Fahnen_UBBT
Veteran
Här den äntligen, en presentation av mitt och Ymirs projekt Cermira. Texterna som ni får ta del av är synnerligen oredigerade och inte korrade för fem öre - tyvärr. Jag vet att det är osnyggt att posta sådant men det skulle ta mig en evighet att fixa sådana saker och jag tror hellre ni ser en okorrade version av Cermira än inte ser något alls. Så ni får hålla tillgodo med det här materialet och min fattiga ursäkt. En del texter kan till och med vara halvfärdiga eller säga emot varandra och det kommer såklart märkas. Det är jag som skrivit det mesta (jag tror allt utom Cermiras historia) men idémässigt är det lika mycket mina som Ymirs. Jag kan därtill erkänna att jag inte tidigare visat saker jag skrivit för allmän beskådan och är en ganska grön skribent och tar därför gärna emot kritik på hur det är skrivet utöver åsikter och kommentarer om Cermira i sig (det här skriver jag för att jag ska må bättre med postningen 
). Det bör påpekas att detta endast är preliminära texter och det slutgiltiga resultat kan se annorlunda ut och en hel del texter är så ofärdiga och att de inte fick vara med.
(Jag har även lagt till två filer kopplade till Cermiras geografi separat eftersom inlägget började kännas löjligt långt. Egentligen tänkte jag lägga till alla filer separat men det finns tydligen en begränsning på två filer, så det blev inte på det viset.)
Nåväl, här är Cermira!
Geografi(en ungefärlig karta finns här, tyvärr finns ingen i bättre upplösning)
Cermira är ett rike som domineras utav skogsmark. Endast den västra delen är, Jarldömet S: t Kira, har stora öppna områden men i södra delen av återfinns delar av Skuggskogen. S: t Kira är ett platt och mycket bördigt område som lämpar sig väl för odling och en stor del av befolkningen bor här. Området drabbas inte heller av samma hårda vintrar som resten av riket vilket gör odlingen lättare här.
Norr om S:t Kira ligger Vitterdal som tills man fann malmfyndigheterna var en direkt öde plats men numera återfinns flertalet byar. Vitterdal är kuperad bergstrakt och jordmånen är fattig och kan därför inte föda särskilt många invånare. Det finns skogsmark som sträcker sig upp längs bergen och längs floderna, gemensamt för dem är att träden i regel är små, nästan förtvinande och ger ett lite miniatyriskt intryck. Det finns dock förhållandevis gott om villebråd i skogen liksom nyttiga örter och ätbara svampar – men också tiraker. De flesta som lever och verkar i Vitterdal livnär sig på gruvverksamhet och den mesta spannmålen måste importeras utifrån. På senaste har tirakerna i Vitterdal börjat attackera karavaner och resenärer, vilket de förvisso gjort innan men inte i samma systematiska omfattning. Trots att man, på Överjarlens direkta order, försökt med diplomatiska medel lugna tirakerna har man inte lyckats och en öppen konfrontation verkar vara enda utvägen.
Öster om S:t Kira och sydöst om Vitterdal ligger Cermiras kronomark. Liksom S:t Kira är marken rätt platt och bördig men vintrarna är betydlig strängare och frosten försvinner sent och kommer tidigt. De östra delarna av kronomarken sträcker sig in i Mithera och här är skogsbruket den viktigaste näringen. Floden ”XX” är en viktig handelsled som löper genom jarldömet för att längst i söder förena sig med Raunfloden. Mitt i Jarldömet ligger Cermira Stad som är rikets maktcentrum och hjärta. Handeln här är livlig och fri. Vet man bara var man ska leta kan man finna det mesta, även olagliga varor såsom slavar. Det är även här Överjarlen med familj bor och har man tur kan man se någon familjemedlem när de rör sig med sina stora följen genom staden. Det är även här Riksrådet sammanträder, Cermiras officiellt styrande organ. Egisborg, en kraftigt befäst militärförläggning är en exklav till som tillhör Kronomarken. Egisborg styrs direkt av Överjarlen via dennes broder, Valdemar Jarl. Egisborg är på ytan en välskött och ordningsam stad, präglad av den militära närvaron men när mörkret faller visar sig dess mörka och smutsiga baksida.
Rakt söder om Kronomarken ligger Skuggskogen som egentligen tillhör något Jarldöme och omfattas av en slags allemansrätt – det saknas fogdar och vaktar som kontrollerar huruvida man har tillstånd att jaga och så länge man betalar skatt till sin länsherre så är risken att man ska råka i trångmål liten. Skuggskogen har rykte om sig att vara hemsökt av såväl monster som osaliga andar och att det skett märkligheter i skogen kan alla som lever runt den intyga.
Vidare österut finner man Sunnanmark som är ett utav de tidigaste befolkade områdena i landet. Namnet är mycket gammalt och sägs härstamma från tiden innan den Cirefaliska kolonisationen. Här lever en ansenlig del av befolkningen som främst lever av jordbruk och boskapsskötsel men även skogsbruk är vanligt. Liksom som i Kronomarken är vintrarna stränga men i länets södra delar är de lite mildare, liksom att frosten försvinner tidigare och återkommer senare. Den största byn i området heter Äppelbyn där det, som namnet avslöjar, odlas mycket äpplen. Äpplena förädlas i regel och säljs sedan vidare. I norra delen av Sunnanmark, en bit in i Mithera, finns ruinerna av staden uråldriga Tirgova som gick under en katastrof långt tillbaka i tiden. Strax utanför Äppelbyn ligger Jarl Ingjald Filbunkes borg, varifrån Jarldömet styrs.
Vidare österut finner man jarldömet Tivar vars centrum är staden med samma namn. I södra delen av riket, invid Raunflodens strand, ligger det berömda Fort Otis som är namngivet efter hjältekungen Otis I ”Den store” Kurvald. Området är centrum för den ökänt hetlevrade släkten Filbunke, men dessa håller inte makten i Jarldömet, till släktens förtret. Området är främst befolkat mellan Fort Otis och Tivar längs Tivar-flodens västra sida. Man livnär sig på jordbruk, boskapshållning och jordbruk liksom i övriga riket. Landskapet börjar även bli något ojämnt och kuperat vilket ökar ju längre österut man kommer. Klimatet påminner om det i Sunnanmark men området strax runt om Fort Otis är bördigare än övrig mark i områden och ger i regel mycket goda skördar.
Östanmark är området mellan Tivar-floden och det egentliga ”Mitheras Kullar”. Det är inget eget Jarldöme utan är delat mellan Tivar och Mitheras kullar.
Östanmark är så pass glest befolkat i jämförelse med Tivar att det framstår öde, även om så inte är fallet. Här livnär man sig på jordbruk och jakt. Skogsbruk förekommer också i liten omfattning då de saknas arbetskraft för att bedriva något storskalligt. Ett undantag är skogshuggarlägret ”Caseriska Eken” som ligger några mil från gränsen till Caserion. Detta läger drivs av det faliska handelshuset Mimore och exporterar främst till Caserion. Arbetskraften är i regel inhyrd från världens alla hörn och är inte populära bland Östanmarks misstänksamma befolkning
Längst österut finner man rikets nyaste och folkfattigaste Jarldöme, Mitheras Kullar. Jordbrukets avkastning är så låg att de flesta även har jakt eller boskapsskötsel som del- eller huvudnäring. Skogsbruket är mer omfattande här men ändå rätt sparsamt då det är svårt att få dit någon arbetskraft och lokalbefolkningen är i regel mycket rädda för skogen. Befolkningen här är väldigt egen och udda jämfört med resten av riket, elaka tungor säger att det beror på inavel. Området är mycket isolerat och språket som talas är en gammal variant av Ashariska som ändrar sig mycket långsamt. Huvudort är Mitheras Kullar som är en rejält stor by där Jarl Ivon Morgonstjärna styr området med en fast hand. Skogen runt Mitheras kullar är kända för sina många ruiner och skatter och en förhållandevis vanlig näring i området är skattletning – en näring som är mycket riskabel och de flesta som ägnar sig åt den dukar under i skogarna och bedrivs nästan uteslutande av inflyttade. Utöver skatter och intressanta fornminnen finns det gott om vilda bestar och monster i skogarna vilka då och då, speciellt under hårda vintrar, letar sig ut bland människornas boplatser i jakten på föda. På grund av detta är den säregna befolkningen ett luttrat och kärvt folk som är vana vid hårda förhållanden.
Cermiras konungalängd
Nedpräntad av Abetorius den Vittbereste
Alla årtal är enligt Herrens tideräkning
Huset Kurvald:
2681-2694: Vidkun Kurvald ’Befriaren ’
Om honom sägs det, att han besegrade de Ashariska hundarna i mäktiga slag, och grundade vårt rike. Ulvar dräpte honom i Mithera.
2694-2720: Valdemar I
Om honom sägs det, att pilgrimsfärderna till St Kira började under hans tid. Han uppförde en mäktig mur runt Cermira stad. Han dog med ansiktet mot marken.
2720-2727: Valdemar II ”Den Vredgade”
Om honom sägs det, att han satte Äppelbyätten till svärdet. Många borgar restes under hans välde. Han föll i strid mot asharierna.
2727-2763: Otis Den Store
Om honom sägs det, att både asharierna och drunokierna kuvades under hans ledning. Han regerade i många lyckliga år. Feber kom honom att möta Herren.
2763-2797: Otis II ”Den Helige”
Om honom sägs det, att Herren begåvade honom med visioner om framtiden. Klokt och långt var hans välde. Han dog stillsamt i sömnen.
2797-2832: Vidkun II
Om honom sägs det, att de hårda vintrarna började under hans regering. Han flyttade hovet till Hadarshus, där frossa blev hans bane.
2832-2841: Vidkun III
Om honom sägs det, att han förjagade många bestar från Mithera. En jättespindels bett bragte honom om livet.
2841-2846: Egis I ”Den Vansinnige”
Om honom sägs det, att han våldtog etthundra jungfrur och satte rikets lagmän på spett, brände landsrådets lokaler till grunden, och lät ylande byrackor slita ihjäl varandra framför tronen. Brodersbane dräpte honom utan misskund.
Tronföljdskriget (interregnum) 2846-2847
Av denna tid vill vi helst intet ihågkomma.
2847-2873: Valdemar III ”Den Vise”
Om honom sägs det, att han slog ihjäl sin bror och räddade fagra ungmör ur dennes klor, och har därefter kallats "Brodersbane". Lång vänskap med det faliska folket smiddes under hans regering. Han dog som en gammal och firad man.
2873-2884: Egis II ”Den Djärve”
Om honom sägs det, att sådant mod aldrig förr skådats. Ensam dräpte han en isdrake i Mithera och den fruktade Behornade Fursten av Fallna Tornet. Inga sjukdomar avskräckte honom, och Flåpinne blev hans död i Caserion.
2884-2892: Vidkun IV ”Kung Frost”
Om honom sägs det, att snöstormarna kulminerade under hans välde. Han medförde kostbara kristaller från Mithera och lärde många av skogens hemligheter, men köldens andar slog hans själ med sorg och kyla. Han försvann spårlöst i Mithera.
2892-2920: Otis III ”Faliska Prinsen” senare ”Faliska Kungen”
Om honom sägs det, att han reste mycket i cirefaliernas länder. Han stred mot Voromanien med cirefalierna. Lungpesten drabbade riket under hans välde. Sårfeber blev hans död i Cermira slott.
2920-2937: Vidkun V ”Guldkrönte”
Om honom sägs det, att man hittade guld och silver i bergen under hans tid. Rikets skattkistor flödade av rikedomar. Tirakernas härjningar började, och en tirakkrok ändade hans levnad.
2937-2941: Egis III ”Tirakfrände”
Om honom sägs det, att han blidkade tirakerna och lärde sig deras tungomål. Men lika kort som framgångsrik blev hans bana, då matförgiftning snart kostade honom livet.
2941-2959: Vidkun VI
Om honom sägs det, att han gick i korståg mot Asharien men drevs tillbaka. Handeln blomstrade dock under hans välde. Han dog fridfullt i St Kira.
2959-: Vidkun VII ”Den Virile”
Om honom sägs det, att många starka söner och fagra döttrar avlades under hans regering.
Konung Vidkun VIIs släktträd
Vidkun VI (2890-2059) + Ileana van Culnar (2902)
Rosanna (2917-2938)
Vidkun VII (291
g.m. Miranda Morgonstjärna
Violetta (2922-) g.m. jarl Haukon Talarra
Valdemar (2926-) g.m. Vanna Hök och Sparre
Vidkun VII (291+ Miranda Morgonstjärna (2920-)
Valdemar (293 g.m. Kilda av Fala
Petronella (2941-) g.m. riddar Gorm Filbunke
Vitoft (2945-)
Paulina (2949-)
Logan (2953-)
Vidkun VIIs bastarder:
Raho Utbygdsjägaren (2935-)
Hilding Harmynte (293
Magne den Rådbråkade (2948-2967)
Morgan Oäktingen (294
Merlinda Snökristall (2950-)
Tomeran Halvalven (2957-)
Framstående ätter i Cermira:
Kurvald, av ashariskt ursprung, Kungahuset
Filbunke, av ashariskt ursprung
Morgonstjärna, av ashariskt ursprung
Talarra, av drunokiskt ursprung
Hök och Sparre, av ashariskt blod
Van Timiso, av Damarien född
Ivari, ett pyaralviskt hus
Mimore, ett faliskt handelshus
Fakta om Cermira:
Statsskick: Plutokrati (i praktiken ärftlig monarki)
Statsöverhuvud: Överjarl Vidkun VII (i praktiken konung)
Rättsväsende: Korrupt och drakoniskt, cirefalier har exterritorialrätt
Areal: 37.000 km2
Invånarantal: 185.000
Befolkningstäthet: 5 invånare per km2
Befolkning: Asharier 67%, Drunokier 16%, Cirefalier 6%, Jargier 3%, Damarier 2%, Alver 2%, Tiraker 1%, Oknytt 3%?
Språk: I huvudsak ashariska
Huvudstad: Cermira, ca 12.000 invånare
Huvudnäringar: Jordbruk, skogsbruk, handel
Handelsvägar: Raunfloden och dess förgreningar, omfattande handel med Asharien och Caserion, sjövägen till Thalamur och bortom
Import (i stort): Tyger, smide, boskap, salt, lyxvaror
Export (i stort): Timmer, hudar, pälsverk, kött, kristaller, silver, guld
Militära resurser: Förhållandevis stor armé förstärkt med cirefaliska, tirakiska och drunokiska legosoldater, system av försvarsborgar. Stormännen ställer upp med riddare. Ingen flotta.
