Nekromanti Dåliga spelledare man minns

[Henke]

Hur vättarna kom in i byn eller varför de väntade på just oss förblir oklart. Att göra karaktärerna tog lite drygt 90 minuter, "äventyret" tog 20.

Det här får mig att tänka på några gamla vänner som spelade Rolemaster. Spelet är väl inte direkt känt för att vara snabbt och enkelt och det tog definitivt lång tid att slå fram en rollperson. Vid första striden så fumlar den nybakade riddaren och sätter ditt tvåhandssvärd i ryggen på sig själv. Ridå!

 

[hakanlo]

På ett Lincon för länge sedan skulle jag och min grupp spela AD&D, vilket var helt nytt för oss som unga och gröna bara spelat diverse svenska spel vid det laget.

Jag får en rollperson som har värdet 18 i att anfalla med svärd. Det lät ju högt och bra, tyckte jag, van som jag var vid EDD. Men spelledaren insisterade på att i AD&D det bra att slå högt. Så långt så väl - men för att träffa måste man alltså slå ÖVER sitt färdighetsvärde. De flesta av oss låg på 16-18 och vi mötte motståndare som hade liknande värden. Striderna blev ofattbart långa, eftersom nästan aldrig någon träffade. Och jag som var krigare hade ungefär hälften av chansen att träffa jämfört med de icke-stridiga rollpersonerna. Vi lyckades inte övertyga vår SL om att något var orimligt. Han var inte den mest verbala och resonabla typen.

Hursomhelst. äventyret bygger upp mot en stor final. Vi slår oss (sakta) fram mot slutuppgörelsen mot en mäktig svartkonstnär, och vi möter honom mitt i natten, i en stonehengeliknande plats. Helt klart uttänkt för ödesmättande stämning. Den mäktiga, uråldriga makigern, under skenet av blixtar från den åsktunga himlen, vänder sig mot oss och tilltalar oss med tordönstämma: "Hörrni, störtlöjligt och jävligt onödigt det där".

 

[Robert Jonsson]

Jag hade samma SL som kranky:

Sedan har vi Gothcon 2013, då jag hade en... spelledare i Coriolis. Jag har fått för mig att Fria Ligan sagt att de efter den incidenten börjat se till att de har lite kvalitetskontroll på sina spelledare, för den där karln var nog det sämsta jag varit med om i spelledarväg. Rälsande, stridskåt, totalt i avasknad av fingertoppskänsla och kommunikationsförmåga, superduper-sexistisk och slemmig och äcklig och omogen.

Hemsk!

Annars är det inte hemska spelledarna något som jag haft mycket av. De har alla varit bra på något, men haft dåliga sidor. Till exempel spelledaren som utestängt en från hela spelmötet: första fem minuterna i ett DoD-äventyr startar jag ensam, blir slagen medvetslös, får sitta ute i en timme. Då vaknar jag upp i en brunn som är tom på vatten, försöker klättra upp, men fumlar och faller och blir förstås medvetslös. Får gå ut igen och sitta där i fyra timmar tills spelmötet avrundas. De andra hade dock tydligen jättekul, men ja... Inte jag.

 

[Tzeraph]

Jag hade samma SL som kranky:



Hemsk!

Annars är det inte hemska spelledarna något som jag haft mycket av. De har alla varit bra på något, men haft dåliga sidor. Till exempel spelledaren som utestängt en från hela spelmötet: första fem minuterna i ett DoD-äventyr startar jag ensam, blir slagen medvetslös, får sitta ute i en timme. Då vaknar jag upp i en brunn som är tom på vatten, försöker klättra upp, men fumlar och faller och blir förstås medvetslös. Får gå ut igen och sitta där i fyra timmar tills spelmötet avrundas. De andra hade dock tydligen jättekul, men ja... Inte jag.

Nej, rollspel på verandan är verkligen inte jättekul

 

[da_bohz]

Hade en SL som byggde upp ett scenario där RP inte kunde påverka händelserna, oavsett hur de försökte:

Vi skulle praktiskt taget gå från punkt 1 till 2 till 3 osv och få information om invånarna i en by för att kunna förhindra ett mord.

Det var en väldigt rälsad tutorial-känsla över det hela, men vi var okej med det eftersom det var precis i början av vad vi trodde skulle bli en lång kampanj.

När vi väl hade fått all info och snackat med alla fick vi välja en person att skydda och vi tyckte att byns fiskare såg ut att ligga pyrt till.

