När ni läser böcker av alla de slag, vilken typ av språk föredrar ni då? Vill ni ha karga, ordsnåla berättelser som lämnar mycket åt den egna fantasin? Eller vill ni ha långa, utsvävande epos, späckade med detaljer och författarens visioner? Hur skriver ni själva de gånger som ni sätter er ned med pennan i hand? Är en särskild sorts språkbruk knuten till varje genre eller är det bara en myt?
Nekromanti Blomsterprakt eller strikta häckar?
- Thread starter walium
- Start date
´Tjaa, för min del så vill jag nog att det som i Tolkien.. Att det är ganska beskrivande. Men inte allt för högtravande & sånt. Då blir det lite väl överreklamerat & nästan lite töntigt...
Tror att det kan vara som så att i fantasy så är det kanske LITE mer högtravande skrift än vad det är ananrs, iaf i vissa böcker..
Tror att det kan vara som så att i fantasy så är det kanske LITE mer högtravande skrift än vad det är ananrs, iaf i vissa böcker..
Ackerfors
Alas, your rapids!
- Joined
- 21 Jan 2001
- Messages
- 7,475
Jag vill ha larvigt, utsvävande språk som gör det beskrivande men ändå lämnar mycket åt fantasin. Dessutom får det gärna vara lite smetigt och många ord som inte egentligen behövs. Jag läser ju inte litteratur för att få en informationstext utan för att njuta.
Jag fattar inte 
Jag försökte svara på det här inlägget, eftersom just skrivande är en stor del av mitt liv. Jag försökte till och med ganska ihärdigt, men sedan tappade jag bort mig och var tvungen att skriva om. Sedan glömde jag bort vad själva frågan var, och fick gå tillbaks och repetera. Till slut kom jag fram till att jag inte förstår vad det är du undrar. Så jag kan inte svara.
Vad menar du med språk? Du använder "detaljer" som exempel, men detaljer innebär inget särskilt språk. Detaljer gör inte en berättelse blommig; de kan vara kyligt uppradade eller bohemiskt utslängda som min smutstvätt (vilken vi kanske inte behöver gå in på). En text kan dessutom vara blommig som få, utan att egentligen säga någonting. Så vad är det egentligen du frågar om - språket i sig (uttryckssätt), eller detaljrikedom?
Jag försökte svara på det här inlägget, eftersom just skrivande är en stor del av mitt liv. Jag försökte till och med ganska ihärdigt, men sedan tappade jag bort mig och var tvungen att skriva om. Sedan glömde jag bort vad själva frågan var, och fick gå tillbaks och repetera. Till slut kom jag fram till att jag inte förstår vad det är du undrar. Så jag kan inte svara.
Vad menar du med språk? Du använder "detaljer" som exempel, men detaljer innebär inget särskilt språk. Detaljer gör inte en berättelse blommig; de kan vara kyligt uppradade eller bohemiskt utslängda som min smutstvätt (vilken vi kanske inte behöver gå in på). En text kan dessutom vara blommig som få, utan att egentligen säga någonting. Så vad är det egentligen du frågar om - språket i sig (uttryckssätt), eller detaljrikedom?
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,659
Det beror ju helt på vad det handlar om. Är det en noir-deckare så ska den vara sträv och fåordig, samtidigt som jag älskar Poe's läckra språk.
Vad jag däremot inte gillar är när det urartar till ren utfyllnad. Låt mig återigen exemplifiera med Poe. Han angriper berättandet som om det var en matematisk ekvation som han ska finna en lösning på. Han har ett väldigt beskrivande språk, med fylliga, mustiga formuleringar, men det finns inte ett enda ord som kan tas bort utan att texten blir lidande. Vissa andra författare ger en känsla av att de låter händerna gå på tomgång på tangentbordet några timmar innan de ansluter hjärnan (hostStephenhostKinghost).