Religion: Drunoks visdomskyrka 42%, Jargisk Daakkyrka 25%, Samoriska läran 12%, Jordmodern 11%, Cirza 6%, Mahktah 1%, Obskyra kulter 3%
Vänner: Caserion, Damarien
Fiender: Asharien, Sanarialliansen
Myntfot: De flesta mynt godtas, officiell myntfot den ashariska
Viktiga makthavare:
Vidkun VII, kung och överjarl
Ileana van Culnar, intrigant drottningmoder
Moreus den Upplyste, primod av St Kira
Prins Valdemar den Barmhärtige, riksmarskalk
Haukon Talarra, jarl av Vitterdal
Ivon Morgonstjärna, jarl av Mitheras kullar
Valdemar Jarl, herre av Egisborg
Tzazo Merocidan, rikskansler
Ficon Jhemkor, av huset Mimore
Arali Ivari, handelshuset Ivaris ledare
Engelbrekt Filbunke, kunglig skattmästare
Torkel Gädda, köpmannarådets talman
Cermiras Historia:
Begynnelsen:
Cermira är ett ungt rike med Mundanamått mätt. Man vet att området tidigare ingått i det Coloniska imperiet, men det råder stor brist på skriftliga källor från den tiden. Istället skvallar fallna coloniska stenpelare ute i markerna i tysthet om svunnen storhet, och legender talar om den fantastiska staden Tirgova som Mithera slukat sedan länge. Några fragmentariska dokument från ståthållaren i Tirgova som bevarats i Consaber nämner onaturligt hårda vintar som varade i mansåldrar, och tjocka dimslöjor som hela tiden kom krypande från Mithera och höljde markerna i vitt töcken. Det mesta som finns bevarat annars i dokumenten är intetsägande räkenskaper. I böndernas stugor berättar man att colonierna förargade Mitheras andar och slukades av skogen, skrönor de lärde kategoriskt avfärdar. En del pälsjägare och skattletare som vågat sig riktigt djupt in i Mithera säger sig ha sett övervuxna coloniska städer därinne, höljda i spindelväv och is, men samma män berättar också att det finns svarta pyramider och torn av kristall närmare skogens hjärta, så det är väl upp till var och en tro dem eller ej.
Cermiras moderna historia började snarare med den cirefaliska utforskningen av området, och grundandet av fästet Cermira (från orden ’cerala’ och ’mira’, ung. ’fruset gräs’), vid randen av Månskensfloden. Tidigt ett centrum för pälshandel och trevande försök att utforska Mithera väzte fästet till en stad på bara ett par decennier, men den cirefaliska kontrollen blev kortvarig. Istället kom hela området att säljas till Asharien för en spottstyver efter Caserions svidande nederlag i slaget vid Ramske slätt år 2529 e.D, och blev ett nytt jarladöme i unionen strax därpå.
Under en serie kloka och driftiga frijarlar, av vilka Ylva Guldskeppa och Bolag Bergshjärta torde vara de mest namnkunniga, växte både befolkningen och ekonomin i Jarladömet. Trots mycket kalla vintrar och svårigheter med rövarband och oknytt från Mithera lockade Cermira med bättre jordbruk än merparten av Asharien kunde erbjuda, och i tider av torka och missväxt i söder blev jarladömets rika skördar närmast en livräddare för unionen
Det var miraklet i byn Kira år 2605 som blev början till frihetskriget. Kira låg i ett område Asharien tidigare hade erövrat av Drunok, som vid den här tiden hade sargats svårt av de förändrades härjningar. En stor flock av Förändrade hade tagit sig över raunfloden och in i Cermira, där de spred död och förintelse omkring sig, men när de nådde Kira by sägs det att Nemuishal, en av Daaks änglar, steg ned från himlen och förjagade dem alla med ett flammande svärd. Händelsen orsakade en enorm uppståendelse bland den Daaktroende drunokiska minoriteten i jarladömet, med bråk mellan Daaktroende och Samoriter som följd. Landsrådet i Asharien krävde då att man tog i med hårdhandskarna mot Daakkyrkan i landet, men Cermiras dåvarande jarl, den nu uråldrige Bolag Bergshjärta, övertygade dem om att släta över det inträffade och låta de Daaktroende hållas. Så skedde också, men antalet Daaktroende i Cermira ökade genom åren och konflikten var i slutändan oundviklig.
Riksbildandet
År 2681 utsågs den unge Vidkun Kurvald till frijarl i Cermira. Det var också detta år som frijarlen av Jarla, Lodgan den Fromme, drabbades av en sällsynt iver att statuera exempel. Den exakta bakgrunden till hans agerande har aldrig kunnat fastställas, men man tror att han var ivrigt påhejad av diverse Samorimän, och att hans fru hade varit otrogen med en Daaktroende yngling från Cermira. Hur det nu än var så gick Lodgan över Raunfloden med trehundra man, varefter man plundrade byn St Kira och brände den till grunden, våldtog, plundrade och mördade. Man fortsatte med att storma St Vitus-klostret i närheten, och massakrera samtliga nunnor där, innan man brände också detta.
Händelsen föranledde jarl Vidkun att förklara krig på Jarla, och innan hösten var han över Raunfloden med en stor armé av hämndlystna, stormän såväl som bönder. Man besegrade grundligt jarl Lodgans här i ett fältslag utanför alvbyn Naluni, och fortsatte med att belägra Jarla, dit Lodgan hade tagit sin tillflykt.
Källorna är oeniga om vad som sedan hände. Ashariska historiker hävdar att den dåvarande överjarlen, Teniyan av Lim’alan, desperat försökte mäkla fred mellan de båda jarlarna. Å andra sidan går både Abetorius den Vittbereste och Argus Bitterklinga ed på att han genast sammankallade en mäktig armé för att kväsa ”de där förbannade hedningarna i Cermira”. Hur det nu än var slutade det hela i ett nytt fältslag vid Grunby söder om Svarta skogen. Vid det här laget hade Jarla fallit och plundrats, likaså Foran Rim, även om Lodgan den Fromme lyckades undkomma på något sätt. Också i övrigt hade jarl Vidkun spelat sin kort väl - Cermiras hastigt uppbådade armé var förstärkt av frivilliga stormän och deras riddare såväl som tvåtusen caseriska legosoldater.
Slaget vid Grunby gick till historien som ett av de blodigaste i Ashariens historia, med stora förluster på båda sidor. Det är än idag flitigt studerat vid krigsakademier runtom i Asharina, populärt bland strateger för Hadar Morgonstjärnas riddares eleganta flankering av ashariernas spjutmän. Trots unionshärens stora numerära överläge var det Cermiras armé som avgick med segern, och hela norra Asharina var nu i jarl Vidkuns händer. Överjarl Teniyan började snabbt förhandla om fred.
Konflikten hade gått så långt att man inte kunde försonas. Jarl Vidkun krävde Lodgan den Frommes huvud på ett fat och massiv monetär kompensation från Asharien, medan överjarlen krävde att han drog tillbaka sina styrkor och bad om ursäkt för brandskattningen av Jarla. I slutändan fanns bara en kompromiss, som de närvarande cirefalierna tycktes märkligt entusiastiska till – Cermira lämnade rådsunionen Asharien.
Överjarl Vidkun Kurvald blev inte långlivad, dödad av ulvar i Mithera år 2694, men hann med att stärka sitt nybildade rike både inrikes- och utrikespolitiskt. Han påbörjade byggnation av flera mäktiga försvarborgar mot Asharien, som hans söner senare skulle färdigställa, och etablerade goda relationer med cirefalierna och Drunok. Man berättar också att mycket oknytt i Mithera förjagades under hans ledning. Med stöd av de mäktiga ätterna Morgonstjärna och Filbunke lyckades det honom också att i praktiken göra posten som överjarl ärftlig –även sedan Vidkun dött var det helt enkelt ingen i landsrådet som vågade annat än att rösta in hans son, Valdemar, som ny överjarl.
Det var under Vidkuns sonson Otis, sedermera känd som ’Den store’, som man började tala om överjarlen av Cermira i termer av ”konung”. Kung Otis slog tre gånger framgångsrikt tillbaka ashariska angrepp, och besegrade på sin ålders höst också drunokierna, som för en kort tid erövrat Cermiras västra delar. Eftersom Otis i egenskap av överjarl förfogade över rikets arméer, med de mäktiga stormannaätternas stöd, var landsrådet tvungna att dansa efter hans pipa även när han inskränkte deras befogenheter, ”till förmån för rikets säkerhet”, som man sade. Å andra sidan gjorde Otis den Store mycket för Cermira – genom sitt äktenskap med en flicka av det mäktiga drunokiska huset Talarra cementerade han Cermiras anspråk på jarladömet St Kira, och han bjöd in massor av faliska rådgivare och lärda för att de skulle dela med sig av sina kunskaper till rikets administration och försvar. En hel del jargier och damarier bjöds också in, även om folk från dessa riken vallfärdat till St Kira sedan många decennier tillbaka. Den mäktiga försvarsborgen Hadarshus färdigställdes under Otis dagar, och relationerna med Asharien stabiliserades för en tid.
Både Otis och hans son, Otis II, känd som ”Den helige”, blev långlivade kungar. Det sägs om Otis den Helige att han företog en pilgrimsfärd till Tibara och såg i syner hur ängeln Nemuishal återvände och fördrev skuggorna från Mithera. Kungen förutspådde att snön skulle töa, isen smälta, och Mithera bli ett varmt, solbelyst och frodigt land för Cermiras folk. Än idag har detta inte inträffat, men Otis den Store och Otis den Helige är bland Cermiras mest berömda kungar, och står ofta staty på torg och i slottshallar vid Vidkun Befriarens och Bolag Bergshjärtas sida.
Många långa och hårda vintrar under mitten av 2800-talet gjorde Cermira beroende av spannmål från Caserion, och cirefaliernas inflytande i landet ökade stadigt. Efter att caseriska styrkor hjälpt Valdemar III att besegra sin bror, kung Egis den Vansinnige, och avsluta dennes skräckvälde gavs cirefalier exterritorialrätt i Cermira. Detta innebar att cirefalier inte lydde under Cermiras rättsväsende och inte kunde dömas av dess lagmän, utan var tvungna att skickas tillbaka till Caserion för dom. Till skillnad från en del andra orättvisa avtal som tecknades till cirefaliernas förmån vid denna tid, har exterritorialrätten ännu inte upplösts.
Mäktiga ätter
Kurvald: Landets främsta ätt har hållit Överjarlens krona sedan frihetskriget. Egenskaperna som tillskrivs ätten Kurvald är något motsägelsefulla. Å ena sidan är de förslagna intrigmakare utan skrupler som är mästare på att manipulera, ljuga och spela ränkspel för att få sin vilja fram. Men å andra sidan är ätten känd för att föda fram dystra och svårmodiga individer med en närmst likgiltig inställning till världen men hederliga och ärliga, ganska tvärtom mot resten av ätten. Kurvald är av Ashariskt ursprung men återfinns inte längre i Asharien.
Filbunke: Filbunke är en ätt från Asharien. De är kända för sitt hetlevrade och hetsiga humör och lever väldigt ofta upp till detta rykte, deras väldiga vredesutbrott har givit upphov till ordspråket ”arg som en filbunke” bland Cermiras befolkning. Politisk sett står Filbunke nära Kurvald och Morgonstjärna och i regel sluter Filbunke upp totalt bakom Kurvald. De är dock stora krigshetsare och menar på att ända sättet att lösa problem med andra nationer och grupperingar är att med våld angripa dem. Denna våldsiver gör att Filbunkar lätt blir oberäkneliga då man sällan vet hur de kommer agera om de blir arga. En del menar på att Filbunkar är ointelligenta men det är inte sant, vad som dock är sant är att de ofta är våldsamma, ilskna och ofta enkelspåriga – utom gällande krigskonst där de utmärker sig som utmärkta strateger, taktiker och härförare. Filbunke är Cermiras största ädelsätt och är så många att en hel del av dem lever som bönder, dock oftast något rikare än snittet och av tradition är de väl sammanhållna – bråkar man med en Filbunke bråkar man i regel med dem alla. Filbunkarnas makt vilar på deras inflytande över armén då många av dem har högre militära posteringar. Filbunke håller ett Jarldöme och två baronier i Cermira samt en hel del gods både i Cermira och i Asharien. Intressant nog är Filbunke den ätt i Cermira som tycker sämst om Asharien och Asharier, trots att ätten härstammar därifrån. Man förespråkar öppet krig mot Asharien och menar på att Asharien måste krossas. Detta hat mot Asharien kan komma av att under de krig Cermira utkämpat gentemot Asharien har ofta Filbunkarnas gårdar bränts ned och/eller beslagtagits av Asharien.
Morgonstjärna: Ätten drar sig ursprung till Valdhar Morgonstjärnan som påstås ha levt för över 2000 år sedan. Valdhars existens är omtvistad bland lärde men namnet nämns i äldre i skrifter, men den viktigaste i släkten är Hadar Morgonstjärna som tack för bedriften att inlemma det område som utgör Mitheras Kullar i riket erhöll jarltiteln, en titel ätten Morgonstjärna innehaft sedan den dagen. De är kända som hederliga, gästfria och intelligenta men fåordiga, hemlighetsfulla och till och med mystiska. De är starkt konservativa och har svårt för hastiga förändringar. De är även köpmännens eviga fiende i Riksrådet trots att Mitheras Kullar har en stor export. Just deras konservatism har skapat en mindre schism mellan Morgonstjärna och Kurvald, vilket var en av orsakerna till att Vidkun VII tog Miranda Morgonstjärna som brud. Det viskas en hel del om Morgonstjärna eftersom de faktiskt är annorlunda. Bland rykten som går är det vanligaste att de inte alls tror på Daak utan håller kvar vid sina förfäders gamla gudar.
Hök och Sparre: Hök och Sparre påstås ofta vara Cermiras största rumlarsläkt. De härstammar ifrån de bördiga trakterna kring Äppelbyn och har stora inkomster ifrån sina gods. De är kända för sin nyfikenhet, festsinne och nästintill promiskuösa levnadssätt. Utöver inkomster från godsen sysslar de även med handel. Hök och Sparre har ett mycket omfattande kontaktnät och de är spridda över hela Mundana. Trots att ätten äger en borg, <namn>, så är deras reella fäste ett storslaget och pampigt palats i Cermira Stad - <namn>. Hök och Sparre är i regel beskyddare av konst och musik och i deras palats återfinns mängder av barder, poeter och konstnärer. Ätten är tack vare att de ofta och gärna arrangerar storslagna fester och tornerspel uppskattade bland både annan och adel som ofrälset. Tack vare många och generösa donationer till Daak-kyrkan har de även en god relation till kyrkan. Deras viktigaste allierade är handelshuset Mimore och på senare år har de knutits mer och mer till Kurvald.
