Rising
Vila i frid
Äntligen fick jag chansen att spelleda partyspel Chronopia med några andra rollspelare än de jag själv tränat upp! Jag var nervös för huruvida de skulle gilla det eller bara tycka det var tråkigt och konstigt, men det blev en skön och glad stämning.
Spelarna var Dante, Herr Nils och Magnus Seter; varav ingen egentligen var särskilt bekant med Chronopia, vilket var ett stort plus eftersom jag ändrat typ allting.
Jag förklarade lite kort att i min tappning är det ungefär samma kulturella och sociala klimat som i Paris på 1890-talet, och att det svarta gardet snarare är som en enorm, tungrodd och korrumperad byråkrati full med olika slags tjänstemän, mutkolvar och paragrafryttare, än - såsom det är i orginalet - ett gäng elitsoldater med dålig attityd i häftiga rustningar. Sedan lät jag staden vara en kalejdoskopisk stad full med olika typer av fantasifulla varelser, även om några av de Chronopiaraser jag tycker om var mest talrika.
Jag berättade också om att staden i min tappning var som en blandning av New Orleans och Rio de Janeiro, med ett träskdelta utanför och med en stor klippa med sin favela (kallad "kåkstaden", ungefär belägen bredvid tempelbacken).
Spelarna gestaltar en sorts primitiva förgångare till vår tids talangagentur; de hjälper författare att hitta förlag, skådespelare att få roller i pjäser, artister att hitta någon plats att spela och förmedlar kurtisaner åt välbeställda herrar, osv. En stor del av deras yrke handlar om att ha ett stort kontaktnät och att känna av samtidens (såväl som den nära framtidens) trender, men också om att navigera sig fram genom den tjocka soppa av byråkrati som råder i staden. Det handlar om att fixa intyg och licenser, att utnyttja svagheter i skattebestämmelser, att muta rätt personer och att intrigera med ens konkurrenter, osv.
Rollpersonerna var alla agenter åt en sådan här firma, som kallas Tuppen & Tennstopet, och den här beskrivningen fick de läsa om firman:
Tuppen & Tennstopet
Det började som ett ganska sunkigt spel- och horhus, bland många andra i närheten av fröjdernas gata. När stadens lagar skärptes och överstatligheten ökade, så var Tuppen & Tennstopet ett av de ställen som var först och framgångsrikast med att muta tjänstemän och knyta an jurister till sig. Ryktet om hur Tuppen & Tennstopet arbetade sig förbi all byråkrati spred sig snabbt, och ägare av närliggande värdshus erbjöd stora summor om de kunde få samma hjälp. Därefter började folk höra av sig från helt andra branscher; såsom teatrar, handelsresande och skräddare. Tuppen & Tennstopet knöt sig an allt fler kontakter, och snart hade merendelen av verksamheten gått ifrån att handla om sprit och dobbel till att erbjuda juridisk hjälp eller sätta folk i kontakt med rätt personer. Man har fortfarande kvar lokalen där man bedriver den ursprungliga verksamheten, men en allt större andel av intäkterna kommer från dig och dina kollegor som agerar som någon form av agentur åt ett klientel beståendes av idel konstnärer, musiker, författare, predikanter och kurtisaner.
---
Dante fick spela Fimon "Moz" Mozlae; en storvuxen, passionerad satyr med extremt intensiv karisma. Han började som fattigt gatubarn uppe i kåkstaden, provade sedan på att vara hallick, men var inte tillräckligt tuff för konkurrensen nere på fröjdernas gata. Hans utstrålning och goda handlag med människor (och andra varelser) imponerade dock på ägaren av T&T och han är idag en mycket framgångsrik agent.
Magnus fick spela Nim Blaskow; en liten föräldralös svartalf som tagits om hand av vättar (som jag ersatt wongoserna med) som lärt honom en massa tricks och hemliga handsignaler som används nere på marknaden. Nim lärde sig teknikerna snabbt, men hade ett för otåligt sinne för att stå och kränga varor, och provade på en karriär som kortspelare innan han blev agent. Han klär sig i extremt pråliga och fantasifulla kreationer, och är väldigt expressiv.