Vad jag däremot inte gillar är när det urartar till ren utfyllnad. Låt mig återigen exemplifiera med Poe. Han angriper berättandet som om det var en matematisk ekvation som han ska finna en lösning på. Han har ett väldigt beskrivande språk, med fylliga, mustiga formuleringar, men det finns inte ett enda ord som kan tas bort utan att texten blir lidande. Vissa andra författare ger en känsla av att de låter händerna gå på tomgång på tangentbordet några timmar innan de ansluter hjärnan (hostStephenhostKinghost).
Jag kan inte bestämma mig!
Jag vill ha båda. Jag kan frossa i svulstiga meningar i timtals och njuta av telegrafprosa likaså. Ellroy eller Poe, lika bra faktiskt. Fast om jag måste vlja... det karga. Det är en konst att kunna begränsa sig och inte spy ut femton sidor om någons hatt.
Storuggla, Big Pete flyr
Jag vill ha båda. Jag kan frossa i svulstiga meningar i timtals och njuta av telegrafprosa likaså. Ellroy eller Poe, lika bra faktiskt. Fast om jag måste vlja... det karga. Det är en konst att kunna begränsa sig och inte spy ut femton sidor om någons hatt.
Storuggla, Big Pete flyr
Jag bangar inte på en snygg häck 
Anyway, jag gillar lagom litteratur. Inga extremer åt de olika hållen. Sen kan jag gilla en författare för att charmen med henne/honom är de svulstiga meningarna, eller en annan för motsatsen. Det beror också på vilket humör jag är på. Ibland behöver man nått hjärndött (typ nån Wallanderdeckare) och ibland är sinnet hungrigt.
Frågan är för bred för att kunna snittas ner till nivån där den är intressant.
Men som svar, Nej, jag föredrar inte en särskild sorts språk och Nej, det finns inte olika språk inom olika genres utan det handlar om innehållsanpassning. En lång smetig mening om nåns hatt i fantasy är lika lång i en deckare eller en barnbok.
Dessutom skulle jag anse det vara en konst att skriva femton sidor om nåns hatt. Det är iallafall svårare än femton meningar, som i sin tur är svårare än två som jag tycker räcker utmärkt.
Anyway, jag gillar lagom litteratur. Inga extremer åt de olika hållen. Sen kan jag gilla en författare för att charmen med henne/honom är de svulstiga meningarna, eller en annan för motsatsen. Det beror också på vilket humör jag är på. Ibland behöver man nått hjärndött (typ nån Wallanderdeckare) och ibland är sinnet hungrigt.
Frågan är för bred för att kunna snittas ner till nivån där den är intressant.
Men som svar, Nej, jag föredrar inte en särskild sorts språk och Nej, det finns inte olika språk inom olika genres utan det handlar om innehållsanpassning. En lång smetig mening om nåns hatt i fantasy är lika lång i en deckare eller en barnbok.
Dessutom skulle jag anse det vara en konst att skriva femton sidor om nåns hatt. Det är iallafall svårare än femton meningar, som i sin tur är svårare än två som jag tycker räcker utmärkt.
Ja, tack!
Om språket i en bok är bra överlag och passar den historia som berättas spelar det ingen större roll hur målande det är. Jag brukar inte ens tänka på det om det är en vanlig bruksförfattare som skriver. Bara när jag stöter på ett extremfall som Lovecraft (adverbiellt cyklopiske Cthulhu tornar vidunderligt över ruinernas slemtäckta onämnbarhet) tänker jag ens på språket i en bok. Om jag får välja skulle jag antagligen föredra en ganska ordkarg berättarstil. En bra författare ska kunna använda ett fåtal beskrivande ord, som är så målande att resten av det beskrivna objektet automatiskt blir rätt för läsarens inre syn, utan att man behöver gå in på detaljer. När du säger "utsvävande epos" kommer jag bara att tänka på kassa fantasyförfattare som bara måste skriva 5+ böcker långa serier för att deras berättelse är så jävla "episk". Sådant tar jag inte ens i med tång.