Det visade sig att hela byn låg minst lika pyrt till, och att alla blev mördade under samma natt. Inga spår efter mördaren, bara alldeles för grafiska beskrivningar av tarmar som dekorerade takbjälkar och av skallar som stampats på mycket mer än vad en skalle behöver stampas på för att gå sönder.

Fiskaren dog också, trots våra alldeles för ambitiösa försök att skydda honom.

Sen var äventyret slut!

Enligt SL hade vi spelare förlorat i hans äventyr.

SL hade rätt.

Jag förlorade cirka 11 timmar och min aptit.

 

[IcarusDream]

Jag hade en omogen SL som tolkade varje misslyckat Search-slag såhär. "Du letar efter diamenten, men.. du hittar en hink, du dricker upp allt i hinken... när du druckit upp allt inser du att det är BAJS! DU DRACK BAJS!!! JHAHAHAHHAHAHAHAH" sen skrattade han några minuter. Och.. ja, vid ett vanligt spelmöte blir det ju mycket söka-slag.

Samma SL hade även en dungeon där det i varje rum satt en grupp "grupprunkande homotroll" (ja, han påpekade varje rum att det var HOMO-troll...).

 

[Jocke]

Nej, rollspel på verandan är verkligen inte jättekul

Det var en av de konstigaste strömningarna, att det ansågs ”bättre” att den vars rollperson inte var med gick ut ur rummet. Vi höll också på med de tokerierna i många år.

 

[Khan]

Det var en av de konstigaste strömningarna, att det ansågs ”bättre” att den vars rollperson inte var med gick ut ur rummet. Vi höll också på med de tokerierna i många år.

Vi gjorde det rätt ofta i början, vi också, men eftersom vi så gott som alltid spelade i vår föreningslokal passade folk på att spela andra saker i pauserna. Warhammer, Magic, eller annat. Ibland började vi skapa RP till andra spel bara för att hålla oss underhållna. Det var aldrig kul att behöva gå ut, men det var å andra sidan sällan tråkigt att vänta in. På den gamla goda tiden, vill säga.

 

[Minimoni]

Jag hade en omogen SL som tolkade varje misslyckat Search-slag såhär. "Du letar efter diamenten, men.. du hittar en hink, du dricker upp allt i hinken... när du druckit upp allt inser du att det är BAJS! DU DRACK BAJS!!! JHAHAHAHHAHAHAHAH" sen skrattade han några minuter. Och.. ja, vid ett vanligt spelmöte blir det ju mycket söka-slag.

Samma SL hade även en dungeon där det i varje rum satt en grupp "grupprunkande homotroll" (ja, han påpekade varje rum att det var HOMO-troll...).

Det här kan vara det roligaste och mest omogna jag någonsin läst! Måste ha varit en grym dungeon, vad kallade SL den? ”The horrible death dungeon of the mastrubating troll army”?

Jag kan personligen säga att jag aldrig varit med om liknande spelledare som någon av er berättar om, i alla fall inte lika hemska eller i efterhand underhållande. Den sämsta upplevelsen jag haft som spelare var då en vän som faktiskt brukade vara en riktigt bra SL, skulle skapa en ”WH Fantasy-kampanj”. Spelgruppen var stor, vi var nog fem eller sex spelare och SL ville att vi alla utförligt skulle skriva ned karaktärens historia, släktband, hur vi som grupp hade kommit att äventyra tillsammans osv. Vi fick även skapa våra familjemedlemmar och vänner utifrån några regler som SL skapat just för den här kampanjen.

Det tog säkert 20h att bara skapa förutsättningarna för att börja kampanjen och så långt allt väl om kampanjen hade levererat något. Tråkigt nog börjar kampanjen med att vi alla blir inbjudna till en mäktig adelsman som tydligen tillhör alla RPs släktträd på något sätt. När våra RP väl anländer till adelsmannen så visar det sig att han är vampyr och helt sonika dödar alla RP på 15 minuter...

Det var inte en underbar kampanj om man säger så...

 

[God45]

Det här kan vara det roligaste och mest omogna jag någonsin läst! Måste ha varit en grym dungeon, vad kallade SL den? ”The horrible death dungeon of the mastrubating troll army”?

