Nekromanti Bossminnen

Tomatalven

Hero
Joined
22 Sep 2012
Messages
1,175
Vilken är den bästa/roligaste/skummaste/etc. bossen/huvudskurken/etc. Du kämpat mot? Framför allt i bordsrollspel men om du har något väldigt extraordinärt minne från någon annan rollspelsform så är det ju kul att höra :gremsmile:
Jag har knappt några sånna minnen tyvärr.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Nu är det här inte mycket till minne, eftersom vi spelade i söndags, men jag är gammal och minns inte så mycket från förr.

Klons rollperson från Anatman i söndags var en riktigt skön skurk/boss. En urgammal telepat som förflyttar sitt sinne från kropp till kropp och absorberar sinnet hos dem han tar över. Han refererade till sig själv som "vi" och pratade om "kollektivet". Han var nu gammal och döende i sin nuvarande kropp och på jakt efter en lämplig ny. Så vek och sjuk och ändå totalt livsfarlig. I slutfajten dog alla inblandade utom en, trots att vi var fem pers mot en skintorr gammal gubbe, och han dödade inte en enda av oss. Och den som överlevde blev halvt galen på kuppen, då hans sinne översvämmades av minnesfragment från ett tjugotal olika liv.
 

Anchorman

Swashbuckler
Joined
28 Apr 2012
Messages
1,850
Jag gillade verkligen när min rollperson fick slåss mot sig själv i God45s Mage kampanj.
Vi slogs i olika paralella universum, vi började i andra världskriget London och sedan hamnade vi i Pompei precis innan det ödelades av vulkanutbrottet.
Med blixtar och regn av kullersten slogs vi länge utan att någon såg ut att vinna, jag lyckades till och med öppna en klyfta i marken som vi både åkte ner i.
Dock samlade jag på mig så mycket paradoxer så hela världen ödelades, men det var ju inte min värld så vem bryr sig :gremwink:
i nästa värld så tröttnade vi på magi, så vi tog varsin sten i näven och rullade runt och slog varandra i huvudet.
Jag fick in dödsstöten och vann :gremsmile:
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,963
Location
Stockholm
Ambrogino Giovanni i Giovanni Chronicles.

att få leva med honom så länge var en cool känsla som förstärktes av en showig ST. Sjukt att man inte får döda honom på slutet, hellre det än något gammalt spöke (även om det är Cappadocius själv)
 

Bassejr

Hero
Joined
8 Jun 2012
Messages
847
Location
Eskilstuna
Har aldrig riktigt spelat mot en "Boss" på det sättet. En gång stötte vi på en typ... Del-boss. Han var menad att vara typ övermäktig mystiker i coriolis källare, men jag knockade honom medvetslös första turen, och sen var det inte mycket mer bråk med det.
 

Tomatalven

Hero
Joined
22 Sep 2012
Messages
1,175
Vilket spel var det? Coriolis? Hade jag SLat där hade jag nog fuskat om det gick att göra det obemärkt. Det är en tabbe att sätta för låga stats på en boss imo. Men du kanske supercrittade.

@ alla:
Vilka häftiga bossar! :gremsmile: Meeeeer!!

Jag kan dela med mig om en del av bosstriden i Arferts (lr hur?)"Guden i Berget" dom jag ledde. Varning för väldigt känsliga och folk som ska spela äventyret såklart.
Bossen är en odöd magiker/dementor-sak med två skelett till sin hjälp. Första rundan satt dementorsaken på sin tron och stirrar på scenen medan skeletten vaknar till liv och närmar sig spelarna. Gruppens tungt rustade riddare rusar fram mot ett skelett men när han kommer nära förlorar han sitt skräcktest och faller ned på knä och ber om nåd. Skelettets yxa svischar över hans huvud. Nästa runda återfår han självkontrollen, tar sitt svärd och reser sig från marken samtidigt som han kör svärdet upp genom skelettets skrev. :gremtongue:
 

Bassejr

Hero
Joined
8 Jun 2012
Messages
847
Location
Eskilstuna
Tomatalven said:
Vilket spel var det? Coriolis? Hade jag SLat där hade jag nog fuskat om det gick att göra det obemärkt. Det är en tabbe att sätta för låga stats på en boss imo. Men du kanske supercrittade
Supercritt vet jag inte. min karaktär hade "mystisk kraft" (sci-fi magi), och jag bestämde mig helt enkelt för att jag ville projecera för den här bossen, också mästare i den mystiska kraften, ett fängelse som gjorde att han inte kunde röra sig, och inte kunde använda sina mystiska krafter. Eftersom han bara var människa, vart det inte mycket behov av supercritt's efter det.