Blåvind av Nordanskog: Den stolta ätten Blåvind av Nordanskog håller jarldömet Tivar. Deras största inkomstkälla utgörs av skogsbruk. Ätten kallas i folkmun för Blåvind och är kända som stolta men sällan arroganta förvånansvärt nog, dock brukar de anklagas för detta av fiender och meningsmotståndare. Ätten är rena motsatsen till Filbunke - de är kyliga, beräknande och lugna i sitt sätt. De är även, tillskillnad ifrån Filbunke, en ganska fåhövdad ätt. Vidare menar Blåvind på att diplomati är fullt fungerande lösning på många problem – man ska dock inte bedra sig, Blåvind tvekar inte bruka våld. Ättens kyliga och lugna uppträdande har givit upphov till uttryck såsom ”lugn som den blå brisen” och ”det blåser en blå vind” som syftar på känslokyla. De är kända som belevade och intelligenta samt skickliga inom sina värv. Av tradition ägnar sig nästan alla medlemmar i ätten åt antingen ridning eller fäktkonst, det är dock bara männen som tillåts lära sig fäktas eftersom det anses väldigt olämpligt och okvinnligt med kvinnor som kan bruka vapen. Kvinnorna inom ätten brukar dock traditionellt läras spela något instrument såsom harpa samt sjunga.
Städer och Fort
Fort Otis är beläget vid Raunfloden. Runt byn löper en stenmur och centrum utgörs utav stenborgen Fort Otis. Fort Otis är liksom många andra försvarsverk mot Ashariska gränsen välbevakad. Manskapet är förhållandevis högt men å andra sidan är Fort Otis murar och förvarsverk inte de största och starkaste. Byn utvecklades ur en ren militäranläggning och rester utav det gamla träfortet går faktiskt skönja strax bredvid den betydlig nyare stenborgen. Fortet grundades under den Ashariska tiden men bytte namn strax efter Otis den Stores död för att hedra den bortgångne härskaren, därtill stod stenborgen klar det året även om den påbörjades långt tidigare. Anledningen till att det finns mycket soldater i Fort Otis är den att Tivar sänder dit stora delar av sina styrkor eftersom de anser att Fort Otis är första delen utav Tivars försvar. Marken runt Fort Otis är ganska våt och sank och Fort Otis är känt som lerigt. En gång stod ett välbefäst torn några kilometer utanför Fort Otis men det har på grund av den lösa marken rasat samman. Platsen är farlig då rasrisken är stor och få går dit eftersom det ändå inte finns något av värde. De flesta av Fort Otis soldater lever med sina familjer runt själva Fort Otis och kommer sig utav att Cermiriska kronan under ett antal år inte hade råd att föda armén, istället lades beslag på marken runt Fort Otis som tilldelades armén och soldaterna. Trots att marken egentligen tillhör kronan går den i arv från far till son och med det soldatyrket. Dessa knektar måste då och då göra avbrott och bege sig till Fortet för rapport och exercis. Resultatet av detta är att Fort Otis snarare är bas för en mycket kompetent och välutrustad millis snarare än reguljär armé. Av tradition har familjerna många barn för att kunna se armén med soldater och därför är befolkningen i området förhållandevis hög. Många utav Cermiras soldater stammar från området runt Fort Otis.
I själva orten Fort Otis ser livet lite annorlunda ut då många Tivariska soldater finns där. Dock saknas den dekadens man kan se i Egisborg och den är inte uppskattad eller tillåten i Fort Otis. Det sker även en livlig handel då Fort Otis ligger vid en naturlig hamn som man genom åren förstärkt vilket gör att många resande vid floden lägger till där. På senare år har detta ökat och är en stor nagel i ögat på de styrande Jarla vilket lett de att de ökat sin militära närvaro i området, risken för en konfrontation ökar varje dag men än så länge är ordern att undvika de Ashariska soldaterna såvida de inte kränker Cermiras territorium.
Fort Otis styrs utav Kettil Filbunke, som på traditionellt Filbunkemanér är hetsig, hetlevrad och snar till ilska. Kettil är av normal kroppslängd med väldigt fet och det ger intrycket av att han är kort. Han har halvlångt elegant klippt brunt hår och en stor mustasch. Sin ungdom var Kettil en vältränad riddare men har under sin levnad ätit mer och rört sig mindre. Liksom traditionen i området har Kettil många barn och de äldre sönerna som ännu är i livet är alla officerare inom armén. Kettil är av naturen välsignad med en kraftig och hög röst som sägs höras över hela Fort Otis när Kettil är missnöjd. Kettil är egentligen inte speciellt smart eller kompetent men klarar sig bra tack vare att hans lojala stab är det, dock besitter han en skarp men primitiv slughet och list. Kettil vill gärna bestämma allt själv men är lättmanipulerad och många av de bättre besluten är inte hans egna även om Kettil själv tror det. Kettil är egentligen ingen grym och elak man men är totalt okänslig och tycks sakna djupare förståelse för andras känslor vilket gör att folket ser honom som grym och girig men ändock uthärdbar, synen på Kettil är lite som synen att klämma fingrarna – det gör lite ont men det går snart över. Tack vare sin stora kroppshydda, bullriga sätt och listighet kallas Kettil ”Trollet på Fort Otis” eller ”Otis Troll”, så gott som alla använder dessa öknamn, även Kettils egen familj, men dock inte så Kettil hör det.
Kettil hatar Asharier och vill ge ut en order om att alla Asharier man ser skall gripas och avrättas och hans planer på att genomföra sådant gick så långt att självaste Jarl Valdemar av Egisborg gästade Fort Otis och förklarade att detta inte var önskvärt i dagsläget.
Egisborg
Egisborg är en kraftigt befäst by i södra Cermira, inklämt mellan Skuggskogen och Raunfloden. Det har sedan Cermiras grundande alltid varit en del utav kronomarken och alltid styrts av en nära släkting till Överjarlen, traditionellt sett någon av hans bröder. De enda kraven, förutom släktskapet till Överjarlen, är stor lojalitet och militär kompetens.
Från början hette Egisborg Flodby och har blivit plundrad och bränd utav Ashariska trupper och sabotörer upprepade gånger. Då byborna tröttnat rejält på detta bestämde de sig för att befästa staden vilket stöddes utav den sittande Överjarlen Valdemar I som bidrog med sten för att förbättra muren. Under Valdemar ”Den Vredgade” II:s regering upprustades byn ytterligare och stora mängder soldater placerades här .En stor stenborg uppfördes på platsen, borgen fick namn efter Valdemars bror Egis den Vildsinte som också var borgens förste herre. Efter Egis storartat vunnit ett slag mot Ashariska trupper gavs han Jarltiteln och byn och började omnämnas som Egisborg. Sedan denna tid har Egisborg varit ett utav rikets viktigaste försvarsutposter och militära högkvarter och borgherren har givits titeln Jarl. Så gott som alla i fästet är på olika sätt kopplade till armén oavsett om de är soldater eller civila.
Egisborg är mycket kraftigt befäst då alla Överjarlar bidragit med någon form utav upprustning, en tradition som det hålls hårt på. Till Egisborg hör även en del mark runt själva byn men denna räcker inte till för att föda bosättningen och därför är Egisborg beroende utav mat och resurser utifrån. Detta är dock något man är medveten om och Egisborg har stora lager utav mat, ved och liknande som kan behövas vid en eventuell belägring och framtidsplanerna baserar sig alltid på att det är frågan när och inte om staden belägras. Det ryktas även om att det finns hemliga gångar ut ur staden men detta är i dagsläget obekräftat. Egisborg har två stadsportar, en i söder och en i norr. Den södra är betydligt kraftigare och mer bevakad än den norra och personer som passerar genom den kan mycket väl bli visiterade. Om de verkar nya eller kommer nattetid kan vakterna hitta på svepskäl för att kräva besökarna på pengar. Detta är de givetvis inte tillåtna att göra och straffet för sådant är tämligen hårt varvid de endast ger sig på personer som inte verkar bekanta med riket.
Egisborg är nästan helt byggd i sten och väldigt cirefalisk i både arkitekturen och stadsplanering då det ofta varit faliska byggherrar som kontrakteras vid byggnationer. Egisborg är delvis ett skrytbygge och man har varit noga med att se till att bakom dess murar finns Cermiras makt, en varning och ett hot till de Ashariska Jarlarna i söder.
Stadsplaneringen i Egisborg är mer detaljerad och välgjord än i andra Cermiriska bosättningar. Detta kommer sig dels utav den faliska byggnadstraditionen men också utav att en välplanerad bosättning anses lättare att försvara. Det saknas dock inre områden och var försvarsverk, militärförläggningar och baracker slutar och civila byggnader tar vid är svårt att se. De flesta militära byggnader och områden ör förbjudna för civila och speciellt för främlingar vilket gör att orientera sig i staden ändå kan vara svårt. De flesta i staden är på olika sätt kopplade till militären antigen som soldater eller vid hantverk kopplade till militärindustrin. De flesta soldater har även sina familjer boende i staden och det är inte ovanligt att kvinnorna och barnen också jobbar åt det militära men med civila uppgifter såsom matlagning, städning och tvätt. Av naturliga orsaker är Egisborg Cermiras centrum för vapen- och rustningshandel och ett flertal utav rikets bästa smeder lever och verkar innanför de tjocka stadsmurarna. På grund utav de många soldaterna finns även mycket nöjen i staden. Det finns gott om bordeller, spelhålor och krogar och det pågår ständiga maktkamper om mellan olika fraktioner om kontrollen över dessa då det är en mycket lukrativ bransch. Det är mycket vanlig med spelmän i staden och det är i princip aldrig tyst någonstans, även nattetid spelas det. Trots att alkohol och droger både är lättillgängligt och billigt i staden är allvarliga bråk och brott ovanliga, åtminstone av vad som ses, då stadens styrande anser sådant beteende som odisciplinerat och dåligt för sammanhållningen och det har hänt att hela familjer avrättats då någon betett sig illa. Det finns gott om tiggare i staden. De flesta är uttjänta och försupna prostituerade eller soldater och lever i de mörka gränderna i fästets yttre delar och det kan vara ganska farligt i dessa områden nattetid. Då och då görs utrensningar då dessa tiggare handgripligen slängs ur Egisborg.
Egisborg har även den näst största tirakiska minoriteten i landet och så gott som alla tiraker jobbar i hamnen eller som utkastare på de många olika nöjesplatserna. Det finns dock undantag från detta och här och var finns tiraker anställda vid militären. En unik sak för Egisborg är att det finns ett tempel helgat åt Mahktah. Officiellt är det dock ett härbärge för tiraker och i regel släpps endast personer utav det tirakiska släktet in men det förekommer undantag. Anledningen till att det får vara ifred är att både Kyrkan och Överjarlen givits stora mängder pengar och tjänster.
Stadsdelar:
Egentligen saknar Egisborg stadsdelar och var officiella militära byggnader slutar och civila tar vid är oftast svårt att se. Där till kan man få känslan av att deras områden överlappar varandra kraftigt. Egisborg har dock en god stadsplanering och inbyggd i nätet utav gator och hus finns flertalet befästningsverk och försvarsanläggningar. Den stora skillnaden man kan göra på områden är huruvida platsen ligger innanför inre eller yttre stadsmuren. I regel är den militära närvaron mindre i området utanför inre stadsmuren men den förkommer överallt.
Innanför inre Stadsmuren:
Palatsområdet: Platsen där själva borgen Egisborg ligger utgör centrum för Palatsområdet. Här ligger flertalet stora, vackra boningshus, exklusiva affärer och flertalet parker. Området är mycket vacker och bär kraftig cirefalisk prägling. Gatorna kantas av väl underhållna träd och buskar samt olika utsmyckningar i form utav lyktor, statyer, pelare mm. Den mest kända parken är Otis Trädgården där det finns en gigantisk staty över Otis den Store. De flesta husen bebos utav olika officerare men även rika köpmän och borgare har lyckats köpa hus här. I palatsområdet finns även den berömda XX katedralen som trots sin ringa storlek är rikt utsmyckad och bekostad.
Garnisonsområdet: Är ett område där det endast finns militära byggnader. Ett flertal utav administrationens byggnader ligger här liksom olika träningsfält och stallar. Det skiljs från resten utav Egisborg men en mindre mur som egentligen fungerar mer som en markering än försvarsverk. Kort sagt vet man var makten ligger på andra sidan. Det finns även boningshus för soldater såväl som förrådsbyggnader. Inom detta finns dock ett mindre område där det ligger en samling stenhus utan fönster. Portarna till detta område bevakas dygnet runt och obehöriga släpps inte in. På senare tid har bevakningen runt hela området hårdnat ytterligare och förbud över föremål som får innehas vid Garnisonen har börjat dyka upp. Om man kommer för nära finns risken att man kroppsvisiteras och allt som kan klassas som sabotageutrustning beslagtas. Har man otur kan man även åtalas för det hela.
I gemene mans ögon ses bevakningen vid Garnisonsområdet som paranoid och märklig och därför har det uppstått ett flertal rykten om vad man egentligen vaktar där inne.
Rådhusområdet: Rådhusområdet utgår från Egisborgs rådhus. Det är här skråna och gillena har sina baser och rika människor sina boningshus. Området är vacker och välskött. Jarlens privata vakter patrullerar detta område. Officiellt är det därför Jarlen själv vill visa hur mycket han bryr sig men alla vet att det är en maktdemonstration som visar var makten ligger och om någon skulle sticka upp kan Jarlen slå ner dem i samma sekund som de försökte.
