Nekromanti Döden i rollspel

[Magnamund]

Jupp... jag är helt okej med det som ett alternativ, men det kan verkligen vara liktydigt med att döda rollpersonen beroende på min inställning till denne.

En gång blev min svärdsman av med sin svärdshand i DoD. Från 24 i enhandssvärd ner till jag vet inte vad. För mig funkade det, för jag tyckte att det var ett kul personlighetsutveckling med fäktmästaren som blev av med handen och fick börja om med andra handen istället. Framför allt tyckte jag det var kul _för_att_det_funkade.

Jag behövde inte göra om "min fäktmästare" till karaktär, jag behövde bara jobba lite på mästarbiten ett tag igen. Mitt koncept var så att säga inte sabbat, det introducerades bara en liten utmaning i det.

I ett annat spel (kommer inte ihåg vilket, men det kan ha varit något warhamer-aktigt), blev en medspelares rollperson av med ett öga, vilket ledde till dramatiskt nedsatt förmåga att hantera alla former av avståndsstrid, i ett system där det helt enkelt inte gick att kompensera genom att "bara" bli en bättre bågskytt. Och det var just hans koncept: den smygande jägaren med pilbåge.

Det var det samma som att döda karaktären.

Jag förstår att inte alla köper detta, utan tycker att det är ju en del av det roliga att anpassa sig till situationen.

Well, grattis till er spelsmak som låter er njuta av detta. Själv skapar jag aldrig rollpersonen "Willhelm Doomborn, trebarnsfar från Averland, lugn och balanserad med en hemlig dragning till granbonden.... som dessutom råkar ha varit gamal soldat och vet hur man fäktas".

Jag skapar rollpersonen "Krigsveteranen som slåss med svärd, som dessutom råkar heta Willhelm Doomborn, vara från Averland och ha tre barn etc...".

Detta trots att jag gillar att verkligen fördjupa mig i rollspersonen och göra en någorlunda utvecklad karaktär redan från start (anledningen till att jag hatar slump och "börja som låglevel"-spel). Men för mig är själva kärnan i den genomarbetade rollpersonen en helt annan, och den är mycket mer sårbar för förändringar så som avhuggna händer och utpetade ögon.

Fäktmästaren dör, där Willhelm Doomborn kan leva vidare.

I vissa äventyr eller kampanjer måste man onekligen börja med en karaktär som inte är nybörjare/level 1. Annars blir det omöjligt att klara äventyret såvida det inte är helt fritt från våld eller farliga fällor. Ska man spela något riktigt episkt och slaviskt följa reglerna så hinner ju level 1-karaktären bli hackebiff vid första mötet med några illvilliga kobolder. Då kan jag förstå att man som spelare tycker det är tråkigt.

 

[Rymdhamster]

I vissa äventyr eller kampanjer måste man onekligen börja med en karaktär som inte är nybörjare/level 1. Annars blir det omöjligt att klara äventyret såvida det inte är helt fritt från våld eller farliga fällor. Ska man spela något riktigt episkt och slaviskt följa reglerna så hinner ju level 1-karaktären bli hackebiff vid första mötet med några illvilliga kobolder. Då kan jag förstå att man som spelare tycker det är tråkigt.

Jag gillar överhuvudtaget inte levelspel, alls (eller rättare sagt så gillar jag inte levels i spel alls. En del levelspel lyckas till viss del väga upp det genom andra fördelar).

Vill du veta mer om det är du välkommen att starta en tråd om det så ska jag skriva ihop något.

 

[Magnamund]

Det var därför jag skrev som jag gjorde. Nybörjare är som Level 1 enligt min åsikt.
?

 

[God45]

Okej. Aldrig nån karaktär som är dum i huvudet, har moraliska betänkligheter eller är rädd om livhanken alltså? Jag ser inget fel i det, jag bara frågar.