Jag har ingen aning om hur jag skriver egentligen. Jag tycker att det är nästan omöjligt att bedöma om det jag skriver är så bra att Svenska Akademien kommer hoppa på mig i samma stund som det blir klart och trycka ner ett nobelpris litteratur i halsen på mig för enastående litterära meriter och ett i fysik för säkerhets skull, eller om det är så dåligt att läsaren riskerar att bli strypt av sin egen tjocktarm som vill hindra plågan genom att stoppa syretillförseln till hjärnan. Däremot har jag självkritik nog att aldrig skriva en mening som den förra i en skönlitterär text.
/tobias
Om språket i en bok är bra överlag och passar den historia som berättas spelar det ingen större roll hur målande det är. Jag brukar inte ens tänka på det om det är en vanlig bruksförfattare som skriver. Bara när jag stöter på ett extremfall som Lovecraft (adverbiellt cyklopiske Cthulhu tornar vidunderligt över ruinernas slemtäckta onämnbarhet) tänker jag ens på språket i en bok. Om jag får välja skulle jag antagligen föredra en ganska ordkarg berättarstil. En bra författare ska kunna använda ett fåtal beskrivande ord, som är så målande att resten av det beskrivna objektet automatiskt blir rätt för läsarens inre syn, utan att man behöver gå in på detaljer. När du säger "utsvävande epos" kommer jag bara att tänka på kassa fantasyförfattare som bara måste skriva 5+ böcker långa serier för att deras berättelse är så jävla "episk". Sådant tar jag inte ens i med tång.
Jag har ingen aning om hur jag skriver egentligen. Jag tycker att det är nästan omöjligt att bedöma om det jag skriver är så bra att Svenska Akademien kommer hoppa på mig i samma stund som det blir klart och trycka ner ett nobelpris litteratur i halsen på mig för enastående litterära meriter och ett i fysik för säkerhets skull, eller om det är så dåligt att läsaren riskerar att bli strypt av sin egen tjocktarm som vill hindra plågan genom att stoppa syretillförseln till hjärnan. Däremot har jag självkritik nog att aldrig skriva en mening som den förra i en skönlitterär text.
/tobias
jag vill ha lagom, tillräligt så att jag kan tänka och föreställa för mig själv men jag vill även ha så att man får grova "designtjafs" så får man köra finslipningen själv
när jag skriver så ordbajsar jag något otroligt
använder en massa förfinade ord som blandas med grovare så det är någon blandning
//Netfeed, som tycker fina ord kan vara bra ibland
när jag skriver så ordbajsar jag något otroligt
använder en massa förfinade ord som blandas med grovare så det är någon blandning
//Netfeed, som tycker fina ord kan vara bra ibland
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
innan bassstioooon hinner ...
Så vill jag säga det först: jag gillar när man använder språket på ett kreativt sätt. Med formuleringar som shockar mig och gör mig intresserad. Jag älskar Jeff Noons lösning på hur man får bla flyt i en text i sin bok Needle in the groove, där han istället för töntiga och föråldrade saker som punkt och komma använder sig av det allsmäktiga frontslash. Och ni kan ju glömma det där med stora bokstäver...
sen är en annan favorit / såklart / cut-ups.
wsb är en mästare / även utan sina cut-ups
som i junky / där det mer är kreativa liknelser och nya ord
som imponerar mest / riktig litteratur
chrull - dags att läsa cobralingus kanske...
Så vill jag säga det först: jag gillar när man använder språket på ett kreativt sätt. Med formuleringar som shockar mig och gör mig intresserad. Jag älskar Jeff Noons lösning på hur man får bla flyt i en text i sin bok Needle in the groove, där han istället för töntiga och föråldrade saker som punkt och komma använder sig av det allsmäktiga frontslash. Och ni kan ju glömma det där med stora bokstäver...
sen är en annan favorit / såklart / cut-ups.
wsb är en mästare / även utan sina cut-ups
som i junky / där det mer är kreativa liknelser och nya ord
som imponerar mest / riktig litteratur
chrull - dags att läsa cobralingus kanske...