Jag kan personligen säga att jag aldrig varit med om liknande spelledare som någon av er berättar om, i alla fall inte lika hemska eller i efterhand underhållande. Den sämsta upplevelsen jag haft som spelare var då en vän som faktiskt brukade vara en riktigt bra SL, skulle skapa en ”WH Fantasy-kampanj”. Spelgruppen var stor, vi var nog fem eller sex spelare och SL ville att vi alla utförligt skulle skriva ned karaktärens historia, släktband, hur vi som grupp hade kommit att äventyra tillsammans osv. Vi fick även skapa våra familjemedlemmar och vänner utifrån några regler som SL skapat just för den här kampanjen.

Det tog säkert 20h att bara skapa förutsättningarna för att börja kampanjen och så långt allt väl om kampanjen hade levererat något. Tråkigt nog börjar kampanjen med att vi alla blir inbjudna till en mäktig adelsman som tydligen tillhör alla RPs släktträd på något sätt. När våra RP väl anländer till adelsmannen så visar det sig att han är vampyr och helt sonika dödar alla RP på 15 minuter...

Det var inte en underbar kampanj om man säger så...

Men det är maximalt WFRP! ^_^

Jag började en WFRP kampanj med att en bro rasade. En karaktär han inte av den och sedan valde gruppen att rädda åsnan istället för honom. Han föll ner, bröt rygge och blev förlamad för livet! ????

Men WFRP är inte ett rollspel, det är ett skämt och du spelleder det bra genom att spelleda det dåligt

 

[Ape of Wrath]

Precis i starten av min rollspelskarriär var det en äldre kompis som alltid var SL för oss och vi spelade alltid DoD. Han var en bra spelledare som alltid gav oss spännande äventyr.

Men en gång ville han att han och jag skulle spela ensamma och han sålde in nekromantiker stenhårt. Jag visste inte vad det var men tyckte det lät coolt att kunna prata med döda och skapa zombies och sånt så jag rullade fram en nekromantiker.

Sen ägnade han spelmötet åt att beskriva hur illa folk tyckte om mig, hur de spottade på gatan där jag gick och hur jag rent allmänt inte var välkommen någonstans.

To this day undrar jag vad han fick ut av det hela.

 

[IcarusDream]

Det här kan vara det roligaste och mest omogna jag någonsin läst! Måste ha varit en grym dungeon, vad kallade SL den? ”The horrible death dungeon of the mastrubating troll army”?

Jag tror han kallade den "Dungeon of group wanking gay trolls", han var VÄLDIGT noga med att trollen var homosexuella.

 

[Henke]

Det var en av de konstigaste strömningarna, att det ansågs ”bättre” att den vars rollperson inte var med gick ut ur rummet. Vi höll också på med de tokerierna i många år.

Jag kan fortfarande känna att det finns sekvenser som spelas bäst individuellt, men försöker i möjligaste mån undvika det. Vet att det finns SL i min vänkrets som fortfarande ser en spänning i att spela ut allt på det sättet. Otroligt tröttsamt.

 

[Henke]

Sen ägnade han spelmötet åt att beskriva hur illa folk tyckte om mig, hur de spottade på gatan där jag gick och hur jag rent allmänt inte var välkommen någonstans.

To this day undrar jag vad han fick ut av det hela.

Kanske dags att konfrontera honom? Spontant tänker jag att om detta var tidigt i rollspelskarriären så kanske han var ute efter att spela ut stämningen kring en såpass mörk rollperson?

 

[Minimoni]

Jag tror han kallade den "Dungeon of group wanking gay trolls", han var VÄLDIGT noga med att trollen var homosexuella.

Wow... Jag vet inte vad man ska säga annat än att skratta. Jag sitter här och fnittrar barnsligt när jag läser det du skrivit och min fru tror jag blivit knäpp.

Visste ni vad er dungeon hette innan ni gjorde era karaktärer eller innan ni gav er in för att möta de hemska homo-trollen? Jag är nyfiken eftersom det du beskriver är bland det mest bissara jag någonsin hört när det gäller rollspel.

 

[Lukas]

Det var en av de konstigaste strömningarna, att det ansågs ”bättre” att den vars rollperson inte var med gick ut ur rummet. Vi höll också på med de tokerierna i många år.