Jag tenderar att spela karaktärer som inte gillar att bli torterade, förådda information eller vara en belastning för min sida. Det är riktigt, riktigt, riktigt korkat att låta någon föra iväg en till en plats där de kan tortera, våldta och mörda en ifred.

 

[Lupus Maximus]

I vissa äventyr eller kampanjer måste man onekligen börja med en karaktär som inte är nybörjare/level 1. Annars blir det omöjligt att klara äventyret såvida det inte är helt fritt från våld eller farliga fällor. Ska man spela något riktigt episkt och slaviskt följa reglerna så hinner ju level 1-karaktären bli hackebiff vid första mötet med några illvilliga kobolder. Då kan jag förstå att man som spelare tycker det är tråkigt.

Det är inte bara en fråga om level/kompetens, utan vad som är kärnan i varför man vill rollspela i just det äventyret/kampanjen/settingen. Är den "nya rollpersonen" kompatibel med vad jag vill ha ut av spelet, eller är enda skillnaden att rollpersonen pensioneras istället för begravs?

Att få sin rollperson tillfångatagen ändrar handlingsutrymmet, och skulle t.ex. ta bort nöjet för vissa, även om det är klart tänkt att man skall kunna fly eller det är del av klyschan att skurken skall berätta sin plan och livshistoria.

Så det ena är att vi kanske inte vill spela hela karriären för en MI6 agent fram till 00-status, det andra är att vi kanske inte vill fortsätta att spela rollpersonen efter skadan som innebär att resten av karriären lämpar sig bakom ett skrivbord.

 

[God45]

På vilket sätt är det deus ex machina? Deus ex machina är ju när saker tas ur luften helt utan motivation.



Och det är ju inget av de sakerna jag skrev. Alla av mina förslag kommer ju ifrån info vi redan har.

*Förlorade egenskaper - Du slåss och blir skadad, istället för att dö får du stående skador.
*Förlorad utrustning - Du slåss blir utslagen, när du får tillbaka medvetandet saknas något viktigt ur din utrustning.
*Backlash - Du slåss och blir utslag, världen står inte still för att du förlorat medvetandet.
*Ändrar spelet premis fullständigt - Du slåss och utslagen när du kommer tillbaka till medvetandet har den ondskefulla trollkarlens du skulle stoppa lyckas ta över kungariket. Nu handlar det inte längre om att stoppa han utan att återställa det till så som det var.
*Drar i fight or flight - Detta kan jag demonstrerar IRL lättast genom att kasta något på dig och se hur du kommer försöker skydda dig, detta är bara något som de flesta utvecklade varelser har ifrån fisk till däggdjur.
*Klämmer på karaktärers bakgrunds historia och motivation - Du slogs och låt oss säga att du blev tillfångatagen, de som tog dig vill mest leka med dig, men vadå din karaktär har ju fortfarande saker de vill göra eller försvan de i samband med att de blev slagna i strid. Aja, då får det bli en historia om hur din karaktär blir torterad tills de får stockholms syndrom, det kan säkert bli en bra story av det med. When life gives you lemons.
*Klämmer på en spelares spelförväntningar - Detta är något jag tar upp när jag spelleder, jag vill veta vad spelar vill ha utav spelet vi ska spela så jag diskuterar vad som förväntas. På så sätt kan jag dra in element ifrån detta som jag vet spelar vill ha med.

Med andra ord... Inget av det jag skrev är Deus Ex Machina för det skapas inte direkt där och då för att lösa uppgiften 'inte dö' utan det är ju saker vi vet är troliga redan ifrån början för de är antingen logiska eller så har vi pratat om det innan vi börja spela.

Det här låter som att du hittar på allt möjligt för att förstöra spelet och karaktärer för spelare. Jag föredrar att bara bli dödad enligt reglerna istället för att få min karaktär gjord ospelbar ur balans synpunkt eller railroadad till att göra saker genom att spelledaren bara drar saker ur luften. Att ge karaktärer "Stockholmssyndrom" och ta ifrån dem fri vilja och spelaren kontroll över sin karaktär, det enda felkontrollerande, är ju att sluta spela rollspel och istället titta på en pjäs där spelledaren gör allt och man ibland rullar tärningar som inte betyder något.