Agon
Veteran
Beskrivningen av Rincewinds hatt har med (ca) konstant angagemang pågått genom ca 15 böcker.
Agon
Veteran
Som många andra så tycker jag att det ska va lagom.
ok... lite mer defenetion kanske...
Jag tycker att Tolkin ofta tar i lite för mycke. Aragorn, Legolas och Gimli springer över en stor hed. Fem sidor och många beskrivningar av blommor och blad senare så stannar dom för att hämta andan. Då kommer man på att det var Sagan om ringen man läste och inte Min trädgård.
ok... lite mer defenetion kanske...
Jag tycker att Tolkin ofta tar i lite för mycke. Aragorn, Legolas och Gimli springer över en stor hed. Fem sidor och många beskrivningar av blommor och blad senare så stannar dom för att hämta andan. Då kommer man på att det var Sagan om ringen man läste och inte Min trädgård.
Svår fråga
Jag gillar nog olika sorters språk. I fantasy får det nog gärna vara en hel del beskivningar men inte heller fööör mycket. I SF t ex behöver det inte vara lika mycket av någon anledning. Men jag kan nog gilla både blomsterprakt och strikta häckar. Även om jag inte läst särskilt mycket av det senare.
Själv vet jag inte hur jag skriver riktigt. Jag beskriver nog rätt mycket men gör det ganska kortfattat. Typ: "Mannen satt i det karga rummet. Framför honom stod en kaffekopp men kaffet hade svalnat för länge sedan ..." Ungefär så.
Min favoritförfattare när det gäller språk är lätt Neil Gaiman. Han använder inte utdragna och långa beskrivningar men han lyckas ändå måla en väldigt god bild i huvet på mig. Jag älskar verkligen hans språk så ni som läst honom förstår väl vad det är jag gillar. Men förmodligen finns det väl författare där ute vars språk jag skulle gilla mer. Gäller bara att hitta dem.
Den författare jag läst som nästan skriver sämst är nog Robert Jordan. Det är bara för mycket. Han skulle nog kunnat korta ner varje bok i WoT betydligt om han bara ville, han skriver helt enkelt aldeles för mycket onödiga saker som man bara blir leds på.
Edit: Fast ska jag vara ärlig tänker jag nog inte allt för mycket på språket. Om jag verkligen inte gillar det kanske men dte är sällan. Jag brukar mest tänka på boken i helthet och hur jag uppfattade den. Gillar jag boken så betyder ju det att jag gillat språket. det viktigate är nog att språket passar berättelsen.
/Balderk, som är väldigt trött.
Jag gillar nog olika sorters språk. I fantasy får det nog gärna vara en hel del beskivningar men inte heller fööör mycket. I SF t ex behöver det inte vara lika mycket av någon anledning. Men jag kan nog gilla både blomsterprakt och strikta häckar. Även om jag inte läst särskilt mycket av det senare.
Själv vet jag inte hur jag skriver riktigt. Jag beskriver nog rätt mycket men gör det ganska kortfattat. Typ: "Mannen satt i det karga rummet. Framför honom stod en kaffekopp men kaffet hade svalnat för länge sedan ..." Ungefär så.
Min favoritförfattare när det gäller språk är lätt Neil Gaiman. Han använder inte utdragna och långa beskrivningar men han lyckas ändå måla en väldigt god bild i huvet på mig. Jag älskar verkligen hans språk så ni som läst honom förstår väl vad det är jag gillar. Men förmodligen finns det väl författare där ute vars språk jag skulle gilla mer. Gäller bara att hitta dem.
Den författare jag läst som nästan skriver sämst är nog Robert Jordan. Det är bara för mycket. Han skulle nog kunnat korta ner varje bok i WoT betydligt om han bara ville, han skriver helt enkelt aldeles för mycket onödiga saker som man bara blir leds på.