Herr Nils fick spela Dorn Molinsky, aka "Näsan Molinsky". Det är en äldre herre med välmarkerad näsa, som också har näsa för ekonomi, juridik och politik. Det började med att han skötte pappersarbetet åt sin far, den praktiskt lagde bokbindaren, men han åtog sig snabbt nya uppdrag och var ett tag både en sorts conciglieri åt en familj i undre världen, samt jurist åt alvädlingar från Rosornas Hus. Kontakterna med undre världen fick honom dock i fängelse, och han hade det svårt ett tag när han blev frigiven, även om lyckan numera vänt.
---
Övriga agenter i firman (spelledarpersoner) är:
Clemens M'mRuaij - En dryg, uppblåst och mycket snoffsig kattman. Han är klart mest framgångsrik på firman, främst tack vare sin klient Amïra Del'Vezia - som är en underskön och mycket begåvad rödhårig kurtisan.
Lingk Pepperdahl - En lite småbutter siffernisse till människa som klagar på att han tilldelats dödfödda klienter. Och vars brytning skiftade från rysk till fransk lite av och an.
Don "Jägar'n" Apelgaard - En äldre herre, som haft oflyt en längre period, men vars affärer nu äntligen börjat komma igång.
---
Jag tänker snart gå in på sessionen mer i detalj, men det viktigaste med upplägget är att firman i inledningen har vissa ekonomiska svårigheter, men att goda tider är på väg och att det bara handlar om att hålla ut tills pengarna börjar rulla in. Det finns inkomster på horizonten. Dels ifrån Clemens och hans pålitliga kurtisan, dels ifrån en skeppslast med "purpur" (som är ett exlusivt ämne som kan användas både som färgämne, som krydda och som centralstimulerande drog) som är på väg inom ett par veckor.
T&T förfogar över en massa värdepapper i form av marknadsplatser - men dessa förväntas stiga i värde när högsäsongen för sjöfarten börjar, så ägaren vill ogärna sälja dessa i nuläget, utan hoppas att firmans agenter skall kunna hitta tillräckligt med jobb åt sina klienter för att de skall kunna hålla ut tills lasten anländer.
Problemet är att rollpersonernas klienter nästan alla strular på ett eller annat sätt. Någon är för gammal, någon är omsusad av skandaler, någon har skrivhäfta, någon är på väg att göra sig ovän med undre världen, osv. Så rollpersonerna får ge sig ut och förhandla och samtala med en massa olika spelledarpersoner av vitt skilda slag för att överhuvudtaget kunna hålla deras karriärer igång. Det behövs radikala planer för att de skall kunna tjäna några faktiska pengar.
Ungefär halvvägs in i vårt första spelmöte så visade det sig att firmans fixare - den som mutade tjänstemän och hade kontakter inom svarta gardet - fått ett anonymt tips emot sig, vilket lett till att hans verksamhet börjat utredas, varpå han själv gått under jorden. Det kommer bli svårt för firman att klara sig utan en fixare, så de måste dels använda sina kontakter för att hitta en ny, samtidigt som de måste se till att spåret från denna fixare inte når till firman T&T. Firman har en man vid namn Sammetshandske (en av mina klassiska Chronopiakaraktärer som jag låter göra en cameo i det här äventyret) som är ansvarig för att se till att besvärliga personer försvinner, och denna börjar genast att söka efter fixaren. Därefter börjar ett intrigspel att luckra upp sig, eftersom det givetvis finns misstankar som pekar på att det kan vara någon inom firman som satt dit fixaren. När man dagligen använder sig av lögner, mutor, falskspel och lagöverträdelser i sitt arbete - hur skall man då kunna lita på ens kolleger?
