Nekromanti Brädspelighet

[Bifur]

Är brädspelighet något bra eller dåligt, för er, och när blir det för mycket spel och för lite roll?

Vad är brädspelighet? Som flera andra sagt är det för min del inte kort, figurer, tokens m.m. utan när reglerna tydligt avgränsar vad jag kan göra i en given situation och tar bort den frihet som generellt gäller för rollspel. Det kan i min åsikt i vissa fall bidra till upplevelsen, begränsningen av spelarnas val kan förhöja dramatiken i ett moment, men i allmänhet undviker jag det helst.

 

[Quadrante]

Ofrånkomligt så kommer spelaren och dennes val påverka hur väl det spelas, vilket särskilt kommer fram i till exempel problemlösning/mysteriespel. Skillnaden jag poängterar är att om man spelar någon som ska ha sämre förmågor, sakna kunskap inom ett område, så låter man det påverka utkomsten även om man själv vet/kan. För det är en del i rollen man spelar. Till skillnad från spel där man använder sina förmågor och kunskaper fullt ut för att vinna (oavsett rollen man spelar). Sedan finns det många rollspel, särskilt de som poängterar sociala dilemman eller har mindre definierade roller, där man agerar mer utifrån sig själv och den egna upplevelsen. De är lika fullt rollspel.

 

[luddwig]

Jag tyckte det var intressant som Luddwig skrev i tråden om komplexitet, om att ett spels brädspelighet skulle göra det till något annat än rollspel.

Kul fortsättning. För att vara tydlig skrev jag dock inte att ett spels brädspelighet skulle göra det till något annat än ett rollspel rent definitionsmässigt. Det jag försökte uttrycka var istället hur jag upplever att brädspelselement kan ge mig "fel" känsla vid spelbordet. Jag syftar då inte på regelmekanik eller på taktiska val utan på rent fysiska aspekter som kort, pluppar, bräden, figurer och så vidare. Jag tror också att Rickard är inne på rätt spår när det gäller min "felaktiga" känsla. Det är min inlevelse som rubbas. Med det sagt så är det intressant att läsa hur olika personer definierar och upplever brädspelighet, och måhända skriver jag mer senare när jag har ett riktigt tangentbord inom räckhåll.

 

[Tant Ragnar]

Intressant diskussion! Själv gillar jag nog generellt brädspelighet i mina spel, kanske för att min inre teaterapa behöver handtag att hålla sig i för att lockas fram?

Kan man tänka sig att spelets tema spelar roll för hur bra/dåligt man anser att brädspelselement passar?

Exempel. Kommande Kopparhavets hjältar skulle, för mig, kännas som det fattades något om det inte fanns med brädspelsliknande regelmoduler för strid mellan skepp. Och jag tror att mer samberättande spel som Fiasco och Microscope skulle vara sämre om de hade fler brädspelsmekanismer.

 

[entomophobiac]

Brädspelighet är inte något objektivt dåligt, många tycks gilla det, men för mig är det en katastrof.

Det här var för mig otroligt intressant, för jag ser just pluppar, kort, tärningar, figurer, etc., som "brädspelighet". Allt som inte är att agera roller är för mig system. Så den här vinkeln på det, att det just handlar om att du tas ut ur "rytmen", om en så vill, känns som ett rätt bra svar på den övergripande frågan egentligen.

Det skulle i praktiken innebära att mekanismerna inte spelar någon roll, så länge de möter spelarens förväntningar och inte skapar ologiska eller orimliga undantag från den simulerade verkligheten? Typ?

Tack!

 

[entomophobiac]

Jag sitter som bäst och finputsar Our Ship inför öppet speltest på GothCon.

Premissen var att göra ett kampanjrollspel utan prepp för det fyllde ett behov jag personligen hade. Det resulterade i designbeslutet att använda kort för att generera plot, setting och händelser. När jag väl tagit beslutet att använda kort föll det sig naturligt att låta korten få vara kvar på bordet så att spelarna får överblick över vad spelet kretsar kring (istället för att kopiera ner rollpersoner och setting på A4 som inte går att läsa från andra sidan bordet).