 

[krank]

Jag tenderar att spela karaktärer som inte gillar att bli torterade, förådda information eller vara en belastning för min sida. Det är riktigt, riktigt, riktigt korkat att låta någon föra iväg en till en plats där de kan tortera, våldta och mörda en ifred.

Om man inte spelar en karaktär som har en tro på ett liv efter detta känns det å andra sidan riktigt, riktigt, riktigt korkat att inte göra precis allt man kan för att behålla livhanken. Och ja, det här betyder att jag ser det som lite dumt att dö för sina principer, sitt land, sin konung eller sin gud. Om man nu inte tror på livet efter detta, som sagt.

Jag tycker på samma sätt inte att det är det minsta fegt att in i det sista undvika att dö. Tvärtom ser jag det som en aspekt av en rätt destruktiv framför allt manlig norm att se det som "fegt" att försöka överleva. Att se det som att man hellre är modig och död än feg och levande tycker jag är rätt... tja. Svårmotiverat.

Givetvis kan man spela rollpersoner som aktivt deltar i en destruktiv manlighet och i allmänhet har dumma åsikter, det gör jag ofta. Det jag vänder mig lite emot är idén att det här skulle vara sunda grejer i verkligheten.

Dock, mycket av det här kan såklart lösas av att man spelar en religiös karaktär som är övertygad om att hen får typ en harpa, leva i paradiset tillsammans med gud, jesus och 70 oskulder när hen dör. Under de omständigheterna är det begripligt att karaktären i vissa sammanhang ser döden som ett rimligt alternativ... Eller om man spelar en deprimerad, självdestruktiv karaktär som mest letar efter ett sätt att göra slut på alltihop...

Om jag får välja mellan "nu garanterat" och "senare, kanske, ifred" så väljer jag det senare.

 

[Reddokk Fheg]

Det här låter som att du hittar på allt möjligt för att förstöra spelet och karaktärer för spelare. Jag föredrar att bara bli dödad enligt reglerna istället för att få min karaktär gjord ospelbar ur balans synpunkt eller railroadad till att göra saker genom att spelledaren bara drar saker ur luften. Att ge karaktärer "Stockholmssyndrom" och ta ifrån dem fri vilja och spelaren kontroll över sin karaktär, det enda felkontrollerande, är ju att sluta spela rollspel och istället titta på en pjäs där spelledaren gör allt och man ibland rullar tärningar som inte betyder något.

Det här låter som att du inte har förmågan att första att det inte bara finns en spelstil som är rätt, din.
Varför tar du för givet att Arazand försöker förstöra spelet och karaktärer bara för att du inte gillar denna typ av spel? är lite nyfiken hur du tänker här

Jag Håller personligen med Arazand i de flesta punkterna

Som exempel om jag ger mig in strid, förlorar eller kanske till och med vinner men ådrar mig en fruktansvärd skada. Förlorar ett öga, får en hand avhuggen eller så skadad den måste amputeras. jag överlever men jag har bestående men av det. konsekvenser av handlingar och händelser helt enkelt

Jag har många gånger plockat på mig värdesaker från personer jag dödat eller bara slagit medvetslösa. varför ska jag förvänta mig att samma sak inte händer mig om jag blir utslagen? har jag en bunt värdefulla saker på mig och blir utslagen i en strid. vore det ju faktiskt idiotiskt och väldigt orealistiskt att förvänta sig att ingen skulle passa på att stjäla mina värdefulla saker
Även om min RP förlorar medvetandet fortsätter saker att hända och folk kommer utnyttja den situationen på samma sätt som jag skulle utnyttja situationen om jag slagit någon medvetslös. jag skulle inte bara stå still och vänta på att denne vaknar

samma sak med de andra saker som nämndes i posten.