Innanför yttre Stadsmuren:
Torgområdet: Centrum för detta område utgör Egisborgs stora torg som är en utgångspunkt för Egisborgs kommers. Runt om torget löper gator där handelsmän har sina bodar. Det finns även flertalet värdshus runt torget som gjort sig kända för att de inte tillåter prostituerade, spel om pengar eller vilka rusmedel som helst. Resultatet är att besökarna i regel är genomresande samt att det råder lugn stämning inne på värdshusen. Handeln Egisborg är tämligen livlig då det ligger vid en naturlig knytpunkt för land- och vattenvägen och därför är det mesta tillgängligt i staden. Här och var står olika militära byggnader och i området ligger de flesta
Hamnen: Egisborgs hamn är delad i den civil och en militär del. Den civila delen är öppen för alla som har något att sälja medan den militära bevakas noggrant på grund av sin närhet till Asharien. Den militära hamnen har tämligen låg aktivet eftersom floden är förhållandevis lätt att bevaka. Dock finns det gott om båtar som snabbt kan köra över trupper. Asharien hävdar att det är ett bevis på att Cermira tänker anfalla dem anser det som en kraftig provokation. Cermira å sin sida hävdar att de finns för defensivt evakueringssyfte ifall Asharien skulle anfalla dem. Den civila hamnen präglas utav städning av- och pålastningar. Det finns gott om bordeller, värdshus och lagerbyggnader. Hamnen är även ett centrum för en olagliga slavhandelen och i mörka källarutrymmen hålls slavar, främst kvinnor, innan de säljs vidare antigen till stadens bordeller eller till utländska slavhandlare som för dem vidare till cirefaliska länder, jarigen eller västlanden.
Personligheter:
Valdemar Jarl, Herre av Egisborg: Egisborgs nuvarande herre är Valdemar Jarl, även känd som Valdemar den Trofaste, som är Överjarl Vidkun II:s yngre broder. Valdemar en mycket intelligent och kompetent man och skiljer sig rejält ifrån sin bror. Han saknar helt broders illvilliga list och dekadenta livsvanor utan är istället hederlig, ärlig och vänlig men framförallt väldigt lojal. Han är bunden utav en trohetsed till sin broder och följer denne även om han tycker det är fel. Man ska dock inte luras till att tro att Valdemar är lätt att föra bakom ljuset eller godtrogen för så är inte fallet. Tvärtom är han luttrad, observant och har en närmst magisk förmåga att genomskåda lögner och falsk spel. Men Valdemar är även en tungsint och svårmodig personlighet. Han är mager och senig men muskulös och vältränad. Han ger ett härjat och trött intryck men imponerar ofta med sin mentala skärpa. Han lever tillsammans med sin hustru Vanna Hök och Sparre på Egisborg tillsammans med sina barn som alla, till Valdemars stolthet, är av äkta börd.
Vanna Hök och Sparre: Till det yttre är Vanna en kvinna som följer det Cermirska kvinnoidealet perfekt. Hon är vacker, elegant, tystlåten och lojal mot sin make. Hon är alltid klädd i senaste mode och i exklusiva tyger. Hon har långt brunt hår vilket hon brukar fläta och smycka med olika små ringar. Trots att Vanna är av Ashariskt ursprung är hon populär bland stadsborna.
Vanna kan lätt ge ett intryck av att vara söt och lite dum men skenet bidrar. Skuggfurstinnan av Egisborg brukar elaka tungor kalla henne och det är inte en helt dålig beskrivning. Vanna tvekar inte använda sin makt och sitt inflytande för att säkra sin och sin makes ställning. Vanna har ett stort kontaktnät och tycks ha hållhakar på flertalet makthavare i riket. Det sägs att Vanna gör det Valdemar Jarl själv inte kan göra då han hindras av sin heder och lojalitet: Se till att deras söner kommer till makten.
Om Folktro och religion
Sekter
Cermira är juridiskt sett ett land med religionsfrihet. Det finns inga lagar kring vilka gudar man får dyrka även om det dock finns några paragrafer om mission. I praktiken funkar det annorlunda och Daak-kyrkan är en maktfaktor som aktivt motarbetar vad de betraktar som ondska. Religiösa förföljelser förekommer och vissa är uppmuntrade utav makthavarna. Ändock råder en stor tolerans och frihet jämfört med merparten av Mundanas länder. Detta gör att obskyra sekter frodas i riket och många är flyktingar från länder där de skulle ha avrättats för sin tro. Dessutom har några av rikets mer mystiska delar, framförallt Mitheraskogen, stor attraktionskraft på diverse religiösa strömningar som aktivt söker sig dit.
Mitheras kullar ligger långt från Daak-kyrkans vakande ögon och det har alltid rådigt en lätt anarki i området. Slå länge man lydigt Jarlen har man oftast fått göra som man velat i andra frågor. Sålunda är det ett starkt fäste för gamla gudar och seder. Mithera har även så länge man kan minnas också lockat till sig diverse olika domedagssekter, skugglandsdyrkare och liknande obskyra trosinriktningar. Eftersom befolkningen är tolerant så låter man även de främmande sekterna hållas så länge de inte är aggressiva eller aktiv försöker omvända ortsborna. Då och då kommer daak-präster i sällskap med tempelriddare och griper farliga ”hädare” och ”mörkerdyrkare”. De är dock noga med att inte ge sig på ortsbefolkningen då riskan är stor att de vänder sig mot dem. Detta är något Daak-kyrkan lärt sig då flertalet präster och tempelriddare mist livet efter allt för aggressiva predikningar och åtgärder mot befolkningen. Samtidigt har ortsbefolkningen fått lära sig att inte ge sig på Daaks sändebud då detta sällan sker ostraffat.
Eftersom föda för dagen är det viktigaste som finns i Mitheras Kullar dyrkas en hel del gudar som man tror på olika sätt kan påverka detta. Man offrar på två sätt till gudarna: för de ska ge något såsom byten eller god skörd eller för de ska hålla sig eller sina undersåtar borta tex döden och frost. En mörkare aspekt av denna dyrkan är att man ofta ägnar sig åt slakt- och blodoffer och man tvekar inte att offra människor. En del byar är så djupt troende att de regelbundet offrar människor medan andra bara offrar till de ”gamla gudarna” är bönerna till Daak inte hjälpt dem. I regel offrar man inte folk från den egna bygden utan söker tag på främlingar. Dessa skall helst uppfylla en samling rätt godtyckliga kriterier och många byar kan göra rätt mycket för att locka till sig ”rätt” offer. Ett intressant synsätt som finns är att de, i Daak-kyrkans ögon, hedniska gudomarna benämns som de ”gamla gudarna” och Daak som ”den nya guden” trots att visa av de ”gamla” gudarna dyrkats kortare tid än Daak.
Kortlista över några olika gudar som dyrkas:
• Aerolus: Vindguden offras till för att bringa regn och friska vindar.
• Dibuk: Dödsguden dyrkas för att han ska hålla sig borta.
• Helion/Mathebe: Solgudarna dyrkas för att solen ska lysa, värma och ge liv.
• Jordmodern: Dyrkas för att bringa goda skördar och fruktsamhet bland både folk och fä.
• Kubera/Kuberon: Köldens gudar offrar man till för de skall hålla sig borta.
• Mhorukh: Odjurens herre offras till för att hans undersåtar skall stanna i skogen.
• Mu’abre: Skogarnas beskyddare måst blidkas om man vill få byte, nyttoväxter och annat ifrån skogen.
• Ruros: Stormans gud offras till på hösten så man skall slippa vinterstormar.
• Urak: Troll är fullkomligt livsfarliga och via att offer till deras gud kan man få dem att stanna i skogen.
Namnen på gudarna, liksom deras attribut och dyrkan av dem, varierar kraftigt och det finns exempel på samma gud som dyrkas i grannbyar men under olika namn.
Dessa gamla religioner är mycket löst organiserade och saknar någon egentlig hierarki, men i många byar finns ett eller flera språkrör. Dessa brukar samlas då och då, speciellt i kristid, för att prata om hur man skall bemöta gudarna för att få dem nöjda igen.
Bland de många obskyra och mörka sekter i området är ”Frostorden” den mest kända. Dessa leds av den karismatiske men galne Ashariern ”Jebbas av Jarla” och de är övertygade om att en stjärna av is snart skall närma sig Mundana, frysa solen och döda allt liv. Enda sättet att undkomma evigt lidande är att kasta sig under frostens vilja för att efter domedagen återuppstå i ett rike av evig frost. Sekten är avskydd utav lokalbefolkningen och jagas i regel bort om de upptäcks. Inom Frostorden finns ett visst mått av självmordsdyrkan då att frysa ihjäl anses vara en mycket bra och passande död.
En annan känd kult är en Dibukkult som har sitt fäste i Mitheras kullar västra delar. Kultisterna kallar sig inget speciella själva men är väldigt fanatiska i sin tro. De sprider död omkring sig på diverse olika sätt, bland annat genom att offra människor och ta sina egna liv. Sådana kulter är inget unik i Mitheras Kullar utan kommer och går inom ganska långa tidsspann. Vad som gör denna kult speciell är att de fått mig sig hela byn Skogskällan i sin fanatiska dyrkan. Resultatet är att livet i byn sakta men säkert försvinner. De som motsatte sig kultisterna har offrats eller tvingats på flykt. Byborna har börjat uppträda aggressivt mot sina grannar, samtidigt som kulten kräver mer och mer död. Nyligen dödades en familj då kvinnan i hushållet fött ett barn vilket sågs som ett brott mot döden.
Förhållandena i byn är tämligen okända för omvärlden men Jarl Ivon Morgonstjärna har hört dessa vaga rykten och oroats av dem. Han beslutade nyligen att sända ut mannar att undersöka saken vidare.
Folktro
De Gamla: Är mystiska väsen som skymtas där människor en gång levt, framförallt när de skymmer. De uppträder i regel i grupp och känns igen på att de klär sig gammaldags och talar ålderdomligt. De flesta är därtill gamla men trots detta är de starkare, vigare och kvicktänkare än unga människor. I övrigt ser de ut som människor. Det är lätt, speciellt för utomstående, att tro att De gamla är något slags andeväsen eller spöken men så är inte fallet. När man stöter på De Gamla gäller det att handla förnuftigt och vara artig. De Gamla tillskrivs oftast stor kunskap om såväl världen förr i tiden men också framtiden. Det finns många historier som berättar om hur folk förmått de gamla att så framtiden för dem, eller lösa tvister genom att tala om hur saker och ting låg till förr i världen, tex arv eller markgränser. Det finns dock än fler historier som talar om hur illa det kan gå om man behandlar De Gamla respektlöst eller över huvudtaget har något med dem att göra. De Gamlas Pelare i Tivar anses bara byggd utav just De Gamla och de skymtas ofta där.
Snökatt: Snökatten är ett utav Cermiras mest omtvistade djur. Det beskrivs som en tiger men enligt vissa lärda kan det omöjligt finnas tigrar i Cermira då dessa är utrotade öster om Ziu sedan årtusende tillbaka. Det finns dock gott om vittnesmål och till och med pälsar från djur som om de inte är tigrar är extremt lika dem. Snökatter omges utav en stark aura av folktro och tillskrivs rent magiska egenskaper. Bland annat anses de bringa otur om de siktas i Östanmark. I Vitterdal sägs de kunna tala och har en stor aptit för människokött men om man blidkar dem kan de istället tala om var i skogen man kan finna byte, kristaller eller nyttoväxter. Genomgående i riket anses de också vara ett tecken på vinter och snöfall och ser man en snökatt under sommaren vet man att det kommer att falla mycket snö på vintern.
Månfararen: Tron på Månfararen begränsas till östra S:t Kira, Kronomarken och Sunnanmark. Väsendet liknar det som kallas näck på andra håll i Mundana men skiljer sig då han inte har med musik att göra överhuvudtaget. Månfararen brukar skymtas naken där han sitter och stirrar på stjärnorna, speciellt under nätter med månsken. Det är farligt att komma nära honom då han har en förkärlek för att dränka människor, eller ta med dem till en färd till månen i sin vita båt. Resultatet av en sådan färd är galenskap och död. Men som näcken kan lära en spela kan Månfaren lära en om stjärnhimlen men lektionerna kan vara livsfarliga och många historier handlar om hur studenten lurats av Månfaren och därefter dött. Folk som bor längs flodstranden håller sig ifrån att sätta sig i tomma båtar som spolats i land längs stränderna – det kan vara Månfararens magiska båt och en i färd i den är i bästa fall en skräcktur.
Isjungfrun: Ett väsen som uppträder som en vacker ung kvinna. Detta är ett utav de farligaste väsen som finns och sägs vara dotter till Älvakungen som lever i skogen. Hon söker i regel sällskap med unga män vilka hon sedan förför och kysser varpå deras hjärtan förvandlas till is. I bästa fall dör man av kyssen men i sämsta tvingas man ut i skogen där man får tjäna Älvakungen tills världens undergång. Det finns en hel del sätt att avslöja Isjungfrun på, några av de mest kända är att om man tänder en eld flyr hon samt att hennes fotspår i snön alltid blir otydligt som om det snöat i dem.
Älvakungen: Ett av de farligaste väsen som finns, enligt Cermirisk folktro. Älvakungen sägs återfinnas i hjärtat av Mithera där det råder evig vinter. På en tron av is i en sal av kristall håller han hov och styr över skogens alla oknytt och monster. Älvakungens utseende är obestämbart och verkar skifta ifrån en skäggig och vis man till en djärv och lockande yngling. Han sägs röva bort folk, speciellt små barn, vilka förs till hans hov där de förvrids till galna och lustfyllda varelser utan rim och reson. Även om han är det farligaste väsen är det också minst risk att stöta på honom då han ytterst sällan lämnar sin tron och sin vackra kristall sal.
Kung Frost: Ingen mindre än självaste Vidkun IV sägs detta väsen vara. Vidkun IV som gick under tillnamnet ”Kung Frost” försvann spårlöst i Mithera vintern 2891. Som ung reste Vidkun IV mycket i Mithera och lärde sig enormt mycket om skogens mysterier. Som straff för hans nyfikenhet slog köldens andar hans själ med evig sorg och kyla. På grund av denna oheliga förbannelse irrar han fortfarande runt i Mithera som en grå gammal gubbe klädd i trasor men med en stolt blick och sin emblemring på fingret och söker förgäves Daaks himla rike. Då och då slår han sig ned hos vandrare i skogen och lyssnar man noga på hans sorgsna sånger och berättelser kanske han avslöjar något av skogens mysterier. Det bör påpekas att denna myt motarbetas aktivt av ätten Kurvald. De medger att Vidkun IV hade stor kunskap om Mithera och gick vilse och dog men att hans själ såklart fördes till Daaks himlarike, liksom resten av de rättrogna Kurvald.
