Nekromanti Bleed

[Ape of Wrath]

Dessa frågor riktar sig till alla er som spelar djärvt och sårbart med bleed som syfte:

- När upplevde du riktig bleed senast?

- Varför blev det bleed?

- Är bleed något som syns?

- Vilka tecken på bleed finns det?

EDIT: Jag känner att det är på sin plats med en förklaring också.

Hela samberättarscenen är för mig höljd i dunkel på ett närmast mytologiskt sätt. Ibland får jag för mig att dess förespråkare transcenderat till en ny nivå av rollspelande, och ibland får jag för mig att de själva gärna vill låta påskina att de transcenderat.

Jag vet samtidigt att min kunskap inom ämnet är ytterst begränsad så dessa frågor bör ses som ett försök till ett nalkande och en förståelse.

 

[Björn den gode]

- Förra helgen på vampyrlajv i Arvika

- Jag siktade mot en scen där både jag och min roll upplevde rädsla, jag hamnade i en scen där min roll kunde erkänna för ett par nära vänner hur nära hen var att dö. I början av scenen använde jag också fysiska triggers för att hamna i rätt sinnesstämning (spänd, nervöst övervakande av rummet, snabbare andning).

- Nej, och ja. Jag tänker inte att det är något som behöver synas det handlar om en inre känsla, samtidigt kan jag ofta uppleva att det ser mer 'äkta' ut, men jag tänker mig att det går att skapa ett 'äkta' yttre på många olika sätt (tex olika skådespelarskolor). Men till skillnad från olika skådespelarskolor så är det ju här inte det yttre vi i första hand är intresserade av.

- Enklaste skulle jag säga att det är att upptäcka i efterhand och när den riktas mot andra personer, det är vanligt att jag (och många andra) efter lajv till exempel kan uppleva att spelare som spelat elaka roller spontant ger en 'elak' vibb även efter lajvet, särskilt om det är en spelare en inte känner innan. Det brukar lösa sig genom att prata lite off och kanske kramas.

Sen tycker inte jag att bleed har något med samberättande att göra, lättast har jag att bleeda på lajv (särskilt de som kallas för 'nordiska'), därefter spel/scenarion som skrivits i friformstraditionen (som jeepformscenarion tex), och jag bleedar antagligen lättare i många traditionella rollspel jämfört med många samberättarspel där jag upplever att fokus snarare är på att skapa en bra berättelse. Vilket också kan vara väldigt kul men är lite en annan sak.

 

[Ape of Wrath]

- Förra helgen på vampyrlajv i Arvika

- Jag siktade mot en scen där både jag och min roll upplevde rädsla, jag hamnade i en scen där min roll kunde erkänna för ett par nära vänner hur nära hen var att dö. I början av scenen använde jag också fysiska triggers för att hamna i rätt sinnesstämning (spänd, nervöst övervakande av rummet, snabbare andning).

- Nej, och ja. Jag tänker inte att det är något som behöver synas det handlar om en inre känsla, samtidigt kan jag ofta uppleva att det ser mer 'äkta' ut, men jag tänker mig att det går att skapa ett 'äkta' yttre på många olika sätt (tex olika skådespelarskolor). Men till skillnad från olika skådespelarskolor så är det ju här inte det yttre vi i första hand är intresserade av.

- Enklaste skulle jag säga att det är att upptäcka i efterhand och när den riktas mot andra personer, det är vanligt att jag (och många andra) efter lajv till exempel kan uppleva att spelare som spelat elaka roller spontant ger en 'elak' vibb även efter lajvet, särskilt om det är en spelare en inte känner innan. Det brukar lösa sig genom att prata lite off och kanske kramas.