Men som sagt jag har förståelse för att vissa inte gillar samma saker som jag men det behöver inte betyda att deras sätt är fel eller att de försöker förstöra spelet för någon eller att de är dåliga rollspelare eller SL

Vissa kanske inte vill ha med risken att kunna förlora utrustning om de blir utslagna. det är ok, folk i spelvärden kanske har stark moraliska synpunkter på att ta saker från medvetslösa personer så då händer det kanske inte. samma sak med bestående skador. vissa kanske vill kunna slåss bäst de vill och aldrig behöva bry sig om att skador ska kunna bli så allvarliga de blir bestående. dör du inte så helar du fullständigt. Vist det är helt ok, inget fel med det. men inte en stil jag personligen gillar

 

[krank]

Det här låter som att du hittar på allt möjligt för att förstöra spelet och karaktärer för spelare.

Jag tycker snarare att det ser ut som sätt att slippa förstöra spelet genom att döda spelares karaktärer.

 

[God45]

Om man inte spelar en karaktär som har en tro på ett liv efter detta känns det å andra sidan riktigt, riktigt, riktigt korkat att inte göra precis allt man kan för att behålla livhanken. Och ja, det här betyder att jag ser det som lite dumt att dö för sina principer, sitt land, sin konung eller sin gud. Om man nu inte tror på livet efter detta, som sagt.

Jag tycker på samma sätt inte att det är det minsta fegt att in i det sista undvika att dö. Tvärtom ser jag det som en aspekt av en rätt destruktiv framför allt manlig norm att se det som "fegt" att försöka överleva. Att se det som att man hellre är modig och död än feg och levande tycker jag är rätt... tja. Svårmotiverat.

Givetvis kan man spela rollpersoner som aktivt deltar i en destruktiv manlighet och i allmänhet har dumma åsikter, det gör jag ofta. Det jag vänder mig lite emot är idén att det här skulle vara sunda grejer i verkligheten.

Dock, mycket av det här kan såklart lösas av att man spelar en religiös karaktär som är övertygad om att hen får typ en harpa, leva i paradiset tillsammans med gud, jesus och 70 oskulder när hen dör. Under de omständigheterna är det begripligt att karaktären i vissa sammanhang ser döden som ett rimligt alternativ... Eller om man spelar en deprimerad, självdestruktiv karaktär som mest letar efter ett sätt att göra slut på alltihop...

Om jag får välja mellan "nu garanterat" och "senare, kanske, ifred" så väljer jag det senare.

Väldigt få ateistiska existentialister eller ateister med en ideologi skulle hålla med dig om att det inte finns saker värda att dö för. Och jag tror att dö nu skadandes fienden påvägen ner är betydligt bättre än att dö senare efter att de fått information ur dig som skadar de du älskar och efter du blivit torterad och våldtagen har ganska lite att göra med tron på ett efterliv och mer att göra med intelligens och mod.

 

[God45]

Jag tycker snarare att det ser ut som sätt att slippa förstöra spelet genom att döda spelares karaktärer.

Vill du inte att karaktärer skall dö bör du kanske inte ha med saker som dödar spelarkarraktärer. Känns ganska uppenbart.

 

[Reddokk Fheg]

Jag tycker på samma sätt inte att det är det minsta fegt att in i det sista undvika att dö. Tvärtom ser jag det som en aspekt av en rätt destruktiv framför allt manlig norm att se det som "fegt" att försöka överleva. Att se det som att man hellre är modig och död än feg och levande tycker jag är rätt... tja. Svårmotiverat.

