Nekromanti Clerics och Monotheism

[God45]

Clerics är solklart monoteistiska, eller hur? De är dedikerade till en enda gud, de slåss mot andra gudars tjänare och så vidare. Men det finns Pantheon i nästan alla D&D världar. Så varför är inte Clericsen monoteistiska?

För att alla gudarna är olika aspekter av samma gud. Lolth, Bane, Pelor och Bahamut är alla aspekter av samma enda Gud. Varför har man clerics till bara en aspekt? För att känna till mer om Gud driver dödliga till vansinne. Riktigt mäktiga varelser, drakar och liknande, kan ibland förstå två gudar eller kanske tre. Men de är inte ens nära alla.

Problemet är att det inte finns ett enda narrativ som kan förklara verkligheten. Det finns ingen filosofi eller ideologi som egentligen kan förklara verklighetens alla aspekter vilket gör att Gud är flera narrativ samtidigt som alla är sanna. Att vara en cleric är absolut dedikation till ett av de narrativen, att vara helt dedikerad till olika narrativ som går emot varandra är inte omöjligt för människor... Men det driver dem till vansinne och Nihilism.

Tankar?

 

[erikt]

Det finns ingen rimlig anledning till varför just clerics skulle vara mer monoteistiska än någon annan person.
Clerics må vara dedikerade till en specifik gud, men det innebär ju inte att de behöver förneka existensen av andra gudar.
Clerics kan ofta samarbeta med tjänare till andra gudar - åtminstone så länge de gudarna inte är i konflikt med deras egen gud.

Visst skulle man kunna designa sin rollspelsvärld så som du beskriver, men för en "normal" rollspelsvärld känns det bara onödigt tillkrånglat utan att egentligen tillföra så mycket till spelet.

 

[anth]

Clerics kan lika väl vara Panteistiska.
Titta på vår egen värld: de som var präster i Norden runt år 900 e.kr., eller i Grekland runt år 350 f.kr.
Även om de var dedikerade till en gud inom mytologin så var de fortfarande panteistiska för de erkände att övriga gudar inom mytologin existerade.

Frågan är vad som händer om två olika folk med olika mytologier möts. Här kan man tolka det som att man talar om samma gudar, men med olika namn. T.ex. att Zeus och Oden är olika namn för samma entitet.

 

[Rymdhamster]

Frågan är vad som händer om två olika folk med olika mytologier möts. Här kan man tolka det som att man talar om samma gudar, men med olika namn. T.ex. att Zeus och Oden är olika namn för samma entitet.

Jag gillade sättet som det framställdes på i Röde Orm:

"Ah, här är tydligen er gud starkare. Då håller vi väl oss till honom då."

Alltså en lite mer pragmatisk och för all del kappvändande syn på det hela hos gemene man. Präster/Clerker lär väl hålla fast vid sin egen gud lite mer, men ändå samma erkännande att "vi är på någon annans bakgård nu".

 

[cogitare]

I gamla Palladium Fantasy så tillhörde präster ett pantheon men hade en huvud-gud i sagda panteon iirc (som avgjorde lite vilka spells man fick och i vissa fall kanske någon special-förmåga). Just denna del av spelet var ganska ok kan jag tycka när regelsystemet i övrigt var en enda stor röra och drogs med en hel hög av problem.

Cog.

 

[Staffan]

De flesta D&D-settings, och för den delen rätt många andra rollspels-settings, är henoteistiska - man erkänner existensen av många gudar, men att man själv ägnar sig åt exklusiv dyrkan av en gud för att man anser den vara starkare alternativt mer passande för en själv. Det är väl en historiskt rätt sällsynt variant. Antingen har man dyrkat en enda gud, eller ett helt panteon med offer/böner till den gud som passar för tillfället (be till Afrodite innan man ska uppvakta någon av motsatta könet, till Poseidon innan man ska åka skepp, till Demeter för en bra skörd, o s v).

En av de få D&D-settings jag sett som varit "riktigt" polyteistisk är Eberron, där den vanligaste religionen (i alla fall i området som fokuseras på) är The Sovereign Host, ett panteon på nio gudar lagda åt det goda/neutrala hållet, med deras mörka syskon The Dark Six (skillnaden är egentligen mer politisk än teologisk). Där anses man underlig om man endast dyrkar en av gudarna.