Sen tycker inte jag att bleed har något med samberättande att göra, lättast har jag att bleeda på lajv (särskilt de som kallas för 'nordiska'), därefter spel/scenarion som skrivits i friformstraditionen (som jeepformscenarion tex), och jag bleedar antagligen lättare i många traditionella rollspel jämfört med många samberättarspel där jag upplever att fokus snarare är på att skapa en bra berättelse. Vilket också kan vara väldigt kul men är lite en annan sak.

Jag vill haka på dig och lajva nån gång!

 

[Ape of Wrath]

Ok, så bleed skulle kunna vara att man känner sig nöjd över när ens barbar äntligen fick tag i det där svärdet +1 som gör att jag kan besegra riddar Kato och ta en plats vid Netzachs hov, för jag kan identifiera mig med hur det känns att jobba mot något man vill ha och hur nöjd man blir när man väl får det?

Bleed för mig känns nästan uteslutande som en jobbig känsla... Ilska, sorg, vanmakt, missunnsamhet.

Kan det lika väl vara glädje, stolthet eller någon annan positiv känsla?

 

[Korpa]

Ok, så bleed skulle kunna vara att man känner sig nöjd över när ens barbar äntligen fick tag i det där svärdet +1 som gör att jag kan besegra riddar Kato och ta en plats vid Netzachs hov, för jag kan identifiera mig med hur det känns att jobba mot något man vill ha och hur nöjd man blir när man väl får det?

Bleed för mig känns nästan uteslutande som en jobbig känsla... Ilska, sorg, vanmakt, missunnsamhet.

Kan det lika väl vara glädje, stolthet eller någon annan positiv känsla?

Ja, bleed kan vara positiva känslor. Ägnar du en hel helg åt att spela förälskad kan du känna dig extra förtjust i spelaren efter helgens slut, t.ex.

Och ditt exempel är inte vad jag skulle kalla för bleed, att känna sig nöjd över att lyckas med saker är inte nödvändigtvis samma sak. Bleed i det exemplet hade kunnat vara att rollens vilja att tjäna Netzach påverkar din off-relation till spelaren bakom eller att du off är irriterad/ogillar/avskyr riddar Katos spelare bara för att din roll ogillar/avskyr.

 

[Björn den gode]

Nordic Larp Wikin har en rätt träffande definition tycker jag, särskilt viktig är meningen i början '...in either direction'
http://nordiclarp.org/wiki/Bleed

 

[Harry S]

Bleed i det exemplet hade kunnat vara att rollens vilja att tjäna Netzach påverkar din off-relation till spelaren bakom eller att du off är irriterad/ogillar/avskyr riddar Katos spelare bara för att din roll ogillar/avskyr.

Vad är meningen med att spela rollspel på ett sådant sätt att man förändrar inställningen till sina medspelare i verkligheten?

Jag tror inte att jag vill spela rollspel så att det påverker mina relationer till mina medmänniskor utanför spelet annat än att vi umgås och har trevligt ihop.

Jag inser nu när jag läser nordiclarp-länken att bleed är ungefär det jag kallar för beröring. Jag vill känna ett engagemang i rollpersonen och i ståryn. Det kräver att jag bryr mig om ståryn och rollpersonen vilket jag gör om det som händer i spelet får någotning att hända inom mig. Man kan kalla det Anknytning eller Förbindelse. Det måste finnas en förbindelse mellan mig, rollpersonen och ståryn för att rollspelet ska engagera mig. Men för mig är Ape of Wraths beskrivning av gubben som hittade svärdet också en förbindelse mellan spelaren och rollpersonen. Jag förstår inte riktigt skillnaden mellan den förbindelsen och det ni kallar bleed.

 

[Ape of Wrath]

Jag har läst den där Nordic Larp-definitionen om och om igen och förstår inte riktigt hur exemplet jag skrev om tidigare skulle kunna vara något annat än bleed. Visserligen ingen stark sådan men ändå.

Jag inser också att det förmodligen är omöjligt att spela rollspel överhuvudtaget utan ett visst mått av bleed (om jag nu förstår den länkade definitionen och den har någon bäring).

