En kväll efter maten, då de hade slagit läger vid Tahkeenas mynning, drev Dub upp en vit hare, men snavade och gick miste om sitt byte. Inom en sekund var hela spannet i fullt skall. Ungefär hundra yards därifrån hade Nordväst-polisen sitt läger, och där fanns femtio hundar, allesammans av varghundsras, vilka nu alla kommo störtande och deltogo i jakten. Haren flög i väg nedåt floden och tog av inåt en liten bukt uppför den frusna bädden, där han sedan ihärdigt höll sig kvar. Han flög lätt framåt över den snötäckta ytan, medan hundarna hade ett styvt arbete med att plöja sig fram. Buck gick i spetsen för jakten, som räknade sextio deltagare, och det bar av i den ena bukten efter den andra, men det var honom omöjligt att vinna på bytet. Han sträckte ut sig, så att han nästan låg utefter marken, hans skall ljöd högt och ivrigt och hans präktiga kropp flög framåt som en blixt, hopp efter hopp, i det bleka, vita månskenet. Och hopp efter hopp flög den vita haren framför sina förföljare som en vit froststrimma.
Alla dessa uppvaknande ursprungliga instinkter, som på bestämda tider lockade männen från de bullersamma städerna ut i skog och mark för att döda andra levande varelser med sina blyhagel, som slungas ut med kemisk hjälp — blodtörsten, lusten att döda — allt detta kände Buck i denna stund, endast oändligt mycket mera intensivt. Han rusade i spetsen för en hel här av andra jägare efter ett villebråd, levande kött, som han ville döda med sina egna tänder för att få blöta nosen ända upp till ögonen i varmt blod.
