Nekromanti Bryta sina cirklar- rollperson

[Nässe]

Hej!

Slänger ur mig den tredje tråden på fem minuter.... Något ska man syssla med när man är förkylda och ligger hemma.

Jag har funderat mycket på sista tiden kring att jag ofta spelar samma typ av rollpersoner- och att jag skulle vilja utmana mig själv att spela sådant som jag är ovan vid. Det här är därför en utmaning till dig, att fundera över vad du brukar spela, och vad som vore ovant, nytt, spännande- och sen helst testa, och berätta om det. Det vore riktigt coolt!

Jag har tänkt att jag sällan spelar rollpersoner med makt. Det är alltid andra som får ta ledarrollen. Jag spelar inte heller rollpersoner som är riktigt sviniga och äckliga. Sällan magiker.

Jag tänker dock att jag ska utmana mig åt ett annat håll, nämligen genom att spela en rollperson som inte fjäskar med de andra spelarna, dvs inte försöker vara rolig, spännande, kul, lätt att rollspela med eller något sådant, utan bara försöka spela en person, så mycket jag bara kan. Tror utmaningen blir att jag kommer tröttna, men jag ska verkligen försöka låta bli att söka kickarna. Dessutom är det en rollperson utan stridsfärdigheter, vilket i och för sig inte är helt ovanligt i CoC. Men ändå, jag har en förkärlek för att skjuta/ hugga ihjäl saker i rollspel.

Berätta dina tankar om hur du brukar välja din och spela din rollperson- och vad som vore en nytt för dig!

 

[God45]

Jag håller faktiskt på med något sådant här just nu. Jag brukar alltid spela moraliskt grå om inte svarta karaktärer. Jag spelar aldrig kvinnor och jag spelar nästan aldrig människor.

Så i Cyberpunk kampanjen jag är med i just nu spelar jag en god kvinnlig replikant med kodnamnet "Paladin". Det är utmanande men omväxlingen förnöjer faktiskt

 

[Anchorman]

Jag spelar oftast personer som lätt tar till våld. Så motsatsen är ju då en pacifist. Ska nog testa det när jag får chansen

 

[Mogger]

Berätta dina tankar om hur du brukar välja din och spela din rollperson- och vad som vore en nytt för dig!

Jag brukar alltid spela missanpassad, handlingskraftig kvinna. Med rött hår.

Annars spelar jag missanpassad, handlingskraftig man. Men valfri hårfärg.

Senast spelade jag iofs en handlingskraftig svart kvinna, utan hår, som inte var alls missanpasad!

Om jag hade spelat rollspel oftare hade jag kanske kunnat tänka mig att gå utanför min comfort zone, men å andra sidan så kom jag hit genom att utmana mina tidigare karaktärer (smidiga, svartklädda män med tvåhandssvärd... )

 

[Bolongo]

Intressant. Jag har svårt att omedelbart se något tema i rollerna jag har valt, så kanske jag istället skall lista vad jag inte valt.
(Allt gäller förstås bara kampanjer, i one-offs har jag tagit ut svängarna ganska rejält.)

Det första som då sticker i ögonen är: inga kvinnor.
Vilket är intressant eftersom jag ofta väljer kvinnliga avatarer i elektroniska spel.

Inga fantasy/sf-raser förutom alv, halv-alv eller dvärg. Och dvärgen hände bara eftersom det var en parameter för den kampanjen att vi alla var dvärgar.
Återigen, i exempelvis MMOs har jag kört betydligt mer exotiska varianter.

Inga karaktärstyper som löser problem med råstyrka. Fick fundera ett tag på den här, eftersom jag ju kört en Fighter i AD&D - men han var multiklassad som Magic-User och det var hans huvudklass kan man säga. Har också spelat en Barbarian - men han var ingen bärsärk utan mer av en listig och smygig Conan-typ.
För att jämföra med datorspel igen har jag naturligtvis spelat mängder av intelligensbefriade dödsmaskiner i sådana.

Hmmm. Det ser ut som om mina karaktärer i bordsrollspel är betydligt hårdare knutna till min självbild än de i datorernas värld.

För att tänja på mina gränser borde jag alltså spela... säg, en kvinnlig ödlemänniska som agerar köttmur.

 

[God45]

en kvinnlig ödlemänniska som agerar köttmur.

Om karaktären är en ödla spelar det då någon roll om det är en kvinna?