Och det här förstår jag inte "Many jeep games rely on bleed either to influence player's actions or to achieve higher purposes in the premise. "

Menar de att de har gjort ett spel som garanterar bleed och att spelet kraschar utan det?

 

[Ape of Wrath]

Bleed i det exemplet hade kunnat vara att rollens vilja att tjäna Netzach påverkar din off-relation till spelaren bakom eller att du off är irriterad/ogillar/avskyr riddar Katos spelare bara för att din roll ogillar/avskyr.

Det låter på dig som om bleed måste innefatta en relation med en annan spelare, stämmer det?

Om karaktären jag spelar till exempel upplever vedermödor i spelet så till den milda grad att hen tappar hoppet och på väg hem från spelmöten sitter jag och känner mig hopplös, är det bleed liksom?

 

[Harry S]

Jag har läst den där Nordic Larp-definitionen om och om igen och förstår inte riktigt hur exemplet jag skrev om tidigare skulle kunna vara något annat än bleed. Visserligen ingen stark sådan men ändå.

Jag inser också att det förmodligen är omöjligt att spela rollspel överhuvudtaget utan ett visst mått av bleed (om jag nu förstår den länkade definitionen och den har någon bäring).

Det är precis så jag upplever det också.

 

[Harry S]

Om karaktären jag spelar till exempel upplever vedermödor i spelet så till den milda grad att hen tappar hoppet och på väg hem från spelmöten sitter jag och känner mig hopplös, är det bleed liksom?

I så fall vill jag bara ha positiv bleed. Att spela rollspel som får en att känna sig hopplös låter som en form av självskadebeteende.

 

[Genesis]

Som Björn sade har bleed väldigt lite att göra med samberättande. Jag som framförallt gillar samberättande, den där känslan av att vi spelare är delar i en större organism och tillsammans producerar något vackert utan att någon av oss har kontroll över det, så kan bleed vara rakt av kontraproduktivt. Bra samberättande kräver en viss distans till rollen.

Däremot kan jag i starka scener känna mig väldigt emotionellt engagerad, men det är på samma sätt som jag blir det av en stark scen i en film. Senaste gången var nog när min rollperson dog i AW. Hon var en rebellisk, anarkisk tjej som vägrade låta sig ägas, men sedan haft en ståry där hon "fastnat" i det lilla samhället, skaffat sig ett gäng, blivit fast i ett drogberoende och blivit förälskad och sprungit efter mekanikern som en hund. Till sist fann hon sig i en källare, nedslagen och med en slavkrage runt halsen. Därifrån slog hon sig ut, tog sitt hagelgevär och gav sig upp i katedralen där slavhandlarna höll till, och blev sliten i stycken av mobben. Där kände jag både hennes känsla av triumf, hur hon kastat av sig alla bojor hon fängslats med och gick i döden på sina villkor, som fri och otyglad. Samtidigt såklart den stora sorgen över hennes död. Men det här kom från berättelsen, inte från rollpersonen. Rollpersonen kände ingen sorg. Så det här var ett starkt emotionellt ögonblick, men det var inte bleed.

 

[Robert]

Vad är meningen med att spela rollspel på ett sådant sätt att man förändrar inställningen till sina medspelare i verkligheten?

Jag tror inte att jag vill spela rollspel så att det påverker mina relationer till mina medmänniskor utanför spelet annat än att vi umgås och har trevligt ihop.

Som jag förstod det behöver det inte vara poängen utan att det är ett fenomen som kan uppenbara sig i första hand lajvsammanhang. Lajvare verkar vara av den åsikten att de har en mycket djupare rollspelsupplevelse än bordsrollspelare och då kan sånt här kanske hända.

Personligen har jag svårt att se karaktären som något skilt från spelaren och köper inte fullt ut premissen med två entiteter, men lite lajv kanske kan ändra på det? Utan att ha någon egentlig täckning misstänker jag att det uppkommit som fenomen i sammanhang där det förekommit närmanden mellan deltagare på lajv där det inte blivit bra och så ska man förklara det där senare.

