Ål-rajt, som dom säger däruti utlandet. Borde lära mig nån gång att inte sätta deadlines för foruminlägg, jag hinner aldrig klart i tid.
Jag kan ju här flika att jag är yrkesverksam historiker och ibland läser arkeologisk forskning och då alltid slås av hur spekulativ arkeologi är i jämförelse med historia - och det vill jag påstå är av ren nödvändighet. Om arkeologer tillämpande weibulliansk källkritik skulle det inte bli mycket kvar att skriva om. Samtidigt finns det så klart något sådant som
för spekulativt -
härifrån länkar till en brutal sågning två riktiga arkeologer (den ena har sitt kontor i samma korridor som jag har mitt, för övrigt) gör av en oriktig. Läs och njut!
Jag, som arkeologistudent, skulle säga att det gått lite i vågor. Under 70- och 80-talet uppstod en högkritisk rörelse inom arkeologi, till stor del en spegling av övrig humaniora. Då satte man även den egna forskningsmiljön under det kritiska förstorningsglaset och reflekterade storligen över hela disciplinens fundament. Denna rörelse var tongivande fram till cirka 20 år sen, då en motrörelse fick vind i seglen och nya tag gjordes för att faktiskt förklara och förstå förhistoriska utvecklingar.
Vändningen från det hyperkritiska hade samband både med nya metoders utveckling och med samhällets krav på arkeologin. För att parafrasera en doktor här vid institutionen: "När folk kommer till museum om förhistorien vill dom veta hur saker och ting var. Dom vill lära sig om det förflutna, inte om arkeologers kritik mot material och metod"
Det nya tidevarvets hopp om arkeologins möjligheter mynnar också ut i kritik mot Weibullarna och källkritiknitisk texttolkning. Uppgörelsen med 1800-talets fantasifullare forskning var nödvändig, men det totala avfärdandet av äldre källor som vederhäftiga gick lite väl långt, säger man.
En sammanfattning av den nu rådande stämningen kan lyda som så "Det är bättre att försöka nå kunskap om det förgångna och misslyckas än att helt ge upp.".
Jag skulle säga att utvecklingen är i stort sett sund, men med skavanker och växtvärkar. Går man in i forskningen med inställningen att man kan inget veta så fördömer man sig till okunskap. Källkritikens principer är inte heller eviga lagar fästa i sten i uppå Sinaifjäll. I Weibullsk tappning är de en, vid det här laget, rätt gammal teoribildning. Som därtill har aningen kolonialklingande undertoner av att muntlig historia är underlägsen skriven dito på ren princip.
Dock finns som sagt problem i utvecklingen. Inom texttolkningsfältet till exempel tror jag man behöver utveckla metoder för att förhålla senare texter till tidigare epoker, sannolikt med inspiration från studier av urfolks historietradering. Det finns sannerligen historisk kunskap att vinna genom studier av t.ex. Beowulf, men jag skulle gärna se en mer systematisk läsning av texten än den som Bo Gräslund gör. Men att för den delen, som Dick Harrison gjort, helt avfärda allt studium av kvädet som en historisk källa, med hänvisning till källkritikens principer som de vore naturlagar, tror jag är ett ofruktsamt och i längden ohållbart synsätt. Frågan kräver en mer nyanserad behandling.
För övrigt tror jag vi hade mått bra av bättre vetenskapsförmedling och framförallt kritisk granskning av populärarkeologin. Om man till exempel försöker slå upp Sveriges riksenande så hamnar man snabbt i ett träsk av förståsigpåare som ivrigt strider för sina kärleksfullt utbroderade tolkningar av skeendet. Väldigt lite ordentlig forskning dyker upp, men i stället stöter man på obskyra typer vars teorier kräver att Uppsala i nordiska sagor
inte är gamla Uppsala, att Birka inte låg på Björkö i Mälaren, att Sigtuna och Tälje hos Adam av Bremen inte motsvarar dagens Sigtuna och Södertälje, och så vidare.
Sen måste man också ta sig förbi alla slentriantankar om att Gustav Vasa har nåt med Sveriges uppkomst att göra. Tankar som grott som åkervinda det gångna året, födda av idén att Sveriges
riktiga historia börjar 1523 och att allt mellan vikingarna och dess är bös. Jag vet inte vem som gav upphov till den håglusen, men halvt galen och omgiven av dåliga rådgivare är jag beredd att skylla på nationalromantiska historiker vars sinnen brann av förakt för katoliker.
