Nekromanti Brecht vs. Stanislavskij

[Szandor]

Jag har funderat på det här med hur olika rollspelare har olika inställning till spelet. Rent spontant känns det som om spelare oftast ligger åt Stanislavskijs tankar om att rollgestaltning är det viktiga att fokusera på (och att resten följer naturligt) medan spelledare snarare lutar åt Brechts idé om att budskapet alltid är det centrala.

Har ni några exempel på spelledare som koncentrerar sig på rollgestaltningen snarare än innehållet i äventyret? Eller spelare som hela tiden anpassar sin karaktär och sitt spelande för att äventyret skall bli så bra berättat som möjligt?

 

[Rickard]

Anders vs Jonte

Tja, vi har Anders som ibland hade en tunn story men fyllde ut den med balla/utfippade spelledarpersoner så att det ändå blev kul att spela och hela vår gamla spelgrupp (bland annat Jonte och Patrik) anpassade sig tll storyn för att det inte skulle bli för mycket besvär för spelledaren.. Ger de namnen dig något, eller? Inte för att vara elak, men antagligen ger de dig lika mycket som att de där namnen som du namndroppade gav mig.. Ok, nog för att jag kan söka på wikipedia, men jag hatar att behöva ordbok i diskussioner.. Kanske du kan utveckla vad det är för snubbar och lite mer om vad de står för och i vilket sammanhang (teater, serier)?

/Han som gärna skulle vilja testa www.szandor.coms favoritrollspel

 

[Szandor]

Re: Anders vs Jonte

Sorry, jag kunde ha förtydligat lite mer. Namedroppandet var till för att förklara vad jag menade, inte för att förvirra.

Konstantin Stanislavskij och Bertolt Brecht var två framstående dramatiker som hade olika syn på hur teater skulle uppföras. Stanislavskij ansåg att det var inlevelsen hos skådespelaren som var det viktiga. Skådespelaren skulle varje föreställning leva in sig i sin roll totalt. Brecht å andra sidan hävdade att det som skådespelaren illustrerade var viktigast. Skådespelaren skulle varje föreställning noga illustrera vad karaktären kände.

Grovt sett kan man säga att skillnaden är skillnaden mellan inlevelse i rollen och förmedlandet av ett budskap.

 

[Lycan]

Vår "spelgrupp" går väl lite åt det hållet. Men det handlar nog mer om de olika posternas förutsättningar (det är svårt att berätta en historia som spelare) än om personliga preferenser. Just Brecht och Stanislavskij har vi nog väldigt lite gemensamt med dock.

Jag som SL jobbar främst för att, med hjälp av musik, språk, historieberättande och karaktärsgestaltningar, förmedla en stämning som är gynnsam för spelarna; som är där för inlevelse, verklighetsflykt och känslomässig utlevelse.

Alltså syns Brecht sällan till i vår grupp. Även om mina politiska (och andra) åsikter säkert lyser igenom ibland när jag spelleder ("på nattklubben finns en massa människor som egentligen bara längtar efter gemenskap men super sig asfulla och gör bort sig offentligt istället") så aktar jag mig noga för sensmoral.

Samtidigt känns Stanislavkij också ganska långt borta. Hans "system" är väl inte direkt användbart när syftet med inlevelsen är att skapa känslor hos _sig själv_; eller? Jag har aldrig arbetat med teater, men min intuitiva reaktion på "systemet" som hjälpmedel i rollspel faller just på att det skapat i syfte att fungera med en publik...Fast vad vet jag... När man använder thespark.com's tester för att djupdyka i sin RP kanske man tangerar Systemet =)

- L

 

[Svarte Faraonen]

"Har ni några exempel på spelledare som koncentrerar sig på rollgestaltningen snarare än innehållet i äventyret?"

Själv brukar jag som spelledare föredra löst sammanhållna scenarion där det är spelarnas rollgestaltande och interaktion med spelledarpersoner som ligger i första rummet. Ett eventuellt budskap kommer för det mesta i andra hand.

Sedan är ju Stanislavskijs rollgestaltande lite annorlunda än det som ofta finns i rollspel -- där rollspelaren ofta uppmanas tänka på rollens bakgrund och "natur" handlar Stanislavskijs rollgestaltning mer om att ta rollens vilja och mål i beaktning (något som har missats av till exempel "method acting"-skolan i USA). Själv har jag upplevt att detta ofta är mer effektivt -- fem sidor bakgrund ger mig mycket mindre stoff för mitt gestaltande än några meningar om vad rollen egentligen vill uppnå på såväl kort som lång sikt (efter att jag fått en massa teorier om teater inhamrade i huvudet av min far).

