Jonas Ferry
Swordsman
Två pass med My Life with Master (MLwM) var inbokade i Borås Spelkonvents (BSKs) schema, ett första kvällen fredag 00-05 och ett sista kvällen söndag 00-05. Nattpass funkar ju bra eftersom det är ett skräckspel, men den sena timmen gjorde att det ställdes extra höga krav på spelarnas engagemang. Fredagspasset, det var ju efter midnatt på torsdagen, hade vi 0 anmälda lag, men Arvid (Arvidos) lyckades ändå samla en skara modiga. Han får berätta mer om det passet och om hans söndagspass. Jag sov istället, och spelledde istället MLwM för Orchis och Svettis på söndagsmorgonen i konventets sista rollspelsarrangemang. Vi hade 4 anmälda lag, men kunde tyvärr bara ta hand om två. Ett av de återstående lagen verkade mycket sugna, så jag hoppas att de skaffar spelet och testar själva.
Spelet: My Life with Master
I My Life with Master börjar man med att spelarna tillsammans med SL skapar en ondskefull Mästare. Spelet utspelar sig vanligtvis 1805 i någon central- eller östeuropeisk by. En liten by på landsbygden som Mästaren håller i skräck från sitt högkvarter strax utanför. Mästaren vill uppnå något; kanske vill han ha evigt liv, kanske vill han dricka blod från byborna, kanske vill han bygga ett mekaniskt monster och ta över världen. Till sin hjälp för att uppnå det här har han ett antal underhuggare, "minions", som han plågar och skickar ut på hemska uppdrag. Det är de som får skaffa bybor fulla av blod eller delar från kyrkogården som går att använda till Mästarens ungdomselixir. Det är underhuggarna som är rollpersonerna, medan Mästaren och byborna spelas av SL.
Underhuggarna har tre värden: Självförakt (Self-Loathing), Utbrändhet (Weariness) och Kärlek (Love). Om de lyckas med att utföra sina uppdrag ökar deras Självförakt, och det blir svårare att motstå Mästarens order, men enklare att utföra dem. Om de misslyckas ökas deras Utbrändhet av fysiska eller psykiska skador. Kärlek kan de få till bybor, om spelaren ber om ouvertyr-scener där underhuggaren förklarar sin kärlek för någon och eventuellt får den besvarad. När någon samlat tillräckligt mycket kärlek kommer underhuggaren att våga revoltera mot Mästaren och man börjar spela ett "endgame", ett slutspel. Underhuggaren och Mästaren slåss, det här är enda gången man kan skada Mästaren, och på ett eller annat sätt kommer Mästaren att dö. Man kollar då upp rollpersonernas tre värden och utifrån dessa får spelarna berätta epiloger om vad som händer deras underhuggare. Har de högt Självförakt kanske de förintar sig själva eller flyr ut i vildmarken, medan om de har hög Kärlek kanske de kan återanpassa sig till livet i byn.
MLwM: Söndag 00-05; Mitt liv med Mästare Hellswick
Min grupp var tre spelare från Orchis och Svettis. För de som inte har koll på dem kan jag berätta att de har en lite speciell tradition att ha med en egen svarta duk med tillhörande pentagram och grishuvud (se en kompis bilder från GothCon: bild 1 och bild 2, klicka på dem för större bilder). Det höjde stämningen i Dogs in the Vineyard, men här var det ännu mer rätt. Vi skapade Mästaren och rollpersoner i vanligt ljus och släckte sedan och spelade i skenet från levande ljus; mycket stämningsfullt.
En spelare undrade direkt om det gick att byta setting till en stad under den tidiga industrialiseringen och jag sa "visst". Nästan helt på egen hand skapade spelarna Mästare Leopold Hellswick som ville komma med i Sheffields Frimurarloge. För att göra detta skulle han i sin lokomotivfabrik "Hellswick Black Steel" borra ett hål till underjorden och frammana en demon för att imponera på logen. Till detta behövde han arbetskraft för att driva den enorma borren, kol för att elda i ugnar för att hetta upp själva borren som var tvungen att vara mycket varm, samt ingredienser till hans demonritualer.