Spelet där det är just nu efter tre speltest är ett spelledarlöst co-op survival rpg i rymden utan prepp som spelas över ett gäng kvällar. Det innehåller mekaniskt motiverad rollgestaltning och samberättande. Hot och utmaningar introduceras av kort. Är det ett rollspel? Ett brädspel? Klassificeringen spelar nog mindre roll för åtminstone min spelupplevelse. Jag tror det är ett spel med inslag av rollgestaltning där spelarna spelar mot spelet helt enkelt.

Det här måste jag få testa på GothCon!

 

[Bifur]

Det här var för mig otroligt intressant, för jag ser just pluppar, kort, tärningar, figurer, etc., som "brädspelighet". Allt som inte är att agera roller är för mig system. Så den här vinkeln på det, att det just handlar om att du tas ut ur "rytmen", om en så vill, känns som ett rätt bra svar på den övergripande frågan egentligen.

?Jag ska nyansera mig själv och säga att kort, markörer etc. kan absolut bidra till brädspeligheten men avgör den inte. Däremot kan fler brädspeliga attiraljer att tillsammans störa inlevelsen även om de var och en för sig inte påverkar. Typexempel är Warhammer FRP 3rd ed. Vidare är det sannolikt lättare att (ofrivilligt) hamna i brädspeliga mekaniker om ens ingångsvärde är t.ex. att kort ska användas.

 

[Quadrante]

Däremot kan fler brädspeliga attiraljer att tillsammans störa inlevelsen även om de var och en för sig inte påverkar.

Detsamma kan nog sägas om tabeller eller listor med modifikationer, när de bryter av och pausar spelet. Kan störa inlevelsen. Visst, någon gång kan det kanske även vara nervkittlande att vänta på ett utfall av ett tärningsslag (även om det är en tabell). Tabeller gör det i och för sig inte mer eller mindre brädspeligt.

 

[Ulfgeir]

Ett rollspel som defintivt är brädspeligt (eller kanske egentligen datorspel utan dator), är D&D 4e. Spelet KRÄVER att du kör med figurer på ett rutnät, då du förväntas ha massa förmågor som flyttar på fiender för att trigga andra effekter.

 

[Gurgeh]

Jag tycker inte att ett rollspel blir mer brädspel för att man använder en spelplan, figurer, markörer, kort eller något annat fysiskt objekt som är mer vanligt förekommande i brädspel än i rollspel. Vad som skulle kunna förvandla ett rollspel till ett brädspel är om tillräckligt många brädspelselement finns där, och själva rollspels-delen försvinner. Jag upplevde att den gjorde det när vi spelade D&D4, och det berodde dels på reglerna och hur rollpersonerna skapades -- det fanns inte så mycket utrymme för en personlighet -- och dels på att de äventyr vi testade mest var en uppsättning strids-encounters med väldigt få tillfällen att rollspel däremellan.

Jag gillar korten och markörerna och spelplanerna. De får mig inte att rollspela mindre, så länge reglerna ger min rollperson en chans att ha en personlighet och äventyret placerar mig i situationer där jag får gestalta den.

Jag vill ju dessutom gärna ha regler som gör att rollspelet känns mer som ett spel. Det skrev jag om i en tråd för flera år sedan: https://www.rollspel.nu/threads/67630

 

[Björn den gode]

Jag tror att min definition av brädspelighet ligger rätt nära vad flera har varit inne på redan, men det jag tänker på när jag säger att ett rollspel är brädspeligt är en kombination av 2 saker:

Dels att det handlar om player-skill och att försöka "lyckas/vinna" och dels om att det handlar om skicklighet i att använda taktik/strategi osv inom systemet, att det finns en tydligt avgränsad mekanik som är den jag försöker bemästra.

Således tycker jag inte att mysterielösarrollspel är brädspeligt om skickligheten handlar i att lista ut hur saker hänger ihop (och slag inte slås för det), medans DnD4 absolut är superbrädspeligt.