---
Jag hade förberett sex akter, men vi hann bara spela igenom den första. Det beror typ på att jag var rädd att spelarna inte skulle gilla att besöka sina klienter och försöka rädda deras karriärer, men det blev faktiskt skitroligt. De började till och med hitta på helt egna planer för att anrätta en ny typ av värdshus och attraktion för rika turister, samt att hitta på planer för att anordna en fest genom vilken de kunde öka somliga av deras klienters stjärnstatus. Väldigt roligt för mig som spelledare, och jag ska försöka kroka an på deras idéer så gott det går.
Mitt äventyr är i stort sett en lös tidslinje med händelser och komplikationer (de riktiga problemen har inte ens dykt upp ännu) samt en stor och komplicerad relationskarta med klienter och presumtiva klienter, jobb som dessa kan antas få (såsom pjäser som är på väg att sättas upp med lediga platser i rollbesättningen), samt vilka kontaktpersoner som är knutna till dessa jobb, och vilka som är knutna till deras eventuella personliga relationer. Några möjliga komplikationer och lösningar har jag dessutom förberett redan från början, även om jag är öppen för vilda förslag från spelarna.
Det är helt enkelt en hel enorm, kosmisk radda med spelledarpersoner, men genom att jag dels försökte överdriva var och en av dem (författaren Denvig Nyborg (som är som en full och sur Leif GW Persson) och bokförlaget Almstaad och Bredbältes ena delägare Gourango Almstaad (som var en obstinat mandrillman som var... tja han är rätt svårbeskriven. Som en sorts arg Harvey Pekar blandad med Svullo - med många racial issues) var några av mina favoriter) och eftersom jag försökte knyta de flesta av dem vid någon lättbeskrivlig gimmick, så gick det förvånansvärt bra för spelarna att skilja på dem alla och ha koll på deras respektive jobb och situation.
Jag tror dock att jag ska försöka rita bilder att ha på separata lappar, för att det ska bli lättare för dem att minnas dem från en spelsession till en annan.
Hittills så har det varit både roligt och engagerande, dock. Eftersom nästan allt i spelet var direkt dialog mellan rollpersoner och spelledarpersoner så hålls tempot högt, och jag tror inte att någon av spelarna upplevde det som att det skulle ha behövts spelvärden eller tärningar av något slag.
Spelarna var Dante, Herr Nils och Magnus Seter; varav ingen egentligen var särskilt bekant med Chronopia, vilket var ett stort plus eftersom jag ändrat typ allting.
Jag förklarade lite kort att i min tappning är det ungefär samma kulturella och sociala klimat som i Paris på 1890-talet, och att det svarta gardet snarare är som en enorm, tungrodd och korrumperad byråkrati full med olika slags tjänstemän, mutkolvar och paragrafryttare, än - såsom det är i orginalet - ett gäng elitsoldater med dålig attityd i häftiga rustningar. Sedan lät jag staden vara en kalejdoskopisk stad full med olika typer av fantasifulla varelser, även om några av de Chronopiaraser jag tycker om var mest talrika.
Jag berättade också om att staden i min tappning var som en blandning av New Orleans och Rio de Janeiro, med ett träskdelta utanför och med en stor klippa med sin favela (kallad "kåkstaden", ungefär belägen bredvid tempelbacken).
Spelarna gestaltar en sorts primitiva förgångare till vår tids talangagentur; de hjälper författare att hitta förlag, skådespelare att få roller i pjäser, artister att hitta någon plats att spela och förmedlar kurtisaner åt välbeställda herrar, osv. En stor del av deras yrke handlar om att ha ett stort kontaktnät och att känna av samtidens (såväl som den nära framtidens) trender, men också om att navigera sig fram genom den tjocka soppa av byråkrati som råder i staden. Det handlar om att fixa intyg och licenser, att utnyttja svagheter i skattebestämmelser, att muta rätt personer och att intrigera med ens konkurrenter, osv.
