Främsta målet med att spela rollspel borde vara att utveckla sin intelligens med problemlösning. Att ha kul och agera kommer på köpet. Är man bara ute efter att agera rekommenderar jag en teatergrupp istället för rollspelsgrupp.
Vad gäller karaktär så behöver det inte betyda att man HAR karaktär, för att man ÄR en karaktär. Att bygga upp roollpersonens personlighet, livsnål mm och sedan slå fram alla värden är mer givande än motsatsen.
En bra rollperson blir aldrig färdig, den utvecklas i all oändlighet eller tills rollpersonen eller spelaren är död. (Eller slutar äventyra / spela).
Förövrigt är jag en powergamer, men man KAN faktiskt ha personlighet, bakgrundshistoria, fördelar, nackdelar, livsmål, Högre Livsmål, karaktärsdrag, mm ÄVEN fast rollpersonen är mäktig. Se på Aragorn, Legolas och Gandalf. De är mäktiga OCH har intressanta personligheter. Sådana är mina rollpersoner. Det behöver inte råda en motsättning mellan mäktighet på rollpersonen och personlighet. Själv tycker jag inte att Ture Sventon, Agaton Sax, grisodlaren Arne och liknande töntar är speciellt intressanta karaktärer. Är inte rollspel den ultimata formen av eskapism? Innebär inte då denna eskapism att man vill bort från den grå, trista verkligheten? Tydligen inte för somliga. Vissa spelare tycks vilja spela Mårten Gås, tönten Kalle, grisodlaren Arne mm. Visst. Tycker de att det är kul så... Jag tycker dock att det ligger för nära den vanliga världen med sådana karaktärer. Jag föredrar Matrix och Sagan om ringen framför Clint Eastwoods filmer om vanliga grisodlar-hjältar. Det episka slår alltid farmar-mentaliteten, tycker jag.
Den Upplyste Stormästaren på rollspel.
