Ymir
Liten kantbaron
Jag studerade kvinnor i kristendomen som en temakurs när jag pluggade historia. Intrycket som gavs i den kursen var genomgående att protestantismen försämrade situationen för kvinnor, framförallt genom att uppmuntra en ny, starkt patriarkal familjebildning som gav kvinnor extremt lite agens. Stängandet av klostren spelade givetvis också in. Som Mukwa har påpekat var det givetvis en annan sak på -lång- sikt, men om jag var kvinna på 16-1800-talet skulle jag lätt välja att leva i ett katolskt samhälle framför ett protestantiskt.Och jag har inte uppfattat att historikerna är ense om att kvinnorna fick det sämre i den protestantiska världen. Såg t ex för ett år sen ett bbc-ptogram som hävdade motsatsen, att kvinnornas ställning stärktes. Att protestantismen var en nödvändighet för kvinnlig frigörelse. Och jämställdheten är som sagt bättre hos protestanterna numera, i stort sett.
Det tycks mig ganska djärvt att hävda att protestantismen var en förutsättning för kvinnlig frigörelse; vad mer exakt bygger man det på? De tre första utsedda (alltså i kontrast till ärvda poster) kvinnliga statsöverhuvudena i världen existerade tillexempel alla i kontexter extremt långt bort från protestantismen; Tannu-Tuva (Khertek Anchimaa-Toka), Mongoliet (Sükhbaataryn Yanjmaa), och Kina (Song Qingling). Utifrån det kan man lika gärna hävda att kommunism och mongolisk arvsstruktur var en förutsättning för kvinnlig frigörelse, liksom.