Rollpersonerna var alla agenter åt en sådan här firma, som kallas Tuppen & Tennstopet, och den här beskrivningen fick de läsa om firman:
Tuppen & Tennstopet
Det började som ett ganska sunkigt spel- och horhus, bland många andra i närheten av fröjdernas gata. När stadens lagar skärptes och överstatligheten ökade, så var Tuppen & Tennstopet ett av de ställen som var först och framgångsrikast med att muta tjänstemän och knyta an jurister till sig. Ryktet om hur Tuppen & Tennstopet arbetade sig förbi all byråkrati spred sig snabbt, och ägare av närliggande värdshus erbjöd stora summor om de kunde få samma hjälp. Därefter började folk höra av sig från helt andra branscher; såsom teatrar, handelsresande och skräddare. Tuppen & Tennstopet knöt sig an allt fler kontakter, och snart hade merendelen av verksamheten gått ifrån att handla om sprit och dobbel till att erbjuda juridisk hjälp eller sätta folk i kontakt med rätt personer. Man har fortfarande kvar lokalen där man bedriver den ursprungliga verksamheten, men en allt större andel av intäkterna kommer från dig och dina kollegor som agerar som någon form av agentur åt ett klientel beståendes av idel konstnärer, musiker, författare, predikanter och kurtisaner.
---
Dante fick spela Fimon "Moz" Mozlae; en storvuxen, passionerad satyr med extremt intensiv karisma. Han började som fattigt gatubarn uppe i kåkstaden, provade sedan på att vara hallick, men var inte tillräckligt tuff för konkurrensen nere på fröjdernas gata. Hans utstrålning och goda handlag med människor (och andra varelser) imponerade dock på ägaren av T&T och han är idag en mycket framgångsrik agent.
Magnus fick spela Nim Blaskow; en liten föräldralös svartalf som tagits om hand av vättar (som jag ersatt wongoserna med) som lärt honom en massa tricks och hemliga handsignaler som används nere på marknaden. Nim lärde sig teknikerna snabbt, men hade ett för otåligt sinne för att stå och kränga varor, och provade på en karriär som kortspelare innan han blev agent. Han klär sig i extremt pråliga och fantasifulla kreationer, och är väldigt expressiv.
Herr Nils fick spela Dorn Molinsky, aka "Näsan Molinsky". Det är en äldre herre med välmarkerad näsa, som också har näsa för ekonomi, juridik och politik. Det började med att han skötte pappersarbetet åt sin far, den praktiskt lagde bokbindaren, men han åtog sig snabbt nya uppdrag och var ett tag både en sorts conciglieri åt en familj i undre världen, samt jurist åt alvädlingar från Rosornas Hus. Kontakterna med undre världen fick honom dock i fängelse, och han hade det svårt ett tag när han blev frigiven, även om lyckan numera vänt.
---
Övriga agenter i firman (spelledarpersoner) är:
Clemens M'mRuaij - En dryg, uppblåst och mycket snoffsig kattman. Han är klart mest framgångsrik på firman, främst tack vare sin klient Amïra Del'Vezia - som är en underskön och mycket begåvad rödhårig kurtisan.
Lingk Pepperdahl - En lite småbutter siffernisse till människa som klagar på att han tilldelats dödfödda klienter. Och vars brytning skiftade från rysk till fransk lite av och an.
Don "Jägar'n" Apelgaard - En äldre herre, som haft oflyt en längre period, men vars affärer nu äntligen börjat komma igång.
---
Jag tänker snart gå in på sessionen mer i detalj, men det viktigaste med upplägget är att firman i inledningen har vissa ekonomiska svårigheter, men att goda tider är på väg och att det bara handlar om att hålla ut tills pengarna börjar rulla in. Det finns inkomster på horizonten. Dels ifrån Clemens och hans pålitliga kurtisan, dels ifrån en skeppslast med "purpur" (som är ett exlusivt ämne som kan användas både som färgämne, som krydda och som centralstimulerande drog) som är på väg inom ett par veckor.
T&T förfogar över en massa värdepapper i form av marknadsplatser - men dessa förväntas stiga i värde när högsäsongen för sjöfarten börjar, så ägaren vill ogärna sälja dessa i nuläget, utan hoppas att firmans agenter skall kunna hitta tillräckligt med jobb åt sina klienter för att de skall kunna hålla ut tills lasten anländer.