Men ta spel som typ Vampire. en "vanlig" person, som typ prinsen, är äckligt mäktig, trots att han "bara" är vampyr. Medans i coriolis blir en människa aldrig speciellt mycket mer än en människa, även om det är en människa som kan headshotta en kackerlacka från omloppsbana, eller få en planet att explodera med tankekraft. Så fort en karaktär i coriolis blir immobiliserad är den hjälplös, om den inte har medhjälpare, så då skulle en hord av fiender vara mer av en utmaning. Fast då blir rollpersonerna utmanövrerade istället och kommer besegras inom två turer.
Spel som är mer typiska för boss-strider är väl mer BRP och D20, vilket är spel jag aldrig haft speciellt långlivade kampanjer med.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,963
Location
Stockholm
Om det är bossfighter vi pratar om:

Förutsättningar: DoD 91:an. Husreglerna säger att vi ej använder multipla handlingar (dvs en handling per rollperson och SR) och allt som närmar sig broken är bortreglat i form av magi och stridskonster. Vi är nybörjaräventyrare, standar BP etc.

Vi har under flera spelmöten kämpat oss ner genom en underjordisk håla och spenderat i princip alla våra resurser. På vår väg har vi stött på otrevligheter så som horder av odöda, fällor som tagit död på ett par karaktärer och en odödlig (både magiska och vanliga vapen) flygande demon som kastade ner ett par av oss från en avsats innan vi med svansen mellan benen lade ett stenblock mellan oss och besten. Av de tio modiga äventyrare som begav sig ner i grottan står nu endast fyra kvar, nekromantikern Mort Kemnon, riddaren Ser Glorion, alven Ellorion och ankpiraten Gamle Svartöga att möta "slutbossen", en jävel med 12 i ABS, immun mot magi som regenererade 8 KP per runda och slog för 2T10+3T6 med närmast perfekt träffchans. Äventyrarna föll en efter en och tillslut stod Sir Glorion ensam mot besten och lyckades genom ett idogt spenderande av HP och utrustning (sköldar och vapen som användes för att parera fick kasseras omgående) tillslut sänka demonkrigaren! Hurra!

Helande drycker åt alla (turliga skadeslag från motståndet hade sänkt men inte dödat övriga i sällskapet, och ja vi spelar med öppna tärningsslag även från SL) varpå tre portaler uppenbarade sig. Gamle Svartöga gick igenom den första portalen varpå denna försvann och snart återvände Svartöga ur tomma intet, belönad med välsignelser och magiska vapen. Hurra! Den andra portalen gick Mort Kemnon igenom på samma sätt och hittade en enorm skatt! Hurr... På skatten låg en väldig drake, otur för Mort Kemnon som aldrig sågs igen. Den tredje portalen äntrade Ellorion som hittade en kista med ädelstenar. Här hände något mycket märkligt. Vår godhjärtade, altruistiska och naturälskande alv genomgick en plötslig personlighetsförändring. IRL berodde detta på den sena timmen, den stora mängden obskyr kinesisk baijiu spelgruppen tömt i sig samt frustrationen över att ha förlorat Mort Kemnon så nesligt men det gjorde det inte mindre överraskande när alvspelaren deklarerar att Ellorion stoppar upp ädelstenarna "där bak" och smugglar ut dem genom portalen för att på så sätt gömma dem från övriga karaktärer. Högljudda protester från övriga spelare följer och rimligheten i detta börjar debatteras. Det riktigt härliga domslutet från spelledaren blir att Ellorion får med sig så många ädelstenar som får plats varpå våra äventyrare återvänder ur grottan med en tredjedel av det ursprungliga manskapet, 90% av all dyrbar utrustning förbrukad eller sönderslagen av demoner och en fekaliesmetad rubin som enda belöning. Vi skrattade så att vi grät, drack lite till och började planera nästa grottexkursion.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,963
Location
Stockholm
Recca said:
Du borde skriva en krönika på era spel, Rasmus. :gremlaugh:
Haha :), mja, Björn har redan krönikerat det mesta vi har spelat (hela Complete Masks och en kampanj i Fading Suns) och jag tror att det är av begränsat intresse för de som inte varit delaktiga i kapanjerna. Spelen (inte som i produkten "spelet" utan som i "det spel vi skapat vid bordet") vi spelat har även lidit ganska mycket av tradsyndromet där ungefär vart tredje spelmöte är riktigt bra och övriga fungerar som uppbyggnad och därför är ganska trista,
 
Top