 

[RasmusL]

Det här var något som jag funderade mycket över för något år sedan men på senare tid så har det liksom korrigerat sig självt. Kanske har det att göra med att jag spelar nästan uteslutande nischande spel som tvingar mig ut ur min comfort zone. Det i sin tur har gett mig dussintals med coola karaktärsuppslag som alla skiljer sig kraftigt från varandra.

Mitt tips blir alltså: Spela några dussin nischande spel (jag har en lista, bra skit är det också) så kommer inspirationen som ges av att tvingas ut i nya farvatten att korrigera problemet även i framtiden!

 

[Bolongo]

en kvinnlig ödlemänniska som agerar köttmur.

Om karaktären är en ödla spelar det då någon roll om det är en kvinna?

Tja, Dragonborn i D&D har tuttar...

Men visst, stoppa in vilken annan ras som helst som är lite monstruös. För att ta den traditionella motsatsen till vad jag brukar spela, en halv-orch.

 

[krank]

Hm... Ja, jag spelar så sällan rollspel numera, och när jag gör det är jag mest spelledare.

Men iallafall.

Det jag brukar undvika är nog framför allt rollpersoner jag upplever som korkade. Eller kanske snarare icke-logiska, icke-analytiska, icke-bildade. För det är generellt sånt som blir "smarthet" för mig. Det gör att alla korkade muskelberg automatiskt fallit bort, till exempel. Och barn som inte i princip är vuxna i barnkroppar.

Sedan har jag en tendens att spela Starscreamrollen. För er som inte kan sin Transformers-lore: feg försiktig med god självbevarelsedrift, megalomani ett väl utbyggt självförtroende och misslyckat lurig har alltid nån lite mer långtgående plan.

En annan tendens är att vara den våta filten. Hen den där som är motvals mot alla vansinniga idéer resten av spelgruppen hittar på. Hen den där som försöker få stopp på gruppen när den är på väg att göra något skitdumt.

Så överlag tror jag att jag inte är mycket av en team player så; det är mer att jag ofta skärmar av mig från resten av gruppen. Men det har minskat lite sen jag flyttade till Nynäs. Märker att jag flera gånger, även i min gamla grupp, gjort försök att ta något slags "ledarroll".

Å andra sidan kan det vara så att jag blev Starscream för att det fanns en spelare med tendens att skapa Megatronroller, och den våta filten för att ingen annan ville följa uppdraget. Och jag är definitivt en sån spelare som vill följa uppdraget. Så kanske är alla de här grejerna tecken på samma grej: Jag spelar gärna smarta, drivna, kunniga typer som leder undersökningar i Mysterier och följer rälsen i Äventyr. Däremot spelar jag sällan eller aldrig korkade typer, obildade typer, eller typer som försöker deraila spelledarens planering...

 

[Möller]

en kvinnlig ödlemänniska som agerar köttmur.

Om karaktären är en ödla spelar det då någon roll om det är en kvinna?

Ja, varför skulle det inte göra det? Honliga ödlor är ju ofta större än hanarna och har ibland en annan färg.

 

[God45]

en kvinnlig ödlemänniska som agerar köttmur.

Om karaktären är en ödla spelar det då någon roll om det är en kvinna?

Ja, varför skulle det inte göra det? Honliga ödlor är ju ofta större än hanarna och har ibland en annan färg.

Medan jag är fullt villig att erkänna min okunskap när det kommer till ödlor så tänker jag att om man spelar en art såhär skild från männskligheten så spelar det ingen roll om det är en kvinna eller en man. De är så främande att det inte kan liknas vid människor eller ha männskliga beteende som människor beroende på deras kön.

 

[Sia]

Intressant. Om jag tittar tillbaka så har jag en förkälek till att vara en kvinnlig helare (2 gånger totalt utav 7 kampanjer/one-shots), det är lätt och bekvämt för min del. Och idag skapade jag en cleric till anths Barrowmaze-kampanj, dels för att jag ville och dels för att det verkar vara lite brist på healing enligt podcasten i den kampanjen än så länge. Ska dock utmana mig själv denna gång att rollfiguren får vara man. (Sedan får vi se hur bra jag spelar en manlig roll.)

Annars väljer jag nog ganska ofta att spela roller som är mer fighters (2 av 7), får då slipper man ta förhandlingarna som tjuvarna gör och bara rent av meja ner saker när det behövs. Enkelt, man behöver inte tänka så mycket. När jag spelar en kvinna så har det blivit en "flicklig" karaktär, se t.ex. Anchorman's krönika från >Human. Det är ganska roligt att spela ut och skruva till det för sån är jag inte egentligen. Fast ju mer jag spelar, desto mer inser man att man kanske borde låta bli att följa sina impulser (slipper dö?), så där har jag faktiskt blivit mer försiktig.

