Nekromanti Carcosa - de förlorade vikingarnas stad

[anth]

Så har då Stövelkattens vikingakampanj tagit sin början och vi ska här försöka nedteckna vad som däri händer.

Reglerna är de från Lamentations of the Flame Princess: Weird Fantasy Role-Playing,
kampanjvärlden är Supplement V: Carcosa,
och vi är vikingar på långfärd, en väääldigt lång färd - som vi nu föröker avsluta genom att ta oss hem. Så vi återigen kan ägna oss åt våra favoritsysselsättningar: plundra irländska kloster, röva bort väna nunnor, dricka mjöd och spegla oss i våra silverskatter - som vi rättmätigt stulit.

För er som ännu inte haft nöjet att stifta bekantskap med Carcosa kan jag upplysa att det är en stad som ligger i Halisjön på en planet i närheten av den röda jättestjärnan Aldebaran i stjärnhopen Hyaderna i stjärnbilden Oxen.
Förutom dinosaurier, högteknologiska aliens och cthulhuida varelser, befolkas denna farliga värld av 13 genmanipulerade mänskliga raser.
Varje ras har sin egen färg och minst tre av färgerna är så pass speciella att de inte finns på jorden: Jale, Dolm och Ulfire.
Men sådant är våra vikingar helt omedvetna om så lova att inte avslöja något för dem.

Carcosa är omskrivet i flera litterära verk, men är kanske mest känd från Robert W. Chambers The king in Yellow från 1895.
Enligt rykten kan Carcosa beskrivas med:
- Ingen har byggt staden. En natt dök den bara upp, fix färdig.
- Avståndet till staden är obeskrivbart: ibland tycks den vara framför sjön, någon gång i sjön och andra gånger bortom den.
- När månen stiger över horisonten tycks stadens torn befinna sig bakom den, inte framför.
- Alla som ser staden för första gången känner redan dess namn.
Om något av dessa rykten är sant eller ej återstår för våra tappra vikingar att ta reda på.

Tillåtna klasser:
- För vikingar:
-- Fighter
-- Specialist (brukar kallas för thief i andra OSG-spel)
-- Berserk (egentligen dwarf, men vi är alla människor)
- För infödingar:
-- Fighter
-- Sorcerer

Många voro kallade till resans början - men få kom (om man nu kan anse att 7 spelare är ett litet antal).

Förutom vår eminente kultledare, Stövelkatten, närvarade:
- Jarl: krigaren Vassnar den förslugne, en pålitlig kämpe med lika vass tunga som svärd.
- anth: bärsärken Tjockulf Ludenfot, känd för att emellanåt säga "Arrgh!"
- Spider Jerusalem: bärsärken Einhart, som hade en pålitlig svärdsarm fastän han överlevt mer än 60 vintrar.
- Shadowcaller: krigaren Snorlof den begångne, vars tråd Nornorna klippt ovanligt kort.
- Valinxh: krigaren Valinxh Gröne, som döljer sitt ansikte.
- gizmo: tjuven Thorstein Träskalle, vars avvaktande och försiktiga inställning till det okända antagligen kommer rädda oss från en säker undergång - bara vi lär oss lyssna på hans kloka ord.
- Ithaqua: tjuven Brynjolf Svartbete, bara barnet (bokstavligt talat), men redan känd som den som navigerade fel.
(fler äventyrare lär dyka upp under resans gång)

 

[anth]

Prolog

Tid: någon gång på 900-talet.
Plats: ett namnlöst kloster på Irland.
Protagonister: en skeppslast namnlösa jylländska vikingar som gör det de är bäst på - plundra irländska kloster.
Efter att klostret är taget upptäcker de till sin stora besvikelse att det inte finns några nunnor att röva bort. De diskuterar om de ska röva bort några munkar istället men kommer fram till att munkar inte är lika underhållande. Istället bestämmer de sig för att se om klostret har några mer skatter - och hittar ett lönnrum i klostrets källare. I lönnrummet finner de en tunna med en konstig men stärkande dryck (enligt kännare ska det tydligen smaka som ett fruktigt belgiskt öl). De hittar även en liten förgylld pyramid på en piedestal.

Vår tappra hjältar tackar för den irländska gästfriheten, tar med sig sina presenter och ger sig ut på havet igen. Väl till havs råkar de ut för konstigt väder. En dimma sveper in skeppet samtidigt som det blåser upp till storm. Konstigt nog blåser inte stormen bort dimman. Tvärt om tycks dimman bra bli tjockare ju mer det blåser - och den tycks även få konstiga färger. Stormen bara ökar i styrka; masten knäcks och till slut kantrar drakskeppet...

