Nekromanti Cogservatism

[Krille]

Edit 2: Någonstans är jag skeptisk till att man kan rollspela subalternitet, tycker det låter som en motsägelse.

Jo. Att verkligen rollspela subalternitet är nog svårt eller omöjligt. Det säger dock inte att ett försök inte kan vara givande.

Om jag förstår er rätt så är subalternitet något som någon annan tilldelar en genom att skita i en. Så om man som cyberpunkare är något som megakorparna skiter i så är man subaltern.

Det är ju när man själv som subaltern vägrar vara subaltern på ett sätt som subalternitetstilldelaren inte kan ignorera som intressanta saker händer. Som när cyberpunkare efter sitt senaste hack får megakorparnas företagsninjas i huvudet, eller när sufragetter på grund av sin senaste demonstration kastas i finkan och tvångsmatas när denne hungerstrejkar.

Eller?

 

[Vimes]

Det handlar mer, som jag förstår begreppet, om vilka historier som kan berättas och vems perspektiv som återges. Den subalterne är den som inte kan berätta sin historia, utan som istället är en biprodukt av någon annans historia. Framför allt är ju begreppet relevant inom post-kolonialism. Just av den här anledningen är jag tveksam till att det går att att använda subalternitet på ett vettigt sätt i rollspel, men jag tycker det är intressant och är bara öron om Cybot har ett intressant lösningsförslag.

 

[Cybot]

Om jag förstår er rätt så är subalternitet något som någon annan tilldelar en genom att skita i en. Så om man som cyberpunkare är något som megakorparna skiter i så är man subaltern.

Att inte erkännas agentstatus är lite mer än att någon "skiter i en". Som subaltern så existerar man inte ens på världskartan över saker som personen med makten bör bry sig om. Man är en vilde, en best eller boskap. Inte fullt människa.

Det är ju när man själv som subaltern vägrar vara subaltern på ett sätt som subalternitetstilldelaren inte kan ignorera som intressanta saker händer. Som när cyberpunkare efter sitt senaste hack får megakorparnas företagsninjas i huvudet, eller när sufragetter på grund av sin senaste demonstration kastas i finkan och tvångsmatas när denne hungerstrejkar.

Eller?

Cyberpunkarnen kan vara subaltern. Men bara för att de skickar företagsninjor efter en så betyder inte det att subalternitetens munkavel bryts. Det måste finnas ett erkännande om att de faktiskt har ett budskap och något värt att säga (och att detta budskapet ligger i alla fall nära det som verkligen sägs).
När suffragetten avfärdas som en hysteriker så är det också ett exempel på subalternitet, men inte om hon faktiskt erkänns som provocerande eller samhällsomstörtande.

Men jag skulle faktiskt säga att Cyberpunkarens kamp (om den görs rätt) är en kamp från den subalterna. Det är därför som vissa typer av cyberpunk är skrämmande och dystopisk, när våra ideal om individualitet och frihet är så främmande för den dominanta kulturen att de inte ens erkänns som giltiga ståndpunkter.

P.S: Subalternitet brukar oftast appliceras på minoriteter.

 

[Max Raven]

Problemet med steampunken, i jämförelse med cyberpunken, är att du inte har några kompetenta "punkare". I cyberpunken har du hackers, Takeshi Kovacs och så vidare. I steampunken har du inga naturliga hjältar som slår underifrån. Rimligtvis borde steampunkens punkhjältar vara revolutionärer och så vidare. Dock tror jag att det känns "fel" på grund av att själva hjältekonceptet kräver indivudualism.

Fast det är ju lite fel, egentligen, tycker jag. Här är varför:
1) Rollspel kräver grupper. En gemensam sak är alltså fördelaktigt.
2) Självklart vill borgarna att proletariatet inte ska gå samman. Individualism är en lögn spridd för att hålla arbetarklassen som grupp på mattan.

 

[Krille]

Det handlar mer, som jag förstår begreppet, om vilka historier som kan berättas och vems perspektiv som återges. Den subalterne är den som inte kan berätta sin historia, utan som istället är en biprodukt av någon annans historia. Framför allt är ju begreppet relevant inom post-kolonialism. Just av den här anledningen är jag tveksam till att det går att att använda subalternitet på ett vettigt sätt i rollspel, men jag tycker det är intressant och är bara öron om Cybot har ett intressant lösningsförslag.

Fast då talar vi väl om ur vems synvinkel som man är subaltern. Man behöver ju inte bli meta-subaltern bara för att man är subaltern, eller?

Om man ändå måste det, och jag som spelare inte kan berätta historier om min subalterna rollperson bara för att rollpersonen är en biprodukt av Disraeli International Ltds story, så är det omöjligt att använda subalternitet vettigt i rollspel.

Om man däremot kan göra det så kan det till och med bli en poäng i spelet.