Mästare Hellswick var enormt överviktig och satt permanent i en rullstol dragen av ett halvdussin blodtörstiga hundar. I varje scen jag spelade honom passade jag på att glufsa i mig chips och smacka högt, för att få fram vilket äckel han var.
Underhuggarna blev Edward Hardstone, Frederick Snipes och Arthur Peel. Edward var Mästarens närmaste betjänt som kunde göra sig osynlig, men som när som helst kunde falla i djup sömn. En av hans Kontakter som han hade Kärlek till var en biktfader i kvarteret som var deras settings motsvarighet till byn. Frederick ansvarade för arbetarna på fabriksgolvet och kunde charma vem som helst, men som inte kunde vistas utomhus om det inte var mörkt. Arthur ansvarade för borrandet i underjorden och kunde förvandla sig till ett stort och starkt monster, men som i vanliga fall var förlamad på höger sida av kroppen.
Under spelets gång fick underhuggarna en hel del tveksamma order, att hämta barn från det lokala barnhemmet för att de var små nog att krypa runt i borrgångarna, att hämta arbetskraft som skulle skickas ner i underjorden och aldrig komma upp igen eller att införskaffa speciell olja för att smörja det enorma borrmaskineriet med. Spelarna verkade tycka att det var skoj att spela ut de mörka sidorna av sina rollpersoner, men när de blev för upprymda var Mästaren snabbt där med någon ny förnedrande order. Poängen med spelet är nämligen att få rollpersonerna och spelarna att tycka så illa om Mästaren att de verkligen vill se honom död, allt för att uppnå den förlösande känslan av att vara fri från sin plågoande.
En speciell sekvens rörde barnhemmets föreståndarinna. Barnhemmet Arthur lockade barnen ifrån med godis hade en föreståndarinna som Frederick hade som Kontakt. Hon dök upp och letade efter sina barn, varpå Edward fick order att göra sig av med henne. Han låste in henne i en cell i borrhålet, det fanns gångar runt om där arbetarna/slavarna kunde röra sig, men Frederick försökte befria henne. Han släppte ut henne och åkte upp med hissen till fabriksgolvet, öppnade försiktigt dörren.. och där satt Mästaren och väntade. Mästare Hellswick var inte alls glad över Fredericks initiativ och gav honom order att döda kvinnan han älskade. Frederick hade tillräckligt mycket Kärlek för att kunna trigga slutspelet om han bara lyckades motstå ordern, men han misslyckades. Spelaren beskrev hur han knuffade ner henne i borrschaktet där föll genom ångorna för att splattas mot den upphettade borrkronan långt nedanför. Inget endgame ännu, alltså, och Frederick fick förlita sig på att någon annan skulle kunan samla ihop tillräckligt med Kärlek.
Scenariot drog över tiden med tjugo minuter, men vi var så nära slutet att vi inte kunde låta bli att fortsätta. Underhuggarna lyckades släppa lös ett trettiotal arbetare och ett halvdussin barn från Mästarens borrhål för att sedan hjälpa Edward att motstå Mästarens order att gripa dem alla. Tillsammans kastade de sig över honom. Frederick knuffade ner honom i borrhålet och följde själv med ner, eftersom hans epilog sa att han skulle förinta sig själv på något sätt. De andra två lyckades återanpassa sig, och Arthur valde att bli ny föreståndare på barnhemmet eftersom det uppstått en plötslig vakans. Edward sökte sig till sin biktfader och arbetade tillsammans med honom för att ge de överlevande arbetarna en bättre tillvaro.
Att spela i levande ljussken var helt rätt för det här scenariot, då man lättare kunde föreställa sig hur till exempel Arthur såg ut när spelaren halvförlamad släpade sig runt i rummet. Spelarna gillade scenariot, och verkade inte ha några bekymmer med systemet och dess förmåga att tvinga in handlingen på spår man inte tänkt sig. Underhuggarna är självföraktande och misslyckade monster, och om man glömmer det kan man bli besviken när de misslyckas med de enklaste saker och behandlas som skit av Mästaren även när de lyckas. Inget de gör är tillräckligt bra, och de får aldrig något beröm. Det hände ett par gånger att spelarna förväntade sig beröm av Mästaren när deras rollpersoner gjort något bra, men spelet funkar inte så. Men känslan av att förinta Mästaren blir så enormt mycket skönare om man fått kämpa i uppförsbacke på vägen dit och om man verkligen har något att hämnas över.