 

[anth]

Halvdränkta och mörbultade vaknar vår hjältar upp från medvetslöshetens mörker samtidigt som de spottar ut sand ur munnen...
Sand?
Tydligen förliste deras skepp på en sandbank och de spolades iland.
Sand som smakar konstigt, annorlunda, obekant,...
De ser sig omkring:
Stormen har bedarrat, dimman har lättat och det är nu gråmulet med regn i luften. De är bara sju som spolats iland: Vassnar den förslugne, Tjockulf Ludenfot, Einhart, Snorlof den begångne, Valinxh Gröne, Thorstein Träskalle och både sist och minst; Brynjolf Svartbete.

Sju stycken av 25 mans besättning. Vad har hänt med de övriga? Drunknat? Troligtvis.
De ser sig omkring. Det finns inte en levande själ så långt ögat når. inte ens en fågel. Ingenting.
Stranden övergår i ett kalt landskap, nästan ökenliknande, med några enstaka små buskar som stör enformigheten här och där.
Ett hundratal meter bort längs stranden ser de resterna av ett vrak.
Och ut mot havet ser de - Carcosa. Ute i havet ligger en stad med tinnar och torn - och staden heter Carcosa. Hur de kan veta detta har de ingen aning om - men ingen av dem kände till namnet Carcosa förrän de vände sina blickar från land.

De bestämmer sig för att undersöka vraket. Det visar sig, inte helt oväntat, vara deras eget skepp. Det finns inte mycket kvar av värde, men tillräckligt för att de ska ska kunna rusta och väpna sig, dessutom 45 meter rep med en änterhake, ett par 3 meters stavar, ett par säckar, lite silvermynt och ett par dagars mat - men inga kroppar.

Thorstein organiserar dem för att bygga en flotte vilket tar en stund. Plötsligt hyschar Einhart dem: det kommer någon!

 

[anth]

Snabbt lägger de sig i bakhåll i bland vrakdelarna när 19... män... kommer gående längs stranden. Män är nog inte rätta ordet, freakshow är ett bättre epitet. Samtliga män är sminkade från topp till tå i olika färger; grönt, blått, gult, rött, ja alla regnbågens färger finns representerade. De flesta av männen har dessutom någon konstig missbildning: någon har bläckfisktentakler istället för armar, en annan har bara en gigantisk mun i ansiktet utan tillstymmelse till ögon, öron eller näsa, en tredje har ett jättelikt skalligt huvud, o.s.v.
Våra hjältar för en viskande diskussion om vad de ska göra: 19 män är mycket även för sex våldsamma vikingar. När de konstiga männen passerar vraket har våra hjältar ännu inte bestämt sig för vad de ska göra - så Tjockulf och Einhart tar saken i egna händer och anfaller och de flesta andra följer med i attacken.
De inriktar sig på gruppens ledare då denne verkar vara den ende med avståndsvapen; något konstigt armborst.
När de fällt ledaren möter Tjockulf den hårlöse med jättehuvud som försöker kontrollera Tjockulf med mentala krafter. Tjockulf svarar genom att sticka in spjutet i ögat på den hårlöse, som faller till marken.
Efter bara ett par sekunder har de fällt fyra stycken av de konstigt sminkade männen, men även Vassnar och Snorlof har fallit och övriga har skador. Våra hjältar beslutar sig för att heroiskt retirera till flotten från den ondskefulla fienden. Under reträtten plockar Tjockulf upp den fallne ledarens armborst och väl på flotten försöker han använda det mot angriparna - som samtliga faller till marken.

Förbluffade tittar de på det konstiga armborstet - något sådant har de aldrig hört talas om: ett vapen som kan fälla 15 män i ett slag, det måste vara magiskt! Försiktigt paddlar de tillbaka in till stranden för att undersöka de fallna, samtliga är döda. De plundrar liken som inte har så mycket av värde, det mest värdefulla verkar vara ett svärd som Brynjolf lägger beslag på. Konfunderade konstaterar de att färgen inte går att tvätta av de fallna - det är som deras hud faktiskt hade dessa konstiga nyanser.
Valinxh gör upp ett likbål för sina fallna kamrater och fortsätter sedan att grilla bläckfiskarmarna från en av de fallna. Tjockulf styckar upp en annan av de fallna och använder som fiskebete - utan att få napp. Thorstein undersöker det magiska armborstet utan att bli klokare och ger det till Einhart som provskjuter ner i vattnet som börjar koka. Tjockulf och Brynjolf tar en stor lov inåt land för att se om de hittar något intressant - och faktiskt; de hittar färska spår från en stor grupp män, kanske 25-30 st som gått i riktning inåt land från vraket.

