När svaret äntligen kommer så är det 42
Ah, språkbruk! En intressant liten varelse.
Och där avbryter jag den metaforen innan jag fastnar i en allegori och glömmer bort vad jag skulle säga. Jag har en kreativt komplicerad period just nu ^_~
Språkets uppgift i en roman är att visa berättelsens handling och stämning. Det är allt. I de flesta bra böcker behöver man aldrig lägga märke till vilket språk som används, eftersom det är så väl avpassat till sitt syfte att det liksom bara finns där, utan att sticka ut eller göra väsen av sig. Om jag reagerar på språket är det oftast för att det är något som inte stämmer (eller för att det är rent kasst), men i sällsynta fall för att det är riktigt jäkla schysst =D
Det som gör ett språkbruk bra är alltså att det säger precis det man behöver veta. Ibland krävs det detaljer för att en scen ska uppfattas på rätt sätt. Ibland är en generell beskrivning fullt tillräcklig, och i de fallen kanske för mycket information helt skulle stjälpa intrycket. Inget uttryckssätt är bättre än något annat, utan de är bara olika väl lämpade för olika berättelser - eller för olika delar av samma berättelse. Allmänt kan sägas att ju mer detaljer det finns, och ju mer översvallande de beskrivs, desto mer finns det som kan råka sticka ut och irritera. Samt att jag kom igenom ungefär en halv bok av Tolkien, och det var med en viljeansträngning.
Nu lämnar jag detaljrikedomen till sitt öde och ägnar en stund åt det intressanta, nämligen själva uttryckssättet. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så är de för mig två helt skilda begrepp.
Jag har snabba och konstiga associationsbanor, och har svårt att koncentrera mig länge på samma sak. Därför har jag lättare att läsa en bok där texten ibland gör små skutt till andra ämnen, eller i förbigående nämner något helt onödigt. Detaljerna bohemiskt utslängda som smutstvätt, som jag uttryckte det förut. Ett typiskt exempel är "Liftarens guide till galaxen" som ju är full av fotnoter, spridda fakta om berättelsens värld, och plötsliga episoder som inte har med handligen att göra. I det fallet kanske berättelsens natur påverkar mer än själva språket, men liknande sätt att skriva kan användas i mer seriösa historier också. Oväntade hopp och annorlunda ordföljd kan ibland göra mycket för att liva upp en roman.
Själv försöker jag mig på något i den stilen när jag skriver berättelser. Även om de inte är tänkta att vara roliga, så vill jag röra om i ordblandningen och slänga in beskrivningar och bisatser där det känns bra, snarare än där de kanske "borde" vara. För jag ÄR bohem. Jag trivs inte i nystädade rum. Gräs på hallgolvet betyder att det bor folk här, inte att det är skräpigt. Det är likadant med prosa. Det får spillas och halkas lite, det kanske till och med BÖR göras. Bara det görs på rätt sätt.
Slutsats? Det är sällan jag behöver bry mig om andra författares språk, eftersom det är personer och handling som är väsentliga - men jag blir glad av tankesprång och konstiga metaforer.