Spelet: My Life with Master
I My Life with Master börjar man med att spelarna tillsammans med SL skapar en ondskefull Mästare. Spelet utspelar sig vanligtvis 1805 i någon central- eller östeuropeisk by. En liten by på landsbygden som Mästaren håller i skräck från sitt högkvarter strax utanför. Mästaren vill uppnå något; kanske vill han ha evigt liv, kanske vill han dricka blod från byborna, kanske vill han bygga ett mekaniskt monster och ta över världen. Till sin hjälp för att uppnå det här har han ett antal underhuggare, "minions", som han plågar och skickar ut på hemska uppdrag. Det är de som får skaffa bybor fulla av blod eller delar från kyrkogården som går att använda till Mästarens ungdomselixir. Det är underhuggarna som är rollpersonerna, medan Mästaren och byborna spelas av SL.
Underhuggarna har tre värden: Självförakt (Self-Loathing), Utbrändhet (Weariness) och Kärlek (Love). Om de lyckas med att utföra sina uppdrag ökar deras Självförakt, och det blir svårare att motstå Mästarens order, men enklare att utföra dem. Om de misslyckas ökas deras Utbrändhet av fysiska eller psykiska skador. Kärlek kan de få till bybor, om spelaren ber om ouvertyr-scener där underhuggaren förklarar sin kärlek för någon och eventuellt får den besvarad. När någon samlat tillräckligt mycket kärlek kommer underhuggaren att våga revoltera mot Mästaren och man börjar spela ett "endgame", ett slutspel. Underhuggaren och Mästaren slåss, det här är enda gången man kan skada Mästaren, och på ett eller annat sätt kommer Mästaren att dö. Man kollar då upp rollpersonernas tre värden och utifrån dessa får spelarna berätta epiloger om vad som händer deras underhuggare. Har de högt Självförakt kanske de förintar sig själva eller flyr ut i vildmarken, medan om de har hög Kärlek kanske de kan återanpassa sig till livet i byn.
MLwM: Söndag 00-05; Mitt liv med Mästare Hellswick
Min grupp var tre spelare från Orchis och Svettis. För de som inte har koll på dem kan jag berätta att de har en lite speciell tradition att ha med en egen svarta duk med tillhörande pentagram och grishuvud (se en kompis bilder från GothCon: bild 1 och bild 2, klicka på dem för större bilder). Det höjde stämningen i Dogs in the Vineyard, men här var det ännu mer rätt. Vi skapade Mästaren och rollpersoner i vanligt ljus och släckte sedan och spelade i skenet från levande ljus; mycket stämningsfullt.
En spelare undrade direkt om det gick att byta setting till en stad under den tidiga industrialiseringen och jag sa "visst". Nästan helt på egen hand skapade spelarna Mästare Leopold Hellswick som ville komma med i Sheffields Frimurarloge. För att göra detta skulle han i sin lokomotivfabrik "Hellswick Black Steel" borra ett hål till underjorden och frammana en demon för att imponera på logen. Till detta behövde han arbetskraft för att driva den enorma borren, kol för att elda i ugnar för att hetta upp själva borren som var tvungen att vara mycket varm, samt ingredienser till hans demonritualer.
Mästare Hellswick var enormt överviktig och satt permanent i en rullstol dragen av ett halvdussin blodtörstiga hundar. I varje scen jag spelade honom passade jag på att glufsa i mig chips och smacka högt, för att få fram vilket äckel han var.
Underhuggarna blev Edward Hardstone, Frederick Snipes och Arthur Peel. Edward var Mästarens närmaste betjänt som kunde göra sig osynlig, men som när som helst kunde falla i djup sömn. En av hans Kontakter som han hade Kärlek till var en biktfader i kvarteret som var deras settings motsvarighet till byn. Frederick ansvarade för arbetarna på fabriksgolvet och kunde charma vem som helst, men som inte kunde vistas utomhus om det inte var mörkt. Arthur ansvarade för borrandet i underjorden och kunde förvandla sig till ett stort och starkt monster, men som i vanliga fall var förlamad på höger sida av kroppen.
