Nekromanti Civilkurage

[Man Mountainman]

En artikel i DN fick mig att börja fundera på civilkurage. Det var denna mening som satte igång mina tankar:

Misshandeln ägde rum på dagen i centrala Luleå och det fanns både vuxna och ungdomar i närheten. Ingen ingrep.

Det är en sorgligt vanlig historia förstås. Alla som läser artikeln reagerar på den här meningen och tänker "men varför var det ingen som gjorde något?"

Och just det är mitt problem. Alla tänker "men varför var det ingen som gjorde något?". Alla. Inklusive alla de där människorna som var där och bevittnade händelsen ifråga.

Det är något skumt i görningen här. Det råder en diskrepans mellan teori och praktik. Vad är det som hindrar folk från att reagera på sina moraliska, empatiska instinkter i sådana här situationer? Av någon anledning har jag svårt att tro att det är feghet. Jag kan inte föreställa mig att alla människor är så fega att de inte vågar konfrontera en tonårspojke och två tonårsflickor. Det måste vara något annat. Någon skum, psykologisk mekanism? Selektiv uppmärksamhet? En artig ovilja att lägga sig i andra människors konflikter? Pöbelbeteende?

Well, vad tror ni?

/Kalle

 

[Storuggla]

Varför gör ingen något? Dels detta, men så är vi också en nation av fegisar.
Liksom, tonåringar kan ju ha kniv. Och kunna sådarna kampsporter. Och så har de säkert spelat mördarspel på sina spelkonsoler också.
Jag tror på feghet.


Storuggla, konflikträdsla

 

[Gastono]

Vår lärare i arbetsmiljö och säkerhet gick igenom lite om begreppen ansvarsspridning och åskådarmentalitet och liknande.
Det är lite intressant och är egentligen bara ord på det som de flesta redan räknat ut någon gång i sitt liv.

I vilket fall handlar ansvarsspridning om att man inte känner sig skyldig att hjälpa någon om det finns andra som kan göra det i närheten.
Exemplet de använde var en person som hade fått motorstopp på en väg och behövde lite assistans för att få igång sitt forden igen.

I den fösta delen av experimentet så placerade de honom med tillhörande forden på en ganska enslig väg där det inte alls var särskilt mycket trafik - i detta fallet fick han hjälp nästan direkt.

I den andra delen så fick han motorstoppet på en relativt högtraffikerad väg, där det "statistiskt sett" borde finnas mycket mer hjälpvänliga själar - dock tog det ett ganska bra tag längre innan någon hjäplte honom här.

Anledningen till detta påstås då vara att man inte känner sig träffad att göra något eftersom det finns andra i närheten.
"Varför skulle jag när den där personen bredvid mig lika gärna kan göra det..."

Åskådarmentalitet är lite annorlunda, det innebär att man bedömmer en situation utefter hur andra bedömmer den.
Återigen skall jag berätta om ett exempel.

En individ skall in i ett rum och skriva ett prov, en anställningsintervju eller något tror jag det var (men det är inte poängen)... i vilket fall sätter man in de första försökskaninerna i ett rum där de är helt ensamma och någon minut in i provet börjar de pumpa in rök under en av dörrspringorna - först väldigt försiktigt och sedan mer tilltagande. Personerna som satt ensamma gick nästan direkt ut och påkallade uppmärksamhet på saken.

I den andra delen så sätts en individ in i samma rum, med samma förutsättningar men denna gången med 3 skådespelare som verkar vara i samma sits - de skall också skriva det här provet - men de vet om att röken är fejkad och har blivit tillsagda att inte reagera på det. Här såg man hur personen lade märke till röken, tittade på de andra och när de inte gjorde någonting ignorerade han det - väldigt länge dessutom. Det var väldigt mycket rök som kom in i rummet innan han reagerade.

Mja, jag vet inte riktigt hur väl de där grejerna appliceras in på detta specifika fallet du tar upp men jag är övertygad om att det är en ganska viktig faktor.

 

[Arfert]

du får väl träna kampsport och bära en större kniv då ;-)

 

[Magnus Seter]

Det är en myt att vi kan göra nått

Okej, min postrubrik var kanske lite väl provokativ.