 

[Cybot]

Det handlar mer, som jag förstår begreppet, om vilka historier som kan berättas och vems perspektiv som återges. Den subalterne är den som inte kan berätta sin historia, utan som istället är en biprodukt av någon annans historia. Framför allt är ju begreppet relevant inom post-kolonialism. Just av den här anledningen är jag tveksam till att det går att att använda subalternitet på ett vettigt sätt i rollspel, men jag tycker det är intressant och är bara öron om Cybot har ett intressant lösningsförslag.

Fast då talar vi väl om ur vems synvinkel som man är subaltern. Man behöver ju inte bli meta-subaltern bara för att man är subaltern, eller?

Om man ändå måste det, och jag som spelare inte kan berätta historier om min subalterna rollperson bara för att rollpersonen är en biprodukt av Disraeli International Ltds story, så är det omöjligt att använda subalternitet vettigt i rollspel.

Om man däremot kan göra det så kan det till och med bli en poäng i spelet.

Jag tror att det är så man måste tackla det hela.
Man kan inte gestalta någon annans subalternitet, men man kan däremot förändra perspektivet för att ge en någon slags erfarenhet av att vara subaltern (en kafkaesque erfarenhet om något).

 

[Troberg]

Kör revulotionära kommunister och anarkister i kommunismens barndom. Agitera, dela ut flygblad, förbered revolt, strö grus i samhällsmaskineriet och så vidare. Så mycket mer punk än så kan du inte få i ett konservativt steampunk-viktorianskt England.

 

[Bassejr]

Vet inte om det redan tagits upp i tråden, men Airship Pirates, publicerat av Cubicle Seven som ett spel baserat på deras andra steampunk spel, samt influerat av bandet Abney Park låter spelarna ta roller som inte är högt upsatta vita män med mycket pengar.
Automata i spelet är robotar som föbjuds visa känslor, trots att de är kapabla till det, och vissa av dem väljer därför att göra revolt mot sina ägare, och bli pirater eller millitanta revolutionärer. De nomadiska vandrarna avskys av den etablerade världen, och är dömda till att vandra och gömma sig, för att då och då handla med piraterna eller andra stammar. De som vägrar lyda under den imperialistiske kejsarens lagar tvingas ta till skyarna, och hela stora städer av människor i exil har tagit form som enorma luftskepp. I imperiets fashistiska styre har stora städer etablerats där den vita adeln och kejsarens vänner, styr distrikten av förslavade arbetare som inte har råd med mat eller husrum, utan förjäves arbetar sig till döds. Vissa blir så illa till sig att de muteras av de giftiga avfallen och blir stora groteska monster. Om någon av dessa arbetare har mod att fly fins inte mycket för dem utanför staden, förutom att möjligen bli pirater eller åka till de flygande städerna och leva i exil.

 

[PatrikL]

Punkig Viktoriana

Jättebra inlägg! Jag har sett tendenserna du pratar om och håller helt med.

Men det viktorianska London är fullt med radikala element och att få till en punkigare Steampunk borde inte vara ett problem. England är rätt tolerant mot utländska oppositionella under den här tiden så det dräller av franska, tyska och ryska revolutionärer i exil. Både Marx och Kropotkin bor i London under perioden och det finns massor av deltagare i Första Internationalen som hade funkat klockrent som RP.

På 1880-90 talet så är det inte så länge sedan Europa skakades av revolutionerna 1848 och Pariskommunen är i färskt minne. Vänster/arbetarrörelsen i London är stor och innehåller det mesta från bombkastande anarkister till lugnare grupper som fackföreningsagitatorer och Fabian Society.

Och bland kulturfolk, konstnärer och skribenter finns det fullt med radikaler som George Bernard Shaw med flera.

Suffragetterna har ju redan nämnts. Gott om RP-möjligheter där.

Det stora hotet på den här tiden tyckte Scotland Yard var irländska upprorsmän, Fenians. De andra radikala grupperna kunde ibland vara hårt övervakade för att se att de inte samarbetade med irländarna. Men annars var inte vänstergrupper så mycket i fokus för ordningsmakten om det inte gällde större demonstrationer eller brödupplopp.

Sen finns det en drös med radikala läkare, progressiva tidningsmän, slumpräster från East End och andra som kan ge kul karaktärer i en kampanj.

RP från de här grupperna kan hamna i konflikt med större delen av det engelska etablissemanget och varandra så det borde inte fattas material för att äventyra.

Och va fasen, i ett punkigare steampunk så kan du spela Furst Kropotkin, son till en rysk prins, biolog, vetenskapsman, sibirisk upptäcksresande, republikan, revolutionär, förrymd politisk fånge och ledande anarkist. Coolare blir det inte.

/Patrik

En drös med kul länkar:

George Bernard Shaw

Fabian Society

<a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Irish_Republican_Brotherhood
" rel="nofollow" target="_blank">Fenians</a>

Suffragister

Anarkister

1848

<a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Paris_Commune
" rel="nofollow" target="_blank">Paris-kommunen</a>

Första internationalen

Peter Kropotkin

 

[nyvinter]

Re: Punkig Viktoriana

Men det viktorianska London är fullt med radikala element och att få till en punkigare Steampunk borde inte vara ett problem. England är rätt tolerant mot utländska oppositionella under den här tiden så det dräller av franska, tyska och ryska revolutionärer i exil. Både Marx och Kropotkin bor i London under perioden och det finns massor av deltagare i Första Internationalen som hade funkat klockrent som RP.