Senare diskuterar de vad de ska göra. Einhart tycker att de ska använda flotten för att ta sig till Carcosa - där finns det säkert många kloster att plundra för hungriga vikingar som de. Tjockulf argumenterar för att de ska följa spåret inåt land då det säkert leder till ett mycket rikt kloster med många nunnor. När Einhart ser att Tjockulf börjar vinna de övriga till sin sida tar han upp det magiska armborstet och INSISTERAR på att de ska ta flotten till Carcosa. De övriga finner inga fel i Einharts nya resonemang och kliver därför ombord.
Väl på väg mot staden får Tjockulf tillbaka armborstet och använder det genast för att INSISTERA på att de ska gå iland igen och följa spåret inåt land. De övriga, inklusive Einhart, håller med så de vänder flotten mot land igen.

 

[Arfert]

Awesome.

 

[Valinxh]

- anths minion: tjuven Valinhx, som döljer sitt ansikte.

En liten anmärkning: Min karaktär är en fighter inte en tjuv. (Och namnet är felstavat)

 

[Konrad Konvalj]

- anths minion: tjuven Valinhx, som döljer sitt ansikte.

En liten anmärkning: Min karaktär är en fighter inte en tjuv. (Och namnet är felstavat)

Jag väljer att tro på anth före hans minion. Du har stavat ditt namn fel och det gör dig till en tjyv

Spoiler

Och välkommen till forumet.

 

[Guest]

Jag ser SÅ fram emot fortsättningen på den här krönikan efter kvällens spelmöte. Det hade allt.

En trailer - romantik över färgskalorna, hemska fiskmonster, mer eller mindre huvudlösa karaktärer, LASERPISTOLER och förstoppning.

Jag använder väldigt mycket slumptabeller så jag har ofta inte den blekaste aning själv om vad som ska hända. Blir intressant att se vilka knasiga upptåg som tar vid härnäst.

 

[Rickard]

En trailer - romantik över färgskalorna, hemska fiskmonster, mer eller mindre huvudlösa karaktärer, LASERPISTOLER och förstoppning.

Jag använder väldigt mycket slumptabeller...

Vad är det för jävla tabeller som har både laserpistoler och förstoppning?

/Han som blev nyfiken på modulen när han läste de konstiga företeelserna om staden i trådstarten

 

[Guest]

En trailer - romantik över färgskalorna, hemska fiskmonster, mer eller mindre huvudlösa karaktärer, LASERPISTOLER och förstoppning.

Jag använder väldigt mycket slumptabeller...

Vad är det för jävla tabeller som har både laserpistoler och förstoppning?

/Han som blev nyfiken på modulen när han läste de konstiga företeelserna om staden i trådstarten

Kronisk förstoppning verkade rimligt som lyte när man nästan blir ihjäldödad i magen med en mikrovågsstrålpistol.

 

[Sapient]

- Avståndet till staden är obeskrivbart: ibland tycks den vara framför sjön, någon gång i sjön och andra gånger bortom den.
- När månen stiger över horisonten tycks stadens torn befinna sig bakom den, inte framför.

Hmm, påminner om min resa från flygplatsen in till staden idag. Klart obestämbart avstånd - eller iaf. tidsåtgång. (Men taxametrarna här tycks mest gå på körd sträcka, så köerna gjorde inte så mycket...)

Om staden (Chicago) i övrigt har likheter med Carcosa, låter jag ännu vara osagt. (Några laserpistoler har inte sett till, men väl några människor som kan starkt misstänkas för att vara muterade...)

Lev väl och rulla många tärningar i min frånvaro!

 

[anth]

- anths minion: tjuven Valinhx, som döljer sitt ansikte.

En liten anmärkning: Min karaktär är en fighter inte en tjuv. (Och namnet är felstavat)

Jag väljer att tro på anth före hans minion. Du har stavat ditt namn fel och det gör dig till en tjyv

Spoiler

Och välkommen till forumet.

Jag skyller på stövelkatten, han snodde alla mina anteckning efter första spelmötet.
Efter andra spelmötet igår behöll jag dock anteckningarna - men jag tvivlar på att det blir bättre, jag skriver så slarvigt att jag inte kan läsa min egen handstil.

Precis som KK önskar jag också vår nya forumit välkommen till forumet.

 

[anth]

Vad är det för jävla tabeller som har både laserpistoler och förstoppning?

/Han som blev nyfiken på modulen när han läste de konstiga företeelserna om staden i trådstarten

Carcosa är bara Weirdness Galore - Eller som vi själva brukar säga: total mindfuck.
Om ni inte tror mig kan ni läsa igenom Jeff Rients Carcosa Character Generation What Went Wrong

I ärlighetens namn tror jag inte att just de här slumptabellerna var meningen att använda - men det hindrar inte att de flesta Carcosa-spelare använder dem i alla fall.
Och ja, hela Carcosa består bara av sådana slumptabeller - och hex crawl.

