Nekromanti Castlevania enligt Pendragon modellen

[God45]

Castlevania enligt Pendragon modellen

Jag har blivit inspirerad av ett par olika källor och fått en ide. Varför inte köra en kampanj baserad på den gothiska tv-spels serien Castlevania där man istället för att spela en karaktär spelar en hel släkt? I tv-spelen spelar man ju olika medlemar av Belmont klanen som är en släkt av vampyrjägare. Jag tänkte att man gör det som i Pendragon där man spelar sin äldsta son efter man dött. Eftersom Dracula dyker upp igen med sitt slott med hundra års mellanrum om man dödar honom så blir det att man antingen spelar sitt barnbarnsbarn om man dödar Dracula eller sin son om man misslyckas och blir dödad av Dracula. Om man misslyckas kommer ju landet var täckt av mörkret av Draculas styre under 10 till 20 år tills ens unge är gammal nog att ge sig ut för att besegra Dracula och ställa allt till rätta.

Spelet börjar år 1500, 24 år efter att Dracula dog i strid mor turkarna och något märkligt har börjat hända upp i slottet Castlevania. Fruktansvärda monster har setts till och på nätterna syns ljus och blodisande skrik hörs från slottsruinen. Slottet verkar också bygga upp sig själv lite mer varje natt. Det är här de första spelarkaraktärerna kommer in och ger sig upp för att undersöka Castlevania där de tvingas slåss mot monstren och Dracula själv. De tror det är slutet på det hela men 100 år senare kommer slottet tillbaks och det är upp till hjältarnas ättlingar att hantera problemet. Efter det blir släkterna dedikerade monsterjägare.

Man kan antingen lägga upp det som att alla spelar varsin släkt, som att man spelar medlemar av samma släkt (syskon, kusiner, ingifta etc.) eller att en spelare spelar huvudsläkten och så spelar resten vänner, allierade och hantlangare till denne. Om någon vill finns det också möjligheter för karaktärer som inte åldras så som Alucard som är en halv-vampyr från tv-spelen men jag vet inte om det är bäst att undvika sådana.

Vad tror ni? Kan det fungera? Några specifika fallgropar ni tycker jag skall undvika?

 

[Zorbeltuss]

Först och främst, det låter astufft.

Man kan antingen lägga upp det som att alla spelar varsin släkt, som att man spelar medlemar av samma släkt (syskon, kusiner, ingifta etc.) eller att en spelare spelar huvudsläkten och så spelar resten vänner, allierade och hantlangare till denne. Om någon vill finns det också möjligheter för karaktärer som inte åldras så som Alucard som är en halv-vampyr från tv-spelen men jag vet inte om det är bäst att undvika sådana.

Att karaktärer inte åldras är ju hyffsat vanligt i Castlevania, Simon tror jag levde i trehundra år innan han lyckades bryta förbannelsen, jag skulle nog låta delar av gruppen komma från samma släkt dock, Maria är ju en av de tuffaste karaktärerna i hela serien (hon är dock bara med i saturnvarianten av symphony of the night, mig veterligen) och skulle vara riktigt tuff sida vid sida med Alucard och Richter tillexempel.

/Luna Lovegood

 

[God45]

Först och främst, det låter astufft.

Nice

Att karaktärer inte åldras är ju hyffsat vanligt i Castlevania, Simon tror jag levde i trehundra år innan han lyckades bryta förbannelsen, jag skulle nog låta delar av gruppen komma från samma släkt dock,

En eller ett par karaktärer som hänger med i flera generation kan vara coolt. Om inget annat skapar det massa möjligheter för intressant rollspelande mellan olika karaktärer. Vem vill inte spela den äldre I am to old for this shit karaktären? Eller unga, kaxiga karaktären som tänker modernisera monsterjagandet med saker som skjutvapen istället för de traditionella svärden och piskorna.

Jag tänker också använda släktgrejen och att man inte är bunden vid en karaktär till att göra vissa saker snor svåra i stil med tv-spelen. Så lyckas man hålla någon vid liv i flera generationer är det rätt coolt.

Maria är ju en av de tuffaste karaktärerna i hela serien (hon är dock bara med i saturnvarianten av symphony of the night, mig veterligen) och skulle vara riktigt tuff sida vid sida med Alucard och Richter tillexempel.

Maria är rejält cool och har grymma krafter. Hon är med i staurn varianten av Symphony of the Night som du nämner men hon är också med i två spel till. Hon är med i Castlevania: Rondo of Blood som är föregångarren till Symphony of the Night och utspelar sig 4 år tidigare och hon är med i fightingspelet Judgment.

Jag funderar lite apropå henne på hur jag ska göra magi och just nu väger jag mot att vissa karaktärer har enskilda krafter som de kan använda. Så inga spellists eller friform magi utan fasta effekter som kan användas.

 

[Skarpskytten]

Vad tror ni? Kan det fungera? Några specifika fallgropar ni tycker jag skall undvika?

Det kan bli hur bra som helst.

Men det finns en fallgrop, säger jag, vis av erfarenhet.

Jag fick en gång idén att köra en KAP familjekrönika. Spelarnas börjad som fyra bröder, och det fanns en lång bakgrundhistoria om hur deras far blivit av med allt sitt land och försvunnit till Andra Sidan. Det var ett mycket bra upplägg och en av de bästa bakgrunder jag skrivit.

Problemet var bara detta, att efter ett tag så började ett par spelare tappa interesset för min meta-story. Deras karaktärer hade andra saker för sig som intresserade dem mer. Till detta kom att den spelare som spelade familjeöverhuvudet (viktig aspekt i KAP culture gaming style) alltmer tog över och monopoliserade meta-storyn, dvs jakten på fadern och återvinnande av gårdarna. Detta ledde till att övriga spelare blev än mer ointresserade, och till slut var det väl en och halv spelare av fyra som brydde sig om min coola kampanjidé. De andra gjorde annat.

Be advised.

 

[God45]

Det har jag inte tänkt på... Men du har en absolut poäng. Tror du att jag kommer runt det om jag ger dem varsin släkt så att de har olika sidomål?

 

[Skarpskytten]

Det är en tanke. Det minskar i alla fall risken att hela kampanjen rasar samman om en eller ett par spelare vandrar bort från det som du tänker är det viktiga.

Sensmoralen är, tror jag, att om man ska köra något i den här stilen så är det mycket viktigt att alla har klart för sig vad som gäller. "Socialt kontrakt", tror jag det heter i rollspelsteori. Det kan vara svårt att kommunicera, så klart (jag tyckte att jag hade varit tydligt), även om man är medveten om vikten av det. Och spelare kan ändra sig. Så helt går det nog inte att undvika att sådant här händer.

Sen tror jag att det hade funkat bättre om 1) kampanjen varit kortare [vi körde 94 spelmöten eller något sådant] och 2) om jag hade känt mina spelare och hade kunnat ge rollen som familjeöverhuvud åt någon annan.