Plus ett gånger massor på det här. Problemet tror jag att de flesta tänker BBC-kostymdraman när det nämns 1800-tal. Detta gör att steampunk-rollspel blir lite begränsade i sin framställning och teman — speciellt från konstruktörernas sida.

 

[Zorbeltuss]

Så som jag tänker är den victorianska eran den svåraste att göra riktigt punkig, visst det finns massor av dissidenter, men det som mest föreslagits verkar bara gå från cogservatism till victorianska dissidenter.

Punk delen kräver förutom en stor mån av missnöje en do-it-yourself etik, de som hade råd med detta under eran var inte nog med väldigt cogservativa, de lyckades sälja sina uppfinningar vilket gör dem inte så mycket diy som de borde vara, för att göra saker under denna eran krävdes mycket utrustning jämfört med tidigare århundraden och denna utrustning var väldigt dyr i drift.

De enda som passade någorlunda in på mallen enligt mig var Rudolf Diesel som gjorde dieselmotorn som något som skulle driva den socialistiska revolutionen enligt hans tycke, och Nikola Tesla som ville ge billig energi åt alla, och nackdelarna med dessa två är Rudolf trots sin period hör mer till dieselpunken och Tesla var som tidigare nämnt en som försökte livnära sig genom att sälja det och det dödar diy väldigt väl.

Men det är bara min åsikt och jag skulle nog gärna spela ett spel om Viktorianska dissidenter.

/Dzerzinskij vars namnsfrände endå var aktiv redan under denna eran.

 

[Rymdhamster]

Eftersom jag älskar konceptet steampunk, men i likhet med vår käre Pikedevant ofta är besviken på hur det hanteras:

Jag tycker att tricket är att ta de där rika, vita männen med gott om pengar och göra dem till marginaliserade och utstötta på grund av ångpunken. I en tid av uppfinningar och utveckling försöker staten lägga locket på för att förhindra att befolkningen bryter sig fria. Kyrkan försöker kväva det här sökandet efter svar som de anser att endast de själva kan erbjuda. Rika familjer vill förhindra att deras egna imperium rasar när ny teknik gör deras egen affärsverksamhet föråldrad.

Det här leder ju förvisso till vissa problem för ångpunkaren, så som tidigare i tråden nämnts är det här något som kostar ganska mycket pengar vilket är anledningen till att de flesta ångpunkare kommer från väldigt rika familjer. De är döttrar eller söner till mäktiga män i samhället som äger stora industrier och får sina pengar i from av underhåll. Men de måste dölja sitt intresse för förbjuden teknologi från resten av familjen och arbeta i hemlighet för om familjen fick reda på vad de gör skulle underhållet omedelbart dras in och de skulle förskjutas och göras arvlösa. Och om staten eller kyrkan skulle få reda på det skulle det bli ännu värre när hela familjen vanäras och samtliga deras tillgångar beslagtas. Ångpunktekniska apparater och verkstäder är något som måste döljas och maskeras på alla sätt inför utomstående.

Våghalsiga ångpunkare drivers hemliga fabriker som tillverkar förbjudna komponenter och verktyg som sedan stora nätverk av innsvurna från de lägre klasserna smugglar iväg till köpare över hela landet.

Det finns hemliga klubbar överallt med olika signaler, handskakningar, lösenord och liknande används för att förhindra utomstående från att komma in och olika agendor som de jobbar mot och stödjer.

Och hela tiden jagar kyrkans och statens agenter efter en, ibland utrustade med samma teknologi som man själv har.

Jag tycker helt klart att det finns utrymme till att vara både rik, vit och man och samtidigt vara marginaliserad om man vill.

 

[Mogger]

Så hans idéer är kanske bra, men jag kan inte läsa hans böcker. Så om du vill förmedla idéerna så är jag mycket tacksam

Jag tycker att det coolaste med New Crobuzon (bortsett från att Perdido Street Station har en skön och gripande story) är hur Mieville lyckas slänga in så mycket coola och knepiga företeelser utan att det känns varken som korvtårta, ologiskt eller som ett plagiat.

Istället känns hans värld av transdimensionella jättespindlar, vampyrer, ögonlösa politiker som förhandlar med demoner från helvetet, kaktusfolk, biothaumaturgy, ångtåg och nästan bokstavligt talat fan och hans moster, och lyckas få det konsekvent och levande.

Det är ett närmast Tolkien-aktigt hantverk.

Och vi får inte glömma namnen. Alla verk fullkomligt dryper av coola namn, som känns riktiga.

Det är så unikt, välgjort och coolt att det saknar motstycke.