 

[anth]

[Shadowcallers nya rollperson: Spring]
[Jarls nya rollperson: Gem]

Väl iland igen konstaterar de att det börjar mörkna så de slår läger för natten. När morgonen gryr möts de av en överraskning; under natten har vädret klarnat och de får se en magnifik soluppgång när sol...arna stiger över horisonten. Vår vikingar känner sig nu ganska säkra på att de INTE är på Irland längre.

Efter ett snabbt morgonmål ger de sig av på plundringståg inåt landet. Efter någon timme ser de två prickar i fjärran som närmar sig. Det visar sig vara två kvinnor som är på vandring; den ena vit, den andra röd - och när jag säger vit och röd menar jag inte europé och indian. Nej, tänk er en svensk rödmålad stuga med vita knutar; de två kvinnorna har färgerna knutvit respektive stugröd. De två är även varandras motsatser utseendemässigt, den vita kvinnan är lika vacker som den röda är ful. Den vita, som ser ut att kunna vara en prinsessa, har ett konstigt djur som bäst kan beskrivas som en korsning mellan varg och ödla - som Brynjolf genast rusar fram för att klappa. Den röda går dock emellan och hytter med sitt spjut som har en spets av flintsten. Den röda kvinnan ser med avsmak på Brynjolfs rödrosiga kinder; är den lille gossen verkligen en hybrid mellan röda och vita? Hu så hemskt, att han inte skäms!
När de sedan försöker tala med varandra uppstår nästa problem, infödingarna talar inget civiliserat språk som vikingarna känner igen - så de gör så gott de kan med hjälp av handsignaler.

Den vita kvinnan är i själva verket den undersköna grottprinsessan Spring, Uppermost of all Superlatives, och den röda hennes livvakt, den inte fullt så sköna Gem-that-sees-in-the-the-dark - och de är ute på en andlig pilgrimsfärd.
När de står där och viftar med händerna i luften i tafatta försök att försöka förstå varandra känner de plötsligt hur marken börjar skaka - precis som en jätte närmade sig med stora steg. Spring och Gem tittar på varandra med skräck i ögonen för att sedan springa allt vad de orkar bort från den annalkande faran. Vikingarna står kvar för att se vad som nalkas - och när de sedan ser, flyr även Brynjolf, Thorstein och Valinxh. De enda som stannar kvar är bärsärkarna Tjockulf och Einhart - för de har ju ett magiskt armborst som kan fälla 15 män och få vatten att koka. Vad som kommer emot dem är tre stycken drakar, springande på bakbenen, högre än en ladugårdsgavel, med käftar tillräckligt stora för att kunna svälja vuxna män levande och med underligt små armar/framben.
När Lokes avkomma är så nära som ett stenkast ifrån dem avfyrar Tjockulf sitt magiska armborst; klick! Ingenting händer. Vid detta fylls Tjockulf av bärsärksraseri och kastar armborstet på Einhart. Sedan lägger de båda benen på ryggen och flyr efter de andra. Tyvärr är drakarna snabbare än bärsärkarna så de får tag på Einhart och sliter honom i stycken. Detta tar dock ett par sekunder och Einharts hjältemodiga död räcker för att Tjockulf ska hinna ikapp de andra som hittat ett runt hål i marken som de hoppar ner i.

 

[anth]

De ser sig omkring i sin nya fristad. De har hoppat ner i ett stort fyrkantigt rum, c:a 15m x 15m. Golv, väggar och tak är täckta av något som ser ut som gräddvitt läder. Rummet är upplyst av en okänd form av lampor som är inbyggda i väggarna och som ger ifrån sig ett kallt vitt sken, nästan som månljus. I väggarna finns även runda svarta "fönster", 30 cm i diameter i huvudhöjd, med en meters mellanrum.
Tre av väggarna har gångar som leder från rummet. Står man med ryggen mot väggen som saknar gång, har den vänstra väggen en gång som sluttar ner, den mitt emot en rak gång och den högra en som sluttar upp.
I taket finns ett hål, 3 meter i diameter. Genom hålet, cirka tre meter upp kan de se hur drakarna tittar ner på dem.
Det luktar konstigt och obekant här nere, bäst kan doften beskrivas som "torr" och "kemisk".

Då viss förvirring tycks råda inom den lilla gruppen tar Tjockulf kommandot och leder dem med fast hand.