Bleed verkar innebära att även spelarens känsloliv påverkar karaktärens och det köper jag rakt av eftersom spelaren är karaktären.

 

[RasmusL]

Oj, NU är begreppsförvirringen stor!

OKULT av Wilhelm Persson är designat för bleed, kolla in det så kanske det är lättare att begripa vad det handlar om!

 

[RasmusL]

Äh, jag skriver en kort förklaring av hur jag ser på bleed ändå.

Som Robert skriver ovan så går rollen och spelaren givetvis inte att skilja på helt då de är en del av samma helhet men det är en nödvändighet att rollen ger spelaren alibi att agera på ett sätt som hen annars inte skulle göra, både för hen själv och inför andra. Om jag ges en roll som ska fungera som antagonist åt andra spelare, exempelvis, så blir det väldigt problematiskt om jag ska hållas ansvarig för min rolls åsikter och handlingar. Vi måste ha ett socialt kontrakt som medger att vi ser varandra som roller under tiden vi spelar och frikopplar dessa från spelaren så långt som möjligt, annars försvinner all konstnärlig frihet och alla teman som berör oss som människor blir omöjliga att porträttera. Bleed inträffar när de egna känslorna inte kan respektera de här gränsdragningarna och det kan vara både eftersträvansvärt och dåligt.

Låt oss som exempel säga att jag tilldelas rollen Tengil och Robert får spela Jonatan. Under lajvet upplever Robert genom sin roll att Tengil är ett riktigt praktarsel. Om det här känns äkta, om kampen mellan Jonatan och Tengil blir en kamp mellan Robert/Jonatan och Rasmus/Tengil, då har vi bleed. Det kan ge en häftig upplevelse för Robert om det på allvar känns viktigt att rädda dalarna från den onde tyrannen och vips: bleed på ett positivt sätt! Om Robert sedan efter lajvet när vi slängt rollerna åt sidan fortfarande känner att den där Rasmus/Tengil är ett svin så har vi problem med bleed som inte är önskvärda.

Negativa känslor som bleed är väldigt vanligt och kanske det som är mest vanligt att eftersträva på ett bra sätt. Här handlar det om katharsis.

Utan att ha någon egentlig täckning misstänker jag att det uppkommit som fenomen i sammanhang där det förekommit närmanden mellan deltagare på lajv där det inte blivit bra och så ska man förklara det där senare.

Ja, helt rätt, precis som att tärningsrullande i rollspel tillkommit för att rollspelare är alldeles för omotoriska, nördiga, tjocka och socialt inkompetenta för att kunna representera sina handlingar trovärdigt i den verkliga världen.

 

[Robert]

Ja, helt rätt, precis som att tärningsrullande i rollspel tillkommit för att rollspelare är alldeles för omotoriska, nördiga, tjocka och socialt inkompetenta för att kunna representera sina handlingar trovärdigt i den verkliga världen.

Ha, ha! Exakt!

Nä, men fysisk attraktion är så sjukt kraftfullt att du kommer få en bleed. Nu håller jag en viss distans till lajv men av det jag ändå snappar upp är just problematik betingat av fysisk attraktion något som återkommer. Något jag tror är ett bra incitament till att formulera begrepp.

 

[RasmusL]

Ha, ha! Exakt!

Nä, men fysisk attraktion är så sjukt kraftfullt att du kommer få en bleed. Nu håller jag en viss distans till lajv men av det jag ändå snappar upp är just problematik betingat av fysisk attraktion något som återkommer. Något jag tror är ett bra incitament till att formulera begrepp.

Attraktion och bleed är vanligt och kraftfullt och det är inte omöjligt att det är upprinnelsen till begreppet. Begreppet är ju dock idag mycket bredare än så och jag tycker att det är ett nyttigt begrepp för att prata om vad som berör oss, hur och varför!