Skuggfolk: Nästan överallt i Mundana åsyftar namnet Skuggfolk, eller motsvarande, de olika väsen som bebor det mytomspunna Skugglandet. Cermira är ett undantag ifrån detta. När man i Cermira pratar om Skuggfolk åsyftar man istället ett väsen som är mer likt spöken eller onda andar. När skuggfolk visar sig uppenbarar de sig antingen som en människoliknande varelse som tycks bestå av skugga eller som en platt skugga som rör sig fritt, de är alltid mycket mörkare än vanliga skuggor som kastas utav folk är. Utseendemässigt varierar de kraftigt och eftersom de består av skugga kan
). Det bör påpekas att detta endast är preliminära texter och det slutgiltiga resultat kan se annorlunda ut och en hel del texter är så ofärdiga och att de inte fick vara med.(Jag har även lagt till två filer kopplade till Cermiras geografi separat eftersom inlägget började kännas löjligt långt. Egentligen tänkte jag lägga till alla filer separat men det finns tydligen en begränsning på två filer, så det blev inte på det viset.)
Nåväl, här är Cermira!
Geografi(en ungefärlig karta finns här, tyvärr finns ingen i bättre upplösning)
Cermira är ett rike som domineras utav skogsmark. Endast den västra delen är, Jarldömet S: t Kira, har stora öppna områden men i södra delen av återfinns delar av Skuggskogen. S: t Kira är ett platt och mycket bördigt område som lämpar sig väl för odling och en stor del av befolkningen bor här. Området drabbas inte heller av samma hårda vintrar som resten av riket vilket gör odlingen lättare här.
Norr om S:t Kira ligger Vitterdal som tills man fann malmfyndigheterna var en direkt öde plats men numera återfinns flertalet byar. Vitterdal är kuperad bergstrakt och jordmånen är fattig och kan därför inte föda särskilt många invånare. Det finns skogsmark som sträcker sig upp längs bergen och längs floderna, gemensamt för dem är att träden i regel är små, nästan förtvinande och ger ett lite miniatyriskt intryck. Det finns dock förhållandevis gott om villebråd i skogen liksom nyttiga örter och ätbara svampar – men också tiraker. De flesta som lever och verkar i Vitterdal livnär sig på gruvverksamhet och den mesta spannmålen måste importeras utifrån. På senaste har tirakerna i Vitterdal börjat attackera karavaner och resenärer, vilket de förvisso gjort innan men inte i samma systematiska omfattning. Trots att man, på Överjarlens direkta order, försökt med diplomatiska medel lugna tirakerna har man inte lyckats och en öppen konfrontation verkar vara enda utvägen.
Öster om S:t Kira och sydöst om Vitterdal ligger Cermiras kronomark. Liksom S:t Kira är marken rätt platt och bördig men vintrarna är betydlig strängare och frosten försvinner sent och kommer tidigt. De östra delarna av kronomarken sträcker sig in i Mithera och här är skogsbruket den viktigaste näringen. Floden ”XX” är en viktig handelsled som löper genom jarldömet för att längst i söder förena sig med Raunfloden. Mitt i Jarldömet ligger Cermira Stad som är rikets maktcentrum och hjärta. Handeln här är livlig och fri. Vet man bara var man ska leta kan man finna det mesta, även olagliga varor såsom slavar. Det är även här Överjarlen med familj bor och har man tur kan man se någon familjemedlem när de rör sig med sina stora följen genom staden. Det är även här Riksrådet sammanträder, Cermiras officiellt styrande organ. Egisborg, en kraftigt befäst militärförläggning är en exklav till som tillhör Kronomarken. Egisborg styrs direkt av Överjarlen via dennes broder, Valdemar Jarl. Egisborg är på ytan en välskött och ordningsam stad, präglad av den militära närvaron men när mörkret faller visar sig dess mörka och smutsiga baksida.
Rakt söder om Kronomarken ligger Skuggskogen som egentligen tillhör något Jarldöme och omfattas av en slags allemansrätt – det saknas fogdar och vaktar som kontrollerar huruvida man har tillstånd att jaga och så länge man betalar skatt till sin länsherre så är risken att man ska råka i trångmål liten. Skuggskogen har rykte om sig att vara hemsökt av såväl monster som osaliga andar och att det skett märkligheter i skogen kan alla som lever runt den intyga.
Vidare österut finner man Sunnanmark som är ett utav de tidigaste befolkade områdena i landet. Namnet är mycket gammalt och sägs härstamma från tiden innan den Cirefaliska kolonisationen. Här lever en ansenlig del av befolkningen som främst lever av jordbruk och boskapsskötsel men även skogsbruk är vanligt. Liksom som i Kronomarken är vintrarna stränga men i länets södra delar är de lite mildare, liksom att frosten försvinner tidigare och återkommer senare. Den största byn i området heter Äppelbyn där det, som namnet avslöjar, odlas mycket äpplen. Äpplena förädlas i regel och säljs sedan vidare. I norra delen av Sunnanmark, en bit in i Mithera, finns ruinerna av staden uråldriga Tirgova som gick under en katastrof långt tillbaka i tiden. Strax utanför Äppelbyn ligger Jarl Ingjald Filbunkes borg, varifrån Jarldömet styrs.
Vidare österut finner man jarldömet Tivar vars centrum är staden med samma namn. I södra delen av riket, invid Raunflodens strand, ligger det berömda Fort Otis som är namngivet efter hjältekungen Otis I ”Den store” Kurvald. Området är centrum för den ökänt hetlevrade släkten Filbunke, men dessa håller inte makten i Jarldömet, till släktens förtret. Området är främst befolkat mellan Fort Otis och Tivar längs Tivar-flodens västra sida. Man livnär sig på jordbruk, boskapshållning och jordbruk liksom i övriga riket. Landskapet börjar även bli något ojämnt och kuperat vilket ökar ju längre österut man kommer. Klimatet påminner om det i Sunnanmark men området strax runt om Fort Otis är bördigare än övrig mark i områden och ger i regel mycket goda skördar.
Östanmark är området mellan Tivar-floden och det egentliga ”Mitheras Kullar”. Det är inget eget Jarldöme utan är delat mellan Tivar och Mitheras kullar.
Östanmark är så pass glest befolkat i jämförelse med Tivar att det framstår öde, även om så inte är fallet. Här livnär man sig på jordbruk och jakt. Skogsbruk förekommer också i liten omfattning då de saknas arbetskraft för att bedriva något storskalligt. Ett undantag är skogshuggarlägret ”Caseriska Eken” som ligger några mil från gränsen till Caserion. Detta läger drivs av det faliska handelshuset Mimore och exporterar främst till Caserion. Arbetskraften är i regel inhyrd från världens alla hörn och är inte populära bland Östanmarks misstänksamma befolkning
Längst österut finner man rikets nyaste och folkfattigaste Jarldöme, Mitheras Kullar. Jordbrukets avkastning är så låg att de flesta även har jakt eller boskapsskötsel som del- eller huvudnäring. Skogsbruket är mer omfattande här men ändå rätt sparsamt då det är svårt att få dit någon arbetskraft och lokalbefolkningen är i regel mycket rädda för skogen. Befolkningen här är väldigt egen och udda jämfört med resten av riket, elaka tungor säger att det beror på inavel. Området är mycket isolerat och språket som talas är en gammal variant av Ashariska som ändrar sig mycket långsamt. Huvudort är Mitheras Kullar som är en rejält stor by där Jarl Ivon Morgonstjärna styr området med en fast hand. Skogen runt Mitheras kullar är kända för sina många ruiner och skatter och en förhållandevis vanlig näring i området är skattletning – en näring som är mycket riskabel och de flesta som ägnar sig åt den dukar under i skogarna och bedrivs nästan uteslutande av inflyttade. Utöver skatter och intressanta fornminnen finns det gott om vilda bestar och monster i skogarna vilka då och då, speciellt under hårda vintrar, letar sig ut bland människornas boplatser i jakten på föda. På grund av detta är den säregna befolkningen ett luttrat och kärvt folk som är vana vid hårda förhållanden.
Cermiras konungalängd
Nedpräntad av Abetorius den Vittbereste
Alla årtal är enligt Herrens tideräkning
Huset Kurvald:
2681-2694: Vidkun Kurvald ’Befriaren ’
Om honom sägs det, att han besegrade de Ashariska hundarna i mäktiga slag, och grundade vårt rike. Ulvar dräpte honom i Mithera.
2694-2720: Valdemar I
Om honom sägs det, att pilgrimsfärderna till St Kira började under hans tid. Han uppförde en mäktig mur runt Cermira stad. Han dog med ansiktet mot marken.
2720-2727: Valdemar II ”Den Vredgade”
Om honom sägs det, att han satte Äppelbyätten till svärdet. Många borgar restes under hans välde. Han föll i strid mot asharierna.
2727-2763: Otis Den Store
Om honom sägs det, att både asharierna och drunokierna kuvades under hans ledning. Han regerade i många lyckliga år. Feber kom honom att möta Herren.
2763-2797: Otis II ”Den Helige”
Om honom sägs det, att Herren begåvade honom med visioner om framtiden. Klokt och långt var hans välde. Han dog stillsamt i sömnen.
2797-2832: Vidkun II
Om honom sägs det, att de hårda vintrarna började under hans regering. Han flyttade hovet till Hadarshus, där frossa blev hans bane.
2832-2841: Vidkun III
Om honom sägs det, att han förjagade många bestar från Mithera. En jättespindels bett bragte honom om livet.
2841-2846: Egis I ”Den Vansinnige”
Om honom sägs det, att han våldtog etthundra jungfrur och satte rikets lagmän på spett, brände landsrådets lokaler till grunden, och lät ylande byrackor slita ihjäl varandra framför tronen. Brodersbane dräpte honom utan misskund.
Tronföljdskriget (interregnum) 2846-2847
Av denna tid vill vi helst intet ihågkomma.
2847-2873: Valdemar III ”Den Vise”
Om honom sägs det, att han slog ihjäl sin bror och räddade fagra ungmör ur dennes klor, och har därefter kallats "Brodersbane". Lång vänskap med det faliska folket smiddes under hans regering. Han dog som en gammal och firad man.
2873-2884: Egis II ”Den Djärve”
Om honom sägs det, att sådant mod aldrig förr skådats. Ensam dräpte han en isdrake i Mithera och den fruktade Behornade Fursten av Fallna Tornet. Inga sjukdomar avskräckte honom, och Flåpinne blev hans död i Caserion.
2884-2892: Vidkun IV ”Kung Frost”
Om honom sägs det, att snöstormarna kulminerade under hans välde. Han medförde kostbara kristaller från Mithera och lärde många av skogens hemligheter, men köldens andar slog hans själ med sorg och kyla. Han försvann spårlöst i Mithera.
2892-2920: Otis III ”Faliska Prinsen” senare ”Faliska Kungen”
Om honom sägs det, att han reste mycket i cirefaliernas länder. Han stred mot Voromanien med cirefalierna. Lungpesten drabbade riket under hans välde. Sårfeber blev hans död i Cermira slott.
2920-2937: Vidkun V ”Guldkrönte”
Om honom sägs det, att man hittade guld och silver i bergen under hans tid. Rikets skattkistor flödade av rikedomar. Tirakernas härjningar började, och en tirakkrok ändade hans levnad.
2937-2941: Egis III ”Tirakfrände”
Om honom sägs det, att han blidkade tirakerna och lärde sig deras tungomål. Men lika kort som framgångsrik blev hans bana, då matförgiftning snart kostade honom livet.
2941-2959: Vidkun VI
Om honom sägs det, att han gick i korståg mot Asharien men drevs tillbaka. Handeln blomstrade dock under hans välde. Han dog fridfullt i St Kira.
2959-: Vidkun VII ”Den Virile”
Om honom sägs det, att många starka söner och fagra döttrar avlades under hans regering.
Konung Vidkun VIIs släktträd
Vidkun VI (2890-2059) + Ileana van Culnar (2902)
Rosanna (2917-2938)
Vidkun VII (291
g.m. Miranda Morgonstjärna Violetta (2922-) g.m. jarl Haukon Talarra
Valdemar (2926-) g.m. Vanna Hök och Sparre
Vidkun VII (291
+ Miranda Morgonstjärna (2920-)Valdemar (293
g.m. Kilda av FalaPetronella (2941-) g.m. riddar Gorm Filbunke
Vitoft (2945-)
Paulina (2949-)
Logan (2953-)
Vidkun VIIs bastarder:
Raho Utbygdsjägaren (2935-)
Hilding Harmynte (293
Magne den Rådbråkade (2948-2967)
Morgan Oäktingen (294
Merlinda Snökristall (2950-)
Tomeran Halvalven (2957-)
Framstående ätter i Cermira:
Kurvald, av ashariskt ursprung, Kungahuset
Filbunke, av ashariskt ursprung
Morgonstjärna, av ashariskt ursprung
Talarra, av drunokiskt ursprung
Hök och Sparre, av ashariskt blod
Van Timiso, av Damarien född
Ivari, ett pyaralviskt hus
Mimore, ett faliskt handelshus
Fakta om Cermira:
Statsskick: Plutokrati (i praktiken ärftlig monarki)
Statsöverhuvud: Överjarl Vidkun VII (i praktiken konung)
Rättsväsende: Korrupt och drakoniskt, cirefalier har exterritorialrätt
Areal: 37.000 km2
Invånarantal: 185.000
Befolkningstäthet: 5 invånare per km2
Befolkning: Asharier 67%, Drunokier 16%, Cirefalier 6%, Jargier 3%, Damarier 2%, Alver 2%, Tiraker 1%, Oknytt 3%?
Språk: I huvudsak ashariska
Huvudstad: Cermira, ca 12.000 invånare
Huvudnäringar: Jordbruk, skogsbruk, handel
Handelsvägar: Raunfloden och dess förgreningar, omfattande handel med Asharien och Caserion, sjövägen till Thalamur och bortom
Import (i stort): Tyger, smide, boskap, salt, lyxvaror
Export (i stort): Timmer, hudar, pälsverk, kött, kristaller, silver, guld
Militära resurser: Förhållandevis stor armé förstärkt med cirefaliska, tirakiska och drunokiska legosoldater, system av försvarsborgar. Stormännen ställer upp med riddare. Ingen flotta.