De väljer att ta högra gången som sluttar uppåt som efter ett par meter leder till ett nytt 15m x 15m-rum. Detta rum har en gång till, i vänstra väggen, som sluttar nedåt.
I rummet finns tre stycken konstiga läderfåtöljer och på läderfåtöljerna finns ett antal ledade stålarmar monterade. På stålarmarna finns konstiga stålverktyg. På fåtöljarmstöden finns även något som ser ut som knappar. Thorstein provar att trycka på en knapp. Plötsligt börjar stålarmarna och verktygen röra sig med ett vinande ljud - Thorstein trycker förskräckt på knappen igen och det blir återigen lugnt och stilla.

De fortsätter nedför gången i vänstra väggen. Den har 4 stycken sidokorridorer, 2 på var sida. Gången slutar med en bastant ståldörr utan handtag, men med ett stort stålhjul monterat. De fyra sidokorridorerna slutar samtliga med en öppning i taket, dit skickar Tjockulf upp Brynjolf, för han är minst. Tre av de fyra öppningarna leder till cirkulära rum med kistor uppställda längs väggarna. Kistorna har glaslock, men de tycks vara fyllda med någon slags ånga eller rök för han kan bara ana någon form av kroppar på insidan. När Brynjolf kommer ned igen blir Tjockulf mycket vred. Självklart är det skattkistor och Brynjolf säger bara annat för att få behålla alla skatterna själv.
Den fjärde öppningen, i den bortre vänstra korridoren, leder istället till en ny korridor som i sin tur leder till ett rum med konstiga maskiner och slangar av okänt material, ett mystiskt brummande ljud hörs från maskinerna.

Tjockulf leder dem tillbaka till det första rummet och väljer den mittersta gången och kommer in i ett till 15m x 15m-rum med ett gång i den bortre väggen. Rummet tycks vara ett lager. Där finner de massor av stående stålcylindrar, c:a 60 cm höga och 15 cm breda. Cylindrarna har fastsatta remmar av ett okänt material så att man kan sätta fast dem som ryggsäckar på ryggen. De har även en slang på ovansidan och slangen avslutas i en konstig tratt. Brynjolf säger att slangarna liknar dem han såg uppe i maskinrummet.

De fortsätter nästa korridor bort till nästa rum. Det har en stor magisk tavla på bortre väggen. Tavlan ser ut som ett fönster, men den tycks visa Carcosa ovanifrån som man vore en fågel. Dessutom rör sig bilden. Mitt i rummet finns även något altarliknande bord i ett okänt material med inbyggda lampor, knappar, spakar och rattar.

Här passar Tjockulf på att lägga armen runt Springs midja på ett väldigt familjärt sätt och belönas med en rungande örfil av Grottprinsessan, som om möjligt blir ännu likblekare av ilska.
Tjockulf, som inte är van vid att det svagare könet motstår hans charm blir helt paff och gör faktiskt ingenting.

Tjockulf känner att han måste ta kommandot igen så han visar sitt förakt för magiska tavlor genom att gå tillbaka till det första rummet och går ner för den vänstra gången. De kommer till ett till 15m x 15m-rum, med en korridor i högra väggen och en stor glasskiva som täcker hela bortre väggen. Det tycks vara vatten på andra sidan glasskivan, men det är helt mörkt så de ser ingenting i vattnet.

När de ska gå in i den sista gången tröttnar Valinxh på Tjockulfs översittarfasoner:
"Unge man hit och pojkvasker dit - jag är faktiskt kvinna" skriker hon när hon sliter av näsduken som tills nu dolt hennes ansikte.
Tjockulf ser ut som en fisk på torra land, men lyckas till slut få ur sig "ä-ä-är han en hon???"

Tjockulf, som inte vill ha fler överraskningar. går tyst vidare. Nästa gång korsas av ett tjockt glasrör i taket, glasröret tycks vara fyllt med rinnande vatten. De kommer in i ett sista rum som består av en stor vattenbassäng med svart vatten. Direkt till vänster om dem när de kommer in i rummet står ytterligare tre av de konstiga metallcylindrarna med ryggremm, slang och konstig tratt. Ovanför bassängen finns tre stora ihåliga glaskulor, tillräckligt stora för att flera personer ska få plats i varje glaskula. Glaskulorna sitter dels fast i armar från den högra väggen, dels från slangar i taket, liknande slangarna på stålcylindrarna och maskinrummet.

Men även om dessa saker kan vara intressanta så är det mest intressanta i rummet den monstruösa varelse som står i bortre ändan av rummet.