Edit: Fast ska jag vara ärlig tänker jag nog inte allt för mycket på språket. Om jag verkligen inte gillar det kanske men dte är sällan. Jag brukar mest tänka på boken i helthet och hur jag uppfattade den. Gillar jag boken så betyder ju det att jag gillat språket. det viktigate är nog att språket passar berättelsen.
/Balderk, som är väldigt trött.
Jag ska försöka förklara
"Vad menar du med språk? "
Vad jag menar är att en och samma situation kan beskrivas väldigt olika beroende på vem som håller i pennan. Två författare som i grunden beskriver samma saker använder sällan samma mängd ord eller ens samma ord för den delen. Vilken typ av språk föredrar du? Ett ordrikt, utsvävande eller ett kargt, träffande? Inget alternativ är bättre än det andra.
Om du fortfarande inte förstår vad jag menar så är du hjärtligt välkommen med fler frågor. Självklart vill jag ha svar ifrån någon som har skrivande som en stor del av sitt liv.
"Vad menar du med språk? "
Vad jag menar är att en och samma situation kan beskrivas väldigt olika beroende på vem som håller i pennan. Två författare som i grunden beskriver samma saker använder sällan samma mängd ord eller ens samma ord för den delen. Vilken typ av språk föredrar du? Ett ordrikt, utsvävande eller ett kargt, träffande? Inget alternativ är bättre än det andra.
Om du fortfarande inte förstår vad jag menar så är du hjärtligt välkommen med fler frågor. Självklart vill jag ha svar ifrån någon som har skrivande som en stor del av sitt liv.
Dimfrost
Special Circumstances
Jag vill ha ett vackert och beskrivande språk utan att för den delen gå till överdrifter typ Tolkien. Men formuleringar som i sig är skönhetsupplevelser tilltalar mig mycket. Jag kan ta ett exempel från en av mina favoritförfattare, Gene Wolfe (ett inte alls särskilt genomtänkt val, bara resultatet av en kort tids bläddrande i "Liktorns svärd"):
<blockquote><font class="small">Citat från Gene Wolfe: Liktorns svärd:</font><hr />
Djupare än dessa låg mänsklighetens byggnader och mekanismer. (Och kanske också andra raser, ty flera av historierna i den bruna bok jag bar med mig tycktes antyda att det på Urd en gång har funnits kolonier av de varelser som vi kallar dysgener, trots att de i själva verket tillhör en myriad raser, var och en lika distinkt som vår.) Jag såg metaller som var gröna och blå i samma mening som koppas sägs vara rött och silver vitt, färgade metaller så säreget smidda att jag inte kunde vara säker på om forerna hade varit avsedda som konstverk eller som delar av märkliga maskiner, och det är rent av möjligt att vissa av dessa outgrundliga folk inte gör någon sådan skillnad. [/quote]
Själv försöker jag också skriva så vackert som möjligt, om jag skriver något som ska sparas och inte något banalt som ett genomsnittligt foruminlägg. Det jag är mest nöjd med på senare tid är väl min introduktion till Terone.
/Dimfrost
<blockquote><font class="small">Citat från Gene Wolfe: Liktorns svärd:</font><hr />
Djupare än dessa låg mänsklighetens byggnader och mekanismer. (Och kanske också andra raser, ty flera av historierna i den bruna bok jag bar med mig tycktes antyda att det på Urd en gång har funnits kolonier av de varelser som vi kallar dysgener, trots att de i själva verket tillhör en myriad raser, var och en lika distinkt som vår.) Jag såg metaller som var gröna och blå i samma mening som koppas sägs vara rött och silver vitt, färgade metaller så säreget smidda att jag inte kunde vara säker på om forerna hade varit avsedda som konstverk eller som delar av märkliga maskiner, och det är rent av möjligt att vissa av dessa outgrundliga folk inte gör någon sådan skillnad. [/quote]
Själv försöker jag också skriva så vackert som möjligt, om jag skriver något som ska sparas och inte något banalt som ett genomsnittligt foruminlägg. Det jag är mest nöjd med på senare tid är väl min introduktion till Terone.
