Nekromanti Coolaste monstret/entiteten?

[Ram]

Spelade en liten runda DoD Light med barnen i går kväll och blev förundrad över deras fascination över vissa monster som till exempel en Nattulv och en Örnman.

Så nu är jag på jakt efter en känsla. Det där monstret/mötet som har en speciell plats i ert hjärta. Ert första, ert starka minne, det där som blev såå coolt, det där som blev så mycket bättre än vad ni först trott, det där som utvecklade sig från en random encounter och blev något så mycket större, det där som ...

Ge mig en liten nostalgitripp!

 

[cogitare]

Har inte tid för någon längre utläggning.

Tidigt i rollspelskarriären stötte vi på vanliga skelett-odöda och blev så förskräckta att vara karaktärer droppade sina prylar och flydde. Skelett skall ju ligga i marken och vara döda och inte vandra omkring...

Cog.

 

[IcarusDream]

Ge mig en liten nostalgitripp!

Jag har ett starkt monsterminne, det var första gången jag var med på rollspel, jag satt och lyssnade när en grupp satt och spelade och var helt insvept i det.

Gruppen kommer högst upp i ett torn och där säger spelledaren att de ser ett animerat skelett! "Ni kommer upp på taket.. då blir ni anfallna av ett 5 tum högt skelett!"
Alla i gruppen säger "Oookay..." åt det lilla skelettet. Men börjar slåss. Skelettet var en boss så striden tog två timmar. Men när den var besegrad så frågar en av spelarna om den kan stoppa ner den i väskan som minne. Då säger SL att det inte går då den är jättestor! (SL hade tänkt säga att den var 5 METER hög... inte 5 tum)

Så ja.. det är nästan samma som i Spinal Tap.. men det är fortfarande ett skarpt minne för mig

 

[Ymir]

Hmm, skelett verkar vara ett tema här, för mitt första rollspelsmöte någonsin involverade horder av skelett. Just skelett tycker jag numera förvisso är skitlökiga, men en skum fascination för odöda har hängt med mig ever since. (Though i ärlighetens namn kanske det beror mer på Conan).

 

[Skarpskytten]

Hmm, skelett verkar vara ett tema här, för mitt första rollspelsmöte någonsin involverade horder av skelett. Just skelett tycker jag numera förvisso är skitlökiga, men en skum fascination för odöda har hängt med mig ever since. (Though i ärlighetens namn kanske det beror mer på Conan).

Det första äventyr min kompis S gjorde, tio-elva år gammal (vi talar 1983-84 här), hette "Skelettön". Han ritade en rund ö i sitt matteblock och sedan slog han fram grundegenskaper för typ trettio skelett. Klar att köra! Det var tider det. (Det var också hans sista äventyr, mer kreativa krafter fick ta över spelledandet efter det).

 

[Krille]

Jag har en fascination av Gelatinous Cube och Rust Monster, och båda för att de är så uppenbart gjorda för att sabba för spelare enligt spelmekaniken. Den ena syns nästan inte och fyller upp en dungeon-korridor, och den andra äter upp rollpersonernas vapen och AC. De är verkligen svaret på frågan "fuck, mina spelares rollpersoner är för mäktiga, vad ska jag göra åt saken?!!"

 

[clarence redd]

Jag minns med glädje trädet med stora, tomma frökapslar som var genomskinliga. Genom att vinkla grenarna efter solen fungerade de som brännglas : )

 

[Ram]

Ett som satt ett ganska starkt minne i mig var Mörkergasten i Maktens portar till DoD. Jag tror jag hade spelat Chock (är inte säker...) men mötet med den var första gången jag "spelade skräck". Vi hade rensat ut det mesta i grottsystemet, den var kvar och kunde finnas i varje skugga och våra ljuskällor blev färre och färre...

 

[Fridigern]

Dråpartdets lil i Mos Mosel. Märsterligt spelledda av min jämnåriga kompis när vi var 11.

 

[zonk]

Kommer aldrig glömma ett av de första spelmötena jag spelledde, när två RP slåss mot ett enda uselt skelett med ett litet uselt svärd och får fetjävla däng. En RP låg ner och blödde järnet, en RP stod och bankade på skelettet med en fackla. Och jag som SL satt där med andan i halsen och insåg att det här kunde bli slutet för RPna. Jag har för mig att jag storsint lät dem fly i vild panik från skelettet, utan att det fick nån chans att slå dem mer, eller följa efter...

 

[Ram]

Kommer aldrig glömma ett av de första spelmötena jag spelledde, när två RP slåss mot ett enda uselt skelett med ett litet uselt svärd och får fetjävla däng. En RP låg ner och blödde järnet, en RP stod och bankade på skelettet med en fackla. Och jag som SL satt där med andan i halsen och insåg att det här kunde bli slutet för RPna. Jag har för mig att jag storsint lät dem fly i vild panik från skelettet, utan att det fick nån chans att slå dem mer, eller följa efter...

Haha, jag har precis samma erfarenhet från Tvillinbergen! Jag spelade själv med två karaktärer och dog först direkt mot en random encounter (reptilmän tror jag), vi startade om och lyckades då klara samma encounter varpå vi rask slaktades av ett par skelett med kortsvärd precis då vi kommit ned i det som var huvudkomplexet. Sällsynt kasst rullande ftw.

 

[Wyldstorm]

Slaadi, den rasen definitivt. Lustigt kaotiska, som en lite socialare variant av "aliens"..
Speciellt randomtabellen för deras reaktioner var gapskrattande kul på den gamla onda tiden.

Om mer känt kritter efterfrågas.. Kobolder i D&D.
En hel ras med små illasinnade & långsinta kritters som är smarta & har talang för fällor.
Speciellt deras "law if spite". Whats not to love?

 

[Mundo]

Djupets fasor till DoD var det största "stora", "riktiga" som vi spelade.

Skelett därmed som jag skrämde gruppen med. Skelett är ju ganska töntiga nu och odöda måste göras bra om det ska hålla mitt intresse numera, men som barn var det häftigt värre!

 

[Voldstagg13]

Jag gillade mötet med en gigantisk ekoxe i Mutant UA, den levande pansarvagnen stolpade genom byn utan att bry sig alltför mycket om att vi försökte döda den!

 

[da_bohz]

Ett av de första äventyren jag spelade (14-15 år gammal) var ganska centrerat kring horder av odöda i ett stort grottsystem i början, men det var först när vi kom ut ur grottan och övernattade på en övergiven gård som vi spelare faktiskt blev fyllda av obehag.
Det var en enda gigantisk spindel med ben på cirka 3-4 meter som kröp in i ladan där vi sov och drog iväg en av de andra rollpersonerna medan vi andra precis vaknade. I mörkret försökte vi hålla spindeln på avstånd med hjälp av facklor och annat som kastades hej vilt, men till föga nytta.
En av oss blev täckt av ett giftigt och slemmigt spindelnät och min karaktär fick sin högerarm avsliten innan vi flydde ut ur ladan. Väl utanför lyckades vi stänga in spindeln och elda upp hela ladan, tillsammans med mycket av vår packning och en quest item som vi hittat nere i grottorna.

 

[Torbjörn]

Vill också nämna Maktens Portar. Men ett annat monster. Mörkergasten var creepy, men det som skrämde slag på oss mest var nattulven. Jag vill minnas att vår SL läste stämningstexten från äventyrets baksida vid vårt möte med nattulven och det satte definitivt en grym stämning både för mötet med den och för resten av hela äventyret.