Chronopia var det första DoD (och rollspel över huvud taget) jag spelade, men trots det kan jag inte säga att jag hyser några speciellt väna känslor för det...
Regelsystemet var väl okej, att jag tycker det beror nog på att det (som jag redan nämmt) var det första rollspel vi spelade och såldeles inte kände till termen "power gaming"...
Ack, så oskulldsfulla jag var där jag satt, på den lokala ungdomsgårdens översta våning i ett dunkelt hörn och försökte knåpa ihop en gubbe (jag gjorde minst fyra stycken innan det blev rätt och ändå blev det fel... har jag kunnat konstatera såhär i efterhand/images/icons/laugh.gif) tillsamans med SL medans de andra försökte fösa in en liten goblin i två avloppsbrunnar med sina gigantiska tvåhandsvärd (eller "spelade" innebandy om jag skall vara helt petig) på vånningen under.
Hoppsan, nu kom jag visst bort från ämnet.
Nåja, tillslut så kom vi igång och spelade, men jag tyckte inte om den gigantiska staden med sina många underligheterna (där allt gick att köpa) och startade upp en ny, egen spelvärld - Bosvanda (vilken dessväre inte var så genomtänkt) jag kunde iofs ha anamat erbe, som det fanns en anvisning till i grundregelboken (men jag antog att den världen var samma skit som Chronopia bara för att dom stog omnämda i samma bok...).
När DoD6 kom såg jag det som en befrielse och de gjorde mina spelkamrater också.
Nu har jag insett att DoD5 också hade sina poänger (rent regelmässiga och även spelvärlden) även om dom inte var många.
Jaja slutbetyget blir dessväre inget vidare, knappt godkänt om ens det.
Jag rörde nog till alting men det ända jag ville var att ge min syn på Cronopia, det konstigaste med allt det här är att jag tycker mer om Cronopia ju längre tid det går sen jag spelade det.
/[color:red]von Schnigel</font color=red> som inte orkar leta igenom inlägget efter grammatiska eller stavningsfel... (dessutom är det pizza)