Håller med fullständigt. som mitt namn antyder så ser jag inget fel med att vara rädd och feg. det är en överlevnads instinkt. sedan kan man ju diskutera om man ska använda ordet feg eftersom detta oftast ses som något negativt

Men fegheten håller oss vid liv. hindrar oss från att kasta oss in i uppenbart livsfarliga situationer utan att tänka efter.och rädslan är det undermedvetna sättet att tala om för oss själva när det är dags att börja vara fega.
Sedan finns ju självklart situationer när man måste undertrycka dessa känslor. ibland kan man inte undvika farliga situationer och då bör man inte låta fegheten hindra oss från att göra allt vi kan för att överleva. Eller kanske även riskera vårat liv för andra

Men att riskera livet och att kasta bort det är ju olika saker. väldigt få skulle kasta sig in i något som de med säkerhet VET kommer att ta deras liv. För att göra sådan krävs nog en dödslängtan eller väldigt kraftig religiös övertygelse.
medan fler kan vara villiga att "riskera" livet på grund av olika orsaker

Att vilja överleva är en sund och naturlig del av att vara människa

Sedan när det kommer till rollspel så händer det ju ofta att man spelar personer som har en helt annan syn på detta. ofta inte vad jag skulle kala en sund syn på detta. kan bero på många orsaker. och det är väl en del av att rollspela att spela någon som inte är som en själv

 

[Arazand]

Det här låter som att du hittar på allt möjligt för att förstöra spelet och karaktärer för spelare. Jag föredrar att bara bli dödad enligt reglerna istället för att få min karaktär gjord ospelbar ur balans synpunkt eller railroadad till att göra saker genom att spelledaren bara drar saker ur luften. Att ge karaktärer "Stockholmssyndrom" och ta ifrån dem fri vilja och spelaren kontroll över sin karaktär, det enda felkontrollerande, är ju att sluta spela rollspel och istället titta på en pjäs där spelledaren gör allt och man ibland rullar tärningar som inte betyder något.

Sure, om det är så du tolkar det så visst. Du tittar ju bara på extremen, det längst ut på kanten, det som sällan händer, men som jag mycket väl kan ta och använda om det passar.

Vet inte hur din spelledare spelar eller hur du som spelledare är men själv är jag mer eller mindre en improvisatör. Det finns mycket lite nedskrivet, någon enstacka idé eller fisktanks detalj som jag skulle vilja ha med. Poängen är inte att ta ifrån spelar deras frihet att spela, tvärtom, tvinga dem att ta ännu mer frihet att spela genom situationer de inte trodde de skulle hamna i. Om jag drar mattan under fötterna på en person var sig figurativt eller bokstavligen så tar livet liksom inte slut. Det kan vara jävligt surt. Och säger mina spelar "Fy fan vad dåligt det här är" vilket jag förväntar mig att mina spelare gör(trust me det händer då och då och det är bara positivt) så fall ska göra så kommer jag rent av retcon'a hela den delen av spelet och spola tillbaka till en annan punkt för att se vad som kan göras bättre, ja om de vill det då.

Men man kan inte bara sitta där på sina regler och aldrig fingra på dem, det är iallafall inte så vi spelar i vår grupp. Syftet är att ha roligt inte följa regler. Har ni roligt i den metod ni använder, för allt i världen byta inte ut den. Men det är inte så vi spelar iallafall. Och jag ville bara ge exempel på hur det ser ut på andra sidan floden där RP-död är ovanligare.

 

[God45]

Folk som inte är beredda att dö för något förtjänar inte att leva sa en klokare man än mig.

 

[Krille]

Det här låter som att du inte har förmågan att första att det inte bara finns en spelstil som är rätt, din.

Moderering:

Jag tror det är en himla bra idé att inte prata om andra deltagares person i debatter. Det kan väldigt lätt uppfattas som personangrepp om man säger att ens debattmotståndare inte har förmåga att förstå saker. Så låt blir sådana formuleringar.

 

[krank]

Folk som inte är beredda att dö för något förtjänar inte att leva sa en klokare man än mig.

Tja, om man utgår från en hederskultur så är det säkert ett citat som verkar rimligt överhuvudtaget. Jag ser inte riktigt varför det skulle vara så; citatet kan inte betraktas som ett begripligt argument överhuvudtaget.

 

[God45]

Sure, om det är så du tolkar det så visst. Du tittar ju bara på extremen, det längst ut på kanten, det som sällan händer, men som jag mycket väl kan ta och använda om det passar.