Religion: Drunoks visdomskyrka 42%, Jargisk Daakkyrka 25%, Samoriska läran 12%, Jordmodern 11%, Cirza 6%, Mahktah 1%, Obskyra kulter 3%
Vänner: Caserion, Damarien
Fiender: Asharien, Sanarialliansen
Myntfot: De flesta mynt godtas, officiell myntfot den ashariska
Viktiga makthavare:
Vidkun VII, kung och överjarl
Ileana van Culnar, intrigant drottningmoder
Moreus den Upplyste, primod av St Kira
Prins Valdemar den Barmhärtige, riksmarskalk
Haukon Talarra, jarl av Vitterdal
Ivon Morgonstjärna, jarl av Mitheras kullar
Valdemar Jarl, herre av Egisborg
Tzazo Merocidan, rikskansler
Ficon Jhemkor, av huset Mimore
Arali Ivari, handelshuset Ivaris ledare
Engelbrekt Filbunke, kunglig skattmästare
Torkel Gädda, köpmannarådets talman
Cermiras Historia:
Begynnelsen:
Cermira är ett ungt rike med Mundanamått mätt. Man vet att området tidigare ingått i det Coloniska imperiet, men det råder stor brist på skriftliga källor från den tiden. Istället skvallar fallna coloniska stenpelare ute i markerna i tysthet om svunnen storhet, och legender talar om den fantastiska staden Tirgova som Mithera slukat sedan länge. Några fragmentariska dokument från ståthållaren i Tirgova som bevarats i Consaber nämner onaturligt hårda vintar som varade i mansåldrar, och tjocka dimslöjor som hela tiden kom krypande från Mithera och höljde markerna i vitt töcken. Det mesta som finns bevarat annars i dokumenten är intetsägande räkenskaper. I böndernas stugor berättar man att colonierna förargade Mitheras andar och slukades av skogen, skrönor de lärde kategoriskt avfärdar. En del pälsjägare och skattletare som vågat sig riktigt djupt in i Mithera säger sig ha sett övervuxna coloniska städer därinne, höljda i spindelväv och is, men samma män berättar också att det finns svarta pyramider och torn av kristall närmare skogens hjärta, så det är väl upp till var och en tro dem eller ej.
Cermiras moderna historia började snarare med den cirefaliska utforskningen av området, och grundandet av fästet Cermira (från orden ’cerala’ och ’mira’, ung. ’fruset gräs’), vid randen av Månskensfloden. Tidigt ett centrum för pälshandel och trevande försök att utforska Mithera väzte fästet till en stad på bara ett par decennier, men den cirefaliska kontrollen blev kortvarig. Istället kom hela området att säljas till Asharien för en spottstyver efter Caserions svidande nederlag i slaget vid Ramske slätt år 2529 e.D, och blev ett nytt jarladöme i unionen strax därpå.
Under en serie kloka och driftiga frijarlar, av vilka Ylva Guldskeppa och Bolag Bergshjärta torde vara de mest namnkunniga, växte både befolkningen och ekonomin i Jarladömet. Trots mycket kalla vintrar och svårigheter med rövarband och oknytt från Mithera lockade Cermira med bättre jordbruk än merparten av Asharien kunde erbjuda, och i tider av torka och missväxt i söder blev jarladömets rika skördar närmast en livräddare för unionen
Det var miraklet i byn Kira år 2605 som blev början till frihetskriget. Kira låg i ett område Asharien tidigare hade erövrat av Drunok, som vid den här tiden hade sargats svårt av de förändrades härjningar. En stor flock av Förändrade hade tagit sig över raunfloden och in i Cermira, där de spred död och förintelse omkring sig, men när de nådde Kira by sägs det att Nemuishal, en av Daaks änglar, steg ned från himlen och förjagade dem alla med ett flammande svärd. Händelsen orsakade en enorm uppståendelse bland den Daaktroende drunokiska minoriteten i jarladömet, med bråk mellan Daaktroende och Samoriter som följd. Landsrådet i Asharien krävde då att man tog i med hårdhandskarna mot Daakkyrkan i landet, men Cermiras dåvarande jarl, den nu uråldrige Bolag Bergshjärta, övertygade dem om att släta över det inträffade och låta de Daaktroende hållas. Så skedde också, men antalet Daaktroende i Cermira ökade genom åren och konflikten var i slutändan oundviklig.
Riksbildandet
År 2681 utsågs den unge Vidkun Kurvald till frijarl i Cermira. Det var också detta år som frijarlen av Jarla, Lodgan den Fromme, drabbades av en sällsynt iver att statuera exempel. Den exakta bakgrunden till hans agerande har aldrig kunnat fastställas, men man tror att han var ivrigt påhejad av diverse Samorimän, och att hans fru hade varit otrogen med en Daaktroende yngling från Cermira. Hur det nu än var så gick Lodgan över Raunfloden med trehundra man, varefter man plundrade byn St Kira och brände den till grunden, våldtog, plundrade och mördade. Man fortsatte med att storma St Vitus-klostret i närheten, och massakrera samtliga nunnor där, innan man brände också detta.
Händelsen föranledde jarl Vidkun att förklara krig på Jarla, och innan hösten var han över Raunfloden med en stor armé av hämndlystna, stormän såväl som bönder. Man besegrade grundligt jarl Lodgans här i ett fältslag utanför alvbyn Naluni, och fortsatte med att belägra Jarla, dit Lodgan hade tagit sin tillflykt.
Källorna är oeniga om vad som sedan hände. Ashariska historiker hävdar att den dåvarande överjarlen, Teniyan av Lim’alan, desperat försökte mäkla fred mellan de båda jarlarna. Å andra sidan går både Abetorius den Vittbereste och Argus Bitterklinga ed på att han genast sammankallade en mäktig armé för att kväsa ”de där förbannade hedningarna i Cermira”. Hur det nu än var slutade det hela i ett nytt fältslag vid Grunby söder om Svarta skogen. Vid det här laget hade Jarla fallit och plundrats, likaså Foran Rim, även om Lodgan den Fromme lyckades undkomma på något sätt. Också i övrigt hade jarl Vidkun spelat sin kort väl - Cermiras hastigt uppbådade armé var förstärkt av frivilliga stormän och deras riddare såväl som tvåtusen caseriska legosoldater.
Slaget vid Grunby gick till historien som ett av de blodigaste i Ashariens historia, med stora förluster på båda sidor. Det är än idag flitigt studerat vid krigsakademier runtom i Asharina, populärt bland strateger för Hadar Morgonstjärnas riddares eleganta flankering av ashariernas spjutmän. Trots unionshärens stora numerära överläge var det Cermiras armé som avgick med segern, och hela norra Asharina var nu i jarl Vidkuns händer. Överjarl Teniyan började snabbt förhandla om fred.
Konflikten hade gått så långt att man inte kunde försonas. Jarl Vidkun krävde Lodgan den Frommes huvud på ett fat och massiv monetär kompensation från Asharien, medan överjarlen krävde att han drog tillbaka sina styrkor och bad om ursäkt för brandskattningen av Jarla. I slutändan fanns bara en kompromiss, som de närvarande cirefalierna tycktes märkligt entusiastiska till – Cermira lämnade rådsunionen Asharien.
Överjarl Vidkun Kurvald blev inte långlivad, dödad av ulvar i Mithera år 2694, men hann med att stärka sitt nybildade rike både inrikes- och utrikespolitiskt. Han påbörjade byggnation av flera mäktiga försvarborgar mot Asharien, som hans söner senare skulle färdigställa, och etablerade goda relationer med cirefalierna och Drunok. Man berättar också att mycket oknytt i Mithera förjagades under hans ledning. Med stöd av de mäktiga ätterna Morgonstjärna och Filbunke lyckades det honom också att i praktiken göra posten som överjarl ärftlig –även sedan Vidkun dött var det helt enkelt ingen i landsrådet som vågade annat än att rösta in hans son, Valdemar, som ny överjarl.
Det var under Vidkuns sonson Otis, sedermera känd som ’Den store’, som man började tala om överjarlen av Cermira i termer av ”konung”. Kung Otis slog tre gånger framgångsrikt tillbaka ashariska angrepp, och besegrade på sin ålders höst också drunokierna, som för en kort tid erövrat Cermiras västra delar. Eftersom Otis i egenskap av överjarl förfogade över rikets arméer, med de mäktiga stormannaätternas stöd, var landsrådet tvungna att dansa efter hans pipa även när han inskränkte deras befogenheter, ”till förmån för rikets säkerhet”, som man sade. Å andra sidan gjorde Otis den Store mycket för Cermira – genom sitt äktenskap med en flicka av det mäktiga drunokiska huset Talarra cementerade han Cermiras anspråk på jarladömet St Kira, och han bjöd in massor av faliska rådgivare och lärda för att de skulle dela med sig av sina kunskaper till rikets administration och försvar. En hel del jargier och damarier bjöds också in, även om folk från dessa riken vallfärdat till St Kira sedan många decennier tillbaka. Den mäktiga försvarsborgen Hadarshus färdigställdes under Otis dagar, och relationerna med Asharien stabiliserades för en tid.
Både Otis och hans son, Otis II, känd som ”Den helige”, blev långlivade kungar. Det sägs om Otis den Helige att han företog en pilgrimsfärd till Tibara och såg i syner hur ängeln Nemuishal återvände och fördrev skuggorna från Mithera. Kungen förutspådde att snön skulle töa, isen smälta, och Mithera bli ett varmt, solbelyst och frodigt land för Cermiras folk. Än idag har detta inte inträffat, men Otis den Store och Otis den Helige är bland Cermiras mest berömda kungar, och står ofta staty på torg och i slottshallar vid Vidkun Befriarens och Bolag Bergshjärtas sida.
Många långa och hårda vintrar under mitten av 2800-talet gjorde Cermira beroende av spannmål från Caserion, och cirefaliernas inflytande i landet ökade stadigt. Efter att caseriska styrkor hjälpt Valdemar III att besegra sin bror, kung Egis den Vansinnige, och avsluta dennes skräckvälde gavs cirefalier exterritorialrätt i Cermira. Detta innebar att cirefalier inte lydde under Cermiras rättsväsende och inte kunde dömas av dess lagmän, utan var tvungna att skickas tillbaka till Caserion för dom. Till skillnad från en del andra orättvisa avtal som tecknades till cirefaliernas förmån vid denna tid, har exterritorialrätten ännu inte upplösts.
Mäktiga ätter
Kurvald: Landets främsta ätt har hållit Överjarlens krona sedan frihetskriget. Egenskaperna som tillskrivs ätten Kurvald är något motsägelsefulla. Å ena sidan är de förslagna intrigmakare utan skrupler som är mästare på att manipulera, ljuga och spela ränkspel för att få sin vilja fram. Men å andra sidan är ätten känd för att föda fram dystra och svårmodiga individer med en närmst likgiltig inställning till världen men hederliga och ärliga, ganska tvärtom mot resten av ätten. Kurvald är av Ashariskt ursprung men återfinns inte längre i Asharien.
Filbunke: Filbunke är en ätt från Asharien. De är kända för sitt hetlevrade och hetsiga humör och lever väldigt ofta upp till detta rykte, deras väldiga vredesutbrott har givit upphov till ordspråket ”arg som en filbunke” bland Cermiras befolkning. Politisk sett står Filbunke nära Kurvald och Morgonstjärna och i regel sluter Filbunke upp totalt bakom Kurvald. De är dock stora krigshetsare och menar på att ända sättet att lösa problem med andra nationer och grupperingar är att med våld angripa dem. Denna våldsiver gör att Filbunkar lätt blir oberäkneliga då man sällan vet hur de kommer agera om de blir arga. En del menar på att Filbunkar är ointelligenta men det är inte sant, vad som dock är sant är att de ofta är våldsamma, ilskna och ofta enkelspåriga – utom gällande krigskonst där de utmärker sig som utmärkta strateger, taktiker och härförare. Filbunke är Cermiras största ädelsätt och är så många att en hel del av dem lever som bönder, dock oftast något rikare än snittet och av tradition är de väl sammanhållna – bråkar man med en Filbunke bråkar man i regel med dem alla. Filbunkarnas makt vilar på deras inflytande över armén då många av dem har högre militära posteringar. Filbunke håller ett Jarldöme och två baronier i Cermira samt en hel del gods både i Cermira och i Asharien. Intressant nog är Filbunke den ätt i Cermira som tycker sämst om Asharien och Asharier, trots att ätten härstammar därifrån. Man förespråkar öppet krig mot Asharien och menar på att Asharien måste krossas. Detta hat mot Asharien kan komma av att under de krig Cermira utkämpat gentemot Asharien har ofta Filbunkarnas gårdar bränts ned och/eller beslagtagits av Asharien.
Morgonstjärna: Ätten drar sig ursprung till Valdhar Morgonstjärnan som påstås ha levt för över 2000 år sedan. Valdhars existens är omtvistad bland lärde men namnet nämns i äldre i skrifter, men den viktigaste i släkten är Hadar Morgonstjärna som tack för bedriften att inlemma det område som utgör Mitheras Kullar i riket erhöll jarltiteln, en titel ätten Morgonstjärna innehaft sedan den dagen. De är kända som hederliga, gästfria och intelligenta men fåordiga, hemlighetsfulla och till och med mystiska. De är starkt konservativa och har svårt för hastiga förändringar. De är även köpmännens eviga fiende i Riksrådet trots att Mitheras Kullar har en stor export. Just deras konservatism har skapat en mindre schism mellan Morgonstjärna och Kurvald, vilket var en av orsakerna till att Vidkun VII tog Miranda Morgonstjärna som brud. Det viskas en hel del om Morgonstjärna eftersom de faktiskt är annorlunda. Bland rykten som går är det vanligaste att de inte alls tror på Daak utan håller kvar vid sina förfäders gamla gudar.
Hök och Sparre: Hök och Sparre påstås ofta vara Cermiras största rumlarsläkt. De härstammar ifrån de bördiga trakterna kring Äppelbyn och har stora inkomster ifrån sina gods. De är kända för sin nyfikenhet, festsinne och nästintill promiskuösa levnadssätt. Utöver inkomster från godsen sysslar de även med handel. Hök och Sparre har ett mycket omfattande kontaktnät och de är spridda över hela Mundana. Trots att ätten äger en borg, <namn>, så är deras reella fäste ett storslaget och pampigt palats i Cermira Stad - <namn>. Hök och Sparre är i regel beskyddare av konst och musik och i deras palats återfinns mängder av barder, poeter och konstnärer. Ätten är tack vare att de ofta och gärna arrangerar storslagna fester och tornerspel uppskattade bland både annan och adel som ofrälset. Tack vare många och generösa donationer till Daak-kyrkan har de även en god relation till kyrkan. Deras viktigaste allierade är handelshuset Mimore och på senare år har de knutits mer och mer till Kurvald.
