American Psycho, Bret Easton Ellis
En bok jag önskar att jag aldrig läst.
Kort sammanfattning - 80-tal, Wall Street. Yuppien Patrick Bateman lever lyxliv; senaste tekniken, senaste restauranterna, senaste modet, allt. Men något är inte som det skall i den unge mannens huvud...
Boken beskrivs i jag-form, något som förstärker karaktärerna, då det blir subjektiva bedömningar, istället för objektivt utanförsbetraktande. De hyperdetaljistiska scenerna i boken (som fö inte har någon röd tråd) görs med en frenesi, ett maniskt feberfrossande. Detaljrikedomen kväver läsaren, men på ett påtagligt sätt - som en sekvens där det på dryga sidan beskrivs exakt hur man applicerar lotion i håret. I detalj.
Extremt våldsam, med betoning på extremt. Tortyr, övergrepp, slakt, osv beskrivs med samma ingående detaljistiska språk. Sex likaså.
Det Ellis har lyckats med är verkligen att påvisa människans fantasi, skapande och vad en värld där känslorna anses vara en belastning gör med människan, och hennes uppfattning av verkligheten runt henne. Och där ett samhälle med ouppnårliga mål pressar sönder individen. Där fördomar krossar; bryter.
American Psycho är skrämmande, otäck, fantastisk och aktuell. Den bästa, och värsta, jag har läst.