Nekromanti Copyright'ade karaktärer?

[Wyldstorm]

Jag sitter rätt ofta som spelledare, med vissa individer som ibland blir "inspirerade" av film/animé/serier/misc...
Problemet uppstår när jag heeelst inte vill tillåta "copyrightsintrång" (vilket det inte är, men det har blivit något av en standardterm för oss...), jag brukar oftast säga "då får du ha en djääääääää**gt bra bakgrundshistoria" & personlighetsdef...
-Vilket brukar avskräcka de flesta.

Fördelen är ju den att kopy-karaktärer brukar bara vara kul ett par gånger, och senare tappa livsgnistan...
Nackdelen är ju att om man nekar eller är skeptisk, så ser man ju hur rollspelsglädjen tryter (förhoppningsvis bara tillfälligt) för den "drabbade"..

Jag är altså skeptisk som fasen till karaktärer tagna av annat än fantasin/tabeller, än mer skeptisk till "återfödda" karaktärer (samma stats osv..)...

Är det rent fel av mig tro?
Hur gör ni & hur funkar det?
Har en rakt av kopierad karaktär någonsin överlevt (ROLLspelsartat altså) & utvecklats en hel kampanj hos er?

 

[Danilow]

Även jag har stött på fenomenet. Jag vill minnas att jag i min ungdom till och med försökte mig på att göra några själv... Slutsatsen jag dragit efter mina år är att en copyrightad karaktär (bra term) kan funka och överleva om den sätts i situationer som originalet aldrig hamnade i. Dvs. att låta Aragorn-karaktären harva runt i skogen och aldrig kastas in i den där händelsekedjan som skall leda till hans ärofyllda framtid. Tvinga spelaren att hitta på hur hans karaktär hanterar situationer som ursprungsberättelsen inte ger någon ledtråd om. För att ta ett riktigt exempel:

Jag är för närvarande involverad i en Kult-kampanj där jag spelar en Leon-inspirerad karaktär (inte lönnmördare men däremot gravt socialt handikappad men ganska duktig på vad han gör) som kommit att bli god vän med en Boondock Saints-kille. BS-killen (det låter konstigt... =) är verkligen en ripp-off rakt av men det funkar därför att kontakten med det övernaturliga (som filmen inte avslöjar hur karaktären ska hantera) har gjort honom till en paranoid och synnerligen neurotisk galning som förtvivlat försöker hålla fast vid sin tro. De oförklarliga händerlserna har även fått min Leon-karaktär att släppa sin sociala paranoia för ensam klarar han inte det övernaturliga.

Jag tror således att ©-karaktärer har en framtid om SL och spelaren samarbetar och ser till att utforska de sidor hos karaktären som inte helt ut framgår i dess originalhistoria.

/d - som lyckats göra en Leon - ripp-off med FV 3 i gevär

 

[Minimoni]

Vad menar du med copyrightade karaktärer? Rena kloner på film och spel hjältar? Om din spelgrupp tycker att det tillför mer än det hämmar så kör på! Själv skulle jag aldrig tillåta det i min spelgrupp. Jag gillar inte heller när rollspelare beskriver rps utsende med "ser ut som_______"(Fyll i namnet på valfi skådespelare).

Jag tycker med andra ord att rippar på redan existerande karaktärer från filmer, spel och andra medier är riktigt avtändande.

Tzimisce

 

[Rising]

Bara i humorsammanhang

...som när jag var Johannes Brost i Kult (och medspelarna var E-type, Pandora och Brolin) och vi spela ett flamsigt Spy Bar-äventyr i Glamorama-anda. Hela tanken på lökiga svenska B-kändisar som hade tokorgier och snortade koks som värsta megapimparna tyckte vi var skitkul. När det sedan började dö folk till höger och vänster så blev det ännu roligare, och att Bert Karlsson skulle vara en Liktor, det var ju egentligen givet på förhand.

Jag hade ångande sex med Bindefeld och Caroline Giertz (som mediterade med rosenkvarts under tiden... *slap forehead* x^o) och så hann jag spöa Fredrik Virtanen hårt innan jag blev skjuten i huvudet av en vilt trippande Runar. Jobbigt.

...men tja, när vi väl hade betat av alla idioter som vi hatar så blev det lite fadd stämning runt spelbordet.

---

Jag har dock funderat lite på att skriva ett äventyr där spelarna skulle vara några prisjägare från Star Wars: Greedo, IG88, Bossk och 4-Lom. Kunde vara kul att uppleva lite av deras liv i början på deras karriärer.

Man vet inte tillräckligt om deras historia (om man inte är en dweeb, och det är vi inte) för att det ska låsa ens fantasi, men ändå så diggar man dem så hårt att man skulle få alla positiva effekter av igenkänningen.

