserskrivare kan ligga på 100 lpi och riktigt fint tryck kan vara på 150 lpi.
Vad betyder då det? Jo, att man absolut inte behöver mer än dubbelt så mycket dpi än lpi:et. Och (beroende på papperets (och bildens!) beskaffenheter) så kan man faktiskt oftast komma undan med så litet som lite mer än 1,5 ggr så mycket. Det är inte alls enkelt att se skillnad på ett tryckt fotografi i 300 dpi och en i 250 - ens i en högkvalitativ trycksak, till exempel.
En grundregel är:
Dagstidning: 170 dpi
Laserskrivare 250 dpi
Bläckstråleskrivare 240 dpi
Lågkvalitativt magasintryck 260 dpi
Högkvalitativt magasintryck 300 dpi
Det här är färg- och gråskalebilder, alltså. Med svartvita bilder så kan man dubblera ovanstående värden.
Men observera! Ovanstående gäller färdiga bilder. När man scannar bilder eller begär bilder från illustratörer kan man ju vilja arbeta med dem eller förstora dem. Du skriver:
om jag scannar något själv är det ju enkelt att fixa högre upplösning senare
Öh,
FEL!
Om du tar en vanlig web-jpg-bild från nätet och tänker "jaha, den här var bara 350x250 pixlar stor, men det är ju bara att öka i photoshop och sedan kan jag dra ut den över mittuppslaget!" så kommer du få en oskarp bild till slut, oavsett vad det står att bilden har för upplösning.
Du kan aldrig fixa
högre upplösning utan att förstöra bilden på något vis. Vill du (eller oftare:
måste du) ändå göra det, så är visserligen Photoshop en bra programvara att använda; den bygger ut pixlar förvånansvärt duktigt och minimerar förstörelsen av bilden; men det finns ändå extra finurliga trix. Ett bra sådant är att förstora bilden i olika etapper.
Vi skulle dra upp fotografier på stora vepor åt en kund för ett tag sedan. De skulle användas som bakgrund i ett mässbås. Trots att vi förstod att folk skulle betrakta veporna på avstånd och att de därför inte behövde vara knipskarpa, så var vi ändå rädda för att de små digitalfotografier vi fick från kunden inte skulle duga till denna massiva förstoring. Vi kände dock till trixet med etappförstoring och beslöt oss för att prova.
Vi gjorde två stora utskrifter med en detalj av den fullständiga bilden; den ena hade vi bara förstorat såsom man gör i photoshop; med ett musklick på Bildstorlek; där vi angav önskade värden. På den andra förstorade vi bilden i etapper om 110% (med ett makro) tills bilden hade så mycket information som vi behövde.
Den andra bilden var
klart och tydligt skarpare än den förstnämnda - det syntes med blotta ögat, och var inte bara någon sorts reklamarflum utan värde (yeah, reklamare är som akademiker; förvånansvärt mycket av vad de kan är ren skit och saknar förankring i verkligheten - många reklamare är skitsura över att kreti och pleti gör sina egna tidskrifter idag, men jag tycker det är rätt åt hela branschen. Håller man på och larvar sig med en massa hästsvansar, svarta polotröjor, kaffe latte-drinkar och "vilket teckensnitt tycker du är häftigast den här veckan?" så förtjänar man att förlora stålar.), utan det var objektiv fakta som man inte kunde göra annat än att acceptera.
Men som sagt; du skall inte trycka vepor - du skall trycka ett rollspel. I vilket fall som helst så har jag just illustrerat hur jobbigt det är att utvinna mer information ur en bild än vad som fanns där från början.
Jobba <u>inte</u> på det här viset!
Du skall alltid,
alltid scanna bilder i högre upplösning än vad du behöver, och detsamma gäller för bilder som du begär av underleverantörer. Att förminska bilder och sålla bort information i dem, det är enkelt - att förstora och addera information - det är rena rama näsblodet.
Det stämmer väl att man ska begära att få bilderna som bitmappar så att inget har försvunnit i eventuell komprimering eller så?
Rätt, men fel. JPG är ett bitmapformat, men det förstör ändå bilderna genom sin komprimering. (Man ser en sorts fyrkanter och färgfel om man komprimerar riktigt hårt) Då tänker du "oj, det vill jag ju inte. Jag ber om att få bilderna som TIF istället!" och då kommer du få rena rama mardrömmen om du bett om att få bilderna via mail.
Någon sorts komprimering underlättar transaktioner avsevärt. Antingen ber du om att få TIF-bilder komprimerade på något sätt som inte förstör bildinformationen (såsom ZIP), eller så kan du be om att få JPG-bilder med så låg komprimering som möjligt (alltså så stora filer som möjligt). JPG har (typ) en inbyggd ZIP-komprimering (inte riktigt sant, men den har en inbyggd Huffman-komprimering, om jag inte missminner mig, vilket är en av de komprimeringsalgoritmer som ZIP använder), och det går absolut inte att se skillnad på en högkvalitativ ZIP-bild och en vanlig TIF-bild.
Däremot är det dåligt att använda JPGar i ens trycksaker, så om du får JPGar av dina illustratörer - se till att spara om dem såsom TIFfar innan du använder dem i din trycksak.
Jag antar att man kan justera bildernas upplösning i Indesign när de väl är infogade, så att man inte behöver fixa varenda bild?
Njaaa... Ja, det är sant att du kan ändra bilders storlek i Indesign, och då kommer förstås en automatisk omvandling av den faktiska upplösningen på köpet. Har du en lågupplöst bild och förstorar den i Indesign så använder du den simplaste och sämsta förstoringsalgoritm som finns. Du ber helt enkelt om att få oskarpa och fula bilder.
Gör inte det. Vet du vad jag föreslår? Jobba med helt tomma rutor medan du är i Indesign. Rutor som illustrerar att "här skall det komma en illustration senare". Så att du ser "här ska vara en liggande bild, den ska vara si och så många cm hög och bred." När du fått layouten rätt, då går du in i Photoshop och omvandlar bilden till det format som passar för layouten. Sparar. Sedan monterar du denna bild i InDesign. Då slipper du allt bök med efterbearbetning i InDesign (dess funktion för beskurning är inte direkt tillfredsställande för finlir) och får perfekta bilder; du vet precis vad du får och du har perfekta bilder för tryckeriet.
Då jobbar du som ett proffs.
Hoppas det här var någorlunda hjälpsamt.
(Föresten; den mofo som vill tala om för mig att dpi och ppi är två olika saker kan bara dra. Ja. Dra. Du är nämligen bara sååå töntig. Tusen automatiska minuspoäng)
