Re: Hur är det då?
Ok. Jag ska rada upp varför jag gillar det. *Hämtar boken*
1) Trots att det är level-baserad (OGL/d20) så går det, med tillbörliga effekter, att använda även de svåraste av alla ritualer även på Level 1. Man blir lidande av det, och det är svårt, men det är inte omöjligt.
2) Det finns inga egentliga eldbollar eller sådant. Det är upp till alkemisterna att skapa. Och då i formen av flaskor med kemiska eldar - inga direkta eldbollar ur tomma intet. Likadant med mycket annan klassisk D&D magi, som att läka folk.
3) Det handlar mycket om ritualer, offer och hur de övernaturliga krafterna på sikt tar över användaren. De "Spells" som finns är också tydligt inspirerade av den aningen mörkare världen Conan representerar. Inga framkallningsbara hus för fyra äventyrare eller syradrypande magiska pilar - här sliter man ut hjärtat ur folks kroppar, frammanar landshärjande pester, har psykiska dueller med andra magiker (War of Souls), intar djurhamn och hypnotiserar folk. Mums.
4) Magin är väldigt kraftfull, men den kostar också användaren mer än bara utmattningen. Den kostar hans mentala sinne och förr eller senare kommer den ta upp hela hans liv. En "obsession" som magikern faktiskt får fördelar av så länge han inte börjar få känslor för annat än sin magi. Omvärlden, till exempel...
"Lust for a woman weakened my sorcery. Now the woman is mine, and feasting on her soul, I shall be unconquerable..." är del av ett Howard citat som används i boken.
5) Man måste anstränga sig. För att uppnå de absoluta krafterna måste man kanske göra farliga beslut. Som att signera pakter med demoner. Egentligen är ingen magi rakt igenom god, utan eftersom stygier och andra elakingar är de som använder den så har det mesta någon sorts ont uppsåt.
Mums. Magi som är som magi bör vara. I min mening, alltså.