Första gången på Repetikon spelade jag en manlig tjuv i Anarch's MYTHS, vilket var verkligen en utmaning, särskilt när tjuven skulle förhandla (hade inte riktigt några bra idéer), och utifrån den erfarenheten har jag bestämt mig att spela magi- eller fighter-roller. Jag tror att jag ska prova olika slags rollspel med olika rollpersoner, och kanske återvända till den rollen om ett tag för att se om det går att spela vidare.

Något annat som skulle vara utmanande vore nog mörkare figurer med problem, t.ex. addictions som alkohol eller knark. Är väldigt mycket tvärt emot mitt vanliga jag, så det skulle bli spännande. Utöver diverse missbruksproblematik skulle nog andra utmanande roller omfatta någon som är totalt empatilös eller sinnessjuk på något sätt. Sådant tror jag skulle vara mycket intressant att utforska, fast det är ju kanske mer i nyare rollspel än de gamla? Jag ska nog försöka utmana mig genom att spela fler rollfigurer som är olik mig själv. Fast nu i övermorgon blir det mer cirkelbrytning än cirkelslutning.

 

[RasmusL]

Sidospår:

Vad tänker ni är fördelar och nackdelar med att spela samma "typ av roller" i alla spel? Vad säger det om oss som människor? Finns det något egenvärde i att inte spela samma roll om och om igen?

 

[Möller]

en kvinnlig ödlemänniska som agerar köttmur.

Om karaktären är en ödla spelar det då någon roll om det är en kvinna?

Ja, varför skulle det inte göra det? Honliga ödlor är ju ofta större än hanarna och har ibland en annan färg.

Medan jag är fullt villig att erkänna min okunskap när det kommer till ödlor så tänker jag att om man spelar en art såhär skild från männskligheten så spelar det ingen roll om det är en kvinna eller en man. De är så främande att det inte kan liknas vid människor eller ha männskliga beteende som människor beroende på deras kön.

Jojo, jag förstod. Min kommentar var rätt menlös.

Men man kan ändå tänka sig att människoödle-samhället är tillräckligt bekant vårat för att man ska kunna göra en poäng av att spela ett visst kön. Vi gör ju det med alver, dvärgar, troll, diverse rymdvarelser etc. så det kan gå. T.ex. kan man tänka sig även hos ödlorna ett samhälle som förväntar sig modersbeteende; att lägga och "ruva" äggen (jag tänker att i en intelligent ödleart är detta rätt komplicerat, ungefär som att både havande och barnaresande hos oss är oerhört svårt jämfört med övriga däggdjur).

Eller så förväntar sig människosamhället som ödle-rollpersonen befinner sig i en massa grejer av henne, trots att de förväntningarna inte finns i hennes kultur.

 

[Krille]

Det händer att jag försöker bryta mina cirklar och spela något annat. Ibland beror det på att jag själv vill göra något nytt, ibland beror det på att jag ger efter för mina medspelare som vill se något nytt, eller att spelledaren tycker att mina cirklar inte passar kampanjen.

Det brukar sluta med att jag har tråkigt.

 

[Mannen i skogen]

Jag upptäckte för något år sedan att jag hade två arketyper som jag i princip alltid höll mig till:
1. Stridsinriktad figur med stor ansvarskänsla.
2. Gladlynt musiker

Jag har alltid hållit mig borta från: intriger inom gruppen (tar tid från det egentliga spelet, och jag är dålig på sånt) och magi (orka lära in de reglerna).

Så de senaste kampanjerna jag börjat spela i så har jag gett mig på att spela magiker eller psioniker, och i det första fallet en som både försöker få uppdraget utfört, och samtidigt i hemlighet utnyttja gruppen till sina egna sidoärenden.

 

[slanfan]

Nackdelen är väl att det blir väldigt ovarierat om det verkligen är samma roll varje gång. Men att det skulle ha ett egenvärde att spela väldigt olika saker har jag svårt att se. Det viktigaste är väl att du själv och gruppen har kul. Trivs jag inte med min roll kommer jag ju inte ha maximalt kul, vilket förmodligen leder till att jag inte kan peppa och stötta mina medspelare maximalt.

Sedan tror jag nog att omväxling förnöjer både dig själv och andra.