[Slut på första spelsessionen]

 

[anth]

[Reglerna i Stövelkattens Carcosa-kampanj skiljer sig från vanlig OSG, två av reglerna vi använder kan vara värda at nämna.
1. Carcosa är betydligt mer slumpmässig än vanliga kampanjer. Rollpersonernas Hp slås fram för varje strid. En rollperson kan få en d12 och slå fram 12 hp ena striden för att få en d4 nästa och slå fram 1 hp. slår man fram 8 hp första striden och tar 5 hp i skada, för att sedan slå fram 4 hp nästa så börjar man nästa strid med -1 hp (i praktiken får man börja med 1 hp).
2. Husregel: man dör inte automatiskt vid 0 hp. Istället slår man ett Death Save. Vid missat save dör man. Vid lyckat save överlever man, men:
- Man är medvetslös i flera timmar.
- Man hoppar INTE upp till 1 hp som man gör i såna där moderna rollspel som DnD4.
- Man är väldigt svag och sängliggande tills spelledaren anser att man kan stå på benen.
- Spelledaren kan bestämma att rollpersonen får någon form av permanent skada.
Das ist the way the Ice-cube crumbles.]

***

Varelsen är stor som två fullvuxna män och ser ut som en korsning mellan människa och fisk - men inte på det där trevliga sättet som en sjöjungfru, snarare tvärt om. Varelsen ser ut som en grotesk människa med fiskhuvud, med utstående ögon och sylvasa tänder.
För att ha fiskfene-liknande fötter med simhud rör den sig förvånansvärt snabbt och den verkar inte alltför glad över att ha vikingar på besök. Snarare ser det ut som om den mycket väl kan tänka sig vikingar till middag.
Tjockulf, som inte alls känner sig redo för strid, börjar kasta de svarta stålcylindrarna på varelsen, Thorstein gör detsamma. Valinxh och Brynjolf däremot beter sig som riktiga vikingar och anfaller varelsen med sina dolkar. Gem kastar sitt stenspjut och Springs vargödla gör sitt bästa för att slita varelsen i bitar. Efter en hård och blodig strid kan dock våra hjältar pusta ut framför sin fallne fiende.

Striden ger hjältarna en idé; de hämtar fler cylindrar från lagret och börjar kasta upp dem på drakarna. En av drakarna fångar en cylinder i munnen som exploderar när draken biter till. Efter ett par minuter tröttnar drakarna på att få stålcylindrar i huvudet och ger sig av.

De går tillbaks till den magiska tavlan och upptäcker att de kan styra bilden med kontrollerna på altarbordet.
Efter ett par timmars övning har de så pass mycket kontroll att de kan styra bilden som de vill. Det första de upptäcker är att Carcosa ligger mitt i en sjö, vilket är lite underligt då de förliste på Nordsjön. Sedan lyckas de lokalisera sitt eget vrak, följa spåret de själva följt och till slut hitta hålet i marken där de själva befinner sig. Upphetsade springer de till hålet för att titta upp och se vad det är för tingest de styrt, men ser ingenting. De försöker till och med kasta upp saker, men träffar ingenting heller - fastän det ser ut på den magiska tavlan som om den blir träffad av sakerna.
Istället fortsätter de att styra den magiska tavlan den väg de tänkte gå. De ser fler drakar i olika former och storlekar och ett antal människor av olika färg - men ingen lägger märke till dem. Till slut kommer de till en "djungel" där träden verkar vara gigantiska svampar - och här "dör" den magiska tavlan. Den blir helt svart och ett par vita okända runor visar sig.

Efter detta undersöker de ståldörren med ett stort stålhjul på och de upptäcker att de kan öppna ståldörren genom att vrida på hjulet. På andra sidan finns en naturlig underjordisk flod och precis vid dörren finns en liten brygga, men ingen båt. De stänger och reglar dörren igen.

Tjockulf undersöker "skattkistorna" och krossar glaset på en av dem med hjälp av en stålcylinder. Ut väller en grön stickande gas. I skattkistan finns bara en mumifierad människoliknande varelse med enormt stora svarta ögon. Tjockulf sticker sitt spjut i den vederstyggliga varelsen som verkar dra en sista suck, vid detta ryser Tjockulf. Han gör likadant med samtliga kistor som alla har samma innehåll.

De undersöker även de tre fåtöljerna. De trycker på knapparna så att armarna och verktygen börjar röra sig och håller sig sedan undan. Efter någon minut stannar och tystnar armarna av sig själva.
Den första stolens armar arbetar i huvudhöjd och producerar en cylinder med grön vätska i när den slutar.
Den andra stolens armar arbetar i maghöjd och producerar en försluten påse som innehåller något vaxkakeliknande när den slutar.
Den tredje stolens armar arbetar i benhöjd och producerar 2 metallcylindrar med konstigt mönster på när den slutar.

De slår läger för natten i rummet med hål i taket. Under Valinxh vakt börjar det plötsligt lysa ner i hålet och hon ser hur fyra par fötter (med tillhörande kroppar) sänks ner i hålet.