 

[Rickard]

Extrovert vs introvert?

Tack för förtydligandet.. Det uppskattades.. Nu ska jag vara jättekort, för jag har egentligen annat att göra, men det låter lite som att Brecht och Stanislavskij pratade om introvert och extrovert.. Att man går in i rollgestalten är en introvert upplevelse som man gör för egen del och den extroverta är för att roa publiken.. Det är en tolkning som tagit en rätt lång väg, då jag körde den genom en "rollspelstankekonverterare".. Visst, då kan jag hålla med om att det är på det sättet.. Spelaren ser helst (i det rollspelsutövande som är vanligast, alltså inget indie- eller samberättarshit) att denne roar sig själv medan spelledaren roar spelarna..

[bla, bla, bla.. Föreställ er sedan en lång utläggning om just detta, där jag bara återupprepar samma sak..]

Eller är jag helt fel ute?

/Han som hatar att vara stressad en lördagskväll, men som ändå åstadkom ett (imaginärt) inlägg på 3 sidor

 

[Svarte Faraonen]

Re: Extrovert vs introvert?

"Att man går in i rollgestalten är en introvert upplevelse som man gör för egen del och den extroverta är för att roa publiken.."

Nja, båda är ju till för att roa publiken. Skillnaden är att för Brecht så är det viktiga att få fram ett budskap som alla ska kunna omfatta intellektuellt -- han tar till "förfrämlingandeeffekter", som får åskådarna att distansera sig från det som händer på scenen och tänka över vad pjäsen egentligen handlar om.

Applicerat på rollspel blir Brechts förhållningssätt rätt mycket som det som förespråkas av de där forgeiga indiespelen -- metaspelande är bra, inlevelsen är inte helig, det viktiga är den totala spelupplevelsen, inte bara karaktärsspelandet. Stanislavskijs förhållningssät liknar med de "traditionella" rollspelen -- att gestalta rollen så bra som möjligt är det centrala, ju mer inlevelse, desto bättre blir det.

 

[Johan Granberg]

Jag tror att det har med rollspelens traditionella sändare-mottagare-mönster, eller arbetsfördelning kanske man skall kalla det. Alltså inte att spelarna tycker att det är rollgestaltningen man skall fokusera på för att de tycker det är roligast, utan för att de har fått det inpräntat i sig sedan första rollspelsupplevelsen att en "bra" rollspelare aldrig bryter karaktären och att skådespel=bra rollspel. Som du kanske har förstått är jag inte särskilt förtjust i denna tankegång när den används som någon sorts allmängiltig sanning, då jag oftast är mer intresserad av att skapa en engagerande berättelse tillsammans med mina spelare än att sätta inlevelse i rollpersonen som det ultimata målet.

Hursomhelst, ja det stämmer till viss del. Men fan, att spelare ska "anpassa sin karaktär för att äventyret ska bli så bra berättat som möjligt" låter inte alls bra. Snarare skall äventyret bygga på det spelaren vill säga genom sin karaktär och därmed vara anpassat efter honom. Varför måste det vara spelledaren som bestämmer budskapet och hur detta ska gestaltas?

 

[MrG]

Har ni några exempel på spelledare som koncentrerar sig på rollgestaltningen snarare än innehållet i äventyret?

Har varit med om de spelledare som gått så långt in på det att jag varit ointresserad av det de håller på med. Lite personlig smak i det. Om du vill ha namn så tror jag inte D7 skäms över att få en sån klassning.

Själv har jag också ibland lite sån tanke, men det hänger mer på Falck än Stanislavskij, så mer att få fokus på relationer än resten av rollgestaltingen (eller budskapet).

Eller spelare som hela tiden anpassar sin karaktär och sitt spelande för att äventyret skall bli så bra berättat som möjligt?

Jo tack, mangafierade våra spelstilar för att matcha "Nio systrar" på BSK. En grad av det tror jag vi alltid har. Extremer blir sällan bra, men samberättande är kul!
Desto värre med spelare som prompt ska gå sin egenväg och ignorera historien vi väver tillsammans, tycker det är sällan man ser sånna, vilket väll skulle motsvara dina Stanislavskij-spelare? Visst finns de tillfällen när man inte kommer till plotten, men i sånt fall sker de tillsammans att man skapar ett nytt budskap.

 

[Dilandau]

För bövelen, det är väl inget märkvärdigt. Det är ju självklart att en spelare tycker det är viktigare att gestalta sin rollperson än vad en spelledare tycker det är att gestalta den tjugifjärde värdshusvärden i ordningen. Och det är klart att spelledare tycker det är viktigare att få fram sin story än vad spelarna gör.