Vet inte hur din spelledare spelar eller hur du som spelledare är men själv är jag mer eller mindre en improvisatör. Det finns mycket lite nedskrivet, någon enstacka idé eller fisktanks detalj som jag skulle vilja ha med. Poängen är inte att ta ifrån spelar deras frihet att spela, tvärtom, tvinga dem att ta ännu mer frihet att spela genom situationer de inte trodde de skulle hamna i. Om jag drar mattan under fötterna på en person var sig figurativt eller bokstavligen så tar livet liksom inte slut. Det kan vara jävligt surt. Och säger mina spelar "Fy fan vad dåligt det här är" vilket jag förväntar mig att mina spelare gör(trust me det händer då och då och det är bara positivt) så fall ska göra så kommer jag rent av retcon'a hela den delen av spelet och spola tillbaka till en annan punkt för att se vad som kan göras bättre, ja om de vill det då.

Men man kan inte bara sitta där på sina regler och aldrig fingra på dem, det är iallafall inte så vi spelar i vår grupp. Syftet är att ha roligt inte följa regler. Har ni roligt i den metod ni använder, för allt i världen byta inte ut den. Men det är inte så vi spelar iallafall. Och jag ville bara ge exempel på hur det ser ut på andra sidan floden där RP-död är ovanligare.

Om du tar ifrån folk deras agens men sedan låter de retconna saker är det mycket bättre. ?? Jag hade inte gjort det för det minskar spelmomenten men det är personlig preferens. Hade du sagt från början att ni samberättar och spelarna kan ändra vad som hände hade jag haft mindre invändningar. Inte min grej, men what ever.

 

[Reddokk Fheg]

Folk som inte är beredda att dö för något förtjänar inte att leva sa en klokare man än mig.

Kan hålla med till viss grad men vad bör man vara beredd att dör för?

För att inte ses som feg? För att försvara en religion man tror på? för att skydda sina nära och kära? För att hindra någon att ta en klocka?
För att stå upp för ett ideal man tror på?

finns både vettiga och ovettiga sker man kan vara beredd att dö för

 

[Skarpskytten]

Folk som inte är beredda att dö för något förtjänar inte att leva sa en klokare man än mig.

I Pendragon finns en fantastiskt pitch för hela spelet (fritt ur minnet):

Alla är riddare. Alla kommer att dö. Frågan är: vilken slags riddare är du?

Sen är det ju lite tråkigt att stridssystemet är löjligt dödligt, att man ofta måste slåss (eller bli av med sin heder) och att spelledaren har sjukt stor makt, vilket undergräver ganska mycket av valfriheten i det hela. Men i princip tycker jag det är en lysande utgångspunkt för ett spel där döden är en ständig möjlig konsekvens. Jag hade nog föredragit en eskalieringsmekanism i just Pendragon, dock, så att spelare faktiskt kunde välja de strider där de tycker att deras karaktärer måste satsa allt.

 

[Krille]

Det här låter som att du hittar på allt möjligt för att förstöra spelet och karaktärer för spelare.

Jag tycker snarare att det ser ut som sätt att slippa förstöra spelet genom att döda spelares karaktärer.

Vill du inte att karaktärer skall dö bör du kanske inte ha med saker som dödar spelarkarraktärer. Känns ganska uppenbart.

Mitt tips: spela inte i samma grupp. Ni är inte överens om kontraktet, så det kommer bara bli sura miner.

Och det är egentligen det som hela den här deltråden handlar om. Det finns ett antal olika kontrakt här. Ett säger att handikappade rollpersoner är dödade rollpersonskoncept. Ett annat säger att det är mer okej att hålla rollpersoner vid liv så att ståryn inte dödas. De två kontrakten är inte helt förenliga, och om de sätts i samma spelgrupp så kommer någon bli sur förr eller senare.

Dessutom, nu är vi på det klara med var ni båda står. Har ni något att tillägga?