 

[anth]

Varelserna är lite mindre än fullvuxna män och klädda i silverfärgade kroppsdräkter. På sina huvuden har de glaskupor som döljer ansiktena och i händerna har de något som alltför mycket liknar det magiska armborstet för att våra vikingar ska känna sig trygga. Gem identifierar genast varelserna som utomjordingar av samma sort som rövade bort hela hennes familj. Vikingarna förstår inte ett ord av vad hon säger, men det framgår ändå med all önskvärd tydlighet att hon hemsk gärna skulle vilja spetsa varelserna med sitt spjut.

Tjockulf och Valinxh smyger fram och sliter ner varsin svävande utomjording. Valinxh lyckas avväpna sin men Tjockulf har inte lika stor tur - istället försöker han dunka glaskulan runt varelsens huvud mot golvet tills den går sönder - och när den väl gör det väller det ut samma gröna gas och han ser samma gråa huvud med stora svarta ögon som i kistorna.

Alla attackerar nu utomjordingarna, men dessa tycks ha ett magiskt skydd - för varje gång man träffar dem flammar det upp en grön blixt några centimeter från utomjordingarnas dräkter som verkar absorbera det mesta av skadan.
Utomjordingarna skjuter vilt omkring sig, men vikingarna försöker undvika att hamna i skottlinjen då de fortfarande har armborstet i färskt minne. En av utomjordingarna lyckas sväva uppåt och fly, men för övriga tre blir detta rum deras grav.
Tyvärr har även Tjockulf fallit efter att ha blivit träffad av de konstiga vapnen, men turligt nog verkar Valkyriorna ha taglit ledigt idag för han andas fortfarande svagt. De undersöker honom, men hittar inga skador förutom att hans mage är alldeles röd som om han bränt sig.

De undersöker liken; det magiska skyddet verkar förbrukat, men de har tre av utomjordingarnas vapen så striden ses ändå som en framgång.

När Valinxh ska packa ner vapnet från sin döde utomjording upptäcker hon ett paket ister som hon tagit med från vrakspillrorna. Hon kan inte se vad hon ska ha istret till och efter lite betänketid bestämmer hon sig för att ge det till Spring. Kommunikationen fungerar fortfarande inte riktigt mellan vikingar och infödingar så Spring misstolkar gåvan som en kärleksinvit. Därför blir den blott 15-åriga Valinxh väldigt förvånad när hon får en passionerad kyss som tack.

 

[Cybot]

Anth. Du är min hjälte.

 

[anth]

Efter ett par timmar vaknar Tjockulf upp och alla blir glada när de hör vad han har att säga:
"Aj aj aj, min stackars mage, jag tror jag dör..."
för en man som i första hand tänker på sin mage kan säkerligen inte vara döende.

Nästa dag ger sig kvinnona av, antagligen för att slippa höra Tjockulfs klagolåt, till vraket för att bygga en släde att släpa honom på. Valinxh visar vägen och väl vid vraket tar sig Spring och Gem även varsin ringbrynja. Under tiden provar Brynjolf och Thorstein, som stannat kvar med Tjockulf, vad som fungerar bäst som öronproppar.

När kvinnorna kommer tillbaka lägger de Tjockulf på släden och hela gruppen ger sig av. Kvinnorna tar tacksamt del av de senaste rönen om öronproppar. De kommer fram till svampdjungeln utan missöden och ger sig in under de underliga svamphattarna. Efter ett par timmars djungelhajk möter de en varelse som är stor som en lada och genomskinlig som gelé. När varelsen får syn på dem förvandlas den till något vagt antropomorft, antagligen för att visa sin lekfulla sida för sina nya vänner. Lekfullheten är dock helt bortkastad på våra små hjältar då varelsens förvandlingskonst inte är den bästa; resultatet kan närmast liknas vid en jättelik smältande vaxdocka - en inte alltför trevlig syn vill jag lova. "TA MIG HÄRIFRÅN!" vrålar Tjockulf från kälken och de andra är inte sena att efterkomma.

Efter en stunds språngmarsch ser de inte längre några spår efter deras nyafunna lekkamrat och de stannar för att pusta ut. Spring sätter sig ner på en sten, en väldigt slät och fyrkantig sten. Hon sveper undan lite djungelväxter och upptäcker att den ligger intill andra släta fyrkantiga stenar som tycks vara restena av en gammal ziggurat. På andra sidan hittar de även en trappa som leder ner i zigguraten och de håller rådslag om vad de ska göra. Tjockulf kräver å det bestämdaste att de avlägsnar sig från denna ondskans borg genast, de andra röstar. Utfallet är enhälligt, Tjockulfs kälke får åka först ner för trapporna in i zigguraten.