Under spelets gång fick underhuggarna en hel del tveksamma order, att hämta barn från det lokala barnhemmet för att de var små nog att krypa runt i borrgångarna, att hämta arbetskraft som skulle skickas ner i underjorden och aldrig komma upp igen eller att införskaffa speciell olja för att smörja det enorma borrmaskineriet med. Spelarna verkade tycka att det var skoj att spela ut de mörka sidorna av sina rollpersoner, men när de blev för upprymda var Mästaren snabbt där med någon ny förnedrande order. Poängen med spelet är nämligen att få rollpersonerna och spelarna att tycka så illa om Mästaren att de verkligen vill se honom död, allt för att uppnå den förlösande känslan av att vara fri från sin plågoande.
En speciell sekvens rörde barnhemmets föreståndarinna. Barnhemmet Arthur lockade barnen ifrån med godis hade en föreståndarinna som Frederick hade som Kontakt. Hon dök upp och letade efter sina barn, varpå Edward fick order att göra sig av med henne. Han låste in henne i en cell i borrhålet, det fanns gångar runt om där arbetarna/slavarna kunde röra sig, men Frederick försökte befria henne. Han släppte ut henne och åkte upp med hissen till fabriksgolvet, öppnade försiktigt dörren.. och där satt Mästaren och väntade. Mästare Hellswick var inte alls glad över Fredericks initiativ och gav honom order att döda kvinnan han älskade. Frederick hade tillräckligt mycket Kärlek för att kunna trigga slutspelet om han bara lyckades motstå ordern, men han misslyckades. Spelaren beskrev hur han knuffade ner henne i borrschaktet där föll genom ångorna för att splattas mot den upphettade borrkronan långt nedanför. Inget endgame ännu, alltså, och Frederick fick förlita sig på att någon annan skulle kunan samla ihop tillräckligt med Kärlek.
Scenariot drog över tiden med tjugo minuter, men vi var så nära slutet att vi inte kunde låta bli att fortsätta. Underhuggarna lyckades släppa lös ett trettiotal arbetare och ett halvdussin barn från Mästarens borrhål för att sedan hjälpa Edward att motstå Mästarens order att gripa dem alla. Tillsammans kastade de sig över honom. Frederick knuffade ner honom i borrhålet och följde själv med ner, eftersom hans epilog sa att han skulle förinta sig själv på något sätt. De andra två lyckades återanpassa sig, och Arthur valde att bli ny föreståndare på barnhemmet eftersom det uppstått en plötslig vakans. Edward sökte sig till sin biktfader och arbetade tillsammans med honom för att ge de överlevande arbetarna en bättre tillvaro.
Att spela i levande ljussken var helt rätt för det här scenariot, då man lättare kunde föreställa sig hur till exempel Arthur såg ut när spelaren halvförlamad släpade sig runt i rummet. Spelarna gillade scenariot, och verkade inte ha några bekymmer med systemet och dess förmåga att tvinga in handlingen på spår man inte tänkt sig. Underhuggarna är självföraktande och misslyckade monster, och om man glömmer det kan man bli besviken när de misslyckas med de enklaste saker och behandlas som skit av Mästaren även när de lyckas. Inget de gör är tillräckligt bra, och de får aldrig något beröm. Det hände ett par gånger att spelarna förväntade sig beröm av Mästaren när deras rollpersoner gjort något bra, men spelet funkar inte så. Men känslan av att förinta Mästaren blir så enormt mycket skönare om man fått kämpa i uppförsbacke på vägen dit och om man verkligen har något att hämnas över.
Connections dog som sagt lite väl hårt, men det var trevligt när en underhuggare tvingade sig själv att njuta av att utplåna sin "största" connection, så att han inte skulle förakta sin viljelösa lydnad för Mästaren så mycket. (Eller hur du nu tänkt, The_Gorger) Till slut så dog haggan iallafall. Tvivlandes på mina SL-skills <strike>gick jag därifrån med gråten i halsen</strike>... nåja, jag var iallafall inte sugen på att försöka mig på MlwM igen utan ordentligt med tid och förberedelser, typ i en fast spelgrupp.
(Jag vill trots allt inte verka allt för dräpande)