/Dimfrost
Okej!
Jag blev nog förvirrad av ordet "blomsterprakt". Jag tolkar det som att man försöker skriva "tjusigt", oavsett mängden ord och beskrivningar - om jag fattat rätt menar du att ett blommigt språk är detsamma som ett ordrikt? Och en strikt häck är fåordig? En sådan ser jag snarare som mer rakt på sak än tjusig, även här oavsett mängd. En blomrabatt kan ju vara liten och sparsam, och en häck kan vara både lång och hög. Likadant med uttryckssättet i en bok. Sedan finns det ju häckar som blommar också, och då blir det ännu svårare med definitionerna.
För övrigt så stänger datasalen om en stund, så jag kommer tillbaks imorgon och försöker svara på själva frågan, så som jag har uppfattat den ^_^
Jag blev nog förvirrad av ordet "blomsterprakt". Jag tolkar det som att man försöker skriva "tjusigt", oavsett mängden ord och beskrivningar - om jag fattat rätt menar du att ett blommigt språk är detsamma som ett ordrikt? Och en strikt häck är fåordig? En sådan ser jag snarare som mer rakt på sak än tjusig, även här oavsett mängd. En blomrabatt kan ju vara liten och sparsam, och en häck kan vara både lång och hög. Likadant med uttryckssättet i en bok. Sedan finns det ju häckar som blommar också, och då blir det ännu svårare med definitionerna.
För övrigt så stänger datasalen om en stund, så jag kommer tillbaks imorgon och försöker svara på själva frågan, så som jag har uppfattat den ^_^
När svaret äntligen kommer så är det 42
Ah, språkbruk! En intressant liten varelse.
Och där avbryter jag den metaforen innan jag fastnar i en allegori och glömmer bort vad jag skulle säga. Jag har en kreativt komplicerad period just nu ^_~
Språkets uppgift i en roman är att visa berättelsens handling och stämning. Det är allt. I de flesta bra böcker behöver man aldrig lägga märke till vilket språk som används, eftersom det är så väl avpassat till sitt syfte att det liksom bara finns där, utan att sticka ut eller göra väsen av sig. Om jag reagerar på språket är det oftast för att det är något som inte stämmer (eller för att det är rent kasst), men i sällsynta fall för att det är riktigt jäkla schysst =D
Det som gör ett språkbruk bra är alltså att det säger precis det man behöver veta. Ibland krävs det detaljer för att en scen ska uppfattas på rätt sätt. Ibland är en generell beskrivning fullt tillräcklig, och i de fallen kanske för mycket information helt skulle stjälpa intrycket. Inget uttryckssätt är bättre än något annat, utan de är bara olika väl lämpade för olika berättelser - eller för olika delar av samma berättelse. Allmänt kan sägas att ju mer detaljer det finns, och ju mer översvallande de beskrivs, desto mer finns det som kan råka sticka ut och irritera. Samt att jag kom igenom ungefär en halv bok av Tolkien, och det var med en viljeansträngning.
Nu lämnar jag detaljrikedomen till sitt öde och ägnar en stund åt det intressanta, nämligen själva uttryckssättet. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så är de för mig två helt skilda begrepp.
Jag har snabba och konstiga associationsbanor, och har svårt att koncentrera mig länge på samma sak. Därför har jag lättare att läsa en bok där texten ibland gör små skutt till andra ämnen, eller i förbigående nämner något helt onödigt. Detaljerna bohemiskt utslängda som smutstvätt, som jag uttryckte det förut. Ett typiskt exempel är "Liftarens guide till galaxen" som ju är full av fotnoter, spridda fakta om berättelsens värld, och plötsliga episoder som inte har med handligen att göra. I det fallet kanske berättelsens natur påverkar mer än själva språket, men liknande sätt att skriva kan användas i mer seriösa historier också. Oväntade hopp och annorlunda ordföljd kan ibland göra mycket för att liva upp en roman.