 

[anth]

"Aaarrrggghh - DUNK!" Låter det när Tjockulfs släde åker ner för trapporna och in ett - altare!
Trapporna slutar i ett underjordiskt stenrum. Mitt i rummet står ett stort stenblock. På blocket finns inristade skåror, Skårorna leder ner längs stenblocket till golvet och vidare till en inristad cirkel runt altaret. Helt uppenbart är skårorna till för att leda blod från de som offras på altaret till den inristade stencirkeln. På altaret ligger ett skelett. På golvet bredvid ligger ett till skelett utan huvud med rostigt svärd i handen, i en klädsel som en gång måste varit väldigt praktfull.
Valinxh är först fram vid det huvudlösa skelettet för att se vad det kan ha för godsaker på sig. Det enda av intresse som hon hittar är en dosa blått pulver. Hon provsmakar snabbt pulvret, men inget märkbart händer. Deras självpåtagne ledare, Tjockulf proklamerar att denna mörka grav är en synnerligen dålig plats att övernatta på, varför de andra genast slår upp nattläger.

Mitt i natten, under Valinxh vakt, hör hon plötsligt en röst från en av väggarna. Givetvis förstår hon inte ett ord, för rösten talar infödingsspråk. Hon smyger bort till Spring och väcker henne. Den 24-åriga grottprinsessan tror bestämt att Valinxh har kommit för att vänslas lite i natten och hon sträcker ut armarna för en omfamning när hon också hör rösten:
"Jag vet att ni är där!"
"Hjälp mig nu, annars ska jag förbanna er i evighet."
"Försök inte att ignorera mig för då kommer jag att döda er tusen gånger om..."
Tyst smyger de två kvinnorna mot rösten för att se vad det är - och finner en talande döskalle.
När Spring sträcker ut handen för att ta upp döskallen upptäcker hon att det inte alls är en döskalle, utan huvudet av en benman. Av alla de färgade raserna på Carcosa är benmän de mest avskydda för de saknar färg - de är helt genomskinliga och man ser bara deras skelett.
Huvudet presenterar sig hövligt som Ratsugar. Spring försöker översätta detta för Valinxh medelst charader:
"Hm, två delar; första är ett djur, ett litet hårigt djur, en bäver! Det andra går att äta, fett? BÄVERFETT!!!"

Ratsugar berättar för Spring att han är en mäktig magiker och faktiskt halshuggit sig själv av egen fri vilja. Så här i efterhand erkänner han villigt att det inte är det smartaste han gjort i sina dar, då ett ensamt huvud inte har mycket till rörlighet. Han berättar också att han förälskade sig i en gul kvinna, vid detta ryser Spring - kärlek mellan olika raser, huvaligen! Hon kastar en förstulen blick och bestämmer sig för att Valinxh nog är tillräckligt vit.
Faktiskt är det så att offr... föremålet för hans starka känslor är skelettet på altaret som han själv stuckit kniven i.

Han berättar vidare att han kommer från silkeskonklaven i sydväst, men att han behöver ta sig till molnspirorna i nordöst för att avsluta en ritual som han påbörjade för nästan hundra år sedan. Om de tar honom dit lovar han att uppfylla alla deras önskningar. Detta med att uppfylla önskningar lyckas Spring på något sätt översätta till vikingarna som nu har vaknat av allt prat.
Vikingarna rådslår sins emellan: ett talande huvud - Vem har hört talas om något sådant? Förutom Mimer då förstås... De kommer fram att om det finns en liten chans att huvudet faktiskt är en mäktig magiker som kan ta dem hem kan det vara värt att föra honom dit han vill - och skulle Bäverfett inte vara det han utger sig för kan de ju alltid sparka ner honom i närmaste dike.
Ratsugar lyssnar förundrat på främlingarnas konstiga språk tills Spring förklarar att de är heliga krigare sända av andarna. Ratsugar betvivlar inte ett ord av det hon säger, han kommenterar bara lakoniskt: "konstigare saker har hänt."

Brynjolf hittar ett långt grässtrå och börjar intresserat kittla det talande huvudet som irriterat säger "jag uppfyller alla önskningar, men aldrig för den där ouppfostrade pojkspolingen!"
Spring börjar nu bli misstänksam: "hur kan vi veta att du verkligen kan uppfylla våra önskningar?"
"Vänd på dig!" säger huvudet.
"va?" säger Spring förvånat.
"Se bakom dig!" förtydligar huvudet.
Spring vänder sig om utan att se något speciellt så hon undrar vad Ratsugar menade.
"Där ser du" svarar huvudet, "jag kan få dig att göra precis vad jag vill!"
Vid det här laget tycker de att huvudet börjar tala lite väl mycket skit så de stoppar in en trasa i munnen på honom. De tar sig även en lång titt på Tjockulf som finner det för gott att sluta gnälla.