När det blir för brädspeligt för mig? Tja alltså det beror på vad jag förväntar mig, spelar jag DnD-4 så är det ju liksom lite av premissen att det typ är ett brädspel där en också kan dra coola one-liners. Spelar jag det jag vanligtvis gillar bäst så är det ganska nära noll-tolerans, AW är för brädspeligt för mig tex om jag får välja fritt. Spelade jag ett konventsäventyr så hade jag förhoppningsvis fått rätt förväntningar av introduktionstexten och därför varit nöjd med nivån av brädspelighet. (I verkligheten så är ju det förstås väldigt svårt inte minst med tanke på att vi menar helt olika saker när vi säger brädspelighet så jag hade nog haft rätt hög tolerans åt båda hållen)

 

[da_bohz]

Detsamma kan nog sägas om tabeller eller listor med modifikationer, när de bryter av och pausar spelet. Kan störa inlevelsen. Visst, någon gång kan det kanske även vara nervkittlande att vänta på ett utfall av ett tärningsslag (även om det är en tabell). Tabeller gör det i och för sig inte mer eller mindre brädspeligt.

Jag skulle säga att (slump)tabeller är något som inte hör hemma i brädspel och därmed gör det lite mindre brädspeligt. Jag tänker i alla fall att de flesta brädspel använder korthögar istället för tabeller, eftersom det är en något snabbare och smidigare variant för att nå samma syfte (en slumpvis vald grej ur en begränsad mängd grejer), när det inte rör sig om alltför många kortlekar/tabeller. Missförstå mig inte nu, jag påstår inte att korthögar i sig är brädspeligt, men jag vill påstå att tabeller är ganska rollspeligt och gör det mindre brädspeligt.

Korthögar borde enligt mig användas mer i rollspel, men jag förstår att det är en fråga om plats, pengar, etc.

 

[Björn den gode]

Även om det är fantasivärldar vi spelar i vill jag gärna att det ska finnas någon form av inre logik, om jag inte ska få spunk på systemet. På sätt och vis kanske det hade räckt att säga "i den här världen är koger magiska och man vet aldrig hur många pilar de innehåller" men följdfrågan blir då: Varför tillföra slump till något som är en trivial bokföringsdetalj i de flesta andra spelen?

Brädspelighet är inte något objektivt dåligt, många tycks gilla det, men för mig är det en katastrof.

(Med reservation för att jag inte läst Svärdets Sång men har spelat med resurstärningar som husregel i ett annat OSR-system.)

Anledningen till den tänker jag är att det ska bli mindre brädspeligt och mer realistiskt. För hela idén om att skjuta en pil per handling, förflytta sig osv tänker jag dels är väldigt brädspelig då den gör att du kan försöka optimera dina stridstaktiker inom systemet och dels inte är så realistisk eftersom du i en verklig strid hade skjutit pilar när du fått ett bra läge snarare än exakt x per minut (om du inte står långt bakom linjerna och lägger en pilmatta förstås). Det är också drygt att hålla reda på exakt hur många pilar du har i kogret, hur många du kan hämta upp efter striderna (ska vi slå ett slag för varje pil för att se om den går att hitta och är hel?) så för att slippa tänka på alla dom där detaljerna så abstraheras det till en resurs som minskar oregelbundet. Alternativet att bara låta folk ha hur många pilar som helst hade förstås varit ännu smidigare men många hade tyckt det var orealistiskt så därför tänker jag att detta är en bra kompromiss som flyttar resurshanteringen från något brädspeligt till mer av en naturlag som inte riktigt går att påverka.

 

[Quadrante]

Sa väl i och för sig inget om att tabeller hör till brädspel eller gör det mer (eller mindre) brädspeligt, sa mest att det stör spelandet lika mycket när det tar fokus från det väsentliga. Men med det sagt, så skulle lite vad som helst kunna få finnas (till och med korthögar) så länge det skapar tillfälle för spelarna att få, skapa och fördjupa inlevelsen, skapa spänningsmoment eller avlasta sinnet/minnet från saker som är mindre relevanta (som kroppspoäng och sånt).

 

[Quadrante]

Jag vill ju dessutom gärna ha regler som gör att rollspelet känns mer som ett spel. Det skrev jag om i en tråd för flera år sedan: https://www.rollspel.nu/threads/676...ndet (om man valde att använda den till det).