Men det är nämligen så här: en misshandel som sker utan förvarning är skitsvår att stoppa. Det går fort, det tar inte 15 minuter att spöa en kille, det går på några sekunder, sen kan det vara försent. Och de första sekunderna, till och med kanske halvminuten, går åt för åskådarna att försöka att överhuvudtaget förstå vad som pågår, och sen ska man komma på nått att göra som mostvarar ens förmåga, och sen ska man ta ett beslut om man ska kliva in ... och då är misshandeln oftast redan klar.

Så min teori är att "åskådarproblemet" är effekten av vår tro på Hollywood-myten om ett slagsmål. Att det pågår i 15 minuter, och att alla sluggar vilt, och att ingen blir skadad om man hinner stoppa det i tid, bara någon gjorde nått.

Så funkar inte verkligenheten. I verkligheten får man på käften och stuper i backen omgående. I verkligheten kan man få en knuff och ramla ihop och dö redan i första rundan.

Kommer ni ihåg fallet med killen som blev ihjälsslagen på Kungsgatan? Han som sa åt nån att sluta pissa i en trappuppgång. Även där hävdades att det stod klungor av folk runtomkring och bara glodde. I själv verket dödades offret på kanske 10 sekunder. Det stod en ambulans runt hörnet, som var på plats ursnabbt. Det hjälpte inte.

Men ändå framhölls myten om åskådarnas passivitet i det fallet. Trots att åskådarna inte hade en chans att reagera, eftersom allt gick så fort.

Och det är ju det alla säger när de beskriver en typisk misshandel; det gick så fort.

Så summan av kardemumman är att det helt enkelt inte går att ingripa på det sätt som många önskar att det gick, och att den önskan har skapat en idé om att gängvis av svenskar vandrar omkring och ser långa misshandelsfall utan att ingripa.

/M

 

[Man Mountainman]

Re: Det är en myt att vi kan göra nått

Okej, det kanske stämmer i det generella fallet.

Men i det specifika fallet som DN-artikeln behandlade så rörde det sig ju om en utdragen tortyr, där förövarna flera gånger återvände för att fortsätta håna och plåga offret. Det är ju en annan situation än den du beskriver.

/Kalle

 

[Magnus Seter]

Jepp men hur tydlig var situationen?

Vi har ingen aning om hur tydlig situationen var. Ungdomar skriker och lever rövare som fan alltsom oftast. Jag har gripit in både här och där, och flera gånger har det varit "bus" och kidsen själva himlade med ögonen; "men vilken jobbig gubbe, fattar han ingenting".

Det är ohyggligt lätt att peka finger när man sitter med facit i hand, men jag skulle själv först vilja ha mer information om fallet, än den man får i dagspressen.

/M

 

[Sodivra]

Re: Det är en myt att vi kan göra nått

Men i de fall där det finns tid och behov av en förbipasserandes ingripande så finns det också, som Gastono har tagit upp, ett väldigt reellt fenomen där ingen ingriper.

För att återgå till frågan, här är en bra artikel: http://en.wikipedia.org/wiki/Bystander_effect

Men egentligen gör inte teorierna fenomenet så mycket mindre mysko. Jag menar, hur kan en människa väga behovet av ett ingrepp mot de anledningar artikelförfattaren/arna tar upp som förklaringar? (Otydligt ansvar, rädsla att göra bort sig, hjälpa till i onödan eller komma ivägen för någon duktigare, konformitet)

 

[Magnus Seter]

Därför att folk är får OBS! Obehaglig teori!

Folk i allmänhet vill inte ta initiativ. Folk vill inte bestämma sig. Folk vill inte bestämma något själv. Folk vill att någon annan bestämmer.

Och då blir det kortslutning när de måste bestämma något. De vill helt enkelt inte. De vill inte kliva fram. Det gäller inte bara vid misshandel. Det gäller vid korvgrillningen, vid tältresandet, vid flytthjälpen, vid reseplaneringen, vid vägvalet i bilen, över allt i hela jävla världen.

Folk vill att någon annan bestämmer åt dem. Så om någon klev fram och pekade och sa "nu stoppar vi det här" då skulle det bli annorlunda.

Men det finns så få ledare kontra de som följer. Det finns helt enkelt inte ett statistiskt underlag för att det ska finnas en ledare i varje folksamling som åser en misshandel, eller en krock, eller en korvgrillning.