 

[Björn den gode]

Jag vill haka på dig och lajva nån gång!

Det tycker jag absolut du ska göra! Nästa chans är på Stockholms scenariofestival 7-9de november, där är det visserligen inte säkert att vi kommer spela tillsammans eftersom det är en massa olika scenarion som går samtidigt, men fördelen är att det är bara korta lajv vilket gör att du hinner med 5 olika lajv/friformsscenarion och kan få en bred bild av hur det fungerar. Om det är för tätt inpå så ska jag försöka komma ihåg att höra av mig nästa gång jag bokar in något, just nu har jag bara grenselandet (fast där är biljetterna slut) och ssf planerat.

 

[Björn den gode]

Ok, så bleed skulle kunna vara att man känner sig nöjd över när ens barbar äntligen fick tag i det där svärdet +1 som gör att jag kan besegra riddar Kato och ta en plats vid Netzachs hov, för jag kan identifiera mig med hur det känns att jobba mot något man vill ha och hur nöjd man blir när man väl får det?

Bleed för mig känns nästan uteslutande som en jobbig känsla... Ilska, sorg, vanmakt, missunnsamhet.

Kan det lika väl vara glädje, stolthet eller någon annan positiv känsla?

Ja alltså det kan helt klart vara bleed, men det är lite svårt att säga från exemplet. Om du känner precis som rollen känner dig upprymd och nöjd för att rollen har jobbat mot att få tag på svärdet och nu har det så skulle jag mena att det är bleed. Om du däremot känner dig nöjd för att du kan se hur det här kan bli en awesome berättelse där rollen får offra sitt liv i strid mot riddar kato senare, så är det inte bleed även om båda känslorna är 'nöjd', inte heller om du känner dig nöjd över att du nu får xp vilket gör att du kan köpa en magic potion i nästa by (vilket rollen inte vet något om).

Men bleed kan absolut vara positiva känslor också, det pratas bara inte lika ofta om för att det inte är lika problematiskt.

Som jag ser det så är alltså bleed framförallt ett jättebra begrepp för att kunna identifiera att 'hm, nu känner jag så här vilket är konstigt, men jo det beror nog på bleed, ok bra, då vet jag hur jag ska bearbeta det för att sluta känna så här'. Först därefter så har det också av vissa identifierats som en möjlighet att känna starka emotionella upplevelser (men som Genesis nämnt absolut inte den enda) och det har inom vissa kretsar blivit eftersträvansvärt. Communityt har också blivit bättre och bättre på att hitta 'debrief'-metoder för att släppa bleeden efter att lajvet/scenariot är slut vilket gör att det är ett väldigt häftigt och relativt säkert sätt att uppleva starka känslor.

Om jag ser en skräckfilm så är lite av grejen att jag vill bli rädd, 'på riktigt', samma sak om jag är på ett skräcklajv.
Efteråt så vill jag inte ha kvar den känslan. I lajv kan det ofta handla om bleed, och jag vet då både hur jag kan arbeta mot att uppnå det och också hur jag kan arbeta för att bli av med det efteråt.

 

[Björn den gode]

Och det här förstår jag inte "Many jeep games rely on bleed either to influence player's actions or to achieve higher purposes in the premise. "

Menar de att de har gjort ett spel som garanterar bleed och att spelet kraschar utan det?

Nu är jag verkligen ingen expert på jeepteori (eller lajv/rollspelsteori i allmänhet, kom ihåg det för mina andra svar också) men jag tror inte att de menar varken att de garanterar bleed eller att det kraschar utan. Jag tror snarare att de menar att det i själva designen strävar mot att genom bleed förändra spelares syn på världen, till exempel genom att få möjligheten att spela en slav trovärdigt även kan ge spelaren en annan förståelse för slaveri. (mao helt enkelt det där som krank avskyr ).