(Sen tycker jag att man inte ska underskatta hur mycket vi faktiskt
vet. Listan på saker som är rätt grundligt bevisade växer bara med tiden. Särkskilt när nya tekniker introduceras, som paleogenetikens framfart tydligt visar. Arkeologin har dock det fundamentala problemet att det är en pusselvetenskap. Man har tillgång till en väldigt stor mängd data om gravars utformning, människors förflyttningar under sina liv, diet, klimatförändringar, teknisk utveckling, m.m. Dock finns inga givna helhetsbilder, utan dessa måste då utformas av arkeologen. Till detta har hen stöd av lite mindre bergfasta kunskaper: ortnamnsforskning, tolkningar av senare texter, antropologisk teori, jämförelser med historisk och etnografisk data, jämförande mytologier och språkvetenskap och än mera. I denna fas kan saker och ting gå snett om man är oförsiktig, man bör snarare tala om sannolika förklaringar än sanna sådana. Men det är inte, eller ska inte vara, ett hejdlöst gissande. Man har alltid den "hårdare" informationen att förhålla sig till och metoderna man har för att översätta den till kunskap om förgångna förhållanden utvecklas ständigt.)
Vad tänker du på rent konkret?
Jag tänker på en tusenårig smidestradition som helt bygger på importerad metall. På Östersjöbärnsten i Syrien och afghansk lasursten i faraoners gravar. På vagnkörande krigare från Irland till Indien. Och på vittnesmål om resor ristade i urberget.
(Nu kom ju andra före i den här diskussionen, men jag tänker att mitt svar kanske kan kasta lite ljus på vad som är intressant med bronsåldern.)
Under 1200 år framställdes i Norden mängder av bronshantverk, anmärkningsvärda mängder. I Danmark och Skåneland är Europas fyndrikaste trakt vad gäller bronsföremål, och de flesta ligger nog ännu i kvar marken. I Danmark finns bortåt 20 000 gravhögar från bronsåldern, merparten av vilka står orörda. Ett halvdussin dekorations- och smidesstilar avlöser varandra under vår bronsålder.
Och allt tycks komma från andra ställen. Det finns inga spår av metallutvinning i Norden på den tiden, och de metallanalyser som gjorts pekar på att kopparen kommer från Alperna, Iberiska halvön och Sardinien via långa handelsvägar.
Vad flödade då söderut från Norden, för att bronset skulle komma hit? Pälsverk var säkert en viktig vara, men det är så gott som omöjligt att föra i bevis arkeologiskt. Människor, ålagda träldomens ok, figurerade sannolikt också som gåvor och handelsvaror, men de är svåra att se arkeologiskt. Den vara som är lättast att hitta spår av, som är skön för synen och som för dessa egenskaper rönt stor uppmärksamhet är bärnsten. Eldglimrande sten av Östersjöhärkomst har funnits i kungagravar i bronsålderns syrien (Mukharjee 2008). Likaså har den den skönblåa lasurstenen från Hindukush funnits i Egypten och kontakter fanns mellan Mesopotamien och Indusdalen, sannolikt identiskt med fjärran Melukha.
Ej heller norrut i stäppen står det stilla. Folkrörelser från stäppen in i Europa omdanade världsdelens samhällen i bronsålderns gryning. Där, vid Uralbergens södra tinnar, i borgar uppå stäppen, finner vi de äldsta tvåhjuliga häststridsvagnarna. Det var kanske där dom uppfanns. Och därifrån spred sig tekniken till Europa i väst, till högkulturerna i söder, till Iran och Indien i sydöst och till Kina i fjärran östern.
Det ovan skrivna hoppas jag visa både bronsålderns bärande nätverk, och dynamiken som gör det till en så spännande epok i förhistorien.
Så, då kan vi närma oss trådens stora fråga:
Vare sig det finns eller ej, hur tänker ni att ett sådant spel skulle vara annorlunda jämfört med de mer sentida, klassiska fantasyrollspelen?
Det är en svår fråga. Inte minst för att det genomsnittliga fantasyspelet är en tjock gryta av anakronismer med en garnering av historia. Att lyfta in genuint medeltida eller järnålderska inslag skulle förändra karaktären hos dom aldra flesta spel. Sen är det ju skillnad på att spela i den verkliga bronsåldern, som
@JohanL är inne på, och att spela i en uppdiktad värld inspirerad av den verkligheten, som i Jackals, vars slag av världssmide inte tilltalar mig överdrivet mycket, men det är en annan sak.
Mycken fantasyanakronism hör samman med en skillnad mellan bilden av det förflutna och det faktiska förflutna. Så även här. Jag har sett Conan beskrivas som bronsåldersfantasy, men där är det väl mest fallet om den farao-och-mumier-fascination som färgade den tidens äventyrsberättelser. Eljest är det ett hopkok av inspirationer från antiken, vikingatid, högmedeltid, renässans och vad annars föll Howard i hågen. I Vallejo och Franzettatavlor är det väl mycket samma inspirationer, men med en redig dos orientalistmåleri också. Så vad som är bronsålder och vad som känns bronsålder är olika ting. Det knyter även an till det jag tidigare skrev om arkeologers möjligheter att känna till det förflutna, som spelledare blir man illa tvungen att fylla ut tomrum i vårt vetande, där man som ansvarsfull forskare borde erkänna att man inte ens har grund för sannolika antaganden.