Generellt tror jag dock att spelare som låtsas vara Elric och Silke istället för att hitta på några egna karaktärer gör så för att de inte riktigt känner sig säkra på vad de skulle kunna vara för något i den främmande rollspelsvärlden. Rädslan för att göra "fel" får en att välja ett säkert kort istället. (trots att det ju kan bli rejält konstigt ändå) Jag tror det släpper om man låter spelarna få vara med och hitta på lite om världen. När vi skulle börja spela Chronopia i min spelgrupp tog vi alla och ritade lite kartor över enskilda kvarter, hittade på religioner, koncerner, inflytelserika personer osv, och på så vis var alla inblandade i den kreativa processen. Chronopia tillhörde oss alla, så det var inte så att spelledaren kunde säga vad som var en giltig rollperson eller inte.

/Rizzz

 

[Gurgeh]

Conan-Smurfarna 0-2

Nästan oavsett vilka regler man väljer att använda ser jag en stor nackdel med att skapa kopior av kända litterära/filmiska/whatever figurer.
Man kan till exempel skapa en rollperson som heter Conan, är barbar som Conan, ser ut som Conan, men slåss som en smurf. Regelsystemen ger helt enkelt inte utrymme för att skapa en rollperson som är så kompetent som Conan skulle vara tvungen att vara för att ha någon likhet med sin litterära förlaga. Kompetensen är ju trots allt något av det viktigaste hos den litterära personen Conan och utan den är han bara en fånig barbar som inte riktigt kan använda sitt svärd ordentligt. Och hur kul blir rollpersonen att spela när man märker att han inte alls är lika ball som Conan?

Jag har aldrig råkat ut för att någon har försökt skapa en direkt kopia av någon existerande figur, däremot är det vanligt att delar stjäls eller inspiration hämtas från existerande figurer, vilket jag tycker är helt okej, bara man gör det så diskret att det inte stör illusionen.

Sedan kan man lösa problemet genom att spela Mutant: Undergångens Arvtagare!
En rollperson som är riddare och heter Lancelot i Drakar och Demoner => ooriginellt och fånigt.
En rollperson som är riddare och heter Lancelot i Mutant: UA => skitkul!

/tobias

 

[chrull]

Alltså.

Det är såklart att rullen man såg (borde egentligen heta "skivan man såg" nu för tiden. eller kanske "datan jag tittade på"...) dagen innan kan ju komma att färga av sig på rollpersonen man gör.
Men så länge det inte är något alla direkt känner igen så gör det väl inget? eller?

Vad gör det resten av spelgruppen om jag tar mitt utseende, kläder och personlighet från den disillusionerade journalisten Thomas som dricker för mycket men hävdar att han dricker och har mer problem än han egentligen har med alkoholen. Dessutom skyller han sina slöa framgår på att han dricker så mycket att han aldrig kan skriva sina mästerverk.

Hur många här skulle direkt känna igen personen?
Ingen i min spelgrupp skulle iaf göra det, och vad är då felet med det? Så länge jag inte bara begränsar mina handlingar till filmpersonens jag har kopierat så kommer jag bara ha en rollperson som jag tycker är intressant att spela, och som gick ganska snabbt att slänga ihop.

no wrong?

Men är det personer som Elric, Conan, Sam och Gandalf så tröttnar man ju ganska snabbt. Personer som utmärker sig så extremt på vissa fronter blir dessutom svåra att få ihop värdesmässigt då det inte ens blir kul att spela Conan när han inte är så bra som man hade hoppats...

chrull

 

[Troberg]

Re: Bara i humorsammanhang

Jag har dock funderat lite på att skriva ett äventyr där spelarna skulle vara några prisjägare från Star Wars: Greedo, IG88, Bossk och 4-Lom. Kunde vara kul att uppleva lite av deras liv i början på deras karriärer.

Jag tror att om man ska göra det utanför humorsammanhang så bör man använda dena typ av sidokaraktärer som inte redan är så utforskade.

 

[Rickard]

Det beror på hur man snor saker.. Coopar man allt så är det väl inte så himla stämningsfyllt precis.. Men tar man bara konceptet, bygger vidare och anpassar det så tycker jag det är helt ok.. Själv brukar jag ibland ta inspiration (Gud vad jag använt det ordet mycket på sistone) från flera karaktärer.. Någon dag ska jag testa och spela den homosexuella torpeden i "The Mexican".. Det brukar ibland dyka upp karaktärer från filmer/böcker/teve-serier som jag ibland tänker att jag gärna skulle vilja testa att spela..

Namn däremot är så otroligt framträdande att jag, som spelledare, inte brukar tillåta rena kopior..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som själv spelar en karaktär baserad på Xander Cage från "XXX" i Mutant Chronicles

 

[Staffan]

XXX [OT]

/Han som själv spelar en karaktär baserad på Xander Cage från "XXX" i Mutant Chronicles

Själv retade jag mig på hans namn hela filmen genom. Xander är ju inte en cool actiondude, det är ju Buffys lätt nördiga/menlösa killkompis.

 

[entomophobiac]

Vi ska köra ett oseriöst AFMBE scenario någon kväll framöver, och en av karaktärerna inbillar sig att han är Bruce Lee. Därför kommer nog spelaren använda hela sin repertoar filmkunskap för att förklara sina rörelser, samt oja sig över sin döda son etc.

Kan nog bli intressant.

Men att plagiera karaktärer är lite tråkigt. Bättre att inspireras av eller göra satir på dem.