Jag gillar inte Sanity. Det är en hundragradig skala som höjs eller (framför allt) sänks regelmekaniskt och slumpartat. Den ger inget vidare berättelsestöd, utan visar bara hur tokig - på en endimensionell skala - en rollperson är. Sedan knyts detta till ganska... torra och medicinska fobier och liknande som man drabbas av.
Jag har svårt för det här, för det är inte skräck för mig. Och jag vill ha skräck. Jag vill ha känslan av att långsamt bli tokig, inte bara att man raddar upp vilka tokigheter man har på en lista bredvid sina vapen, så att säga.
Så; jag konstruerade inför mitt spelledande av kampanjen tatters of the King ett eget regelsystem. Det funkade ungefär såhär:
Spelledaren har ett papper. På det antecknar han saker rollpersonerna är med om. Till exempel "byakhee" eller "död kropp".
Första gången man ser nånting, så ser man det inte riktigt. Spelledaren beskriver inte i medicinsk detalj så som det brukar göras i CoC-äventyr, utan i vaga ordalag, kanske med inbyggda motsatser. Beskrivningen kanske utmynnar i nåtslags glossolalia, eller så är beskrivningen bara en rationalisering ("ni ser en väderbalong, gulblek och flottig, som långsamt drar sig framåt med hjälp av sina... rep...") eller kanske bara ett hål i minnet.
Andra gången man ser samma sak, så får man en lite mer detaljerad beskrivning. Eller åtminstone en begriplig beskrivning. Någorlunda.
Och så vidare. Ju mer man utsätts för något vansinnigt, desto bättre beskrivningar får man. Spelledaren håller reda på hur många gånger man sett varje grej.
(Jag kan ha haft nån variant av att skilja på att "skymta" eller "se helt och hållet" också, olika grader av upplevande, men det vetefan om jag använde mig av i praktiken)
Men - och här är grejen - varje grej har också ett antal "taggar"; egenskaper prylen man upplever har. En byakhee kanske har "flygande" till exempel.
Spelledaren skriver upp de här taggarna också.
Taggarna används sedan för att förändra beskrivningen av spelvärlden. Om rollpersonerna har "flygande"-taggen kanske de känner sig iakttagna av fåglar, eller ser olycksbådande korpar på hustak... Kort sagt, spelledaren blir en opålitlig narratör; spelarna kan inte lita på det han säger. På samma sätt som rollpersonerna inte kan lita på sina upplevelser av världen.
Jag funderar på om man på pappret också ska kunna notera återkommande saker taggarna givit upphov till för framtida referens. Kanske fokusera på de upplevelser spelarna själva upplevt som mest obehagliga, och återanvända dem på nya sätt?
Det jag vill utveckla:
- Ytterligare sätt att använda taggarna som inspiration till att gestalta varianter av faktiska psykiska sjukdomar; fobier, vanföreställningar och schizofreni och så vidare. Kan man komplettera taggarna på något smart sätt?
- Är det en bra idé att gradera även taggarna, på något sätt
- Listor med exempel på taggar?
- Andra förbättringar?
Är det här ett intressant system? Vilket regelstöd skulle DU vilja se för att det här ska bli ett användbart verktyg för dig som CoC/skräckspelledare?
Jag har svårt för det här, för det är inte skräck för mig. Och jag vill ha skräck. Jag vill ha känslan av att långsamt bli tokig, inte bara att man raddar upp vilka tokigheter man har på en lista bredvid sina vapen, så att säga.
Så; jag konstruerade inför mitt spelledande av kampanjen tatters of the King ett eget regelsystem. Det funkade ungefär såhär:
Spelledaren har ett papper. På det antecknar han saker rollpersonerna är med om. Till exempel "byakhee" eller "död kropp".
Första gången man ser nånting, så ser man det inte riktigt. Spelledaren beskriver inte i medicinsk detalj så som det brukar göras i CoC-äventyr, utan i vaga ordalag, kanske med inbyggda motsatser. Beskrivningen kanske utmynnar i nåtslags glossolalia, eller så är beskrivningen bara en rationalisering ("ni ser en väderbalong, gulblek och flottig, som långsamt drar sig framåt med hjälp av sina... rep...") eller kanske bara ett hål i minnet.
Andra gången man ser samma sak, så får man en lite mer detaljerad beskrivning. Eller åtminstone en begriplig beskrivning. Någorlunda.
Och så vidare. Ju mer man utsätts för något vansinnigt, desto bättre beskrivningar får man. Spelledaren håller reda på hur många gånger man sett varje grej.
(Jag kan ha haft nån variant av att skilja på att "skymta" eller "se helt och hållet" också, olika grader av upplevande, men det vetefan om jag använde mig av i praktiken)
Men - och här är grejen - varje grej har också ett antal "taggar"; egenskaper prylen man upplever har. En byakhee kanske har "flygande" till exempel.
Spelledaren skriver upp de här taggarna också.
Taggarna används sedan för att förändra beskrivningen av spelvärlden. Om rollpersonerna har "flygande"-taggen kanske de känner sig iakttagna av fåglar, eller ser olycksbådande korpar på hustak... Kort sagt, spelledaren blir en opålitlig narratör; spelarna kan inte lita på det han säger. På samma sätt som rollpersonerna inte kan lita på sina upplevelser av världen.
Jag funderar på om man på pappret också ska kunna notera återkommande saker taggarna givit upphov till för framtida referens. Kanske fokusera på de upplevelser spelarna själva upplevt som mest obehagliga, och återanvända dem på nya sätt?
Det jag vill utveckla:
- Ytterligare sätt att använda taggarna som inspiration till att gestalta varianter av faktiska psykiska sjukdomar; fobier, vanföreställningar och schizofreni och så vidare. Kan man komplettera taggarna på något smart sätt?
- Är det en bra idé att gradera även taggarna, på något sätt
- Listor med exempel på taggar?
- Andra förbättringar?
Är det här ett intressant system? Vilket regelstöd skulle DU vilja se för att det här ska bli ett användbart verktyg för dig som CoC/skräckspelledare?