Problemet är att rollpersonernas klienter nästan alla strular på ett eller annat sätt. Någon är för gammal, någon är omsusad av skandaler, någon har skrivhäfta, någon är på väg att göra sig ovän med undre världen, osv. Så rollpersonerna får ge sig ut och förhandla och samtala med en massa olika spelledarpersoner av vitt skilda slag för att överhuvudtaget kunna hålla deras karriärer igång. Det behövs radikala planer för att de skall kunna tjäna några faktiska pengar.
Ungefär halvvägs in i vårt första spelmöte så visade det sig att firmans fixare - den som mutade tjänstemän och hade kontakter inom svarta gardet - fått ett anonymt tips emot sig, vilket lett till att hans verksamhet börjat utredas, varpå han själv gått under jorden. Det kommer bli svårt för firman att klara sig utan en fixare, så de måste dels använda sina kontakter för att hitta en ny, samtidigt som de måste se till att spåret från denna fixare inte når till firman T&T. Firman har en man vid namn Sammetshandske (en av mina klassiska Chronopiakaraktärer som jag låter göra en cameo i det här äventyret) som är ansvarig för att se till att besvärliga personer försvinner, och denna börjar genast att söka efter fixaren. Därefter börjar ett intrigspel att luckra upp sig, eftersom det givetvis finns misstankar som pekar på att det kan vara någon inom firman som satt dit fixaren. När man dagligen använder sig av lögner, mutor, falskspel och lagöverträdelser i sitt arbete - hur skall man då kunna lita på ens kolleger?
---
Jag hade förberett sex akter, men vi hann bara spela igenom den första. Det beror typ på att jag var rädd att spelarna inte skulle gilla att besöka sina klienter och försöka rädda deras karriärer, men det blev faktiskt skitroligt. De började till och med hitta på helt egna planer för att anrätta en ny typ av värdshus och attraktion för rika turister, samt att hitta på planer för att anordna en fest genom vilken de kunde öka somliga av deras klienters stjärnstatus. Väldigt roligt för mig som spelledare, och jag ska försöka kroka an på deras idéer så gott det går.
Mitt äventyr är i stort sett en lös tidslinje med händelser och komplikationer (de riktiga problemen har inte ens dykt upp ännu) samt en stor och komplicerad relationskarta med klienter och presumtiva klienter, jobb som dessa kan antas få (såsom pjäser som är på väg att sättas upp med lediga platser i rollbesättningen), samt vilka kontaktpersoner som är knutna till dessa jobb, och vilka som är knutna till deras eventuella personliga relationer. Några möjliga komplikationer och lösningar har jag dessutom förberett redan från början, även om jag är öppen för vilda förslag från spelarna.
Det är helt enkelt en hel enorm, kosmisk radda med spelledarpersoner, men genom att jag dels försökte överdriva var och en av dem (författaren Denvig Nyborg (som är som en full och sur Leif GW Persson) och bokförlaget Almstaad och Bredbältes ena delägare Gourango Almstaad (som var en obstinat mandrillman som var... tja han är rätt svårbeskriven. Som en sorts arg Harvey Pekar blandad med Svullo - med många racial issues) var några av mina favoriter) och eftersom jag försökte knyta de flesta av dem vid någon lättbeskrivlig gimmick, så gick det förvånansvärt bra för spelarna att skilja på dem alla och ha koll på deras respektive jobb och situation.
Jag tror dock att jag ska försöka rita bilder att ha på separata lappar, för att det ska bli lättare för dem att minnas dem från en spelsession till en annan.
Hittills så har det varit både roligt och engagerande, dock. Eftersom nästan allt i spelet var direkt dialog mellan rollpersoner och spelledarpersoner så hålls tempot högt, och jag tror inte att någon av spelarna upplevde det som att det skulle ha behövts spelvärden eller tärningar av något slag.