Blåvind av Nordanskog: Den stolta ätten Blåvind av Nordanskog håller jarldömet Tivar. Deras största inkomstkälla utgörs av skogsbruk. Ätten kallas i folkmun för Blåvind och är kända som stolta men sällan arroganta förvånansvärt nog, dock brukar de anklagas för detta av fiender och meningsmotståndare. Ätten är rena motsatsen till Filbunke - de är kyliga, beräknande och lugna i sitt sätt. De är även, tillskillnad ifrån Filbunke, en ganska fåhövdad ätt. Vidare menar Blåvind på att diplomati är fullt fungerande lösning på många problem – man ska dock inte bedra sig, Blåvind tvekar inte bruka våld. Ättens kyliga och lugna uppträdande har givit upphov till uttryck såsom ”lugn som den blå brisen” och ”det blåser en blå vind” som syftar på känslokyla. De är kända som belevade och intelligenta samt skickliga inom sina värv. Av tradition ägnar sig nästan alla medlemmar i ätten åt antingen ridning eller fäktkonst, det är dock bara männen som tillåts lära sig fäktas eftersom det anses väldigt olämpligt och okvinnligt med kvinnor som kan bruka vapen. Kvinnorna inom ätten brukar dock traditionellt läras spela något instrument såsom harpa samt sjunga.
Städer och Fort
Fort Otis är beläget vid Raunfloden. Runt byn löper en stenmur och centrum utgörs utav stenborgen Fort Otis. Fort Otis är liksom många andra försvarsverk mot Ashariska gränsen välbevakad. Manskapet är förhållandevis högt men å andra sidan är Fort Otis murar och förvarsverk inte de största och starkaste. Byn utvecklades ur en ren militäranläggning och rester utav det gamla träfortet går faktiskt skönja strax bredvid den betydlig nyare stenborgen. Fortet grundades under den Ashariska tiden men bytte namn strax efter Otis den Stores död för att hedra den bortgångne härskaren, därtill stod stenborgen klar det året även om den påbörjades långt tidigare. Anledningen till att det finns mycket soldater i Fort Otis är den att Tivar sänder dit stora delar av sina styrkor eftersom de anser att Fort Otis är första delen utav Tivars försvar. Marken runt Fort Otis är ganska våt och sank och Fort Otis är känt som lerigt. En gång stod ett välbefäst torn några kilometer utanför Fort Otis men det har på grund av den lösa marken rasat samman. Platsen är farlig då rasrisken är stor och få går dit eftersom det ändå inte finns något av värde. De flesta av Fort Otis soldater lever med sina familjer runt själva Fort Otis och kommer sig utav att Cermiriska kronan under ett antal år inte hade råd att föda armén, istället lades beslag på marken runt Fort Otis som tilldelades armén och soldaterna. Trots att marken egentligen tillhör kronan går den i arv från far till son och med det soldatyrket. Dessa knektar måste då och då göra avbrott och bege sig till Fortet för rapport och exercis. Resultatet av detta är att Fort Otis snarare är bas för en mycket kompetent och välutrustad millis snarare än reguljär armé. Av tradition har familjerna många barn för att kunna se armén med soldater och därför är befolkningen i området förhållandevis hög. Många utav Cermiras soldater stammar från området runt Fort Otis.
I själva orten Fort Otis ser livet lite annorlunda ut då många Tivariska soldater finns där. Dock saknas den dekadens man kan se i Egisborg och den är inte uppskattad eller tillåten i Fort Otis. Det sker även en livlig handel då Fort Otis ligger vid en naturlig hamn som man genom åren förstärkt vilket gör att många resande vid floden lägger till där. På senare år har detta ökat och är en stor nagel i ögat på de styrande Jarla vilket lett de att de ökat sin militära närvaro i området, risken för en konfrontation ökar varje dag men än så länge är ordern att undvika de Ashariska soldaterna såvida de inte kränker Cermiras territorium.
Fort Otis styrs utav Kettil Filbunke, som på traditionellt Filbunkemanér är hetsig, hetlevrad och snar till ilska. Kettil är av normal kroppslängd med väldigt fet och det ger intrycket av att han är kort. Han har halvlångt elegant klippt brunt hår och en stor mustasch. Sin ungdom var Kettil en vältränad riddare men har under sin levnad ätit mer och rört sig mindre. Liksom traditionen i området har Kettil många barn och de äldre sönerna som ännu är i livet är alla officerare inom armén. Kettil är av naturen välsignad med en kraftig och hög röst som sägs höras över hela Fort Otis när Kettil är missnöjd. Kettil är egentligen inte speciellt smart eller kompetent men klarar sig bra tack vare att hans lojala stab är det, dock besitter han en skarp men primitiv slughet och list. Kettil vill gärna bestämma allt själv men är lättmanipulerad och många av de bättre besluten är inte hans egna även om Kettil själv tror det. Kettil är egentligen ingen grym och elak man men är totalt okänslig och tycks sakna djupare förståelse för andras känslor vilket gör att folket ser honom som grym och girig men ändock uthärdbar, synen på Kettil är lite som synen att klämma fingrarna – det gör lite ont men det går snart över. Tack vare sin stora kroppshydda, bullriga sätt och listighet kallas Kettil ”Trollet på Fort Otis” eller ”Otis Troll”, så gott som alla använder dessa öknamn, även Kettils egen familj, men dock inte så Kettil hör det.
Kettil hatar Asharier och vill ge ut en order om att alla Asharier man ser skall gripas och avrättas och hans planer på att genomföra sådant gick så långt att självaste Jarl Valdemar av Egisborg gästade Fort Otis och förklarade att detta inte var önskvärt i dagsläget.
Egisborg
Egisborg är en kraftigt befäst by i södra Cermira, inklämt mellan Skuggskogen och Raunfloden. Det har sedan Cermiras grundande alltid varit en del utav kronomarken och alltid styrts av en nära släkting till Överjarlen, traditionellt sett någon av hans bröder. De enda kraven, förutom släktskapet till Överjarlen, är stor lojalitet och militär kompetens.
Från början hette Egisborg Flodby och har blivit plundrad och bränd utav Ashariska trupper och sabotörer upprepade gånger. Då byborna tröttnat rejält på detta bestämde de sig för att befästa staden vilket stöddes utav den sittande Överjarlen Valdemar I som bidrog med sten för att förbättra muren. Under Valdemar ”Den Vredgade” II:s regering upprustades byn ytterligare och stora mängder soldater placerades här .En stor stenborg uppfördes på platsen, borgen fick namn efter Valdemars bror Egis den Vildsinte som också var borgens förste herre. Efter Egis storartat vunnit ett slag mot Ashariska trupper gavs han Jarltiteln och byn och började omnämnas som Egisborg. Sedan denna tid har Egisborg varit ett utav rikets viktigaste försvarsutposter och militära högkvarter och borgherren har givits titeln Jarl. Så gott som alla i fästet är på olika sätt kopplade till armén oavsett om de är soldater eller civila.
Egisborg är mycket kraftigt befäst då alla Överjarlar bidragit med någon form utav upprustning, en tradition som det hålls hårt på. Till Egisborg hör även en del mark runt själva byn men denna räcker inte till för att föda bosättningen och därför är Egisborg beroende utav mat och resurser utifrån. Detta är dock något man är medveten om och Egisborg har stora lager utav mat, ved och liknande som kan behövas vid en eventuell belägring och framtidsplanerna baserar sig alltid på att det är frågan när och inte om staden belägras. Det ryktas även om att det finns hemliga gångar ut ur staden men detta är i dagsläget obekräftat. Egisborg har två stadsportar, en i söder och en i norr. Den södra är betydligt kraftigare och mer bevakad än den norra och personer som passerar genom den kan mycket väl bli visiterade. Om de verkar nya eller kommer nattetid kan vakterna hitta på svepskäl för att kräva besökarna på pengar. Detta är de givetvis inte tillåtna att göra och straffet för sådant är tämligen hårt varvid de endast ger sig på personer som inte verkar bekanta med riket.
Egisborg är nästan helt byggd i sten och väldigt cirefalisk i både arkitekturen och stadsplanering då det ofta varit faliska byggherrar som kontrakteras vid byggnationer. Egisborg är delvis ett skrytbygge och man har varit noga med att se till att bakom dess murar finns Cermiras makt, en varning och ett hot till de Ashariska Jarlarna i söder.
Stadsplaneringen i Egisborg är mer detaljerad och välgjord än i andra Cermiriska bosättningar. Detta kommer sig dels utav den faliska byggnadstraditionen men också utav att en välplanerad bosättning anses lättare att försvara. Det saknas dock inre områden och var försvarsverk, militärförläggningar och baracker slutar och civila byggnader tar vid är svårt att se. De flesta militära byggnader och områden ör förbjudna för civila och speciellt för främlingar vilket gör att orientera sig i staden ändå kan vara svårt. De flesta i staden är på olika sätt kopplade till militären antigen som soldater eller vid hantverk kopplade till militärindustrin. De flesta soldater har även sina familjer boende i staden och det är inte ovanligt att kvinnorna och barnen också jobbar åt det militära men med civila uppgifter såsom matlagning, städning och tvätt. Av naturliga orsaker är Egisborg Cermiras centrum för vapen- och rustningshandel och ett flertal utav rikets bästa smeder lever och verkar innanför de tjocka stadsmurarna. På grund utav de många soldaterna finns även mycket nöjen i staden. Det finns gott om bordeller, spelhålor och krogar och det pågår ständiga maktkamper om mellan olika fraktioner om kontrollen över dessa då det är en mycket lukrativ bransch. Det är mycket vanlig med spelmän i staden och det är i princip aldrig tyst någonstans, även nattetid spelas det. Trots att alkohol och droger både är lättillgängligt och billigt i staden är allvarliga bråk och brott ovanliga, åtminstone av vad som ses, då stadens styrande anser sådant beteende som odisciplinerat och dåligt för sammanhållningen och det har hänt att hela familjer avrättats då någon betett sig illa. Det finns gott om tiggare i staden. De flesta är uttjänta och försupna prostituerade eller soldater och lever i de mörka gränderna i fästets yttre delar och det kan vara ganska farligt i dessa områden nattetid. Då och då görs utrensningar då dessa tiggare handgripligen slängs ur Egisborg.
Egisborg har även den näst största tirakiska minoriteten i landet och så gott som alla tiraker jobbar i hamnen eller som utkastare på de många olika nöjesplatserna. Det finns dock undantag från detta och här och var finns tiraker anställda vid militären. En unik sak för Egisborg är att det finns ett tempel helgat åt Mahktah. Officiellt är det dock ett härbärge för tiraker och i regel släpps endast personer utav det tirakiska släktet in men det förekommer undantag. Anledningen till att det får vara ifred är att både Kyrkan och Överjarlen givits stora mängder pengar och tjänster.
Stadsdelar:
Egentligen saknar Egisborg stadsdelar och var officiella militära byggnader slutar och civila tar vid är oftast svårt att se. Där till kan man få känslan av att deras områden överlappar varandra kraftigt. Egisborg har dock en god stadsplanering och inbyggd i nätet utav gator och hus finns flertalet befästningsverk och försvarsanläggningar. Den stora skillnaden man kan göra på områden är huruvida platsen ligger innanför inre eller yttre stadsmuren. I regel är den militära närvaron mindre i området utanför inre stadsmuren men den förkommer överallt.
Innanför inre Stadsmuren:
Palatsområdet: Platsen där själva borgen Egisborg ligger utgör centrum för Palatsområdet. Här ligger flertalet stora, vackra boningshus, exklusiva affärer och flertalet parker. Området är mycket vacker och bär kraftig cirefalisk prägling. Gatorna kantas av väl underhållna träd och buskar samt olika utsmyckningar i form utav lyktor, statyer, pelare mm. Den mest kända parken är Otis Trädgården där det finns en gigantisk staty över Otis den Store. De flesta husen bebos utav olika officerare men även rika köpmän och borgare har lyckats köpa hus här. I palatsområdet finns även den berömda XX katedralen som trots sin ringa storlek är rikt utsmyckad och bekostad.
Garnisonsområdet: Är ett område där det endast finns militära byggnader. Ett flertal utav administrationens byggnader ligger här liksom olika träningsfält och stallar. Det skiljs från resten utav Egisborg men en mindre mur som egentligen fungerar mer som en markering än försvarsverk. Kort sagt vet man var makten ligger på andra sidan. Det finns även boningshus för soldater såväl som förrådsbyggnader. Inom detta finns dock ett mindre område där det ligger en samling stenhus utan fönster. Portarna till detta område bevakas dygnet runt och obehöriga släpps inte in. På senare tid har bevakningen runt hela området hårdnat ytterligare och förbud över föremål som får innehas vid Garnisonen har börjat dyka upp. Om man kommer för nära finns risken att man kroppsvisiteras och allt som kan klassas som sabotageutrustning beslagtas. Har man otur kan man även åtalas för det hela.
I gemene mans ögon ses bevakningen vid Garnisonsområdet som paranoid och märklig och därför har det uppstått ett flertal rykten om vad man egentligen vaktar där inne.
Rådhusområdet: Rådhusområdet utgår från Egisborgs rådhus. Det är här skråna och gillena har sina baser och rika människor sina boningshus. Området är vacker och välskött. Jarlens privata vakter patrullerar detta område. Officiellt är det därför Jarlen själv vill visa hur mycket han bryr sig men alla vet att det är en maktdemonstration som visar var makten ligger och om någon skulle sticka upp kan Jarlen slå ner dem i samma sekund som de försökte.
Innanför yttre Stadsmuren:
Torgområdet: Centrum för detta område utgör Egisborgs stora torg som är en utgångspunkt för Egisborgs kommers. Runt om torget löper gator där handelsmän har sina bodar. Det finns även flertalet värdshus runt torget som gjort sig kända för att de inte tillåter prostituerade, spel om pengar eller vilka rusmedel som helst. Resultatet är att besökarna i regel är genomresande samt att det råder lugn stämning inne på värdshusen. Handeln Egisborg är tämligen livlig då det ligger vid en naturlig knytpunkt för land- och vattenvägen och därför är det mesta tillgängligt i staden. Här och var står olika militära byggnader och i området ligger de flesta
Hamnen: Egisborgs hamn är delad i den civil och en militär del. Den civila delen är öppen för alla som har något att sälja medan den militära bevakas noggrant på grund av sin närhet till Asharien. Den militära hamnen har tämligen låg aktivet eftersom floden är förhållandevis lätt att bevaka. Dock finns det gott om båtar som snabbt kan köra över trupper. Asharien hävdar att det är ett bevis på att Cermira tänker anfalla dem anser det som en kraftig provokation. Cermira å sin sida hävdar att de finns för defensivt evakueringssyfte ifall Asharien skulle anfalla dem. Den civila hamnen präglas utav städning av- och pålastningar. Det finns gott om bordeller, värdshus och lagerbyggnader. Hamnen är även ett centrum för en olagliga slavhandelen och i mörka källarutrymmen hålls slavar, främst kvinnor, innan de säljs vidare antigen till stadens bordeller eller till utländska slavhandlare som för dem vidare till cirefaliska länder, jarigen eller västlanden.
