Som science fiction-entusiast och krigspelare måste jag självklart gilla en flagga och en nationalsång som är så nära förknippad med raketer och exploderande bomber...."hissar man och inte bränner Stjärnbaneret.."
Det var exakt den sången jag tänkte på och det resonemanget jag förde när jag i går kväll myntade begreppet röd makt-musik.Ah, det där är en favorit. Den stålhårde kämpen, vår vän och kamrat...
Nåja, jag hade kunnat säga att termen "röd makt" kanske är olyckligt vald eftersom "vit makt"-musiken faktiskt rymmer ett element av hat och våld som inte är lika vanligt i gamla kampsånger. Fast nu dödades precis det resonemanget med exemplet ifråga (en hyllningssång till Stalin), så glöm det...
Nej, faktiskt inte. Maos må ha varit liten, men den var röd.Dessutom har jag förstått att Maoismen var mer populär än Sovjetkommunismen bland rödvinsvänster. Vad blir det? Gul makt?
Fast å andra sidan så fokuserar faktiskt den sången på Stalins bra sidor, vilka han faktiskt också hade, även om det ofta glöms bort.Fast nu dödades precis det resonemanget med exemplet ifråga (en hyllningssång till Stalin), så glöm det...
Flower Power!Dessutom har jag förstått att Maoismen var mer populär än Sovjetkommunismen bland rödvinsvänster. Vad blir det? Gul makt?
För många år sedan läste jag en notis i en tidning. Den gick ungefär så här (citerar från minnet):Nej, faktiskt inte. Maos må ha varit liten, men den var röd.
Haha, jag har telesocialistiska krafter!Det var exakt den sången jag tänkte på och det resonemanget jag förde när jag i går kväll myntade begreppet röd makt-musik.
Vet inte. Röd makt-musik kanske är historiens minsta musikgenre?Fast vilken skulle det annars vara?
Jag syftar på att han faktiskt smiskade Hitler rätt så rejält, att han lyfte Sovjet från att vara ett U-land till en stark industrination och att han hade en del bra one-liners. I övrigt hade han rätt så stora personlighetsbrister.*Must... not post... the obvious reply... must resist...*
Jaså? Jag lyssnar mycket hellre på Olle Ljungström än Celine Dion, på Ringo Starr än Neil Peart, på Johnny Ramone än Yngwie Malmsteen, osv.Det innebär också att "alla kan spela"-konceptet förvisso var rätt kul, men i längden inte hade någon betydelse: kass musik är liksom kass oavsett hur mycket välvilja det ligger bakom.
De delade först pengarna i tre delar; för komponerandet, textskrivandet och för framförandet. De två första tredjedelarna gick rakt åt Wiehe, och den sista tredjedelen delade de lika på. Man kan mena att de ändå följde en vänsterideologi i denna uppdelning, även om Wiehe fick mest. Hoola Bandoola visade alltså en annan väldigt vanlig aspekt med vänsterrörelser; man kan vinna oerhörda tillgångar och fortfarande spela enligt reglerna om man bara lär sig att korrumpera systemet...Det kan också vara intressant att veta att Hoola Bandoola Band hade en tämligen "marknadsekonomisk" uppdelning av inkomsterna; Wiehe fick en större andel eftersom han skrev låtarna, vilket alla var tillfreds med. Inget tjafs med att dela lika oavsett insats