Med det sagt har jag några tankar om hur man kan föra in bronsåldern i spel, på ett sätt som både bär känsla och verklighet, om en något spekulativ sådan.
-Det enklaste är det materiella: Den rakaste vägen här är att slå på bronsåldersfynd på valfri sökmotor eller att gå in på wikipediasidor för valfri bronsålderskultur och skrolla ner till bilderna. Några exempel
1,
2,
3,
4 och
5.
Som rollspelare kanske man bör lägga lite tid på att översätta bilder till ord som man kan nyttja vid spelbordet. Man bör ha i åtanke att den trolska grönan som skiner på många bronsfynd är ärg av årtusende förfall, på tiden dom göts så blänkte dom gyllene, nästan vitt.
I skuggan av bronshantverket levde flintsmide vidare. Pilspetsar och mindre bemedlade människors vapen kan ännu vara slagna i sten. Båtarna som nyttjades här i Norden var sannolikt av
Hjortspringstyp. Samson Goetzes illustrationer är även bra inspiration. Tvåhjuliga stridsvagnar tillför mycket tidskänsla, men vid Tollense verkar man snarare ha ridit.
Lägg på ett redigt lager av materiell kultur så har du en reell grund i bronsåldern, oavsett om det bara är som fernissa eller en spegling av nåt djupre.
-Riter/ordentlig hedendom: Gudarna svarar inte på din tro, de svarar på dina offer och de rätta riterna. Altare står blodstänkta. I den heliga elden hälls smör och oxfett under mässande. De höga makterna, vars jordiska form är gudabilder i tempel och helgedomar, hedras med stora festivaler och dyra blot. Skatter, skaldedikter, boskap och även människoliv. Allt ska helgas och överlämnas åt de höga. Prästerskapet, som äger hemligt vetande, kan med dunkla ritualer kräva motgåvor även av de mäktiga gudarna, så länge dessa är rätt utförda.
-Härskarna: Furstarnas makt är trolsk och särskild. Den kommer från fjärran platser. Det sägs att deras ätteled går tillbaka till gudarna, och deras förfäders mångvördade gravar står som en port mellan härskaren och dödsriket. Själva leder de handels- och härjningståg till fjärran länder, och återvinner med solblänkjande brons och guld. De hade lika gärna kunnat rest till skymningslandet och stulit solens strålglans att smida vapen och smycken av.
Härskarna bor i palats och på storgårdar, omgärdade av gravhögar och rösen. Där omger dom sig med siare och stjärnskådare, hantverkare som slöjdar vackra gåvor till följeslagare och bundsförvanter, krigare och skalder som versfäster furstens bragder och ger hen evig ära.
-De som står utanför: De solsmyckade hövdingarna hyllas vida och har bundsförvanter i nära och fjärran. Men borta från de flådiga festsalarna står ni, som inte får del av rikedomen. Era vapen och verktyg är ännu slagna i flinta, som dom alltid har varit, ända sen förfädernas födsel. De mäktiga hövdingarna kallar er vildmän, och kräver av er skatt av pälsverk eller mänskor, som de rövar med våld. Det sägs att en gång var deras marker era, och ni gick fria från deras härjningar. Nu råder dom högmäktiga i sina palats, med rikedom köpts med rövargods. Det borde vara ert, men ni bidar i tid. Ligger i bakhåll där deras handelståg går.
-Några lösa äventyrsfrön:
1: Härjare från grannbygden stal boskap och slog ihjäl herdepojken. Hur ska ni hämnas?
2: En mäktig hövding dog nyligen och det går ett rykte om att er hövding mördade honom med häxkonst. Vad är sanningen?
3: Två oxar och en vagn med tyg, mat och krukor. Det är tributen som ska överlämnas till fursten på andra sidan skogen. Kan ni skydda den från fiendehärjare?
4: Skörden slår fel, boskap dör i nån djävulsk sot. Det sägs att guden som bor uppå berget förtörnat sig på er och sänder er allsköns plågor. Kan ni bära en killing upp till hans himmelska boning och där utföra det rätta offret?
Det ironiska är att det är just det här han kritiserar tidigare forskning för. Att det är språkvetare snarare än historiker som utan historisk kontext dikterat historieskrivningen fram till nu.
Ja du, jag vill minnas en gång jag pratade med Henrik Williams, som då är språkvetare och nutidens namnkunnigaste uttolkare av just Rökstenen. Då ondgjorde han sig över historiker som bara
läste texter för att förstå dom, och som därför missförstog dom för att de saknade kunskap om det språkliga. Så den känslan tycks vara rätt så ömsesidig.
(PS: inlägget skrevs under 3 dygns tid och på ett par olika enheter, så beklagar om dess slutform ter sig rörig eller om nåt verkar saknas. Uppmärksamma mig gärna på det, så att jag kan vidta åtgärder).