Nekromanti Charmen med riktigt dåliga trad-äventyr

[Tsianphiel]

Jag vet inte om det bara är jag som upplever det här, men häromsistens så spelledde jag ett par kanadensiska arbetskamrater i ett riktigt dåligt svenskt trad-äventyr (av hänsyn till författarna så uppger jag inga namn här), och det var hur kul som helst, och på något vis jättecharmig med alla stereotyper som dök upp.

Det roligaste var att dolda ledtrådar var omöjliga att hitta för gruppen, för de slog så in i helskotta dåligt, så vi kom ingenstans.

Jag tror det var en kombination av att äventyret var stereotypt så in i bomben (med ett undantag som lyfte hela grejen och gjorde just den scenen till en av höjdpunkterna), att de jag spelade med tog varsin atypisk rollperson, alltså något de inte spelade i vanliga fall, och att alla slog så illa att de hade ihjäl varandra snarare än monstren.

Jag och gruppen gillade verkligen hur dåligt det var. Det var nästan det som blev behållningen. Har någon av er upplevt något liknande någon gång? Att usel kvalitet leder till en god spelsession?

 

[Mundo]

Mitt enda exempel borde ju vara när jag var ung och dåligt skrivna tradäventyr var det enda jag visste fanns, förutom att skriva eget.

Då var ju dessa äventyr helt awesome! En av mina bästa rollspelsupplevelser kommer från ett av dessa äventyr i min tidiga tonår!

 

[luddwig]

Jag kan uppleva att det är så med film ibland, dvs. att en film är så dålig att den blir underhållande. Det är dock inte många filmer som faktiskt placerar sig i den kategorin och för att jag ska kunna uppskatta dem måste jag dessutom vara på rätt humör. Jag har inte varit med om något liknande med rollspel men jag tänker mig att det är fullt möjligt, med potential att vara hysteriskt roligt för enstaka tillfällen.

 

[RasmusL]

Ja. Helt klart. Spelade ett gäng gamla svenska trad-äventyr där spelledaren höll sig så "as written" det bara gick och det var bisarrt dåligt och fantastiskt kul

 

[Nässe]

Inte riktigt det du fiskar efter men ibland kan jag känna att äventyr som är "dåliga", stereotypa, förutsägbara och enkla, ger just bra spelsessioner eftersom det ger rollpersonerna stort utrymme och möjlighet att glänsa och sticka ut, och det stereotypa gör dem enkla att spelleda, gruppen kan fokusera på annat än att förstå/ skapa berättelsen. Och då är de ju inte dåliga.

 

[Snow]

Jag kommer ihåg ett äventyr på Borås spelkonvent. In nomine tror jag det var. Vi fick plats i magic-rumet och spelade loss. Det var ett rätt rälsat följ-ledtråden-till-nästa-plats-och-överlev-överfall-på-vägen. Vi hade superroligt, inte minst för att det gav oss väldigt mycket utrymme. Det var inte precis någon bleed. Men som vi brukar säga på konvent, kvaliten på scenariet har inget att göra med hur roligt vi har. Det beror mest på spelledaren och oss själva.

Speciellt kul var det när en väldigt ung magic-spelare kom fram till oss och med stora ögon frågade:
"Spelar ni magic? Eller är det något annat?"

 

[Tsianphiel]

Skönt att höra att det inte bara är jag ????

 

[anth]

Har aldrig provat (men kanske ska göra det efter att ha läst den här tråden).
Däremot är jag en storälskare av riktigt dåliga filmer. Filmer som är så dåliga att de blir bra. Så jag förstår precis vad ni menar.

 

[Osbjer]

Jag tycker inte tradäventyr är dåliga, så länge man moddar dem för att inte fastna om man misslyckas med fdt.

/j

 

[RasmusL]

Jag tycker inte tradäventyr är dåliga, så länge man moddar dem för att inte fastna om man misslyckas med fdt.

/j

Nej, men även om det finns bra exempel så finns det ett enormt utbud av totalt värdelösa tradäventyr

 

[.113]

Jag tror nästan hellre jag spelar ett "dåligt" äventyr än ser en dålig film faktiskt.

Det vore småkul få en lista på sämsta äventyren men tyvärr har ju någon gjort dem så det skulle antagligen såra någon, så det känns inte så rätt.

 

[Rymdhamster]

Fördelen med äventyr är att de är vad man gör dem till.

Det kan man förvisso göra till viss del av filmer också: Titta bara på Mystery sience theatre 3000; dåliga filmer görs underhållande genom att lägga till en kavalkad av sarkasm.

 

[Tsianphiel]

Jag tycker inte tradäventyr är dåliga, så länge man moddar dem för att inte fastna om man misslyckas med fdt.

/j

Min åsikt är att ett äventyr inte riktigt håller måttet om jag måste lita på att mina spelares rollpersoner har finna dolda ting för att kunna ta sig vidare. Då har man som konstruktör inte riiiktigt tänkt hela vägen. Sidouppdrag, javisst, men inte critical path (hej jag utvecklar datorspel).

