Såhär i kampanjens elfte timme tänkte jag komma med en nostalgisk reflektion om Ensamma Vargen.
Jag grävde häromdagen fram mitt gamla exemplar av Flykt undan mörkret. Det låg, sen bortåt trettio år, i en kartong i källaren, tillsammans med tio andra delar i serien (någon lånade del 6, och den kom aldrig åter). På de första sidorna, rollformuläret, kallat speltabell, återfinns mina anteckningar, gjorda av mig själv som nio eller tioåring. Sjätte sinne hade jag valt som första färdighet. Klokt.
Jag ropade till mig min son, nu åtta och ett halvt (och förstås också dottern, två år yngre, men hon tröttnade), och tillsammans steg vi ned i Magnamund. Sonen (och dottern) valde omedelbart Sjätte sinne (slump?), slog sina stridspoäng, och sedan bar det av. Genom högläsning tog vi oss från Kaiklostrets ruiner till kungens hov, förbi faror av allehanda slag. (Men jag får erkänna att efter att det en gång visade sig att "höger" var en säker död, återupplivade vi oss själva och valde i stället "vänster").
Det här var ju förstås en skaplig nostalgitripp. Och - givetvis - sonen älskade det och ville efteråt genast ge sig ut och leta efter Sommersvärdet (del 2). Jag själv läste EV innan jag träffade på Drakar och Demoner. Så egentligen är det min första kontakt med genren.
Det som nu slår mig är att EV har åldrats väl. Det är fortfarande kul, och det är intressant att se att det lilla regelsystemet faktiskt fungerar i ett soloäventyr i bokform. När jag nu funderar på hur det är uppbyggd (struktur på val, mm) så inser jag att det är riktigt finurligt. Det finns vissa passager man (tror jag) alltid lär passera, men faktiskt utrymme för ganska mycket version och därmed omspelbarhet. Därtill spelar färdigheter roll på ett ganska smart sätt. Dock tror jag boken kan må bra av det extra innehåll och i viss mån omarbetning som nu förespeglats.
Det är fullt möjligt att dö. Fienderna man möter nöter sakta ned ens KP mot noll, även om var och en inte är så farliga ensamma. (Någon sorts TKP a la F! hade varit bra (eller så får jag vara smart nog att välja Läka nästa gång)).
Ytterligare en reflektion är att det är ganska mycket "värld" i boken. Standardfantasy, visst, men det är Kaimunkar, länder, floder, kraaner, giaker, drakkarim och en massa annat som dyker omgående. Själv har jag aldrig spelat rollspel i Magnamund. Ska bli intressant att se hur det blir.
Så, med detta ett slag för charmen i Ensamma Vargen, inte bara i kraft av nostalgin, utan i sig, både dess format och innehåll.
Och God jul!