Personligheter:
Valdemar Jarl, Herre av Egisborg: Egisborgs nuvarande herre är Valdemar Jarl, även känd som Valdemar den Trofaste, som är Överjarl Vidkun II:s yngre broder. Valdemar en mycket intelligent och kompetent man och skiljer sig rejält ifrån sin bror. Han saknar helt broders illvilliga list och dekadenta livsvanor utan är istället hederlig, ärlig och vänlig men framförallt väldigt lojal. Han är bunden utav en trohetsed till sin broder och följer denne även om han tycker det är fel. Man ska dock inte luras till att tro att Valdemar är lätt att föra bakom ljuset eller godtrogen för så är inte fallet. Tvärtom är han luttrad, observant och har en närmst magisk förmåga att genomskåda lögner och falsk spel. Men Valdemar är även en tungsint och svårmodig personlighet. Han är mager och senig men muskulös och vältränad. Han ger ett härjat och trött intryck men imponerar ofta med sin mentala skärpa. Han lever tillsammans med sin hustru Vanna Hök och Sparre på Egisborg tillsammans med sina barn som alla, till Valdemars stolthet, är av äkta börd.
Vanna Hök och Sparre: Till det yttre är Vanna en kvinna som följer det Cermirska kvinnoidealet perfekt. Hon är vacker, elegant, tystlåten och lojal mot sin make. Hon är alltid klädd i senaste mode och i exklusiva tyger. Hon har långt brunt hår vilket hon brukar fläta och smycka med olika små ringar. Trots att Vanna är av Ashariskt ursprung är hon populär bland stadsborna.
Vanna kan lätt ge ett intryck av att vara söt och lite dum men skenet bidrar. Skuggfurstinnan av Egisborg brukar elaka tungor kalla henne och det är inte en helt dålig beskrivning. Vanna tvekar inte använda sin makt och sitt inflytande för att säkra sin och sin makes ställning. Vanna har ett stort kontaktnät och tycks ha hållhakar på flertalet makthavare i riket. Det sägs att Vanna gör det Valdemar Jarl själv inte kan göra då han hindras av sin heder och lojalitet: Se till att deras söner kommer till makten.
Om Folktro och religion
Sekter
Cermira är juridiskt sett ett land med religionsfrihet. Det finns inga lagar kring vilka gudar man får dyrka även om det dock finns några paragrafer om mission. I praktiken funkar det annorlunda och Daak-kyrkan är en maktfaktor som aktivt motarbetar vad de betraktar som ondska. Religiösa förföljelser förekommer och vissa är uppmuntrade utav makthavarna. Ändock råder en stor tolerans och frihet jämfört med merparten av Mundanas länder. Detta gör att obskyra sekter frodas i riket och många är flyktingar från länder där de skulle ha avrättats för sin tro. Dessutom har några av rikets mer mystiska delar, framförallt Mitheraskogen, stor attraktionskraft på diverse religiösa strömningar som aktivt söker sig dit.
Mitheras kullar ligger långt från Daak-kyrkans vakande ögon och det har alltid rådigt en lätt anarki i området. Slå länge man lydigt Jarlen har man oftast fått göra som man velat i andra frågor. Sålunda är det ett starkt fäste för gamla gudar och seder. Mithera har även så länge man kan minnas också lockat till sig diverse olika domedagssekter, skugglandsdyrkare och liknande obskyra trosinriktningar. Eftersom befolkningen är tolerant så låter man även de främmande sekterna hållas så länge de inte är aggressiva eller aktiv försöker omvända ortsborna. Då och då kommer daak-präster i sällskap med tempelriddare och griper farliga ”hädare” och ”mörkerdyrkare”. De är dock noga med att inte ge sig på ortsbefolkningen då riskan är stor att de vänder sig mot dem. Detta är något Daak-kyrkan lärt sig då flertalet präster och tempelriddare mist livet efter allt för aggressiva predikningar och åtgärder mot befolkningen. Samtidigt har ortsbefolkningen fått lära sig att inte ge sig på Daaks sändebud då detta sällan sker ostraffat.
Eftersom föda för dagen är det viktigaste som finns i Mitheras Kullar dyrkas en hel del gudar som man tror på olika sätt kan påverka detta. Man offrar på två sätt till gudarna: för de ska ge något såsom byten eller god skörd eller för de ska hålla sig eller sina undersåtar borta tex döden och frost. En mörkare aspekt av denna dyrkan är att man ofta ägnar sig åt slakt- och blodoffer och man tvekar inte att offra människor. En del byar är så djupt troende att de regelbundet offrar människor medan andra bara offrar till de ”gamla gudarna” är bönerna till Daak inte hjälpt dem. I regel offrar man inte folk från den egna bygden utan söker tag på främlingar. Dessa skall helst uppfylla en samling rätt godtyckliga kriterier och många byar kan göra rätt mycket för att locka till sig ”rätt” offer. Ett intressant synsätt som finns är att de, i Daak-kyrkans ögon, hedniska gudomarna benämns som de ”gamla gudarna” och Daak som ”den nya guden” trots att visa av de ”gamla” gudarna dyrkats kortare tid än Daak.
Kortlista över några olika gudar som dyrkas:
• Aerolus: Vindguden offras till för att bringa regn och friska vindar.
• Dibuk: Dödsguden dyrkas för att han ska hålla sig borta.
• Helion/Mathebe: Solgudarna dyrkas för att solen ska lysa, värma och ge liv.
• Jordmodern: Dyrkas för att bringa goda skördar och fruktsamhet bland både folk och fä.
• Kubera/Kuberon: Köldens gudar offrar man till för de skall hålla sig borta.
• Mhorukh: Odjurens herre offras till för att hans undersåtar skall stanna i skogen.
• Mu’abre: Skogarnas beskyddare måst blidkas om man vill få byte, nyttoväxter och annat ifrån skogen.
• Ruros: Stormans gud offras till på hösten så man skall slippa vinterstormar.
• Urak: Troll är fullkomligt livsfarliga och via att offer till deras gud kan man få dem att stanna i skogen.
Namnen på gudarna, liksom deras attribut och dyrkan av dem, varierar kraftigt och det finns exempel på samma gud som dyrkas i grannbyar men under olika namn.
Dessa gamla religioner är mycket löst organiserade och saknar någon egentlig hierarki, men i många byar finns ett eller flera språkrör. Dessa brukar samlas då och då, speciellt i kristid, för att prata om hur man skall bemöta gudarna för att få dem nöjda igen.
Bland de många obskyra och mörka sekter i området är ”Frostorden” den mest kända. Dessa leds av den karismatiske men galne Ashariern ”Jebbas av Jarla” och de är övertygade om att en stjärna av is snart skall närma sig Mundana, frysa solen och döda allt liv. Enda sättet att undkomma evigt lidande är att kasta sig under frostens vilja för att efter domedagen återuppstå i ett rike av evig frost. Sekten är avskydd utav lokalbefolkningen och jagas i regel bort om de upptäcks. Inom Frostorden finns ett visst mått av självmordsdyrkan då att frysa ihjäl anses vara en mycket bra och passande död.
En annan känd kult är en Dibukkult som har sitt fäste i Mitheras kullar västra delar. Kultisterna kallar sig inget speciella själva men är väldigt fanatiska i sin tro. De sprider död omkring sig på diverse olika sätt, bland annat genom att offra människor och ta sina egna liv. Sådana kulter är inget unik i Mitheras Kullar utan kommer och går inom ganska långa tidsspann. Vad som gör denna kult speciell är att de fått mig sig hela byn Skogskällan i sin fanatiska dyrkan. Resultatet är att livet i byn sakta men säkert försvinner. De som motsatte sig kultisterna har offrats eller tvingats på flykt. Byborna har börjat uppträda aggressivt mot sina grannar, samtidigt som kulten kräver mer och mer död. Nyligen dödades en familj då kvinnan i hushållet fött ett barn vilket sågs som ett brott mot döden.
Förhållandena i byn är tämligen okända för omvärlden men Jarl Ivon Morgonstjärna har hört dessa vaga rykten och oroats av dem. Han beslutade nyligen att sända ut mannar att undersöka saken vidare.
Folktro
De Gamla: Är mystiska väsen som skymtas där människor en gång levt, framförallt när de skymmer. De uppträder i regel i grupp och känns igen på att de klär sig gammaldags och talar ålderdomligt. De flesta är därtill gamla men trots detta är de starkare, vigare och kvicktänkare än unga människor. I övrigt ser de ut som människor. Det är lätt, speciellt för utomstående, att tro att De gamla är något slags andeväsen eller spöken men så är inte fallet. När man stöter på De Gamla gäller det att handla förnuftigt och vara artig. De Gamla tillskrivs oftast stor kunskap om såväl världen förr i tiden men också framtiden. Det finns många historier som berättar om hur folk förmått de gamla att så framtiden för dem, eller lösa tvister genom att tala om hur saker och ting låg till förr i världen, tex arv eller markgränser. Det finns dock än fler historier som talar om hur illa det kan gå om man behandlar De Gamla respektlöst eller över huvudtaget har något med dem att göra. De Gamlas Pelare i Tivar anses bara byggd utav just De Gamla och de skymtas ofta där.
Snökatt: Snökatten är ett utav Cermiras mest omtvistade djur. Det beskrivs som en tiger men enligt vissa lärda kan det omöjligt finnas tigrar i Cermira då dessa är utrotade öster om Ziu sedan årtusende tillbaka. Det finns dock gott om vittnesmål och till och med pälsar från djur som om de inte är tigrar är extremt lika dem. Snökatter omges utav en stark aura av folktro och tillskrivs rent magiska egenskaper. Bland annat anses de bringa otur om de siktas i Östanmark. I Vitterdal sägs de kunna tala och har en stor aptit för människokött men om man blidkar dem kan de istället tala om var i skogen man kan finna byte, kristaller eller nyttoväxter. Genomgående i riket anses de också vara ett tecken på vinter och snöfall och ser man en snökatt under sommaren vet man att det kommer att falla mycket snö på vintern.
Månfararen: Tron på Månfararen begränsas till östra S:t Kira, Kronomarken och Sunnanmark. Väsendet liknar det som kallas näck på andra håll i Mundana men skiljer sig då han inte har med musik att göra överhuvudtaget. Månfararen brukar skymtas naken där han sitter och stirrar på stjärnorna, speciellt under nätter med månsken. Det är farligt att komma nära honom då han har en förkärlek för att dränka människor, eller ta med dem till en färd till månen i sin vita båt. Resultatet av en sådan färd är galenskap och död. Men som näcken kan lära en spela kan Månfaren lära en om stjärnhimlen men lektionerna kan vara livsfarliga och många historier handlar om hur studenten lurats av Månfaren och därefter dött. Folk som bor längs flodstranden håller sig ifrån att sätta sig i tomma båtar som spolats i land längs stränderna – det kan vara Månfararens magiska båt och en i färd i den är i bästa fall en skräcktur.
Isjungfrun: Ett väsen som uppträder som en vacker ung kvinna. Detta är ett utav de farligaste väsen som finns och sägs vara dotter till Älvakungen som lever i skogen. Hon söker i regel sällskap med unga män vilka hon sedan förför och kysser varpå deras hjärtan förvandlas till is. I bästa fall dör man av kyssen men i sämsta tvingas man ut i skogen där man får tjäna Älvakungen tills världens undergång. Det finns en hel del sätt att avslöja Isjungfrun på, några av de mest kända är att om man tänder en eld flyr hon samt att hennes fotspår i snön alltid blir otydligt som om det snöat i dem.
Älvakungen: Ett av de farligaste väsen som finns, enligt Cermirisk folktro. Älvakungen sägs återfinnas i hjärtat av Mithera där det råder evig vinter. På en tron av is i en sal av kristall håller han hov och styr över skogens alla oknytt och monster. Älvakungens utseende är obestämbart och verkar skifta ifrån en skäggig och vis man till en djärv och lockande yngling. Han sägs röva bort folk, speciellt små barn, vilka förs till hans hov där de förvrids till galna och lustfyllda varelser utan rim och reson. Även om han är det farligaste väsen är det också minst risk att stöta på honom då han ytterst sällan lämnar sin tron och sin vackra kristall sal.
Kung Frost: Ingen mindre än självaste Vidkun IV sägs detta väsen vara. Vidkun IV som gick under tillnamnet ”Kung Frost” försvann spårlöst i Mithera vintern 2891. Som ung reste Vidkun IV mycket i Mithera och lärde sig enormt mycket om skogens mysterier. Som straff för hans nyfikenhet slog köldens andar hans själ med evig sorg och kyla. På grund av denna oheliga förbannelse irrar han fortfarande runt i Mithera som en grå gammal gubbe klädd i trasor men med en stolt blick och sin emblemring på fingret och söker förgäves Daaks himla rike. Då och då slår han sig ned hos vandrare i skogen och lyssnar man noga på hans sorgsna sånger och berättelser kanske han avslöjar något av skogens mysterier. Det bör påpekas att denna myt motarbetas aktivt av ätten Kurvald. De medger att Vidkun IV hade stor kunskap om Mithera och gick vilse och dog men att hans själ såklart fördes till Daaks himlarike, liksom resten av de rättrogna Kurvald.
Skuggfolk: Nästan överallt i Mundana åsyftar namnet Skuggfolk, eller motsvarande, de olika väsen som bebor det mytomspunna Skugglandet. Cermira är ett undantag ifrån detta. När man i Cermira pratar om Skuggfolk åsyftar man istället ett väsen som är mer likt spöken eller onda andar. När skuggfolk visar sig uppenbarar de sig antingen som en människoliknande varelse som tycks bestå av skugga eller som en platt skugga som rör sig fritt, de är alltid mycket mörkare än vanliga skuggor som kastas utav folk är. Utseendemässigt varierar de kraftigt och eftersom de består av skugga kan