 

[krank]

Det finns en charm i att spela kassa äventyr, absolut. Jag är ju av åsikten att den absoluta majoriteten av tryckta (och PDF-släppta) äventyr är skit, och den står jag för, men kassa äventyr spelade med glimten i ögat kan funka rätt bra. Jag menar, originalversionen av den gamla Mutant Chroniclesklassikern Venusian Apocalypse är rälsad och rätt dålig på tusen olika sätt, men är man ett gäng MC-nostalgiker eller bara ett gäng spelare som med lite humor och metatänk vill återuppleva det glada 90-talets spelande så funkar det rätt bra - SL får täppa till de allra dummaste "lyckas med slaget eller sluta spela och gå hem"-dumheterna men resten går ju att skratta bort. Det märks ofta hur det är tänkt att rollpersonerna ska göra, och om alla bara är inriktade på att faktiskt klara äventyret och inte hålla på och jävlas eller streta emot när man känner rälsen så kan man ha riktigt roligt på vägen. Interaktioner med SLP:er, skämt om axelskydd och stora vapen och machotrams etc kan krydda ordentligt.

Fan, nu blev jag lite sugen på att göra det igen. Fast kanske med moddade regler, det GÅR fan inte att spela MC med originalskaderegler...

 

[Minimoni]

Har varit SL i många gamla godingar som ursprungligen var tillverkade för Drakar och demoner 91 eller äldre. Men på senare år har vi spelat dem till andra fantasyspel, en del har inte åldrats med värdighet men har varit kul ändå då verkligen skiljer sig från moderna mer öppna äventyr. Men med en gnutta humor och mycket nostalgi så har även de äldre äventyren varit roliga

Ta bara Nidlandsviten som exempel, mycket är bra men oj så stereotypiskt och åldrat det är. Hade jag spelett det som det var avsett så skulle mina spelares stackars rollpersoner dö dussinet gånger under äventyrets gång.

 

[Osbjer]

Min åsikt är att ett äventyr inte riktigt håller måttet om jag måste lita på att mina spelares rollpersoner har finna dolda ting för att kunna ta sig vidare. Då har man som konstruktör inte riiiktigt tänkt hela vägen. Sidouppdrag, javisst, men inte critical path (hej jag utvecklar datorspel).

Kanske bara är så att jag inte tycker äventyren blir riktigt dåliga för det, för det är lätt att ändra på. Man får se det som en utveckling i äventyrsskapande att ett misslyckat slag inte gör att äventyret stannar upp.

 

[Khan]

Jag minns två upplevelser i det här - dels kampanjen Kliché vi spelade när D&D3 var nytt och häftigt, dels det fantastiska Tjotabrötlajvet någon gång i grå forntid.

Kampanjen Kliché var helt enkelt att vi ville klämma in alla fantasy- och rollspelsklyschor på en och samma gång i vår kampanj. Vi spelade alvisk tjuv med pilbåge, grovhuggen människobarbar, arg alkoholiserad dvärgkrigare, etc. Grottkrälning där uppdragen kom från mystiska män i mörka kåpor och reaktioner i stil med "VA! Var kungens rådgivare vid namn Ulf Kappvändare en förrädare som jobbade för den onde demonkungen? Han som verkade så pålitlig med sina svarta kläder, lismande stämma och hypnotiska ögon." Helt fantastiskt roligt. Ingen metahumor för rollpersonerna dock, inte som i Order of the Stick eller Goblins. Spelarna hade urkul, men för rollpersonerna var det hela blodigt allvar. Tradäventyr med en twist, liksom.

Lite samma sak som på Tjotabrötlajvet några år senare. Ett klassiskt fantasylajv som satsade stenhårt på humor och parollen "Allt är tillåtet". Tradlajv, fast med en twist kan man säga, en liten by med tillhörande tält har blivit centrum för världens öde med demoner och trollkarlar, alver och allsköns oknytt som besökare. Jag kan inte tala för hela lajvet, men fy för den lede vad jag hade skoj. Fler lajv borde satsa på humorn. Själv spelade jag den onde Dr FrankenKhan och i mitt sällskap hade jag med mig FrankenKhans Monster (som en kompis spelade) och vi jagade folk att ha ihjäl och montera ihop till nya monster för att fortsätta vetenskapens framsteg. Roligt värre, men bisarrt som bara den.

 

[Tsianphiel]

Ta bara Nidlandsviten som exempel, mycket är bra men oj så stereotypiskt och åldrat det är. Hade jag spelett det som det var avsett så skulle mina spelares stackars rollpersoner dö dussinet gånger under äventyrets gång.

Nidländska reningen är HEMSKT på så många plan, men vi hade också superkul med det. Fast då spelledde jag inte, då spelade jag. Ibland suckade SL och sade "alltså, nu blir det så där igen. Okej, ni MÅSTE följa efter kråkan. Måste. Bara gör det. Fråga inte." Apropå railade äventyr...

 

[Xhakhal]

Jag lärde mig via ett podcast om det fantastiska uttrycket the Maryland point, som beskriver det här fenomenet väldigt bra: http://www.urbandictionary.com/define.php?term=Maryland Point

 

[Oldtimer]

Det vore småkul få en lista på sämsta äventyren...

Det sämsta äventyr som någonsin getts ut till Dungeons&Dragons är förmodligen N2 The Forest Oracle. Jag har aldrig spelat det, men det diskuterades i en mycket underhållande 327-postnings tråd på ENWorld för många, många år sedan.
http://www.enworld.org/forum/showthr...ever-published