Jag är ju en sådan där skum självlärd rollspelare som börjat spela utan att någonsin ha läst ett rollspel, och även vi körde stenhårt i början på att när att folk fick lämna rummet när gruppen var splittrad.
Så här i efterhand kan jag inte förstå varför vi så länge tyckte det var en bra ide, jag minns flera spelmöten där jag som sl hade en spelare utanför rummet större delen av spelmötet, och det värsta var att de inte klaga, utan det var som iden att man skulle vänta utanför var en så självklar del av spelet, att tanken på att man kunde spela på ett annat sätt inte ens dök upp i våra huvuden.
Jag fick övertala mina spelare om att vi skule prova att inte skicka ut folk. Men efter att ha testat det, var det ingen som utryckte någon vilja att gå tillbaka

 

[Henke]

Jag är ju en sådan där skum självlärd rollspelare som börjat spela utan att någonsin ha läst ett rollspel, och även vi körde stenhårt i början på att när att folk fick lämna rummet när gruppen var splittrad.
Så här i efterhand kan jag inte förstå varför vi så länge tyckte det var en bra ide, jag minns flera spelmöten där jag som sl hade en spelare utanför rummet större delen av spelmötet, och det värsta var att de inte klaga, utan det var som iden att man skulle vänta utanför var en så självklar del av spelet, att tanken på att man kunde spela på ett annat sätt inte ens dök upp i våra huvuden.
Jag fick övertala mina spelare om att vi skule prova att inte skicka ut folk. Men efter att ha testat det, var det ingen som utryckte någon vilja att gå tillbaka

Men det stod väl egentligen aldrig i några regelböcker att man skulle be folk gå ut? Eller?

 

[Skarpskytten]

Men det stod väl egentligen aldrig i några regelböcker att man skulle be folk gå ut? Eller?

1. Om en rollperson blir medvetslös bör man genast skicka ut spelaren ur rummet. Annars kommer ju spelaren att få veta vad som händer, saker som hans rollperson inte får uppleva. Om han får vara kvar i rummet måste han vara helt tyst - hans rollperson kan ju inte göra något, och därför bör inte heller spelaren kunna vara med och påverka spelet.
2. Ibland delar en grupp äventyrare på sig. Man kanske skickar iväg en person för att rekognosera, eller man går skilda vägar för att göra olika saker, och mötas efteråt. Då bör man också dela på spelarna - skicka ut det ena gänget i ett annat rum. På så vis får spelarna bara information om det som deras rollpersoner är med om.
3. Det kan hända att någonting gäller en enda rollperson, till exempel att han ensam vaknar av ett buller på natten. Då bör inte SL säga det så att alla hör, utan skicka en lapp till den spelare det gäller - eller ta ut honom i ett annat rum och tala med honom där. Det är ju endast hans rollperson som vet vad som händer, och spelaren måste avgöra vad han talar om för de andra - eller om han föredrar att agera på egen hand.

Samma parti är cåppy-å-pejstat i Mutant 1984, s 64.

Däremot hittar jag inga liknade formuleringar i Mentzer, Judge Dredd, Pendragon eller Drakar och Demoner -82 från samma era - detta verkar alltså vara något som Äventyrsspel hittade på någon gång mellan 82 och 84 och som sedan blev normbildande i Sverige.

/rollspelsarkeologen (blir ej ledsen om någon annan visar att jag har fel genom att gräva djupare)

 

[IcarusDream]

Wow... Jag vet inte vad man ska säga annat än att skratta. Jag sitter här och fnittrar barnsligt när jag läser det du skrivit och min fru tror jag blivit knäpp.

Visste ni vad er dungeon hette innan ni gjorde era karaktärer eller innan ni gav er in för att möta de hemska homo-trollen? Jag är nyfiken eftersom det du beskriver är bland det mest bissara jag någonsin hört när det gäller rollspel.

Han hade inte berättat vad äventyret hette, han sa bara att det var "Det bästa han någonsin skrivit".. nåt spelmöte senare hoppade jag och typ halva gruppen av.

 

[God45]

Samma parti är cåppy-å-pejstat i Mutant 1984, s 64.

Däremot hittar jag inga liknade formuleringar i Mentzer. Judge Dredd, Pendragon eller Drakar och Demoner -82 från samma era - detta verkar alltså vara något som Äventyrsspel hittade på någon gång mellan 82 och 84 och som sedan blev normbildande i Sverige.

/rollspelsarkeologen (blir ej ledsen om någon annan visar att jag har fel genom att gräva djupare)

Det här är den första synden i den svenska rollspelskulturen. Personen som skrev det där är rollspels Eva som blev frestad av ormen och smutsade ner oss alla med arvssynd.