Nu har jag samlat mig och skrivit mina intryck
Ja, vad tyckte jag egentligen om filmen? Svårt läge, jag var halvt medvetslös av influensa när jag såg den i tisdags. Mitt första intryck är “den var i alla fall bättre än Conan-filmerna”. Men det är också allt. Jag känner mig besviken på ett diffust sätt, på ett lite oärligt sätt. Det är en fantastisk film, den är visuellt nästan oklanderlig. Jag vill så gärna, vill verkligen tycka om den, älska den, förstå storheten. Men sen finns det så mycket saker att fundera på varför de finns med, och varför de är som de är.
1. Ödesmättnad. Varför måste alla koppla på doom-filtret när de säger nåt? Med ödesdarr på rösten leverar de sina ödesmättade repliker medans de ödesmättat ser ut över Midgårds ödesdrabbade ödemarker. Medan kameran sakta zoomar in på aktörernas ödesmärkta ansikten. Jeeeeeeeesus, enough already (som man säger på svenska).
2. Varför måste de ändra så mycket små detaljer i den här filmen när de inte behövde göra det i den första? För i helvete, vad skulle det tjäna till att Aragorn trillade över stupet? Det blev ju bara patetiskt, och helt onödigt för storyns framskridande. Varför behövde Gimli trilla av en häst? Varför var Faramir tvungen att ranta runt i ring i Osgiliath? Satan, satan, satan. Det retade mig en smula.
3. Gimlis roll som comic sidekick. Faktiskt en förbättring av hans roll från ettan, men nånstans får de väl dra en gräns. Vi VET att han är kort, det behövs inte skämtas om det i var och varannan scen. För i helvete, nån slags värdighet har man ju inbillat sig att Midgårds dvärgar har. Fast jag erkänner att jag skrattade första gången på muren när han klagade över att de hittat en dålig plats. Men inte andra gången. Och inte tredje gången. Och inte fjärde gången. Eller hur många gånger det nu var de drog en variant på “Gimil är kort, ha ha!”
4. Enternas roll. Visst, de är snygga, men varför bestämde de sig för att INTE vara med i kriget? För att sen ändra sig och dyka upp i tusental on the drop of a hat, bara så där när Merry (eller är det Pippin, kan aldrig skilja på deras rollfigurer) lurar Lavskägge att klampa förbi Isengård. Kunde de inte ha bestämt sig på entmötet och sen använt den tiden som slösades på den lilla storyutflykten till att visa Lavskägges mobilisering istället?
5. Måste det fajtas så jävla mycket och länge och i närbild och ur alla möjliga och omöjliga kameravinklar? Det tröttade mig i ettan, och det tröttar mig ännu mer i tvåan.
6. O, vad överraskad Grima blev när han fick se Sarumans alla orcher! Men hur i hela helvetet kunde Grima Ormstunga ta sig in i Isengård UTAN att se de tio tusen orcher som utgjorde Sarumans armé? Och hur fan kunde han undgå att HÖRA dem, trots att endast en ÖPPEN JÄVLA PORT skiljde honom från tio tusen skrävlande snuskorcher? Skrattretande. Snygg scen och så där, men skrattretande.
Men samtidigt, jag älskade Gandalfs kamp med Balrogen. Orcherna som tog Merry och Pippin (eller var det Pippin och Merry, svårt att veta) var coola. Och Eowyn är både vacker och stark, men får förstås då logiskt nog för lite tid på duken (jag hoppas mer på hennes rollfigur i trean. Och mot Eowyn har inte Arwen en chans! Inte hos mig i alla fall, jag tvivlar att Peter Jackson ändrat så pass mycket i storyn). Aragorn är fortfarande snygg (även om jag börjar fundera på hur de där hjältarna egentligen luktar efter att oavbrutet ha rusat över Midgård i flera dagar). Och Legolas är en babe, han också! Uppbyggnaden av stämningen inför slaget om Helms klyfta är bara för bra. Theoden var bra. Sam och Frodo är okej, och de är bara ett för gulligt kärlekspar.
Och Gollum är bra. Nuff said.
Så det är kluvet. Det är så uppenbart att det är en mellanfilm, och att storytempot i boken helt enkelt inte gick att omvandla till film, det är ju en satans massa snack i boken, och en massa fotgängeri och så, så det måste ha varit en knepig nöt att knäcka. Bitvis lysande och bitvis frustrerande.
Så det summerar väl mina tankar om filmen.
Magnus
men det kan man ju alltid leve med