Och därför står folk handfallna, för att vi inte vill vara ledare. Vi vill ledas.

Och baksidan av myntet är att om någon kliver fram och säger "nu börjar vi det här!" då kan det få riktigt obehagliga konsekvenser, om det är fel ledare.

/M

 

[magoo]

Re: Därför att folk är får OBS! Obehaglig teori!

Jag håller fullständigt med dig!

Jag var med om en händelse i vintras när en hel hord människor stod och huttrade i -25 grader utanför ett köpcentra eftersom brandlarmet hade gått (falsklarm). En vänlig men bestämd man stod och hindrade folk från att gå in och värma sig och alla lydde.

Till sist sa en tjej - äh, nu går i alla fall JAG in och värmer mig, och stövlade in. Varpå alla andra (även jag) följde efter och ignorerade vakten fullständigt.

Jag tror att det krävs ett visst antal människor för att man ska samarbeta och en ledare - i alla fall om man ska göra något som kan innebära obehag för en själv och där man hinner tänka efter. Reagerar man instinktivt, t ex räddar ett barn som håller på att drunkna - då gör man det bara utan att tänka.

 

[Troberg]

Re: Det är en myt att vi kan göra nått

Men i de fall där det finns tid och behov av en förbipasserandes ingripande så finns det också, som Gastono har tagit upp, ett väldigt reellt fenomen där ingen ingriper.

Dels det, dels är folk dåliga på att ingripa efter att något hänt, tex om någon ligger blödande efter en misshandel.

Det är ytterst sällan man förvärrar en situation genom att ingripa, så sällan att det kan ignoreras och så sällan att det inte kommer att hållas mot en om det händer. Egentligen finns det ingen anledning att tveka, ser man något som verkar kräva en insats så bör man ingripa omgående. Visst, man kanske åker på ett kok stryk själv, men hellre det än att läsa i tidningen dagen efter att personen man ignorerade blev dödad. Kan man göra skillnad? Ibland, inte alltid. Spelar det någon roll om man gör någon skillnad? Nej, egentligen inte. Det ligger ingen skam i att gå ner i en bra fight, och det är viktigare att man är på rätt sida än om man vinner eller förlorar.

 

[Joakim_UBBT]

Re: Det är en myt att vi kan göra nått

Ingripa i all ära...

Som tidigare sagts så kan det gå rätt så snabbt när knytnävarna haglar, men se då till att lämna signalement och VITTNA mot gärningsmännen. Utan korrekta utpekanden så är det bra nog svårt att få någon fälld.

Mina två kronor är inte att folk inte lägger sig i, utan att de misshandlade och vittnena inte vill bli inblandade i något som känns stort och jobbigt och därför bagatelliserar eller skiter i att berätta vad som hänt på platsen.

Sen är det skillnad på två fyllpjattar som i krogkön boxar varandra på näsan och en kille som överfaller och utför ett rent mordförsök på tjej under en efterfest, men det kanske man inte måste säga

 

[Dewil]

Re: Jepp men hur tydlig var situationen?

Vi har ingen aning om hur tydlig situationen var.

Enligt NSD:s artikel skedde misshandeln dels i ett parkeringshus, dels i en portuppgång på en bakgata. Av DN:s artikel får man intrycket att misshandeln skedde på Storgatan inför hundratals vittnen, något som alltså inte stämmer.

Jag kan gott tänka mig att det, med tanke på var misshandeln skedde, bara var förövarna som såg misshandeln. De övriga ungdomar som sägs ha funnits i närheten och som "helt eller delvis" bevittnade händelserna kan ha varit kumpaner åt, eller rädda för, förövarna. Då är det inte så konstigt att ingen ingrep.

Dewil

 

[Joakim_UBBT]

Å andra sidan...

Aftonbladet 070704

" – Obehagligt. Men hon lyckades fly ut på gården där han hann i fatt henne och fortsatte att slå, säger Jenny Carlsson, som bor i samma hus där dramat utspelade sig.

Två män slet bort 38-åringen från kvinnan.

Sedemera visar det sig att 38-åringen skjuter ingripande polis i axeln och blir därefter själv skjuten i buken.

Det civilkuraget som de två männen stod för är beundransvärt och i ljuset av facit ovan än mer modigt och bra utfört ingripande av allmänheten.

Så det finns ljus i tunneln.