Själv försöker jag mig på något i den stilen när jag skriver berättelser. Även om de inte är tänkta att vara roliga, så vill jag röra om i ordblandningen och slänga in beskrivningar och bisatser där det känns bra, snarare än där de kanske "borde" vara. För jag ÄR bohem. Jag trivs inte i nystädade rum. Gräs på hallgolvet betyder att det bor folk här, inte att det är skräpigt. Det är likadant med prosa. Det får spillas och halkas lite, det kanske till och med BÖR göras. Bara det görs på rätt sätt.
Slutsats? Det är sällan jag behöver bry mig om andra författares språk, eftersom det är personer och handling som är väsentliga - men jag blir glad av tankesprång och konstiga metaforer.
Ah, språkbruk! En intressant liten varelse.
Och där avbryter jag den metaforen innan jag fastnar i en allegori och glömmer bort vad jag skulle säga. Jag har en kreativt komplicerad period just nu ^_~
Språkets uppgift i en roman är att visa berättelsens handling och stämning. Det är allt. I de flesta bra böcker behöver man aldrig lägga märke till vilket språk som används, eftersom det är så väl avpassat till sitt syfte att det liksom bara finns där, utan att sticka ut eller göra väsen av sig. Om jag reagerar på språket är det oftast för att det är något som inte stämmer (eller för att det är rent kasst), men i sällsynta fall för att det är riktigt jäkla schysst =D
Det som gör ett språkbruk bra är alltså att det säger precis det man behöver veta. Ibland krävs det detaljer för att en scen ska uppfattas på rätt sätt. Ibland är en generell beskrivning fullt tillräcklig, och i de fallen kanske för mycket information helt skulle stjälpa intrycket. Inget uttryckssätt är bättre än något annat, utan de är bara olika väl lämpade för olika berättelser - eller för olika delar av samma berättelse. Allmänt kan sägas att ju mer detaljer det finns, och ju mer översvallande de beskrivs, desto mer finns det som kan råka sticka ut och irritera. Samt att jag kom igenom ungefär en halv bok av Tolkien, och det var med en viljeansträngning.
Nu lämnar jag detaljrikedomen till sitt öde och ägnar en stund åt det intressanta, nämligen själva uttryckssättet. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så är de för mig två helt skilda begrepp.
Jag har snabba och konstiga associationsbanor, och har svårt att koncentrera mig länge på samma sak. Därför har jag lättare att läsa en bok där texten ibland gör små skutt till andra ämnen, eller i förbigående nämner något helt onödigt. Detaljerna bohemiskt utslängda som smutstvätt, som jag uttryckte det förut. Ett typiskt exempel är "Liftarens guide till galaxen" som ju är full av fotnoter, spridda fakta om berättelsens värld, och plötsliga episoder som inte har med handligen att göra. I det fallet kanske berättelsens natur påverkar mer än själva språket, men liknande sätt att skriva kan användas i mer seriösa historier också. Oväntade hopp och annorlunda ordföljd kan ibland göra mycket för att liva upp en roman.
Själv försöker jag mig på något i den stilen när jag skriver berättelser. Även om de inte är tänkta att vara roliga, så vill jag röra om i ordblandningen och slänga in beskrivningar och bisatser där det känns bra, snarare än där de kanske "borde" vara. För jag ÄR bohem. Jag trivs inte i nystädade rum. Gräs på hallgolvet betyder att det bor folk här, inte att det är skräpigt. Det är likadant med prosa. Det får spillas och halkas lite, det kanske till och med BÖR göras. Bara det görs på rätt sätt.
Slutsats? Det är sällan jag behöver bry mig om andra författares språk, eftersom det är personer och handling som är väsentliga - men jag blir glad av tankesprång och konstiga metaforer.